Rakel Hiltunen. Den 2 april 2007

Jag har idag igen besökt olika bibliotek. Jag lånade häftet "Pääkaupunkiseudun rakentamismahdollisuudet 1989", som skrevs i anslutning till Raimo Ilaskivis utredning (se "Flera förslag av Ilaskivi. Den 30 mars 2007"), samt Helsingin esikaupunkiliitos i två tjocka volymer av Yrjö Harvia från år 1936. Dessutom tittade jag på mikrofilmer av Helsingin Sanomat från i juni ifjol.
Artiklarna i Helsingin Sanomat finns tillgängliga (för en liten kostnad) i Helsingin Sanomats digitala arkiv, men för att använda sig av det digitala arkivet måste man veta vad man söker. Dessutom får man en bättre helhetsbild då man tittar på tidningarna. Denna gång fastanade jag först för en artikel med rubriken "Ministeri Manninen: Kuntauudistus vaakalaudalla" som publicerades söndagen den 18 juni. I artikeln säger minister Hannes Manninen att "Maanantaina meillä pitäisi olla kokous, jossa asia ratkaistaan, mutta sopua ei tällä hetkellä vielä ole." Jag citerar vidare ur artikeln:

Kuntauudistuksen päälinjojen on ollut määrä valmistua juhannukseksi, ja sitä valmistelevalta rakennetyöryhmältä odotetaan puitelakiehdotusta maanantaina.

Jos rakennetyöryhmä ei saa ratkaisua aikaan, asian on arveltu siirtyvän hallituksen avainministerien muodostaman niin sanotun kolmen koplan ratkottavaksi.

Manninen noterar ytterligare att "Jos ratkaisu ei synny maanantaina, niin ei se rakenneryhmässä ilman uusia eväitä enää synny." Ny vägkost var dock på kommande, vilket Manninen redan visste.
Tidsdagen den 20 juni ingick i Helsingin Sanomat - förutom en artikel där Helsingfors annekteringsplaner avslöjas - ett par artiklar om kommun- och servicestrukturreformen. Rubrikerna var "Kuntauudistukselle etsitään nyt uutta vauhtia kolmen koplasta" och "Oppositio: Kiville menee että kulisee". Artikeln med den senare rubriken har underrubriken "Hallitukselle tarjottiin jo eropyynnön jättämistä". Ur artiklarna framgår att oenigheten i strukturgruppen var besvärlig för regeringen, men alldeles speciellt för Manninen.

Onsdagen den 21 juni ingick i Helsingin Sanomat en artikel med rubriken "Hallitus otti jälleen aikalisän kuntauudistuksen valmistelussa" och underrubriken "Kolmen koplan palautti puitelain valmistelun kuntaministerin ryhmään". Helsingin Sanomat skriver att trojkan, dvs regeringspartiernas ordföranden, samlades på Manninens begäran. Trojkans svar till Manninen var dock enkel: "rakenneryhmä tehköön työnsä valmiiksi". Trojkan hade alltså redan den 21 juni bedömt att det fanns förutsättningar för beslut i Manninens strukturgrupp. En vecka senare antog arbetsgruppen en kompromiss, som motsvarade Manninens förslag.

Det var i september eller kanske först i oktober som jag insåg att det fanns ett starkt inofficielt samband mellan fallet Sibbo och kommun- och servicestrukturreformen. Det första blogginlägget där jag behandlade reformen var "Kommun- och servicestrukturreformen. Den 28 september 2006". Den 28 september fattade regeringen, enligt ett pressmeddelande, ett beslut om innehållet i en proposition med förslag till lagar om kommun- och servicestrukturreformen samt lagar om ändring av kommunindelningslagen. Följande gång jag tog upp kommun- och servicestrukturreformen var i inlägget "Allianser. Den 14 oktober 2006". Detta inlägg var inspirerat av ett blogginlägg av Stefan Wallin, där Wallin undrar om Samlingspartiet har fått "löfte om att få Sibboaptiten mättad bara man håller någotsånär god min om själva ramlagen - som alltså inte har med Sibbo att skaffa". Betydelsen av kommun- och servicestrukturreformen för fallet Sibbo undanskymdes för min dela av att statsminister Matti Vanhanen och Centern i Helsingfors hade egna motiv bakom en annektering. Dessutom har Manninen själv i egenskap av bostadsminister haft andra skäl än ett räddande av kommun- och servicestrukturreformen. (Se "Två taburetter. Den 10 februari 2007".)

Om jag underskattat Manninens betydelse i fallet Sibbo, så har jag även underskattat Helsingfors stadsfullmäktigeordförande Rakel Hiltunens (sdp) betydelse. I blogginlägget "Ändamålen helgar inte medlen. Den 20 november 2006" citerade jag en ledare i Helsingin Sanomat, där Hiltunens roll lyftes fram, men jag hade då inte noterat hennes koppling till kommun- och servicestrukturreformen. (HS skriver att "hankkeen valmistelussa oli mukana valtuuston puheenjohtaja Rakel Hiltunen".) I blogginlägget "Ärade fru fullmäktigeordförande. Den 27 mars 2007" lyfte jag för första gången fram Hiltunens centrala roll. Först idag när jag tittade på mikrofilmer noterade jag att Hiltunen inte bara var medlem i strukturgruppen, utan även var Sdp:s huvudförhandlare i gruppen.

Då det gäller kommunreformen delar jag långt Manninens linje. Jag är för små identitetskommuner och en ny mellanstegsförvaltning typ Kajana eller Åland. Socialdemokraterna och Samlingspartiet, som var representerade i Manninens strukturgrupp, har motsatt sig en mellanstegsförvaltning. Samlingspartiet har hävdat att en mellanstegsförvaltning skulle öka byrokratin. Socialdemokraterna har förespråkat stora primärkommuner i demokratins namn. Socialdemokraternas argument kommer dock på skam i socialdemokraternas eller åtminstone Hiltunens eget myglande i strukturgruppen och Sibbofrågan. Sällan har ord och handling stått så långt från varandra som då Hiltunen utnyttjat sin ställning i strukturgrupen för att driva Helsingfors intressen.

Jag är visserligen glad att socialdemokraterna inte drev igenom sina krav i kommun- och servicestrukturreformen, men man kan fråga sig om Hiltunen fötrtjänade Sdp:s förtoende. Hiltunen nöjde sig med en kompensering för Helsingfors del och lurade partiordföranden Eero Heinäluoma med i ett fult spel. I efterskott kan man å andra sidan fråga sig om Sdp och Samlingspartiet i verkligheten var så starkt emot minister Manninens kompromissförslag för PARAS. Åtminstone för Hiltunens del lönade det sig att pressa minister Manninen. Hiltunen lyckades pressa, för att inte säga utpressa, Manninen till ett stöd för Helsingfors planer att sluka sydvästra Sibbo.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar