Coverup. Den 18 oktober 2021

Det har gått över ett år sedan jag lämnade in ett klagomål till justitiekanslern med anledning av att mina initiativ till ändring av kommunindelningen inte nått Helsingfors stadsstyrelse (se "Kommuninvånarinitiativet nådde inte stadsstyrelsen. Den 9 juni 2020"). Min gissning är att initiativet skulle ha haft större chanser att nå stadsstyrelsen efter att Helsingfors fått en ny borgmästare, eftersom det är borgmästaren som ansvarar för föredragningslistan. Kanske ökar bytet av borgmästare även sannolikheten för att justitiekanslern på riktigt behandlar mitt klagomål. Enligt information på justitiekanslersämbetets webbsidor är målsättningen "att inkomna klagomål undersöks och avgörs inom en tidsperiod på ett år". 

Även om smittspridningen av corona just nu är större i Finland än i flera andra europeiska länder har Finland på flera sätt klarat sig relativt bra genom pandemin. Till detta finns flera förklaringar, men en viktig förklaring torde vara det höga förtroendet för myndigheter och etablerade massmedier. Vi har i Finland långt klarat oss med rekommendationer och medborgarnas grundläggande friheter och rättigheter har inte i högre grad behövt begränsas för att förhindra en överbelastning av sjukvården.

De som följt med denna blogg torde ha insett att förtroendet för finska myndigheter inte alltid är så motiverat. I Finland förekommer en strukturell korruption där deltagande i mygel belönas och kan gynna karriären. (Se "Opportunism. Den 13 juni 2010".) Det kan vara bra att inte vara naiv på den punkten, men förtroendet för myndigheterna är ändå någonting som jag anser vara värt att slå vakt om. Ville jag vara synisk, så kunde jag i machiavellisk anda hävda att det viktigaste är att myndigheternas agerande ser ut att vara lagligt eller berättigat - även då det inte är det. Här kunde en okritisk media och informatörer som är skickliga på att sprida dimridåer vara till hjälp. Jag vill ändå tro att nyckeln till förtroende tvärtom är öppenhet, maktfördelning och oberoende medier. Myndigheterna måste förtjäna medborgarnas förtroende.

Misstro mot myndigheter och etablerade massmedier skapar en grogrund för konspirationsteorier. Under pandemin har det skrivits mycket om konspirationsteorier, kanske obefogat mycket. En del av de omskrivna konspirationsteorierna handlar om vaccin mot SARS-CoV-2 och virusets ursprung. Jag har även själv på min andra blogg skrivit om konspirationsteorier (se speciellt "Konspirationsteoriernas år 2020") och intresserat mig för både konspirationer i sig och konspirationsteorier. Själv tror jag inte på några egentliga konspirationer då det gäller coronan, men det är uppenbart att de kinesiska myndigheterna täckt igen spår som kunde hjälpa oss att hitta virusets ursprung. Inte heller fallet Sibbo handlar om någon egentlig konspiration, utan snarare om vad som på engelska kunde kallas coverup.

Konspirationer torde vara ovanliga och det är orimligt att tänka sig att några konspirationer i högre grad styr världens gång. Däremot finns det ofta ett behov av att dölja verkliga avsikter och motiv. Politiker begår dessutom misstag, som de efter förmåga försöker dölja. Mycket förenklat kan man säga att fallet Sibbo handlar om en överenskommelse om att informellt koppla ihop kommunreformen KSSR (Paras) med inkorporeringen av sydvästra Sibbo. Inkorporeringen kunde ha förverkligats enligt rådande kommunindelningslag, om man lyckats pressa Sfp och beslutsfattarna i Sibbo att formellt frivilligt gå med på en ändring i kommunindelningen. Planen misslyckades och ledande politiker med Matti Vanhanen, Hannes Manninen, Jussi Pajunen och Jan Vapaavuori i spetsen behövde täckmantlar och dimridåer för att täcka igen spåren och dölja den uppenbara kopplingen.

Ingen gemensam generalplan för Östersundom. Den 12 juni 2021

Det har snart gått ett år sedan jag skrev det senaste blogginlägget om Fallet Sibbo. Att inga nya inlägg publicerats beror inte på att det inte skulle ha hänt någonting relevant, utan på att jag inte tagit mig tid att skriva. På sociala medier (Facebook och Twitter) har jag regelbundet gjort uppdateringar och delat länkar till nyhetstexter. De senaste inläggen har handlat om mina initiativ till ändring i kommunindelningen, genom vilka jag försökt lyfta fram oklarheten i var den nya gränsen mellan Helsingfors och Vanda går. Eftersom ärendet inte nådde stadsstyrelsen i Helsingfors (se "Kommuninvånarinitiativet nådde inte stadsstyrelsen. Den 9 juni 2020") gjorde jag i juli ett klagomål till justitiekanslern, men justitiekanslersämbetet har inte hört av sig. Däremot uppmärksammade Sipoon Sanomat klagomålet i augusti.

Årets hittills största nyhet gällande Östersundom kom den 10 maj, då högsta förvaltningsdomstolen publicerade sitt beslut att förkasta den gemensamma generalplanen för Östersundom. Redan i slutet av december trodde medier kunna berätta att beslutet kommer "snart", men det dröjde alltså till maj. Samma dag publicerade HFD även beslutet att förkasta besvären mot etapplandskapsplanen för "Östersundomområdet", som i detta sammanhang sträcker sig ända till Sibbo å. I arbetet med den gemensamma generalplanen för Östersundom borde man ha följt landskapsplanen, men en ursprunglig idé med en gemensam landskapsplan för delar av Helsingfors, Vanda och Sibbo var att skynda på planeringen. I verkligheten förefaller landskapsplanen långt följa utkasten till generalplan, men nu kommer generalplanen att vara färdig långt efter landskapsplanen. Det återstår att se om man ännu försöker med en för de tre kommunerna gemensam generalplan och om Sibbo är intresserat av ett fortsatt samarbete. I artikeln "Christel Liljeström: Man kan inte bara komma och ta av grannen" på Kommuntorget.fi  uttrycker Christel Liljeström enligt följande:

Först tvingades vi ge Helsingfors ett stort markområde och senare även planera det tillsammans med Vanda som också har gräns med Helsingfors. Det gjorde vi med långa tänder, men vi gjorde det. Det hela var ett fult politiskt spel.

En allmän slutsats från HFD:s beslut angående generalplanen är att man måste frångå planerna på en metroförbindelse till Östersundom. Förlängningen av östmetron har länge sett osannolik och orealistisk ut, men nu måste och får Helsingfors bryta löftet om en metrolinje. Det gör att annekteringen helt förlorar sin legitimitet, om den någonsin uppfattats som legitim. Nu säger man i Helsingfors att det kan ta flera årtionden innan man börjar bygga. För femton år sedan var det så bråttom att Helsingfors stadsfullmäktige - enligt motiveringarna - måste ta beslutet om ett initiativ till ändring i kommunindelningen i brådskande ordning.

Förkastandet av generalplanen har rent av aktualisera frågan om Östersundom borde lämnas tillbaka till Sibbo. Åtminstone publicerade svenska Yle den 17 maj en text med rubriken "Sibbobo vill ha tillbaka Östersundom, Helsingforspolitiker skakar på huvudet". Det är inte sagt att Östersundomborna vill byta hemkommun en andra gång, men Östersundomföreningen som representerar invånarna i Östersundom är ändå inte nådiga i sin kritik av Helsingfors. I en artikel med rubriken "Östersundom-seura vaatii rakennusoikeuksia – kaavan tyrmäys palautti kaiken lähtöruutuun", som publicerades av Rakennuslehti den 112 juni, kan man läsa följande:

Östersundom-seuran mukaan kuntarakennelain edellytykset eivät ole liitoksessa toteutuneet, sillä alue asetettiin yhteensä 15 vuoden rakennuskieltoon. Seuran mukaan asukkaiden ja yritysten tulevaisuudennäkymät ovat epävarmat ja terveys-, koulu- ja päiväkotipalvelut ovat huomattavasti heikentyneet.

Seura vaatii tiedotteessaan alueen rakennuskiellosta kärsineiden asukkaiden kiinteistöille rakennusoikeuksia alueen elinvoimaisuuden ja kiinteistöjen arvon palauttamiseksi.

Yleiskaavan kaaduttua uuden yleiskaavan laatiminen on seuran mukaan aloitettava lähes alusta. Östersundom-seura arvioi, että aloittaminen tulee ilmeisesti siirtymään, sillä seuran tietojen mukaan Helsingin kaupunkisuunnitteluvirasto aikoo siirtää suunnitteluresurssejaan ja asuntotuotantoaan muualle.