I sin pro gradu avhandling "Osana metropolia vai maaseutua?" förhåller sig Ari Mattila inte okritiskt till inkorporeringen, men redan på grund av ett ensidigt källmaterial blir bilden rätt snäv. Som sig bör i ett vetenskapligt studium, uppmärksammar Mattila dessutom endast vissa aspekter av Sibbofrågan. I en intervju för Sipoon Sanomat poängterade Mattila statsmaktens roll. (Se "Staten bär ansvaret. Den 30 juni 2008".) I avhandlingen skriver Mattila att "Helsingin kaupunki ja Suomen valtio ... muodostivat eräänlaisen liitosta ajavan välineellisen regiimin." Han skriver även att "Myös Suomen valtio oli keskeisessä roolissa konfliktissa: valtioneuvosto korkeimpana päätöksentekijätahona ja toisaalta myös Sisäasiainministeriö laajemman alueellisen kehittämisen, tässä tapauksessa metropolipolitiikan, suuntaviivojen laatijana." Ändå framställs frågan i Mattilas studium främst som en konflikt mellan Helsingfors och Sibbo. Det är så som konflikten beskrivitsi medierna. Det är även så som man från statsmaktens sidaönskade att konflikten skulle uppfattas, då Hannes Manninen stödd av Matti Vanhanen i juni 2006 uppmanade Helsingfors stad att ta ett initiativ till en ändring i kommunindelningen. Juridiskt sett är huvudparterna i fallet Sibbo emellertid finska staten och Sibbo kommun. Helsingforspolitiker har visserligen lobbat och pressat på, men det är statsmakten som är huvudskyldig till myglet.
Mattilas pro gradu är ett studium i samhällsvetenskap, inte i historia. Inom samhällsvetenskap använder man sig, liksom inom naturvetenskaper, av generaliserbara modeller. Man förklarar fenomen utgående från vissa lagbundenheter. Det är typiskt att man i en pro gradu avhandling visar att och hur vissa teorier och etablerade modeller går att tilämpa på ett specielt fall. Inom historievetenskapär man däremot intebegränsad av teorier och färdiga modeller. Historikerns uppgift är inte att förklara genom att påvisa lagbundenheter. Tvärtom studerar historikern det unika, det som inte är förutsägbart eller generaliserbart. (Skillanden mellan å ena sidan kultur- och historievetenskap och å andra sidan natur- och samhällsvetenskap har jag behandlat i kurser i historiefilosofi och vetenskapsfilosofi.) Det är min övertygelse att fallet Sibbo bör studeras historievetsnskapligt snarare än ett samhällsvetenskapligt för att bli begripligt. Fallet Sibbo är i högsta grad ett unikt fall.
Samhälleliga konflikter är i sig minsann inte ovanliga. Det finns väsentliga likheter melan olika konflikter, vilket gör konflikter förutsägbara och möjliga att förklara. I sin pro gradu försöker Mattila tillämpa allmänna modeller på fallet Sibbo. Jag citerar:
>>Konflikteille on tyypillistä että asiantuntemuksen ja asiantuntijan rooli kyseenalaistetaan. Vastapuolen asiantuntijat voidaan leimata puolueellisiksi, epäpäteviksi ja epäuskottaviksi. Vastasuunnittelu on tästä näkökulmasta paitsi tapa tuoda uusia vaihtoehtoja, myös virallisen asiantuntemuksen haastamista tai kyseenalaistamista (Peltonen & Villanen 2004, 38).
Konfliktin tiedonpolitiikkaan kuuluu olennaisena osana vastapuolen motiivien epäily, jonka lisäksi osapuolet epäilevät myös toistensa tuottamia selvityksiä, raportteja ja tutkimustuloksia (Peltonen & Villanen 2004, 46).<<
I fallet Sibbo har speciellt kommunindelningsutredare Pekka Myllyniemis opartiskhet, kompetens och trovädighet ifrågasatts. Vi som tagit oss en närmare titt på Myllyniemis rapport har haft svårt att föstå hur lätt man har kunnat förtiga bristerna i den utredning som låg till grund för statsrådets bedömning och beslut. Sibbobornas kritik mot utredningsmannen har inte föranlett något mediedrev mot Hannes Manninen, som utnämnde Myllyniemi till utredningsman, eller mot Mari Kiviniemi, som genast efter HFD:s beslut utnämnde Myllyneimi för ett nytt uppdrag. Det bristande intresset för Myllyniemis skandalösa låtsasutredning kan bero på att frågan varit känslig och på att medierna varit partiska, men ointresset kan även förklaras av att kritiken mot utredningsmannen var förutsägbar. I konflikter är det normalt att "expertisens" roll ifrågasätts. Det är inte alltid mödan värt att kontrollera om det faktiskt finns fog för kritiken.
I Mattilas avhandling intar intervjuer med Jan Vapaavuori och Christel Liljeström en central roll. Vapaavuori utgör här en representant för Helsingfors stad, inte för statsmakten. Avhandlingen ger inte minst på grund av dessa intervjuer en felaktig bild av att fallet Sibbo handlar om en konflikt mellan Sibbo och Helsingfors, medan statsmakten intar domarens roll. Själv önskar jag framhålla att Helsingfors synd närmast är att man köpt stöldgods. Låt vara att rånet av sydvästra Sibbo även kan betraktas som ett beställningsarbete, där Helsingfors är uppdragsgivare och Manninen tillsammans med regeringsrådet Arto Sulonen utförde grovjobbet.
Mattila presenterade sin pro gradu avhandling under rubriken "Totta ja tarua kaupunkisuhteista" vid en studia generalia förelsäning i Vilmanstarnd den 1 oktober 2008. Mattilas powerpoint-presentation från föreläsningen finns på Internet. En stor del (17 av 45 dior) av presentationen bygger på intervjuer med Vapaavuori och Liljeström.
I programmet Närbild i FST5 idag 19:55 (och imorgon 17:30) ingår ett inslag om Östersundom och de ekonomiska utmaningar som inkorporeringen innebär för Sibbo.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar