När Belgien den första juli tog över ordförandeskapet i EU saknade Belgien regering. Efter att Lissabonfördraget trätt i kraft är detta inte så allvarligt för EU. Värre var det med ordförandelandet Tjeckiens regeringskris för ett drygt år sedan. Då fick det följande ordförandelandet Sverige delvis ta över ansvaret i förtid. Även Finland befann sig - åtminstone enligt Jan Vapaavuori - i en potentiell regeringskris veckorna innan landet tog över ordförandeskapet den 1 juli 2006. En regeringskris hade inte bara skadat EU, utan i högsta grad även finländarnas nationella självkänsla. Jag har bl.a. i mitt inlägg "Överenskommen regionalisering. Den 7 februari 2009" noterat att en överenskommelse om Paras-ramlagen och däremd ett undvikande av en regeringskris prioriterades speciellt högt med tanke på EU-ordförandeskapet. Lite förenklat och tillspetsat kan man säga att Sibbo offrades för att rädda Finlands EU-ordförandeskap. Att oppositionsledaren Jyrki Katainen medverkade till en lösning på konflikten om kommunreformen kan ses som en fosterländsk handling, om än han naturligtvis passade på att även främja egna intressen. Det samma kan man inte säga om Vapaavuoris försök att provosera fram en regeringskris just inför det stundande ordförandeskapet. Helsingforspolitikerna med Vapaavuori i spetsen utnyttjade situationen på ett synnerligen ofosterländskt sätt.
Samma dag, den 21 juni 2006, som Helsingfors stadsfullmäktige tog sitt initiativ till en ändring i kommunindelningen presenterade Matti Vanhanen Finlands målsättningar inför ordförandeskapet. Till målsättningarna hörde speciellt en ökad öppenheten, eftersom "medborgarna måste få veta vad besluten bygger på".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar