Absurda slutsatser. Den 20 januari 2009

I mitt blogginlägg "Jura novit curia. Den 17 januari 2009" skrev jag om Helena Tuuri-Tammelas pro gradu avhandling "Kunnallisen jaotuksen muuttaminen: Oikeudelliset edellytykset ja kunnallinen itsehallinto" och sade att enligt min bedömning tillämpar Tuuri-Tammela denna utgångspunkt i vissa fall in absurdum. Påståendet kräver kanske ett förtydligande. Jag saknar kompetens att bedöma den vetenskapliga kvaliteten i ett studium i förvaltningsvetenskap, men visst är jag lite imponerad av Tuuri-Tammelas pro gradu. Åtminstone är den lärorik läsning för mig. En pro gradu avhandling är säkert inte rätt tillfälle att kritisera högsta förvaltningsdomstolens beslut. Mellan raderna tyckte jag mig ändå kunna se kritik mot HFD i Tuuri-Tammelas gradu. I själva verket påpekar Tuuri-Tammela i ett par sammanhang att hon finner HFD:s beslut inkonsekvent, men främst kritiserar hon HFD indirket. Kritiken riktas mot statsrådest beslut, som trädde i kraft då HFD förkastade besvären mot beslutet.

Enligt vad jag förstår borde HFD:s (KHO) beslut kunna tolkas som riktgivande för hur lagen skall tolkas och tillämpas. Beslutet gällande fallet Sibbo inbegriper dock flera märkligheter. Sättet på vilket Sibbo kommun hördes i samband med utnämningen av kommunindelningsutredaren hade HFD ingenting att anmärka på, men knappast kan man räkna med att förvaltningsdomstolarna i fortsättningen inte kommer att ha någonting att invända mot liknande "hörande". Ministeriet kommer knappast i fortsättning kunna meddela en kommun per telefon att man följande dag skall utnämna en bestämd (kontroversiell) person till utredningsman. Påståendet att Sibbo kommun blivit hörd via folkomröstningen är lika så absurd. Det var Sibbo kommun som tog initiativ till folkomröstningen, medan inrikesministeriet framhöll att folkomröstningen saknade betydelse. HFD gör folkomröstningen, där 93 % röstade mot förslaget till en ändring i kommunindelningen, till ett argument för att statsrådets beslut var lagligt.

I mitt inlägg "Jura novit curia. Den 17 januari 2009" ville jag lyfta fram absurditeten i HFD:s beslut. Det är ett ironiskt poäng att HFD i sitt beslut själv återger text som kommunindelningsutredaren plagierat, medan plagiatet helt förbigås i domstolens avgörande. Det verkar som om HFD:s utgångspunkt varit att statsrådets Sibbobeslut måste godkännas och att det bara gäller att minimera de prejudicerande följderna. Där av Helsingforsregionens påstådda specialstatus. Man borde väl (i övrigt) kunna generalisera från ett årsboksbeslut, men i fallet Sibbo tycker jag att tillämpningar leder till orimligheter.

Slutledningar in absurdum eller reductio ad absurdum är en klassisk metod att logiskt indirekt bevisa motsatsen till ett antagande. På sätt och vis tycker jag att Tuuri-Tammela avsiktligt eller oavsiktligt indirekt visar att HFD:s beslut inte allmänt kan tillämpas som ett rättesnöre för lagtolkningen. Nu är mina egna insikter i juridik och förvaltningsvetenskap bristfälliga. Jag vet inte vilka slutsatser man borde kunna dra av HFD:s beslut. För en lekman som jag förefaller beslutet dock leda till absurda slutsateser.

I senaste nummer av Sipoon Sanomat ingick som jag nämnt en intervju med mig. Nedan ett urklipp.



Fallet Sibbo

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar