Fastän jag känner starka sympatier för landsbygden och den finländska glesbygden är jag villig att medge att Helsingfors och Helsingforsregionen är hela landets mjölkko. Visserligen har Helsingfors ett relativt lågt skatteöre på 17,5 %, men utan inkomsterna från Helsingfors Enerig skulle skatteprocenten vara betydligt högre. De som liksom jag har köpt sig en lägenhet i Helsingfors eller betalar hyra för en privatägd bostad har vanligtvis en ansträngd privatekonomi. Det är mycket förmånligare att bo på annat håll i landet, även om man måste betala högre kommunalskatt.
Under Matti Vanhanens regeringsperiod har även Centern visat en förståelse för huvudstadens behov. Utgående från nya teorier om ekonomin i en globaliserad värld vill man satsa på "Finlands enda metropol" och hela "metropolområdet". Centerpartiet, som av de mera urbana partierna kritiserats för att bedriva kvällsmjölkning, förefaller att ha insett att man inte kan svältföda den mjölkko som hela landets ekonomi är beroende av.
Centerministrarna vill nu ge ett litet bidrag för att stärka Helsingfors ekonomi, så att utmjölkningen kan fortsätta som förut. Istället för att rätta till systemet som missgynnar Helsingfors planerar man att knäcka en annan kommuns ekonomiska ryggrad och med benmjölet från den slaktade grannkommunen mata mjölkkon Helsingfors. Så här stöder man dock inte metropolområdets ekonomiska utveckling. Helsingfors önskar visserligen göra pengar på att bebygga den mark som man äger i Sibbo och få nya välbemedlade skattebetalare, eller snarare behålla de skattebetalare som vill byta höghuslägenheten mot egnahemshus. (Se Egnahemshus. Den 19 augusti 2006.) Kommunminister Manninens uttalande om att "vanliga Helsingforsbor skall ha rätt att bo i egnahemshus utan att byta kommun" avslöjar väl vad som ligger bakom planerna på att ansluta sydvästra Sibbo till huvudstaden.
Några bostäder för behövlig arbetskraft i servicebranschen lär Helsingfors inte i första hand planera i Sibbo. Å andra sidan är det främst i grannkommunerna Esbo och Vanda som de nya arbetsplatserna skapas. En annektering av sydvästra Sibbo skulle inte gynna "utvecklingen av huvudstadsregionens samhällsstruktur". (Se Utredningsmannens sista utredning? Den 29 september 2006.) Den skulle bara tillfälligt tysta huvudstadens och oppositionspartiet Samlingspartiets missnöjda röster.
Utredningsmannens sista utredning? Den 29 september 2006
Minister Hannes Manninen utnämnde i tisdags politices magister Pekka Myllyniemi till kommunindelningsutredare för tiden 26.9.2006 – 30.11.2006 för att utreda "om det finns behov för en utvidgning av Helsingfors stads område österut för att trygga utvecklingen av huvudstadsregionens samhällsstruktur." (Se inrikesministeriets pressmeddelande.) Utredningsmannens uppdrag definieras enligt följande:
Utredningen bör innehålla information på basis av vilken man kan dra slutsatser om behovet av en ändring i kommunindelningen mellan Sibbo kommun, Vanda stad och Helsingfors stad samt vilket område ändringen skulle beröra. I utredningen bör även framgå om de föreskrivna förutsättningarna i kommunindelningslagen för ändring i kommunindelning uppfylls. Om området överskrider de i lagen föreskrivna gränsvärden angående invånarantal eller landareal, skall det i utredningen värderas om förutsättningarna för ändringar i kommunindelningen uppfylls under särskilt vägande förutsättningar. Utredningen bör även innehålla en utredning om vilka konsekvenser ändringen skulle ha på de ekonomiska förhållandena mellan kommunerna. Om utredningen resulterar i förslag för förändring av kommunindelningen skall utredaren uppgöra ett förslag om ändringen.
En förutsättning för att utredningsmannen skall hinna bli färdig i tid är att utredningen inte resulterar i förslag för förändring av kommunindelningen. Om utredaren Myllyniemi även skall undersöka de lagliga förutsättningarna för en utvidgning av Helsingfors stads område österut och därtill göra upp ett förslag till förändring är det fullständigt orealistiskt att bli färdig på ett par månader, såvida det inte redan finns en färdig utredning att utgå ifrån. Manninen har lovat att utredningsmannen skall börja från rent bord.
Om Mylliniemi trots allt föreslår en gränsförskjutning har han antingen inte varit oberoende eller så innehåller förslaget med nödvändighet fatala brister, genom att utredaren inte hunnit ta alla relavanta omständigheter i beaktande. Vad som är "särskilt vägande förutsättningar" är därtill i det närmaste omöjligt att objektivt bedöma. Detsamma torde gälla bedömningen av "utvecklingen av huvudstadsregionens samhällsstruktur". Observera att det här talas om huvudstadsregionens samhällsstruktur och inte om Helsingfors stads ekonomi, som enligt vad stadsdirektör Jussi Pajunen sagt idag är i obalans. Tar Mylliniemi ställning för en utvidgning av Helsingfors stads område österut styrker han de anklagelser som riktas mot honom om partiskhet. (Se Jävig utredningsman. Den 25 september 2006.) I varje fall har han därmed förbrukat sin trovärdighet som utredningsman. Några flera utredningar lär det då inte bli för hans del.
Kommun- och servicestrukturreformen. Den 28 september 2006
Statsrådet godkände idag lagarna om en kommun- och servicestrukturreformen. (Se pressmeddelande.) Man kan fråga sig om Centern är så mån om att sitta i regeringen att man går med på att driva igenom vilket socialdemokratiskt projekt som helst. Reformen innebär bl.a. en ändring av kommunindelningslagen. Tvångssammanslagningar lär inte vara på kommande, men kommuner skall "uppmuntras" till samgång med ekonomiska medel. I praktiken betyder det att antalet kommuner i landet förväntas minska med ett hundratal. Enligt förslaget till ramlag skall en kommun eller ett samarbetsområde som ansvarar för primärvården och uppgifter inom socialväsendet ha minst 20 000 invånare. I lagförslaget heter det dock att man kan "avvika från nämnda krav på en funktionell helhet och invånarantal för samarbetsområdenas del om det inte är möjligt att bilda en dylik helhet med nämnda befolkningsunderlag på grund av skärgård eller långa avstånd eller en avvikelse är nödvändig för att trygga de finsk- eller svenskspråkiga invånarnas språkliga rättigheter eller för att trygga de rättigheter som gäller samernas språk och kultur."
Enligt lagförslaget skall huvudstadsregionen samt landskapens centralstäder och vissa bestämda kommuner omkring dem utarbeta en "plan för hur samordningen av markanvändningen, boendet och trafiken samt användningen av tjänster över kommungränserna skall förbättras i nämnda regioner". De berörda kommunerna skall kunna tvingas till samarbete. Sibbo räknades här inte till huvudstadsregionen, vilket är anmärkningsvärt. Sibbo hör nämligen inte heller till de övriga kommuner som bör utarbeta en plan av ovannämnt slag.
I ljuset av förslaget till ramlag för kommun- och servicestrukturen är statsrådets stöd för Helsingfors anspråk på sydvästra Sibbo högst märkvärdigt. Inkorporeras sydvästra Sibbo med Helsingfors sjunker Sibbos invånarantal märkbart under det i lagförslaget nämnda minimigränsen på 20 000 invånare. Det förefaller som om man rektroaktivt önskar bestraffa Sibbo för att inte ha uppfyllt de i lagförslaget nämnda förpliktelserna till samarbete. Ändå ger inte heller de nya lagarna Sibbo några förpliktelser att samarbeta med huvudstadsregionen. Sibbo har aldrig brutit mot några lagstadgade förpliktelser till samarbete. Kommunen har endast i vissa fall vägrat att ge efter för en enskild kommuns, dvs Helsingfors ogrundade krav. När de nya lagarna enligt planerna träder i kraft den 1 januari 2007 hade regeringen haft alla möjligheter att tvinga Sibbo till samarbete med huvudstadsregionens kommuner när det gäller markanvändning, boende och trafik. Varför vill statsrådet inte ge Sibbo en chans?
Enligt lagförslaget skall huvudstadsregionen samt landskapens centralstäder och vissa bestämda kommuner omkring dem utarbeta en "plan för hur samordningen av markanvändningen, boendet och trafiken samt användningen av tjänster över kommungränserna skall förbättras i nämnda regioner". De berörda kommunerna skall kunna tvingas till samarbete. Sibbo räknades här inte till huvudstadsregionen, vilket är anmärkningsvärt. Sibbo hör nämligen inte heller till de övriga kommuner som bör utarbeta en plan av ovannämnt slag.
I ljuset av förslaget till ramlag för kommun- och servicestrukturen är statsrådets stöd för Helsingfors anspråk på sydvästra Sibbo högst märkvärdigt. Inkorporeras sydvästra Sibbo med Helsingfors sjunker Sibbos invånarantal märkbart under det i lagförslaget nämnda minimigränsen på 20 000 invånare. Det förefaller som om man rektroaktivt önskar bestraffa Sibbo för att inte ha uppfyllt de i lagförslaget nämnda förpliktelserna till samarbete. Ändå ger inte heller de nya lagarna Sibbo några förpliktelser att samarbeta med huvudstadsregionen. Sibbo har aldrig brutit mot några lagstadgade förpliktelser till samarbete. Kommunen har endast i vissa fall vägrat att ge efter för en enskild kommuns, dvs Helsingfors ogrundade krav. När de nya lagarna enligt planerna träder i kraft den 1 januari 2007 hade regeringen haft alla möjligheter att tvinga Sibbo till samarbete med huvudstadsregionens kommuner när det gäller markanvändning, boende och trafik. Varför vill statsrådet inte ge Sibbo en chans?
Behövs det en språkstrid? Den 27 september 2006
Föreningen För Sibbo har idag lämnat över en adress med 14000 underskrifter åt kommunminister Hannes Manninen. (Se Yle Internytt, Radio Vega.) De finska TV-nyheterna valde dock att endast uppmärksamma överlämningen av en medborgaradress med en miljon underskrifter mot åt minister Paula Lehtomäki i Strasbourg. Adressen mot Europaparlamentarikernas pendlande mellan Bryssel och Strasbourg hade undertecknats av hela 100 000 finländare. Kanske valde För Sibbo en olämplig dag för sin adress. 14 000 underskrifter är dock oerhört mycket med tanke på Sibbos invånarantal.
I samband med överlämningen av adresserna påpekade föreningens representanter att en annnektering av sydvästra Sibbo skulle få långtgående följder, eftersom det vore ett prejudikat för starka kommuner att utöva sin rätt överallt i Finland. Jag är rädd för att argumentet inte håller vägen ut. Månne inte centerninistern i bakfickan har ett utkast till en speciallag för "metropolområdet", vilket skulle gardera de centerdominerade landsortkommunerna mot liknande hot som Sibbo nu upplever? Regeringen har gått in för att särbehandla "Finlands enda metropol". Å andra sidan har centerministrarna hävdat att regeringen redan gjort några liknande gränsjusteringar. Detta påstående är en väldig överdrift eller förvrängning, men det kan vara på sin plats att påminna statsministern om att han jämfört planerna på att justera gränsen mellan Helsingfors och Sibbo med andra gränsjusteringar. Håller centerministern fast vid sitt ord, så behövs det ingen speciallag för tvångsannekteringen av sydvästra Sibbo.
Inte heller Folktingets pressmeddelande fick någon uppmärksamhet i de finskspråkiga medierna. I sitt pressmeddelande, som sändes ut idag, säger Folktinget att det inte kan acceptera att kommuninvånare som har en stark minoritetsställning överförs till en uttalad minoritetsposition som följd av ett ensidigt förvaltningsbeslut. Kanske var det lika så bra att Folktingets uttalande inte fick någon större uppmärksamhet, för vädjanden om hänsynstagande till språkminoritetens situation riskerar just nu att bemötas med språkstridsyxor, speciellt om det finns någon anknytning till Sibbo.
Sibbos problem är kanske framför allt att kommunen är en traditionellt svenskspråkig ort. Det betyder att bönder, markägare och hembygdsvänner i Sibbo huvudsakligen är svenskspråkiga. (Jämför Språkpolitik. Den 23 september.) Om Sibbo varit en fiskspråkig kommun, hade Centern varit det dominerande partiet och då hade nog inte centerministrarna vågat köra över kommunen. Genom att bönder, markägare och hembygsvänner i Sibbo huvudsakligen är svenskspråkiga kan man tolka motståndet mot huvudstadens expansion som en språkpolitisk fråga. Nu är det istället för Centern och Samlingspartiet huvudsakligen Svenska folkpartiet som representerar markägarna och den ursprungliga lokalbefolkningen. Därmed är det enkelt att göra populistiska tolkningar om språkmurar som står i vägen för "metropolens" utveckling.
Tack vare att "Finlands enda metropol" befinner sig mitt i en traditionellt svenskspråkig bygd är det främst svenskspråkiga och därmed Sfp som stått i vägen för en snabb utveckling. Det är troligt att språkfrågan även haft avgörande betydelse för att Sibbo har förblivit relativt glesbebyggt. Å andra sidan så har många finskspråkiga flyttat till Sibbo just för att kommunen har en lantlig karaktär. Därmed har även den finsspråkiga befolkningen i Sibbo motsatt sig storskalig höghusbebyggelse.
I söndagens Helsinginsanomat deltar redaktör Esko Nurmi i den aktuella hetskampanjen mot finlandssvenskarna i allmänhet och Sibboborna i synnerhet. I sin artikel "Sipoo, Stalin och siirtoväki" föreställer sig Nurmi kanske att han ger tillbaka med samma mynt. Många har ju jämfört centerministrarnas stöd för Helsingfors anspråk på sydvästra Sibbo med Molotov-Ribbentrop-pakten. (Se Vanhanen som Hitler. Den 13 augusti 2006.) Det är dock skillnad på att kritisera politiskt spel och att hetsa mot folkgrupp. Om politiker och kolumnister begränsade sin smutskastning till ansvariga Sfp- och Sibbopolitiker, så hade jag inte så mycket att invända. Politiskt spel brukar vara smutsigt och den som går med i politiken får leva med spelets regler. Nu är det dock inte bara politiker som utsätts för smutskastning, utan helt valiga Sibbobor, finlandssvenskar, markägare och vänner av hembygden.
I sin artikel gräver Nurmi fram en känslig fråga i Finlands historia: evakuerade karelare efter kriget. När jordbrukslotter delades ut åt karelare ställdes kravet att den nyinflyttade karelska befolkningen inte avsevärt fick ändra på språkförhållandena i en kommun. Redaktör Nurmi hävdar att Sibbo behållit sig rätten att välja sina invånare och jämför dagens Sibbo med svenskspråkiga kommuner som restriktivt mottog karelare efter kriget. Behövs det en ny språkstrid för att majoritetsbefolkningen skall ställa sig bakom Helsingfors anspråk på sydvästra Sibbo? Eller vad är syftet med förtalet?
Metro-metropolen. Den 26 september 2006
Igår kväll följde jag via Internet med Esbo stadsfullmäktiges möte. Fullmäktige debatterade och tog ställning till förslaget om att dra en metrolinje till Esbo. Utgången var väl given, trots att man i Esbo tidigare förhållit sig mycket kritiskt till metron. Fullmäktiges beslut att förlänga metron västerut var bra för miljön och Helsingfors, men att en så stor majoritet röstade för förslaget överraskade åtminstone mig.
Bland de fullmäktigeledamöter som motsatte sig metroplanerna var det anmärkningsvärt många som hänvisade till fallet Sibbo. Många ansåg att Esbo utsatts för påtryckningar utifrån och att de som nu vänt kappan fruktade att Esbo riskerade ett liknande öde som Sibbo. Andra talade om ett frivilligt samarbete mellan städerna i huvudstadsregionen, men det var klart att man plötsligt var beredd att ta hela "metropolens" bästa i beaktande. Enligt reformen av kommun- och servicestrukturen, som minister Hannes Manninen ansvarar för, kan en kommun tvingas till samarbete (eller sammanslagning) om kommunen inte frivilligt samarbetar. Samarbetet handlar alltså om påtvingad frivillighet, dvs tvång.
Metron förefaller vara Helsingforsmetropolens kärna och röd-orangea tråd. Genom västmetron blir Helsingfors en metropol, även om staden aldrig blir en metropol. Helsingfors har i så väl metrons som metropolens namn gjort anspråk på att inkorporera sydvästra Sibbo. Det tas för givet att Helsingfors skall förlänga metrolinjen österut. Utan planerna på en förlängd metrolinje hade de gröna säkert inte stött Helsingfors annekteringsplaner. Knappast hade socialdemokraterna och vänsterförbundarna heller ivrat för saken.
Men vad finns det för garantier för att Helsingfors alls kommer att dra metron österut, även om sydvästra Sibbo ansluts till huvudstaden? De egnahemsboende skattebetalare som Helsingfors och stadens samlingspartistiska ledning egentligen är ute efter föredrar nog att åka personbil. En metrolinje till Sibbo skulle inte bli lönsam. Den skulle åtminstone förutsätta att det naturfagra sydöstra Vanda först byggdes ut. Och eftersom man nu skall börja bygga västmetron, tar det åtminstone tio år innan man kan börja bygga metron österut. De Grönas Osmo Soininvaara, som varit en ledande metroförespråkare, anser själv att metrolinjen bör byggas före bostadshusen. Med andra ord borde Helsingfors börja bygga sydvästra Sibbo kanske först om femton år. Därmed skulle Helsingfors annektering fördröja utbyggandet av området, men det är just brådskan att bygga som varit Helsingfors viktigaste argument på senaste tid.
Osmo Soininvaara har kritiserat Sibbo för att försumma kollektivtrafiken. I själva verket finns det redan nu goda möjligheter till kollektivtrafik för invånarna i det av de gröna kritiserade bostadsområdet Landbo norr om Borgå motorväg. Den buss som jag och troligen även Soininvaara själv brukar ta till Sibbo gör numera en extra sväng till Landbo. Dess värre är det sällan någon stiger på eller av där. Det är svårt att tvinga människor åka kollektivt.
Utvecklingen i Sibbo har försvårats och fördröjts av att Helsingfors äger den för bostäder lämpligaste marken i kommunen. I södra Sibbo försvåras utvecklingen även av reserveringar för Heli-banan, dvs en eventuell järnvägslinje till Borgå. Så länge som Heli-planerna finns kvar är det inte vettigt att förlänga metrolinjen österut. Med tanke på miljön och hela regionen vore Heli-banan i själva verket ett mycket bättre alternativ. Goda förbindelser till det så dynamiska Borgå borde vara i hela metropolområdets intresse. Månne den idag utnämnde utredningsmannen Pekka Mylliniemi har tid att ta en titt även på Heli-alternativet?
Hur det än går med Helsingfors planer på att annektera sydvästra Sibbo kommer metron knappast någonsin att dras till (det nuvarande) Sibbo. Sibbo blir kanske en del av metropolen, men knappast av metro-metropolen.
Bland de fullmäktigeledamöter som motsatte sig metroplanerna var det anmärkningsvärt många som hänvisade till fallet Sibbo. Många ansåg att Esbo utsatts för påtryckningar utifrån och att de som nu vänt kappan fruktade att Esbo riskerade ett liknande öde som Sibbo. Andra talade om ett frivilligt samarbete mellan städerna i huvudstadsregionen, men det var klart att man plötsligt var beredd att ta hela "metropolens" bästa i beaktande. Enligt reformen av kommun- och servicestrukturen, som minister Hannes Manninen ansvarar för, kan en kommun tvingas till samarbete (eller sammanslagning) om kommunen inte frivilligt samarbetar. Samarbetet handlar alltså om påtvingad frivillighet, dvs tvång.
Metron förefaller vara Helsingforsmetropolens kärna och röd-orangea tråd. Genom västmetron blir Helsingfors en metropol, även om staden aldrig blir en metropol. Helsingfors har i så väl metrons som metropolens namn gjort anspråk på att inkorporera sydvästra Sibbo. Det tas för givet att Helsingfors skall förlänga metrolinjen österut. Utan planerna på en förlängd metrolinje hade de gröna säkert inte stött Helsingfors annekteringsplaner. Knappast hade socialdemokraterna och vänsterförbundarna heller ivrat för saken.
Men vad finns det för garantier för att Helsingfors alls kommer att dra metron österut, även om sydvästra Sibbo ansluts till huvudstaden? De egnahemsboende skattebetalare som Helsingfors och stadens samlingspartistiska ledning egentligen är ute efter föredrar nog att åka personbil. En metrolinje till Sibbo skulle inte bli lönsam. Den skulle åtminstone förutsätta att det naturfagra sydöstra Vanda först byggdes ut. Och eftersom man nu skall börja bygga västmetron, tar det åtminstone tio år innan man kan börja bygga metron österut. De Grönas Osmo Soininvaara, som varit en ledande metroförespråkare, anser själv att metrolinjen bör byggas före bostadshusen. Med andra ord borde Helsingfors börja bygga sydvästra Sibbo kanske först om femton år. Därmed skulle Helsingfors annektering fördröja utbyggandet av området, men det är just brådskan att bygga som varit Helsingfors viktigaste argument på senaste tid.
Osmo Soininvaara har kritiserat Sibbo för att försumma kollektivtrafiken. I själva verket finns det redan nu goda möjligheter till kollektivtrafik för invånarna i det av de gröna kritiserade bostadsområdet Landbo norr om Borgå motorväg. Den buss som jag och troligen även Soininvaara själv brukar ta till Sibbo gör numera en extra sväng till Landbo. Dess värre är det sällan någon stiger på eller av där. Det är svårt att tvinga människor åka kollektivt.
Utvecklingen i Sibbo har försvårats och fördröjts av att Helsingfors äger den för bostäder lämpligaste marken i kommunen. I södra Sibbo försvåras utvecklingen även av reserveringar för Heli-banan, dvs en eventuell järnvägslinje till Borgå. Så länge som Heli-planerna finns kvar är det inte vettigt att förlänga metrolinjen österut. Med tanke på miljön och hela regionen vore Heli-banan i själva verket ett mycket bättre alternativ. Goda förbindelser till det så dynamiska Borgå borde vara i hela metropolområdets intresse. Månne den idag utnämnde utredningsmannen Pekka Mylliniemi har tid att ta en titt även på Heli-alternativet?
Hur det än går med Helsingfors planer på att annektera sydvästra Sibbo kommer metron knappast någonsin att dras till (det nuvarande) Sibbo. Sibbo blir kanske en del av metropolen, men knappast av metro-metropolen.
Jävig utredningsman. Den 25 september 2006
Kommunstyrelsen i Sibbo har i morse beslutit att godkänna socialdemokraten Pekka Myllyniemi som utreddningsman angående Helsingfors krav på att inkorporera sydvästra Sibbo. (Se Yle Internytt.) Några andra möjligheter torde man inte ha haft, eftersom Sibbo saknar vetorätt. Indirekt konstaterar styrelsen dock att Mylliniemi är jävig. Mylliniemi sitter nämligen i styrelsen för Nylands förbund, som uttryckt stöd för huvudstadens anspråk. Det kan dock vara till Sibbos fördel att utredningsmannen nu har bevisbördan att bevisa sig vara opartisk. Det är även bättre med en utredningsmann från det traditionella kommunslaktarpartiet än från det i de aktuella fallet starkast involverade partierna Centern och Samlingspartiet. Personligen har jag p.g.a. Sibbofallet tappat förtroendet för de två sistnämnda partierna och och deras representanter.
Gratistidningen Vantaan Sanomat, som i praktiken är en Vandaupplaga av Helsingin Uutiset, fortsätter att hetsa mot finlandssvenskarna med anledning av fallet Sibbo. Denna gång är det självaste Tapani Mäkinen som inte drar sig för att rubrisera sin kolumn "Nurkkapapatriotismi på svenska". (Artikeln har märkligt nog även publicerats på Nylands förbunds webbplats.) Samlingspartisten Mäkinen är inte bara ordförande för Vanda statsstyrelse, utan även ordförande för landskapsstyrelsen för Nylands förbund, där utredningsmannen Myllyniemi även är styrelsemedlem. (Eftersom landskapsstyrelsen har behandlat Helsingfors annekteringsplaner lär Mylliniemis ståndpunkt vara känd, fastän han inte uttalat sig i ärendet i offentligheten, då styrelsens möten inte är offentliga.) Landskapsstyrelseordförande Mäkinen kritiserar i sin spydiska kolumn Sibbo kommunfullmäktiges beslut att inte omedelbart ansluta kommunen till Nylands förbund. Han har naturligtvis rätt att kritisera politiska beslut, men man skulle förvänta sig att en stads- och landsskapsstyrelseordförande inte lät sin kritik gå ut över en hel folkgrupp.
I opinionsbildningen för Helsingfors rätt att annektera sydvästra Sibbo anses det legitimt att inte bara förvränga fakta och smutskasta Sibbo utan även ge sig på svenskspråkiga som grupp. Den politiska korrektheten har plötsligt försvunnit all sin kos. Speciellt gratistidningarna som hör till mediekoncernen Suomen Medialehdet har uppmuntrat till ett svenskhat, som florerar öppet på Internet. Gratistidningarnas läsare verkar ofta kritiktlöst svälja vad chefredaktör Risto Hietanen serverar dem. (Se Språkpolitik. Den 23 september.) Alla svenskspråkiga lokalpatrioter är inte Sfp-politiker eller kommunfullmäktigen. Jag accepterar inte landskapsstyrelseordförandens ordval. Det går kanske för sig på ett styrelsemöte, men inte i en tidning som läses av gemene man. Sibbo gör kanske klokt i att hålla sig borta från Nylands förbund under Mäkinens mandatperiod.
Flygfält till Sibbo! Den 24 september 2006
På denna blogg har jag hittills strukit Sibbo medhårs. I konflikten mellan Sibbo och Helsingfors är mina sympatier helt på Sibbos sida, fastän det så väl i Sibbo som i Helsingfors finns flera olika viljor och motiv. (Se Språkpolitik. Den 23 september, Ett fall för EG-domstolen? Den 22 september 2006 och Motstridiga målsättningar. Den 29 juli 2006.) Tidigare har jag dock förhållit mig kritiskt till planer och politiska beslut som gjorts i Sibbo. Speciellt kritisk har jag varit till planerna på ett köpcentrum i Östersundom. (Se Helsingfors marker i Sibbo. Den 15 augusti 2006.) Det är lätt att vara efterklok. Ingen kunde föreställa sig att Centern och centerministrana inte skulle respektera Sibbos kommunala självstyre. Men man borde ändå ha förstått att det inte är i Sibbos intresse att stärka grannkommunernas skeva bild av Sibbo som en parasit. I Östersundomplanerna förlorade nog Sibbo även de grönas sympatier. Det är dock inte vettigt att, så som man de facto gjort i Sibbo under den senaste tiden, nu söka syndabockar. I kommande val kan väljarna själva dra sina slutsatser.
För att värja sig mot argumenten för Helsingfors anspråk på sydvästra Sibbo har man i Sibbo under den gångna sommaren gjort flera stora eftergifter. Visserligen har en del av eftergifterna redan tidigare legat på skrivbordet. Sibbo och speciellt Sfp i Sibbo är redan en förlorare, vilket man på vissa håll i kommunen lär glädja sig över. Men Sibbo har alla möjligheter att i den aktuella konflikten få så väl huvudstaden som landets regering på fall. Bakom enigheten om att sydvästra Sibbo bör anslutas till Helsingfors är man fullständig oenig om motiven och vad som gör inkorporeringen legitim. Dessutom har så väl Helsingfors som centerministrarna redan gjort bort sig och kommit med motstridiga budskap. Det borde inte vara svårt att provocera fram en splittring. Man bör dock agera med diplomatisk stil. (Se Hur rädda centerministrarnas ansikten? Den 17 augusti 2006.)
Sibbo och koalisationen Svenska folkpartiet-De Gröna har redan gjort eftergifter, kanske i onödan. Jag skall här ändå göra ett förslag till ytterligare en eftergift, som kunde göra mig impopulär i Sibbo: Gör ett ställningstagande för ett flygfält i Sibbo.
Personligen tycker jag att ett flygfält för småplan inte skulle vara speciellt störande. Jag vet dock ingenting om tidigare förslag på att ersätta Malms flygfält med ett flygfält i Box i sydöstra Sibbo. Kanske hotar ett flygfält i Box någon gammal väns eller klasskamrats gård eller åker. Föreningen För Sibbo, som jag sympatiserar med, har även (tidigare) motsatt sig förslaget. Eftersom jag är så dåligt insatt vågar jag dock lyfta fram förslaget.
I och för sig är det beklagligt om Malms traditionsrika flygplats skulle stängas. Jag har tidigare stött ett bevarande av Malms flygfät. Men om Helsingfors brist på mark är så alarmerande som man i Helsingfors låtsas att den är, bör man bygga ut Malm istället för Sibbo. Även Osmo Soininvaara har - senast i gårdagens Hufvudstadsblad - sagt att Malms flygfält borde bli bostadsområde. Malms flygfält ligger intill järnvägen. Det är just behovet av bostadsområden intill spårförbindelser som gör att speciellt de gröna men även socialdemokraterna stöder annekteringen av sydvästra Sibbo. (En förlängning av metrolinjen österut har ansetts som en självklar förutsättning för Helsingfors planer att bygga sydvästra Sibbo.) Dessutom har just Samlingspartiet i Helsingfors stått för åsikten att Malms flygfält bör bli bostadsområde. Problemet har varit svårigheten att hitta en bra plats för ett nytt flygfält. Om Malms flygfält med omgivning skall omvandlas till bostadsområde, så finns det inga hållbara skäl till att Helsingfors först skulle bebygga sydöstra Sibbo.
I själva verket hoppas jag att Malms flygplats skall kunna bevaras, åtminstone som helikopterstation. Jag hoppas även att Box skall visa sig vara ett olämpligt alternativ för ett flygfält, t.ex. med anledning av närheten till Sköldvik. Det kunde dock vara taktiskt vettigt för Sibbo att ytterligare röra om i soppan.
För att värja sig mot argumenten för Helsingfors anspråk på sydvästra Sibbo har man i Sibbo under den gångna sommaren gjort flera stora eftergifter. Visserligen har en del av eftergifterna redan tidigare legat på skrivbordet. Sibbo och speciellt Sfp i Sibbo är redan en förlorare, vilket man på vissa håll i kommunen lär glädja sig över. Men Sibbo har alla möjligheter att i den aktuella konflikten få så väl huvudstaden som landets regering på fall. Bakom enigheten om att sydvästra Sibbo bör anslutas till Helsingfors är man fullständig oenig om motiven och vad som gör inkorporeringen legitim. Dessutom har så väl Helsingfors som centerministrarna redan gjort bort sig och kommit med motstridiga budskap. Det borde inte vara svårt att provocera fram en splittring. Man bör dock agera med diplomatisk stil. (Se Hur rädda centerministrarnas ansikten? Den 17 augusti 2006.)
Sibbo och koalisationen Svenska folkpartiet-De Gröna har redan gjort eftergifter, kanske i onödan. Jag skall här ändå göra ett förslag till ytterligare en eftergift, som kunde göra mig impopulär i Sibbo: Gör ett ställningstagande för ett flygfält i Sibbo.
Personligen tycker jag att ett flygfält för småplan inte skulle vara speciellt störande. Jag vet dock ingenting om tidigare förslag på att ersätta Malms flygfält med ett flygfält i Box i sydöstra Sibbo. Kanske hotar ett flygfält i Box någon gammal väns eller klasskamrats gård eller åker. Föreningen För Sibbo, som jag sympatiserar med, har även (tidigare) motsatt sig förslaget. Eftersom jag är så dåligt insatt vågar jag dock lyfta fram förslaget.
I och för sig är det beklagligt om Malms traditionsrika flygplats skulle stängas. Jag har tidigare stött ett bevarande av Malms flygfät. Men om Helsingfors brist på mark är så alarmerande som man i Helsingfors låtsas att den är, bör man bygga ut Malm istället för Sibbo. Även Osmo Soininvaara har - senast i gårdagens Hufvudstadsblad - sagt att Malms flygfält borde bli bostadsområde. Malms flygfält ligger intill järnvägen. Det är just behovet av bostadsområden intill spårförbindelser som gör att speciellt de gröna men även socialdemokraterna stöder annekteringen av sydvästra Sibbo. (En förlängning av metrolinjen österut har ansetts som en självklar förutsättning för Helsingfors planer att bygga sydvästra Sibbo.) Dessutom har just Samlingspartiet i Helsingfors stått för åsikten att Malms flygfält bör bli bostadsområde. Problemet har varit svårigheten att hitta en bra plats för ett nytt flygfält. Om Malms flygfält med omgivning skall omvandlas till bostadsområde, så finns det inga hållbara skäl till att Helsingfors först skulle bebygga sydöstra Sibbo.
I själva verket hoppas jag att Malms flygplats skall kunna bevaras, åtminstone som helikopterstation. Jag hoppas även att Box skall visa sig vara ett olämpligt alternativ för ett flygfält, t.ex. med anledning av närheten till Sköldvik. Det kunde dock vara taktiskt vettigt för Sibbo att ytterligare röra om i soppan.
Språkpolitik. Den 23 september 2006
Svenska folkpartiet har av Helsingfors stadsstyrelseordförande Jan Vapaavuori kritiserats för att bedriva språkpolitik i fallet Sibbo. På Sfp-håll har man dock upprepade gånger hävdat att man inte bedriver språkpolitik utan bara slår vakt om lagligheten. Det är klokt då finlandssvenskarna och svenska språket i det aktuella fallet tycks sakna den goodwill som man kanske räknat med. En utsatt minoritet gör klokt i att betona lagligheten. Sfp har en lång tradition som försvarare av lagen, även om denna tradition i någon mån förvanskades under Kekkoneneran. Det kan dock inte förnekas att fallet Sibbo har starka språkpolitiska förtecken.
En viktig bakgrundsfaktor i Helsingfors planer på att annektera sydvästra Sibbo är att Sibbo i årtionden planerat restriktivt och att skälen till den återhållsamma politiken av många anses vara en strävan att motverka inflyttning av finskspråkiga. Sfp har dominerat i Sibbo och Sfp är fortfarande det klart största partiet, fastän de finskspråkiga kommuninvånarna numera är i klar majoritet. På senare tid har dock Sibbo, trots att Sfp haft makten i kommunen, planerat för en snabb utveckling. Under de senaste åren har inflyttningen till Sibbo accelererat, fastän Helsingfors stad pantar på de bästa områdena för bostadsbyggande. Det är ingen överdrift att påstå att det främst är Helsingfors som nu bromsar utvecklingen. Därtill kommer Naturaområden och markreserveringar för Heli-banan. Det är dock i Helsingfors intresse att framställa Sibbo som en utvecklingsfientlig Sfp-styrd kommun. Helsingfors har nu bråttom att göra anspråk på sydvästra Sibbo, eftersom den klichéaktiga bilden av Sibbo håller på att förlora förutsättningar.
För att rikspolitiker skall kunna stöda Helsingfors anspråk på sydvästra Sibbo måste den allmänna opinionen godkänna inkorporeringen. Helsingfors saknar dock tillräcklig goodwill utanför stadens gränser. Om man inte kan göra sig själv populär är det lättare att göra sitt offer impopulärt. I sin medielobbning och opinionsbildning för annekteringsplanerna har Helsingfors utnyttjat hets mot finlandssvenskarna. (Se Demonisering. Den 10 september 2006, Ett fall för EG-domstolen? Den 22 september 2006.) Chefredaktören för gratistidningen Helsingin Uuttiset Risto Hietanen skrev i en "nyhetsanalys" tidigare i veckan (se Framprovocerad "förhandlingsovilja". Den 20 september 2006) att "beslutfattarna i Sibbo har byggt en hög skyddsmur tjugo kilometer från Finlands enda metropolområdes centrum". Att Vanda inte planerat och utvecklat de östra delarna av staden skyller Hietanen likaledes på "Sibbos språkmur"!
Det är inte konstigt att finskspråkiga tidningsläsare får en skev bild av Sibbo och Sfp då en chefredaktör i en påstådd analys kommer med dylika osakliga påståenden. Jag har själv i ett tidigare inlägg ("Sibbo" börjar i Helsingfors. Den 24 augusti 2006) noterat att stadsbebyggelsen inte alls tar slut först vid Sibbogränsen utan redan i Helsingfors. Att Vanda inte planerat Västerkullakilen torde främst bero på att man räknat med att avstå området åt Helsingfors samt att det funnits nog med mark att planera närmare stadens centra.
Jan-Erik Enestam, som konsekvent hävdat att Sfp inte bedriver språkpolitik i Sibbofallet, har påpekat att Sfp kunde behålla makten i Sibbo om kommunen avstod från det (åtminstone i framtiden) relativt finskspråkiga sydvästra Sibbo. Sfp motsäger sig dock en annektering, eftersom den strider mot lagen. Hietanen hävdar i sin analys i Helsingin Uuttiset något överraskande att socialdemokraterna i Sibbo motsätter sig Helsingfors anspråk på sydvästra Sibbo för att en inkorporering skulle stärka Svenska folkpartiets ställning i Sibbo! Hietanen hävdar alltså indirekt att det omvänt är profinsk språkpolitik som står bakom Sibbos ovilja att avstå en del av kommunen till Helsingfors.
Det är uppenbart att inte heller Sibbopolitikerna är eniga i "fallet Sibbo", fastän man enigt motsätter sig Helsingfors territoriella anspråk. Hietanens motsäger i sin analys sina egna beskyllningar mot Sfp då han i ivern även ger socialdemokraterna en känga. Hur som helst är fallet Sibbo en språkpolitisk fråga, men det är främst finskspråkiga som här bedriver språkpolitik.
Jag gjorde idag tillsammans med min fyraåriga son Andreas en cykeltur i sydöstra Helsinge (Vanda). Vi besökte Västersundom, Sottungsby och Westerkulla gård, där det var marknad. (Se bilder.) Eftersom så många talade svenska undrade Andreas om vi var i Sibbo. Det torde vara en rätt vanlig uppfattning även bland vuxna att landsbygden omedelbart öster om Helsingfors hör till Sibbo, fastän det inte har gjort det sedan 1826, då området även administrativt anslöts till Helsinge socken. (Se Helsinge och Sibbo. Den 3 september 2006.) Åtminstone tror många att stadsbebyggelsen tar slut för att området öster om Helsingfors är svenskspråkigt. I verkligheten är det naturligtvis tvärtom: Sydöstra Helsinge är relativt svenskspråkigt, eftersom det har förblivit landsbygd. Finlands huvudstad befinner sig mitt innanför gammal svenskspråkig bygd. Därför är markägarna och hembygdsvännerna på landsbygden runt staden huvudsakligen svenskspråkiga. Otroligt nog är det allmänt att man inte inser dessa historiska samband. Jag hoppas att sydöstra Helsinge skall få förbli landsbygd, inte av språkpolitiska skäl, utan för att där finns fantastiska miljöer och landskap.
Ett fall för EG-domstolen? Den 22 september 2006
Tidningen Östra Nyland-Kotka Nyheter ställde tidigare i veckan en befogad men kanske medvetet dum fråga: "Varför får så många skrämselhicka, varför går så många röster upp i skrämd falsett när någon lite bortkommen statsminister och dito kommunminister släpper upp några hotmoln på framtidshimlen?" Jag har själv ställt en liknande fråga, men även besvarat den: Vi som fått skrämselhicka och vars röster gått upp skrämd falsett litar inte på att lagen följs; vi litar inte på att Finland är ett rättssamhälle. Speciellt under centerpartistiskt ledarskap har lagen tidigare körts över i koncensusens namn. (Se Kringgås lagen? Den 27 augusti 2006.) Hittar man inte andra lagliga möjligheter, stiftar man en speciallag för "metropolområdet". Därmed behöver Centern inte frukta att fallet Sibbo kunde bli ett prejudikat som hotar traditionella centerdominerade kommuner.
Sune Portin föreslår i en ledarartikel i Borgåbladet en förklaring till att Helsingfors stadsstyrelse valde att fullständigt negligera förvaltningsrättslige experten professor Kaarlo Tuoris utlåtande om att Helsingfors krav på områden i Sibbo saknar juridisk grund: Det kanske redan finns en överenskommelse mellan Helsingfors stad å ena sidan och Socialdemokratiska partiet, Samlingspartiet och Centern å andra sidan om en tvångsinkorporering med hjälp av en speciallag. Många har säkert länge haft misstankar i den riktningen, men eftersom man saknar bevis har man inte vågat säga det.Genom att kommunministern nästa vecka torde utnämna Pekka Myllyniemi till utredningsman kommer besvären mot Helsingfors angående annekteringspklanerna att förlora juridisk betydelse. Se här ett genialt sett att kringå lagen! Jag saknar tillräckliga juridiska insikter för att bedöma situationen, men jag är rädd för att regeringen med lagstiftarens, dvs riksdagens, hjälp kan besluta om en tvångsanslutning som inte fälls i förvaltningsdomstolen. Lyckligtvis ställer dock EU vissa rättsliga krav på sina medlemsländer. Ett kap över en landskapsgräns är inte legitim i regionernas Europa. Vi kanske träffas i EG-domstolen!
Tills Europarätten kommer till Sibbos räddning förs kampen om Sibbo främst genom opinionsbindning. Här gäller det att handla klokt. Sibbo kan inte räkna med de breda lagrens sympatier för svenska intressen. Genom fallet Sibbo har den politiska eliten i Helsingforsregionen med mediernas och speciellt gratistidningen Helsingin Uuttisets hjälp hetsat fram ett svenskhat, som inte skådats på årtionden. Att ta av Sibbo betraktas som legitimt, därför att Sibbo anses ha fört en utvecklingsfientlig politik på språkpolitisk grund. En kollega med insikter i kommunalpolitiken i huvudstadsregionen påpekade för mig att det trots allt finns en faktor som i "fallet Sibbo" förenar politikerna i Centern, Samlingspartiet, Socialdemokraterna och De Gröna: den negativa inställningen till svenskarna i allmänhet och Sfp i Sibbo i synnerhet. I övrigt har de ju helt olika motiv bakom annekteringsplanerna. (Se Motstridiga målsättningar. Den 29 juli 2006.) Riksdagsvalet kan vara en utmärkt möjlighet att genom invändningar och besvärliga frågor splittra alliansen mot Sibbo.
Den föreslagna utredningsmannen Pekka Myllyniemi torde hamna i en verklig stridseld. Det är många med mig som gärna skulle påverka hans utredning. Jag har bekantat mig med några av hans tidigare utredningsraporter. Med tillfredställelse läste jag följande rader:
Identiteetin kannalta historiallinen peruskunta on lähellä ihmistä. Identiteetti ei ole kuitenkaan vain paikallinen kysymys. Kuntajaon muuttamisen ei tarvitse hävittää paikallista identiteettiä, joka ei välttämättä liity hallinnollisiin kunnan rajoihin. Identiteettikysymyksen merkityksen tunnustaminen on kuitenkin keskeinen asia kuntajaon muutoskeskustelussa.
Aktualitetsprogrammet Obs sände idag en intervju med mig om IT-samhället. Några speciellt djupsinniga tankar lyckades jag inte leverera. Man valde att presentera mig som lärare i informationsteknik snarare än filosof. Programmet kommer i repris imorgon, men kan även ses på Internet. (Länk.)
Framprovocerad "förhandlingsovilja". Den 20 september 2006
Helsingfors stadsdirektör Jussi Pajunen och stadsstyrelseordföranden Jan Vapaavuoris har enligt styrelsemedlem Birgitta Dahlberg saknat mandat att förhandla med Sibboledningen då de framlade sina kartor med två alternativa områden i våras. (Se Borgåbladet.) Helsingfors har motiverat en tvångsanslutning av sydvästra Sibbo med att Sibbo inte velat förhandla. I själva verket är det Helsingfors som inte velat förhandla, utan bara önskat provocera fram en förhandlingsovilja från Sibbos sida. (Se Skenbar utpressning. Den 15 september 2006.)
MTV3 nyheter avslöjade att Hannes Manninen i morgon skall utse en utredningsman. Manninen medgav i en intervju samtidigt att tillsättandet av en utredningsman gör Helsingfors ansökan överflödig. Det betyder att det framöver i ännu högre grad är centerministrarnas agerande som bör utsättas för granskning och kritik gällande fallet Sibbo. Manninens politiska karriär torde därmed gå mot sitt slut.
Dagens Helsingin Uuttiset publicerar en lång artikel om fallet Sibbo av chefredaktören Risto Hietanen. Hietanen benämner pretentiöst sin text "analys", men i verkligheten innehåller den inte mycket mera än populistisk politisk retorik. Detta är inte förtsa gången som Helsingin Uuttiset på ledarsidan publicerar osakliga och kränkande texter i det aktuella ämnet. Ur artikeln framgår för övrigt tydligt, fastän kanske oavsiktligt, vilket politiskt parti Hietanen representerar. Jag torde återkomma med en analys av Hietanens "analys".
MTV3 nyheter avslöjade att Hannes Manninen i morgon skall utse en utredningsman. Manninen medgav i en intervju samtidigt att tillsättandet av en utredningsman gör Helsingfors ansökan överflödig. Det betyder att det framöver i ännu högre grad är centerministrarnas agerande som bör utsättas för granskning och kritik gällande fallet Sibbo. Manninens politiska karriär torde därmed gå mot sitt slut.
Jag gav idag en intervju för programmet obs, som i fredag (22.9) skall handla om "IT-samhälle för alla?" Några frågor som jag var oförberedd på gick utanför mitt kompetensområde. Programmet sänds alltså i den digitala FST-kanalen Femman på fredag 18:30 och i repris även analogt på lördag 11:05 i TV2 och FST5.
Barbarer eller klåpare? Den 19 september 2006
Förhöret av kommundirektör Markku Luoma och styrelseordförande Christel Liljeström och förtroendeomröstningen i Sibbo kommunfullmäktige är en av många märkligheter i "fallet Sibbo". Sibboledningens förhandlingsposition stärks knappas av att egna vargar biter. Ändå har utfrågningen av Luoma och Liljeström kanske varit till Sibbos fördel, eller åtminstone till Helsingforsledningens nackdel. Nu har ett förhörsprotokoll, som borde ha varit hemligstämplat, offentliggjorts i medierna. Förtroendeomröstningen ger förhörsprotokollet stor trovärdighet. Helsingforsledningen har inte heller dementerat den information som lekt ut.
Helsingin Sanomat har idag publicerat en karta (se HS:s nätupplaga) med de två alternativ som Luoma och Liljeström erbjöds i Helsingforsledningens utpressningsförsök. (Se Skenbar utpressning. Den 15 september 2006.) Kartan i Helsinginsanomat bekräftar att det större område som Helsingfors skulle kräva om Sibbo inte gick med på att frivilligt avstå det mindre området inte sammanfaller med det område som Helsingfors på fullmäktigemötet i juni beslöt att annektera. (Jämför karta i formatet pdf.)
Om kartan i Helsinginsanomat stämmer överens med Helsingforsledningens hot, har gränserna senare ritats om så att även Ingmans fabrik och Sibbesborg ingår i det område som Helsingfors önskar inkorporera. Har Helsingfors medvetet dragit gränserna så att Sibbesborg och Ingmans mejeri skulle tillfalla huvudstaden är man brutal och skamlöst girig. Man kan utan att överdriva tala om exceptionell råhet och hänsynslöshet. Om Sibbesborg och Ingmans mejeri i misstag hamnat innanför området, har Helsingfors gjort bort sig fullständigt. Åtminstone skulle det bevisa att hela beslutet att ansöka om att få annektera sydvästra Sibbo är synnerligen dåligt förberett och att stadsplaneringskontoret saknar elementära kunskaper om det område som man nu i rask takt vill planera. Helsingfors biträdande statsdirektör Pekka Korpinen har dock hävdat motsatsen. (Se Minoritetsförtryck. Den 10 augusti 2006.) Var och en kan dra sina slutsatser därav.
Den största skillnaden mellan de två kartorna eller områdena är att det ursprungliga (större) området skulle omfatta en betydligt större del av Sibbo skärgård än det nu aktuella området gör. Helsingforsledningen skulle alltså ha hotat med att inkorporera nästan hela Sibbo skärgård inklusive alla öar och områden som Sibbo kommun äger. Det förslaget är helt sanslöst. Nu planera Helsingfors dock istället att klyva Sibbo skärgård i tu. Helsingfors gör inte längre anspråk på Norrkullalandet, Möholmen och Röysö. Däremot har man dragit gränsen så att skärgårdens centrum Simsalö just skulle falla innanför Helsingfors gränser. Är de som ritat gränserna hänsynslösa barbarer eller bara klåpare?
Helsingin Sanomat har idag publicerat en karta (se HS:s nätupplaga) med de två alternativ som Luoma och Liljeström erbjöds i Helsingforsledningens utpressningsförsök. (Se Skenbar utpressning. Den 15 september 2006.) Kartan i Helsinginsanomat bekräftar att det större område som Helsingfors skulle kräva om Sibbo inte gick med på att frivilligt avstå det mindre området inte sammanfaller med det område som Helsingfors på fullmäktigemötet i juni beslöt att annektera. (Jämför karta i formatet pdf.)
Om kartan i Helsinginsanomat stämmer överens med Helsingforsledningens hot, har gränserna senare ritats om så att även Ingmans fabrik och Sibbesborg ingår i det område som Helsingfors önskar inkorporera. Har Helsingfors medvetet dragit gränserna så att Sibbesborg och Ingmans mejeri skulle tillfalla huvudstaden är man brutal och skamlöst girig. Man kan utan att överdriva tala om exceptionell råhet och hänsynslöshet. Om Sibbesborg och Ingmans mejeri i misstag hamnat innanför området, har Helsingfors gjort bort sig fullständigt. Åtminstone skulle det bevisa att hela beslutet att ansöka om att få annektera sydvästra Sibbo är synnerligen dåligt förberett och att stadsplaneringskontoret saknar elementära kunskaper om det område som man nu i rask takt vill planera. Helsingfors biträdande statsdirektör Pekka Korpinen har dock hävdat motsatsen. (Se Minoritetsförtryck. Den 10 augusti 2006.) Var och en kan dra sina slutsatser därav.
Den största skillnaden mellan de två kartorna eller områdena är att det ursprungliga (större) området skulle omfatta en betydligt större del av Sibbo skärgård än det nu aktuella området gör. Helsingforsledningen skulle alltså ha hotat med att inkorporera nästan hela Sibbo skärgård inklusive alla öar och områden som Sibbo kommun äger. Det förslaget är helt sanslöst. Nu planera Helsingfors dock istället att klyva Sibbo skärgård i tu. Helsingfors gör inte längre anspråk på Norrkullalandet, Möholmen och Röysö. Däremot har man dragit gränsen så att skärgårdens centrum Simsalö just skulle falla innanför Helsingfors gränser. Är de som ritat gränserna hänsynslösa barbarer eller bara klåpare?
Det gröna Sibbo. Den 17 september 2006
Riksdagens talman Paavo Lipponen uttalade igår i ett tal förhoppningar om flexibilitet i tvisten mellan Sibbo och Helsingfors. I överenskommelsen om markområdet borde man ge efter till fördel för Sibbo. Lipponen framhöll dock att markarrangemangen är en oundvikliga. Speciellt är utbyggnaden av metron österut essentiell med tanke på samhällskostnaderna och miljöskyddet. (Se Yle, HS.) Eftersom jag inte hört eller sett Lipponens tal vet jag inte om han även direkt hävdade att inkorporeringen av sydvästra Sibbo är en förutsättning för att metron skall kunna dras österut. Vädjanadet till miljöskyddet är dock anmärkningsvärt. Lipponen är inte den enda som i miljövårdens och den hållbara utvecklingens namn vill tvångsansluta delar av Sibbo till huvudstaden.
När jag själv på 80-talet var en grön yngling var det självklart att Sibbo var en grön kommun jämfört med grannkommunerna i allmänhet och Helsingfors i synnerhet. Den gröna vågen gav Sibbos traditionnella utvecklingskritika politik rätt. Småskalighet och naturenlighet var centrala idéer i den tidens gröna tänkande. Så lär det fortfarande vara i Sibbo, där de gröna idkar ett nära samarbete med Svenska folkpartiet. Många gröna pionjärer flyttade på 80-talet från Helsingfors till landsbygden, inte minst till Sibbo. Den gröna rörelsen och miljötänkandet har emellertid förändrats sedan 1980-talet. I huvudstadsregionen har de gröna närmat sig socialdemokraterna, samtidigt som kommunal- och miljötekniken utvecklats. Där miljöproblemen för ett par årtionden sedan koncentrerades till storstäderna, lär landsbygden idag per kapita vara en större miljöförorenare. (Här torde man dock inte beakta stadsbornas fritidsresande och -boende.)
Tack vare Sibbos återhållsamma politik har värdefulla miljöer bevarats öster om Helsingfors. Samtidigt har man bevarat en reserv för bostadsbygge. Att Sibbo nu skulle tvingas avstå sydvästra Sibbo som straff för sin senfärdiga och utvecklingsfientliga politik känns därför synnerligen orättvist, speciellt när annekteringen motiveras med naturskydd och hållbar utveckling. Argumenten är sällan uppriktiga. Speciellt bör det noteras att det urbana boendets miljövänlighet är ett argument som de maktutövande centerministrarna Vanhanen och Manninen aldrig kan ange som skäl till annekteringen av sydvästra Sibbo.
En som trots allt torde vara uppriktig då han förespråkar annekteringen och metro till (nuvarande) Sibbo med miljöargument är Osmo Soininvaara. (Se Motstridiga målsättningar. Den 29 juli 2006.) Det stämmer att kollektivtrafik är mycket miljövänligare än privatbilism. Själv äger jag inte bil. Det gjorde inte heller mina föräldrar på den tiden jag bodde hemma i Sibbo. Jag skaffade körkort för fem år sedan, men jag åker alltså fortfarande kollektivt - då jag inte cyklar. På väg till Sibbo har jag flera gånger sett den gröna ideologen och f.d. ministern då han cyklat eller gått (!) till sitt sommarställe nära mina föräldrars hem i sydöstra Sibbo. Det har slagit mig att cykelfärden skulle underlättas om metron drogs längre österut, men Soininvaara har nog andra motiv till sina metroplaner.
I princip kunde sydvästra Sibbo byggas på ett modern miljövänligt sätt med hjälp av nutida miljö- och kommunalteknik samt spårförbindelse. Det är även så Sibbo nu vill utveckla kommunen, men Helsingfors skulle ha bättre ekonomiska förutsättningar att göra det. Den teoretiska möjligheten att i sydvästra Sibbo förverkliga Sioninvaaras idealsamhälle berättigar dock inte Helsingfors anspråk på området. Soininvaara har i en artikel i Helsingin Uuttiset skrivit att "Lounais-Sipoon liittäminen Helsinkiin avaa innostavat mahdollisuudet tehdä huikean hyvää kaupunkia. Lähes tyhjässä maastossa voi noudattaa parhaita kaupunkisuunnittelun periaatteita." Dess värre kan inte ens Soininvaaras ädla mål helga de orättfärdiga medlen, speciellt som det är naivt att tro att den av samlingspartiet styrda huvudstaden skulle förverkliga Soininvaaras gröna drömmar.
Nog är det höjden att rikspolitikerna inte blandar sig i Esbos motsträvighet när det gäller en utbyggnad av metron västerut, men tar parti för Helsingfors när det gäller expansionen österut. Dessutom finns det stora outbyggda områden invid befintlig järnväg i Helsingfors. (Jag skall återkomma till detta i ett senare inlägg.)
Hur det än går med Helsingfors planer på att annektera sydvästra Sibbo torde utbyggnaden av metron österut inte vara aktuell innan hela Västerkullakilen anslutits till Helsingfors eller Helsingfors gått samman med Vanda. (Se Exklav. Den 14 september 2006.) Dessutom är det knappast möjligt eller vettigt att utvidga metron i båda riktningarna samtidigt. Därmed är det även med tanke på miljövårdensaspekter bättre att sydvästra Sibbo byggs ut något långsammare i överensstämmelse med Sibbos egen plan än att Helsingfors förverkligar sina planer enligt uppgedd stram tidtabell.
Jag cyklade idag fram och tillbaka från Nordsjö till Träskby i sydöstra Sibbo. På vägen tog jag lite bilder med min nya kamera.
En känslofråga. Den 16 september 2006
Den socialdemokratiska kommunpolitikern Hanne Aho från Sibbo säger i gårdagens Hufvudstadsblad att sydvästra Sibbo är en känslofråga för Svenska folkpartiet: ”Vi finskpråkiga analyserar frågan intellektuellt men för de svenskspråkiga är detta en känslofråga.” Ahos uttalande är ämnat som kritik, men jag hoppas att hon har rätt. Dels får man hoppas att finskspråkiga kan analysera Sibbofrågan intellektuellt, dels får man hoppas att sydvästra Sibbos öde för så många som möjligt även är en känslofråga.
Jag utövade idag lite roskisdykning (dykning i soptunna) för att få tag på förra veckans NYT-bilaga till Helsingin Sanomat. (Se nedan.) Texten om "Öster vår" (Itä meidän) är ironisk skriven, men udden är främst riktad mot Helsingfors.
Att förena känslor och förnuft är inte alltid lätt. När det står stora känslomässiga värden på spel är det lätt att förlora besinningen. Då kan man handla emotionellt, odiplomatiskt och taktiskt oförnuftigt. Men även bakom rationellt handlande finns ofta känslomässiga värden. Det är känslofrågor och känslomässiga värden som motiverar människor till ideeltt arbete och uppoffringar. I ett gott samhälle har människorna inte bara känslomässiga förhållande till sina närmaste och sina hem, utan även till sin hemort. Brist på hembygdskänsla resulterar i rotlöshet. Kärleken till hemorten kommer vanligtvis med åren, men den kan även ärvas från en äldre generation eller befolkning.
Att omfåtta vissa grundläggande värden är allmänmänskligt. Vad som är ett grundläggande värde eller ett självändamål varierar däremot. I nomadiska kulturer är behovet att rota sig på en ort inte så stort. Stammen går före hemorten eller hemlandet. I Europa och speciellt i Norden har den territoriellt betingade identiteten varit av central betydelse för majoritetsbefolkningen. Därmed har fosterlandet och hembygden, på gott och ont, uppfattats som egenvärden.
Om vi glömmer identitetsfrågor och känslofrågor kunde vi väl gå in för ett EU bestående av t.ex. tio delstater med ca 50 miloner invånare var och engelska som gemensamt språk. Här skulle vi ha ett funktionellt och rationellt Europa! Men även den som "analyserar frågan intellektuellt" inser att en dylik union vore ett omänskligt skräckvälde jämförbar med klassiska utopier. Vi vill inte bara ha service och unionens bidrag för vår materiella välfärd. Vi vill även förbli finländare, ester, svenskar och danskar. Hemorten och de nationella rötterna är inte minst viktiga för dem som bor utomlands. Ofta är det först då vi flyttar som vi inser hur viktig vår hembygd är för vår identitet.
Helsingfors stadsstyrelseordförande Jan Vapaavuori har i sin politiska retorik försvarat planerna på att annektera sydvästra Sibbo med Fosterlandets väl. Är Finland en känslofråga för den samlingspartistiska politikern? Förhoppningvis är styrelseordförandens fosterländskhet uppriktig, även om argumenteringen i det aktuella fallet inte övertygar. Nationens överlevnad står och faller inte precis med anslutningen av sydvästra Sibbo till huvudstaden. Även finlandssvenskar och Sibbobor är i regel fosterländska. Men för den svenska befolkningen är i allmänhet även hembygden ett upphöjt värde jämförbart med hemlandet. (Se Sibbo mihi patria est. Den 21 juli 2006.) Det kan kanske förklara varför Sfp i Sibbo är villigt att offra partiets maktposition och det svenska språkets starka ställning för att bevara kommunens nuvarande gränser.
Det är beklagligt att man i utformandet av den nya ramlagen för kommun- och servicestrukturen ensidigt har beaktat servicebehovet. Människan lever inte av service allena, även om de flesta i en utsatt situation skulle prioritera servicen framom identitetsfrågor. För att ett lokalsamhälle skall vara välfungerande måste befolkningen ha en lokalt förankrad identitet och känna en viss samhörighet. Identitetens och känslornas betydelse har man insett i företagsvärden där man satsar stort på att få personalen att känna tillhörighet med företaget eller brandet. Ett fungerande lokalsamhälle förutsätter likaledes att kommungränsen är en känslofråga.
Jag utövade idag lite roskisdykning (dykning i soptunna) för att få tag på förra veckans NYT-bilaga till Helsingin Sanomat. (Se nedan.) Texten om "Öster vår" (Itä meidän) är ironisk skriven, men udden är främst riktad mot Helsingfors.
Skenbar utpressning. Den 15 september 2006
Sibbos kommundirektör Markku Luoma och styrelseordförande Christel Liljeström har förhörts angående "fallet Sibbo", dvs Helsingfors planer att annektera en del av kommunen. Luoma och Liljeström misstänks för att inte ha förmedlat information från ett par informella träffar som de haft med Helsingfors stadsdirektör Jussi Pajunen och styrelseordförande Jan Vapaavuori. Den interna kritiken från kommunpolitiker i Sibbo verker inte ändamålsenlig, men genom att Luoma och Liljeström förhörts har relevant och intressant information kommit fram. Informationen är trovärdig, då Luoma och Liljeström utfrågats var för sig.
Förhören har resultetrat i sexiofyra sidor som delvis ger ny information, delvis bekräftar tidigare misstankar. Pajunen och Vapaavuori har i hemliga samtal medgett och rentav understrukit att Helsingfors annekteringsplanerna handlar om skattebasen, dvs stadens egna ekonomiska intressen. Speciellt bekräftas misstankarna om utpressning. På löpsedlarna för dagens Helsinginsanomat kan man läsa att Helsingfors ledning försökte hota Sibbo till gränsförskjutningar ("Helsingin johto yritti uhkailla Sipoota rajansiirtoon"). Tidningen skriver att "Sondeeraukseen perustuvaan valmisteluun näyttävät kuuluneen pakonomainen salailu ja kiristystä muistuttava uhkailu." Det var inte bra publicitet för Pajunen och Vapaavuori. Indirekt är det dålig publicitet även för centerministrarna Vanhanen och Maninnen.
Det var enligt förhörsprotokollet Helsingforsledningens önskan att träffarna skulle hemlighållas. Ledaren i gårdagens Huvudstadsblad tolkar protokollet så att det är Vapaavuori som är skyldig till att förhandlingarna fördes i hemlighet, ifall det inte var regeringens krav. Orsakerna till att man ville föra informella diskussioner med Sibboledningen i hemlighet samtidigt som man öppet förhandlade med Vanda kan man spekulera om. En möjlighet är att man egentligen inte alls ville förhandla med Sibbo.
Om Sibbo formellt frivilligt avstått ett mindre område till Helsingfors, hade huvudstaden inte behövt centerministrarnas uttalade stöd. Ur statsminister Vanhanens perspektiv är dock hela idén med annekteringen att Centern eller han själv får manifestera sitt stöd och sin förståelse för huvudstadens behov. (Se Statsministerkandidaten och Helsingfors önskningar. Den 8 september 2006.) Vid den andra träffen mellan Helsingforsledningen och Sibboledningen skall Pajunen och Vapaavuori ha erbjudit att nöja sig med ett hälften så stort område ifall Sibbo "frivilligt" skulle avstå från området. Helsingfors stadsdirektör och stadsstyrelseordörande måste dock ha insett att Sibbo, dvs Luoma och Liljeström, omöjligen kunde acceptera detta erbjudande. Slutsatsen är att erbjudandet inte alls var seriöst menat. Det hela handlade kanske trots allt inte om utpressning.
Parallellerna till Molotov-Ribbentrop-pakten blir bara tydligare. (Se Vanhanen som Hitler. Den 13 augusti 2006.) Inför andra världskriget gjorde Sovjetunionen anspråk på Karelska näset, eftersom Leningrad behövde området. Naturligtvis kunde Finland inte gå med på kraven. Det hade Stalin dock knappats räknat med eller ens hoppats på, eftersom Sovjetunionen i hemlighet kommit överens med Tyskland om att ockupera hela Finland. Sovjetunionens förslag att Finland "frivilligt" skulle avstå ett mindre landområde var antagligen ämnat att berättiga en annektering av ett större område. Då Finland inte visade förhandlingsvilja och förståelse för Sovjetunionens behov fick man skäl att attackera Finland.
Avslöjandet om (den eventuellt skenbara) utpressningen har upprört Helsingforspolitiker, speciellt på socialdemokratiskt håll. Det avslöjar ikväll Helsingin Sanomats nättidning.
Exklav. Den 14 september 2006
Dickursby är Vandas administrativa centrum. Dickursbys betydelse ökar när järnvägsförbindelsen till flygstationen förverkligas. Dess värre ligger Dickursby mycket nära Helsingfors gräns. Speciellt är det en olägenhet att Nedre Dickursby norr om Ring III hör till Helsingfors. En anslutning av Nedre Dickursby till Vanda torde vara lagligt möjligt, om den berörda befolkningen bara godkände gränsjusteringen. Nedre Dickursby hörde ännu på 1940-talet till Vanda, eller rättare sagt Helsinge så som kommunen hette fram till 1972.
Senaste vår diskuterade Vanda och Helsingfors öppet en gränsjustering enligt vilken Vanda skulle få Nedre Dickursby av Helsingfors och Helsingfors i gengäld skulle få den sk Västerkullakilen i sydöstra Vanda. Helsingfors deklarerade öppet att staden ville expandera österut och inte bara bebygga Västerkulla marker, utan senare även ansluta en del av Sibbo till huvudstaden. I själva verket behövde Helsingfors sydöstra Vanda speciellt för att gränsa till Sibbo. Utan ett sammanhängande landområde kan ett område inte anslutas till en annan kommun eller stad. Byteshandeln mellan Vanda och Helsingfors föll dock på att invånarna i Nedre Dickursby, främst av ekonomiska skäl, inte ville att deras stadsdel anslöts till Vanda. Helsingfors valde att respektera dessa invånares önskan att förbli helsingforsbor och betala lägre skatteöre.
Det märkliga med planerna om gränsförskjutningar mellan Vanda och Helsingfors är att man antagligen redan 2008 ämnade uppta en förhandlingar om sammangång mellan städerna. Helsingfors kunde väl ha väntat med att exploatera Västerkulla gårds kulturhistoriskt värdefulla marker och landskap. Efter en sammangång med Vanda skulle det dock ha varit ytterst svårt att argumentera för ett behov att annektera delar av Sibbo inom en överskådlig framtid. Innan en fusion mellan städerna kunde bli aktuell måste alltså Helsingfors först få sydvästra Sibbo. Detta torde Helsingfors även ha kommit överens om med Vanda.
Som en följd av att invånarna i Nedre Dickursby motsatte sig (ett eventuellt endast tillfälligt) byte av hemkommun, ändrade Helsingfors sina planer. Den 21 juni beslöt Helsingfors stadsfullmäktige att ansöka om att få annektera sydvästra Sibbo samt endast en liten del av Västerkullakilen, eftersom ett byte med Vanda nu inte var aktuellt. I praktiken skulle sydvästra Sibbo enligt de nya planerna bli en enklav eller exklav till Helsingfors (se Storhelsingfors. Den 14 augusti 2006), trots att området söder om Österleden fornmellt kanske skulle uppfylla lagens krav på ett sammanhängande landområde.
En exklav kan inte inte utvecklas till en integrerad del av Helsingfors. Förverkligas Helsingfors aktuella planer, blir sydvästra Sibbo en koloni eller lydstad. Hade Helsingfors offrat Nedre Dickursbyborna och erhållit Västerkulla gård och Västersundom hade situationen redan varit en helt annan. Efter en samgång mellan Vanda och Helsingfors hade även Sottungsby hört till ett förenande område mellan (sydvästra) Sibbo och huvudstaden. Problemet med denna naturliga, socialt hållbara och kulturhistoriskt sett mera acceptabla lösning är bara att efter en fusion mellan Helsingfors och Vanda huvudstaden inte längre hade kunnat hävda att staden behöver mera mark att bebygga. I själva verket är det allstå planerna på en sammanslagning av Helsingfors och Vanda och eventuellt Esbo som gör att Helsingfors har bråttom med att inkorporera delar av Sibbo. Detta kan man dock inte medge, eftersom det skulle göra planerna på att annektera sydvästra Sibbo fullständigt oberättigade.
Senaste söndag gjorde jag en cykeltur via Västersundom och Sottungsbyvägen till Östersundom. (Se bilden ovan.) Visst kunde Västersundom och Östersundom utgöra en naturlig helhet. Västersundomborna har länge anlitat Östersundom kapell. Och går man långt tillbaka i tiden så hörde så väl Västersundom och Sottungsby som hela sydvästra Sibbo till Sundom fjärding, samma "fjärdedel" av Sibbo (administativa) socken. (Se Helsinge och Sibbo. Den 3 september 2006.) Men Helsingfors väljer att gå fram som en brutal kolonisatör.
Utredning. Den 13 september 2006
Enligt dagens Helsinginsanomat försöker region- och kommunminister Hannes Manninen utnämna en utredningsman ännu denna vecka. Det är bråttom, enligt Manninen. Inrikesministeriet har haft svårt att hitta en trovärdig toppjurist som kunde ta sig an uppgiften att göra en utredning i Sibbofrågan. Elak och misstänksam som jag är undrar jag om inte inrikesministeriet i själva verket har haft svårt att hitta en jurist som är villig att se lagliga möjligheter för Helsingfors att annektera sydvästra Sibbo.
Varför skall en utredningsaman förästen vara jurist. Jag förstår att frågan är dum, men min okunskap ger mig möjlighet att undra om examen i juridik är ett nödvändigt eller ett tillräckligt villkor. Säkert är att de juridiska aspekterna inte är de enda som bör utredas.
Varför kan inte utredningsmannen vara filosof? Filosofer utgör den enda yrkesgruppen som har specialiserat sig på det allmänna. En filosof borde således kunna se helheter och kombinera relevanta aspekter. Och framför allt kunna medge att han vet alldeles för lite för att på egenhand bli färdig med en utredning innan nästa riksdagsval. Isjälva verket har jag i egenskap av filosof på min blogg redogjort för utredningar om en massa olika relevanta aspekter i fallet Sibbo, men jag kommer att fortsätta mina utredningar länge än. Blogginläggen som berör Sibbofallet finns samlade på adressen http://www.wadenstrom.net/sibbo.htm. Här har ni, minister Manninen en mångsidig utredning i väntan på en officiell ensidig utredning. Men var säker på att jag inte har den rätta inställningen till annekteringsplanernas laglighet!
På tal om jurister vill jag fortsätta att vara lite elak och undra om inte de "stadens jurister" som Helsingfors kommunfullmäktige anlitade inför fullmäktigemötet den 21 juni utgjordes av juristen Jan Vapaavuori själv. Kanske förlitade sig statsstyrelseordföranden i brådskan på sin egen juridiska kompetens. Hur det än är med den saken är det nog pinsamt när juristen Vapaavuori föreslår för fullmäktige att göra ett beslut i lagstridig ordning. Syftet med utredningsmannen är kanske i främsta hand just, liksom minister Enestam föreslagit, att göra Helsingfors beslut om ansökan formellt överflödig. Det kan rädda mångas ansikten.
Gateway-staden. Den 12 september 2006
Många folk har betraktat sitt land eller sin huvudstad som världens medelpunkt. I tiden kallade kinerserna sitt land Mittens rike. I europeisk världshistoria betraktas Europa som världens centrum och flera europeiska huvudstäder - speciellt London, Paris och Rom - har på olika grunder betraktats som hela världens mittpunkt. Även länder och städer i periferin gör ibland anspråk på att ligga i Europas eller hela världens hjärta. Utkanten ligger ju ofta mitt emellan två stora riken eller områden.
Under KSSE-mötet i Helsingfors 1975 var finsk politik i hög grad under sovjetisk kontroll. I Finland ville man dock betrakta Finland som ett neutralt land mellan öst och väst. Finland skulle vara läkaren och förmedlaren. Denna Kekkonens viktiga tes fick sin främsta manifestation just i Konferensen för Säkerhet och Samarbete i Europa. Kanske bygger finländarnas önskan att stå utanför Nato fortfarande delvis på denna identitet som förmedlare mellan öst och väst. Dess värre finns öst och väst inte längre kvar som politiska begrepp.
I princip ligger alla orter mellan öst och väst, men om man med öst menar fjärran östern och med väst USAs östkust ligger Helsingfors och Helsingfors-Vanda flygplats om inte mitt emellan öst och väst, så åtminstone på den kortaste flygrutten mellan öst och väst. Detta geografiska faktum har Finnair framgångrikt utnyttjat i sin strategi och marknadsföring. De sk gateway-resenärerna flyger dock oftast mellan Asien och något annat (västligare) europeiskt land. Även Nordsjö hamn och Lahtisbanan ("genbanan" till Vladivostok) kan tolkas som strategiska projekt med syfte att bekäfta Helsingfors position som en port mellan Asien och Europa. (Se Sibbo och Nordsjö hamn. Den 4 augusti 2006.)
I sitt öppningstal vid ASEM-mötet den 10 september framhöll president Tarja Halonen att "Due to its geographic location, Finland is sometimes called a gateway between Europe and Asia. Therefore, we feel that our country provides a suitable location for this anniversary Summit." Det är nog som en port mellan öst och väst som vi vill se Finland och speciellt dess huvudstad. Om denna bild även går att omsättas i pengar genom logistiska lösningar och arrangerande av konferenser finns det nog ingenting - inte ens lagen eller den kommunala självstyrelsen - som kan stoppa politikerna från att ta till alla tänkbara åtgärder för att förverkliga detta nationella projekt. När man drömmer om Helsingfors som en betydelsefull metropol eller en "ledande Östersjöstad" (se Megalomani? Den30 augusti 2006) är det nog främst gateway-staden som man har i tankarna.
Arrangerandet av VM i friidrott ifjol, värdskapet för Eurovisionens slagerfestival nästa vår och EU-ordskapet i år ger oss finländare och helsingforsare upplevelsen av att befinna oss i händelsernas centrum och på plats uppleva (den stora) historiens vingslag. Under ASEM-mötet rann visserligen det väntade anarkistupploppet på Mannerheimvägen ut i sanden, men visst var det med en viss stolthet som många av oss tittade på finska kravallpoliser i Euronews och andra internationella TV-kanaler. Månne inte finländska ministrar denna gång kände en extra stor stolthet över sin "metropol" när de fick statsbesök från fjärran östern.
Då Helsingfors som en gateway stad är så viktig för vår nationella självkänsla är det just nu speciellt gynsamt att söka regeringens stöd för utveckling av huvudstaden och Helsingfors metropolområde. Dess värre satsar regeringen här helt fel. Om man vill värna om Helsingfors roll som en gateway mellan öst och väst, bör huvudstaden gå samman med moderstaden Helsinge/Vanda. Det skulle gynna planeringen av infrastruktur och de logistiska lösningarna. De skulle även främja bostadsutbudet för arbetskraften i servicebranschen. Man bygger inte villor vid Sibbos guldkust för arbetstagare i transport- eller hotell- och restaurangbranchen. Framför allt skulle en fussion av städerna skapa förutsättningar för en koordinering av samarbetet mellan Helsingfors hamn i Nordsjö och Helsingfors-Vanda flygplats. På köpet skulle sammangången mellan städerna gynna orternas eller ortens image.
Genom en sammangång mellan Helsingfors och Vanda skulle Helsinge/Vanda återförenas med de landområden som man tidigare varit tvungen att avstå ifrån. (Se Helsinge och Sibbo. Den 3 september 2006 .) Samtidigt kunde man lyfta fram Helsinge Kyrkoby som metropolens historiska centrum. Går Helsingfors samman med Vanda kan det faktiskt även finnas förutsättningar för att integrera sydvästra Sibbo eller hela Sibbo med huvudstaden, om det då alls längre är nödvändigt. Till detta skall jag återkomma i ett senare inlägg.
Endast rädda hundar bits. Den 11 september 2006
Nej jag skall inte göra några jämförelser mellan attacken mot Sibbo och terrorattacken "nine-eleven". Det vore absurt. Ämnet 9/11 har jag behandlat färdigt i inlägget Konspirationsteorier. Den 7 september 2006. Iställe vill jag jämförat attacken mot Sibbo med en hund som angriper.
Jag har en gång blivit ordentligt biten av en hund. Det var kanske 1988 som en hund en bet mig blodig och rev sönder mina byxor. Jag hade på inget sätt hotat hunden, men den kände sig kanske träng ändå. Kanske såg den i mig ett lätt byte. På kvällen samma dag som jag blivit biten återbesökte jag gården där hunden hade anfallit mig. Det visade sig att hunden blev vettskrämd för min kompis som jag nu hade med mig. Kanske blev jag biten för att jag visade tecken på rädsla, men det är typiskt att det var en rädd och svag hund som anföll.
Helsingforsledningen har fått mycket kritik för sina fräcka anspråk på sydvästra Sibbo, men man kunde argumentera att Jan Vapaavuori inte hade andra val än att föreslå för stadsfullmäktige att Helsingfors ansöker att få annektera det aktuella området. Om det stämmer som statsminister Vanhanen själv säger att han uppmuntrade staden att göra en ansökan (se Gökunge. Den 9 september 2006), så är det inte Helsingfors som attackerat, utan regeringen eller statsministern själv. Möjliga förklaringar till statsministerna märkliga hållning i Sibbofrågan har jag behandlat tidigare. (Se bl.a. City-Centern. Den 3 augusti 2006 och Statsministerkandidaten och Helsingfors önskningar. Den 8 september 2006.)
Efter presidentvalet var Vanhanen en skadeskjuten minister. Han hade förlorat klart mot så väl den socialdemokratiska sittande presidenten som mot den potentiella samlingspartistiska statsministerkandidaten Sauli Niinistö. Även inom statsminister Vanhanens eget parti förekom det missnöje med den egna kandidaten, som inte lyckats försvara partiets positioner. Med detta som bakgrund är det kanske inte så märkligt att Vanhanen desperat sökte efter möjligheter att erövra Helsingfors och Helsingforsmediernas (läs: Sanoma-WSOY) stöd.
Sedan nederlaget i presidentvalet har mycket förändrats. Enligt en gallupundersökning, som offentliggjordes senaste vecka är Vanhanen den överlägset mest populära statsministerkandidaten. Igår och idag har Vanhanen fått glänsa som värd för det genom tiderna största toppmötet i Finland. Och Frankrikes president Jacques Chirac har pekat ut Vanhanen som Finlands sexigaste man.
Visst smakar det surt när en föraktlig politiker (se Politikerförakt. Den 22 augusti 2006) har framgångar, men mig inger det lite hopp. Centerministararna Manninens och Vanhanens stöd för anslutningen av sydvästra Sibbo till huvudstaden strider inte bara mot Centerns linje. På sikt hotar en dylik politik partiets understöd i landskapen. Nu skulle Vanhanen ha råd att backa. Dessutom har ju Sibbo nu böjt sig för regeringen metropolpolitik och huvudstadsregionens "behov", så ett konstaterande att situationen förändras skulle inte nödvändigtvis få statsministern att förlora ansiktet. (Se Hur rädda centerministrarnas ansikten? Den 17 augusti 2006.) Snarare skulle det manifestera hans styrka och oberoende.
Jag har en gång blivit ordentligt biten av en hund. Det var kanske 1988 som en hund en bet mig blodig och rev sönder mina byxor. Jag hade på inget sätt hotat hunden, men den kände sig kanske träng ändå. Kanske såg den i mig ett lätt byte. På kvällen samma dag som jag blivit biten återbesökte jag gården där hunden hade anfallit mig. Det visade sig att hunden blev vettskrämd för min kompis som jag nu hade med mig. Kanske blev jag biten för att jag visade tecken på rädsla, men det är typiskt att det var en rädd och svag hund som anföll.
Helsingforsledningen har fått mycket kritik för sina fräcka anspråk på sydvästra Sibbo, men man kunde argumentera att Jan Vapaavuori inte hade andra val än att föreslå för stadsfullmäktige att Helsingfors ansöker att få annektera det aktuella området. Om det stämmer som statsminister Vanhanen själv säger att han uppmuntrade staden att göra en ansökan (se Gökunge. Den 9 september 2006), så är det inte Helsingfors som attackerat, utan regeringen eller statsministern själv. Möjliga förklaringar till statsministerna märkliga hållning i Sibbofrågan har jag behandlat tidigare. (Se bl.a. City-Centern. Den 3 augusti 2006 och Statsministerkandidaten och Helsingfors önskningar. Den 8 september 2006.)
Efter presidentvalet var Vanhanen en skadeskjuten minister. Han hade förlorat klart mot så väl den socialdemokratiska sittande presidenten som mot den potentiella samlingspartistiska statsministerkandidaten Sauli Niinistö. Även inom statsminister Vanhanens eget parti förekom det missnöje med den egna kandidaten, som inte lyckats försvara partiets positioner. Med detta som bakgrund är det kanske inte så märkligt att Vanhanen desperat sökte efter möjligheter att erövra Helsingfors och Helsingforsmediernas (läs: Sanoma-WSOY) stöd.
Sedan nederlaget i presidentvalet har mycket förändrats. Enligt en gallupundersökning, som offentliggjordes senaste vecka är Vanhanen den överlägset mest populära statsministerkandidaten. Igår och idag har Vanhanen fått glänsa som värd för det genom tiderna största toppmötet i Finland. Och Frankrikes president Jacques Chirac har pekat ut Vanhanen som Finlands sexigaste man.
Visst smakar det surt när en föraktlig politiker (se Politikerförakt. Den 22 augusti 2006) har framgångar, men mig inger det lite hopp. Centerministararna Manninens och Vanhanens stöd för anslutningen av sydvästra Sibbo till huvudstaden strider inte bara mot Centerns linje. På sikt hotar en dylik politik partiets understöd i landskapen. Nu skulle Vanhanen ha råd att backa. Dessutom har ju Sibbo nu böjt sig för regeringen metropolpolitik och huvudstadsregionens "behov", så ett konstaterande att situationen förändras skulle inte nödvändigtvis få statsministern att förlora ansiktet. (Se Hur rädda centerministrarnas ansikten? Den 17 augusti 2006.) Snarare skulle det manifestera hans styrka och oberoende.
Demonisering. Den 10 september 2006
I konflikter och krig är det vanligt att motståndaren eller fienden demoniseras. Fiendens grymhet och styrka överdrivs. Demoniseringen kan skapa enighet och höja stridsmoralen, men framför allt syftar demoniseringen till att berättiga eller legitimera attacker mot fienden.
En stor och stark fiende är lättare att demonisera. Det är lättare att demonisera Goliat än David. I fallet Sibbo har både Helsingforsledningen och den centerpartistiske fullmäktigeledamoten, historieprofessor Laura Kolbe beklagat att konflikten utmålats till en konflikt mellan David och Goliat. Personligen har jag inte noterat denna uttryckliga tolkning av fallet, men det är uppenbart att det moraliskt sett hade varit lättare att göra anspråk på områden som hör till de mera jämbördiga grannkommunerna Esbo och Vanda.
I Sibbofallet har även Helsingfors, helsingforsledningen och centerministrarna beskrivits som en ond fiende. (Se Vanhanen som Hitler. Den 13 augusti 2006.) En bildlig överdrift eller hyperbol behöver dock inte i sig innebära en demonisering. Man tar ofta till överdrifter för att bara uttrycka sin frustration eller ilska. Försvararna av lagligheten och Sibbos lagliga rätt torde dock handla förnuftigt om man försöker hålla diskussionen på en saklig nivå, där verkliga behov, skäl och syften lättare kommer i dagen. Dessutom har Helsingfors stad och regeringen helt andra förutsättningar än Sibbo att bedriva medielobbning, speciellt då det gäller finskspråkiga medier. Det är bättre att hota centerministrarna med avslöjanden och för deras karriär ofördelaktiga nyhets- och debattinlägg än att tömma arsenalen på en gång.
I ett fungerande rättsväsende borde en åtalad inte behöva demoniseras. Lagen definierar vad som är rätt och vad som är fel; lagen är den samma för alla. När det gäller politik - och blandning av politik och juridik - är det dock ofta synnerligen subjektiva uppfattningar som avgör vad som uppfattas som rätt och berättigat.
Under Helsingfors stadsfullmäktiges möte den 21 juni jämfördes Sibbo åtminstone indirekt med DDR. Tidningen Helsingin Uutiset har på ledarplats jämfört Sibbo med Nordkorea. Förutom att man försökt svartmåla Sibbo med retoriska överdrifter har Helsingforspolitiker och -medier riktat hårda beskyllningar mot Sibbo: Sibbo är inte samarbetsvilligt, Sibbo har inte velat planera Helsingforsägd mark i kommunen, Sibbo förhindrar Helingforsregionens utveckling, Sfp bedriver språkpolitik, Sibbo är senfärdig. Dessa beskyllningar, som är osakliga eller åtminstone döljer viktiga aspekter i frågan, är ämnade att berättiga Helsingfors anspråk på sydvästra Sibbo, men kan inte entydigt klassificeras som försök till demonisering. Beskyllningarna främjar dock populistiska tolkningar.
Den verkliga demoniseringen hittar man i diskussionsforum på Internet. Här florerar rena konspirationsteorier om finlandssvenska frimurare som försöker förhindra Helsingfors utveckling. På Internet liksom på allmänna toaletter har det naturligtvis tidigare funnits hatfulla inlegg mott svenska språket, finlandssvenskar och Svenska folkpartiet, men sällan har en demonisering av svenskspråkiga och svenska eller tvåspråkiga orter uppmuntras av den politiska eliten.
En stor och stark fiende är lättare att demonisera. Det är lättare att demonisera Goliat än David. I fallet Sibbo har både Helsingforsledningen och den centerpartistiske fullmäktigeledamoten, historieprofessor Laura Kolbe beklagat att konflikten utmålats till en konflikt mellan David och Goliat. Personligen har jag inte noterat denna uttryckliga tolkning av fallet, men det är uppenbart att det moraliskt sett hade varit lättare att göra anspråk på områden som hör till de mera jämbördiga grannkommunerna Esbo och Vanda.
I Sibbofallet har även Helsingfors, helsingforsledningen och centerministrarna beskrivits som en ond fiende. (Se Vanhanen som Hitler. Den 13 augusti 2006.) En bildlig överdrift eller hyperbol behöver dock inte i sig innebära en demonisering. Man tar ofta till överdrifter för att bara uttrycka sin frustration eller ilska. Försvararna av lagligheten och Sibbos lagliga rätt torde dock handla förnuftigt om man försöker hålla diskussionen på en saklig nivå, där verkliga behov, skäl och syften lättare kommer i dagen. Dessutom har Helsingfors stad och regeringen helt andra förutsättningar än Sibbo att bedriva medielobbning, speciellt då det gäller finskspråkiga medier. Det är bättre att hota centerministrarna med avslöjanden och för deras karriär ofördelaktiga nyhets- och debattinlägg än att tömma arsenalen på en gång.
I ett fungerande rättsväsende borde en åtalad inte behöva demoniseras. Lagen definierar vad som är rätt och vad som är fel; lagen är den samma för alla. När det gäller politik - och blandning av politik och juridik - är det dock ofta synnerligen subjektiva uppfattningar som avgör vad som uppfattas som rätt och berättigat.
Under Helsingfors stadsfullmäktiges möte den 21 juni jämfördes Sibbo åtminstone indirekt med DDR. Tidningen Helsingin Uutiset har på ledarplats jämfört Sibbo med Nordkorea. Förutom att man försökt svartmåla Sibbo med retoriska överdrifter har Helsingforspolitiker och -medier riktat hårda beskyllningar mot Sibbo: Sibbo är inte samarbetsvilligt, Sibbo har inte velat planera Helsingforsägd mark i kommunen, Sibbo förhindrar Helingforsregionens utveckling, Sfp bedriver språkpolitik, Sibbo är senfärdig. Dessa beskyllningar, som är osakliga eller åtminstone döljer viktiga aspekter i frågan, är ämnade att berättiga Helsingfors anspråk på sydvästra Sibbo, men kan inte entydigt klassificeras som försök till demonisering. Beskyllningarna främjar dock populistiska tolkningar.
Den verkliga demoniseringen hittar man i diskussionsforum på Internet. Här florerar rena konspirationsteorier om finlandssvenska frimurare som försöker förhindra Helsingfors utveckling. På Internet liksom på allmänna toaletter har det naturligtvis tidigare funnits hatfulla inlegg mott svenska språket, finlandssvenskar och Svenska folkpartiet, men sällan har en demonisering av svenskspråkiga och svenska eller tvåspråkiga orter uppmuntras av den politiska eliten.
Gökunge. Den 9 september 2006
När Helsingfors stadsfullmäktige den 21 juni beslöt om att ansöka om att få ansluta sydvästra Sibbo till huvudstaden var statsminister Matti Vanhanen snabb att uttala sitt stöd för förslaget. "Jag stöder förslaget mycket starkt" ("Tuen esitystä erittäin voimakkaasti"), betonade han i Helsinginsanomat. (Se HS.) Han tillade att Helsingfors rentav uppmuntrats att göra initiativet. Även kommunminister Hannes Manninen (c) från Torneo och Helsingforsbon, finansminister Eero Heinäluoma (s) uttryckte sitt stöd, men i mycket försiktigare ordalag. Varför uttalade Vanhanen så tydligt sitt stöd för ett högst kontroversiellt förslag?
Annekteringen av sydvästra Sibbo strider entydigt mot Centerns politiska linje. Därför kom centerministrarnas förslag som en fullständig överaskning. Även om Vanhanen redan tidigare hade försökt profilera sig som Helsingforsvänlig, var nog statsministerns uttalade stöd en chock för många. Helsiningin Sanomat noterade med det samma att centerministrarna gjorde ett smart drag när man valde att offra Sibbo, eftersom Centern är svagt representerat i kommunen. Det kontroversiella stödet skulle inte märkbart skada centerministrarna eller Centern på andra håll i landet.
För att klara sig väl i nästa riksdagsval, som torde bli ett statsministerval mellan Vanhanen och Heinäluoma, behöver Centern stöd av Helsingforsmedierna. Speciellt Vanhanen, som torde ställa upp i Helsingfors valkrets, måste profilera sig som en huvudstadsvänlig politiker. (Se gårdagens inlägg "Statsministerkandidaternas lyhördhet för Helsingfors önskningar. Den 8 september 2006".) Vanhanens personliga valkampanj kan dock komma att visa sig problematisk för Centern. Helsingfors är den enda valkretsen som inte inkluderar landskommuner. Det är svårt att samtidigt försöka vinna anhängare på landsbygden och i huvudstaden, men kandidater uppställda i Helsingfors kan koncentrera sig på staden. Det här är någonting som Svenska folkpartiet har erfarenhet av. Ju synligare Eva Biaudet profilerar sig som en urban, "cityliberal" Helsingforspolitiker, desto mera förlorar Sfp röster till Centern och Kristdemokraterna i Österbotten. Sfp kan inte ställa upp sin ordförande i Helsingfors valkrets, vilket i och för sig inte behövs, då partiet inte tävlar om statsministerposten.
Redan i senaste presidentval förlorade Centern traditionella väljare till Samlingspartiet och Kristdemokraterna. När Vanhanen försöker värva nya väljare i Helsingfors är det riksdagskandidaterna i det övriga landet som får lida. En försiktig tippning är att en vunnen röst i Helsingfors kan kosta två förlorade röster i gläsbygden, åtminstone på längre sikt. Det är därför anmärkningsvärt att partiet låtit sin ordförande fjäska så högljutt för huvudstaden, men kanske missnöjet pyr under ytan? I en situation där Vanhanen mera eller mindre tvingat Samlingspartiet och Socialdemokraterna att stöda annekteringen av sydvästra Sibbo går hoppet till Centern. Kanske inser man i tid att statsministerkandidat Vanhanen riskerar bli en gökunge.
Annekteringen av sydvästra Sibbo strider entydigt mot Centerns politiska linje. Därför kom centerministrarnas förslag som en fullständig överaskning. Även om Vanhanen redan tidigare hade försökt profilera sig som Helsingforsvänlig, var nog statsministerns uttalade stöd en chock för många. Helsiningin Sanomat noterade med det samma att centerministrarna gjorde ett smart drag när man valde att offra Sibbo, eftersom Centern är svagt representerat i kommunen. Det kontroversiella stödet skulle inte märkbart skada centerministrarna eller Centern på andra håll i landet.
För att klara sig väl i nästa riksdagsval, som torde bli ett statsministerval mellan Vanhanen och Heinäluoma, behöver Centern stöd av Helsingforsmedierna. Speciellt Vanhanen, som torde ställa upp i Helsingfors valkrets, måste profilera sig som en huvudstadsvänlig politiker. (Se gårdagens inlägg "Statsministerkandidaternas lyhördhet för Helsingfors önskningar. Den 8 september 2006".) Vanhanens personliga valkampanj kan dock komma att visa sig problematisk för Centern. Helsingfors är den enda valkretsen som inte inkluderar landskommuner. Det är svårt att samtidigt försöka vinna anhängare på landsbygden och i huvudstaden, men kandidater uppställda i Helsingfors kan koncentrera sig på staden. Det här är någonting som Svenska folkpartiet har erfarenhet av. Ju synligare Eva Biaudet profilerar sig som en urban, "cityliberal" Helsingforspolitiker, desto mera förlorar Sfp röster till Centern och Kristdemokraterna i Österbotten. Sfp kan inte ställa upp sin ordförande i Helsingfors valkrets, vilket i och för sig inte behövs, då partiet inte tävlar om statsministerposten.
Redan i senaste presidentval förlorade Centern traditionella väljare till Samlingspartiet och Kristdemokraterna. När Vanhanen försöker värva nya väljare i Helsingfors är det riksdagskandidaterna i det övriga landet som får lida. En försiktig tippning är att en vunnen röst i Helsingfors kan kosta två förlorade röster i gläsbygden, åtminstone på längre sikt. Det är därför anmärkningsvärt att partiet låtit sin ordförande fjäska så högljutt för huvudstaden, men kanske missnöjet pyr under ytan? I en situation där Vanhanen mera eller mindre tvingat Samlingspartiet och Socialdemokraterna att stöda annekteringen av sydvästra Sibbo går hoppet till Centern. Kanske inser man i tid att statsministerkandidat Vanhanen riskerar bli en gökunge.
Statsministerkandidaten och Helsingfors önskningar. Den 8 september 2006
Centerministrarna har under detta år visar lyhördhet mot Helsingfors stads "behov". Det har Helsingfors samlingspartistiske stadsstyrelseordförande Jan Vapaavuori intygat. Behov betyder att man behöver någonting för att uppnå vissa mål. När det gäller verkliga behov är målet överlevnad. Vi behöver syre för att inte kvävas, vatten för att inte törsta, mat för att inte svälta ihjäl. Utöver de livsviktiga behoven kan man ha andra behov som förutsätts bli tillfredställda för att vissa mål skal kunna uppnås. Andra påstådda behov är överhuvudtaget inga behov, utan bara önskningar. När det gäller Helsingfors påstådda behov av sydvästra Sibbo, bör man fråga efter vilka målen är. Är det lägre skatteöre, bevarande av arbetsplatser på stadsplaneringskontoret eller riksdagsledamot Vapaavuoris omval 2007? Helsingfors överlever nog som stad utan en gränsförskjutning. (För Sibbo kommuns del kan området vara mera livsviktigt.)
Helsingfors har knappast större behov än andra städer och kommuner. Alla styrelseordföranden och kommundirektörer har naturligtvis önskningar. Politiker brukar vara synnerligen lyhörda för städerna och kommunerna i den egna valkretsen. Sällan kan man dock ge åt en kommun och ta från grannkommunen utan att förlora röster i kommande riksdagsval. Helsingfors utgör här ett undantag. Det är därför naturligt att stadsministerkandidater, som ämnar ställa upp i Helsingfors valkrets, gör sitt bästa för att uppfylla stadsledningens önskningar, även om det sker på en annan kommuns bekostnad.
Att Helsingfors uttalar önskningar är ett tillräkligt skäl för regeringen att se till att önskningarna uppfylls. Det är dock inte ett berättigat skäl. Därför måste man hitta på andra skäl, så som nationella intressen och "balansering av bostadsmarknaden i huvudstadsregionen". (Se Politikerförakt. Den 22 augusti 2006.) Även om huvudstadsregionens utveckling är i hela södra Finlands intresse, är själva Helsingfors stads ekonomi inte en nationell fråga. (Se Megalomani? Den 30 augusti 2006 och Helsingfors och Helsingfors. Den 31 augusti 2006.)
När det gäller annekteringen av sydvästra Sibbo har även ekologiska skäl framförts. Helsingfors skulle bygga ut miljövänlig metro. De som önskar bo i egnahemshus skulle få en kortare väg att pendla mellan hem och arbetsplats. (Se Egnahemshus. Den 19 augusti 2006.) Helsingfors skulle även skona Sibbo Storskog, hävdar man. Mångfalden av argument och påstådda behov, som var för sig på inget vis legitimerar en tvångsanslutning, visar att de verkliga syftena bakom ministrarnas stöd inte är gångbara som motiveringar.
Utvecklingen mot statsministerval i Finland, där medierna är oerhört Helsingforscentrerade, medför att inte bara att de stora partiernas ordföranden samtliga ställer upp i Helsingfors valkrets. Det resulterar även i att Helsingfors "behov" betraktas som viktigare än andra städers och kommuners behov.
Konspirationsteorier. Den 7 september 2006
Yle gör i dagens nyhetssändningar reklam för ett aktualitetsprogrom som idag handlar om konspirationsteorier kring "nine-eleven". Detta är i sig ett intressant aktuellt fenomen i medievärlden, men dagens blogginlägg skall handla om konspirationsteorier i sig. Jag har själv på denna blogg odlat en konspirationsteori om en hemliga överenskommelser mellan staten och Helsingfors. (Se Sibbo och Nordsjö hamn. Den 4 augusti 2006.) Ändå ser jag amerikanernas tro på konspirationsteorier kring händelserna för fem år sedan som en form av vidskepelse. Teoriernas fullständiga orimlighet borde vara uppenbara för alla som bara kan tänka rationellt och kritiskt. Därmed inte sagt att det inte existerar konspirationer. Även de mest fantastiska konspirationsteorier kan backas upp av vetenskapsmän, som från svagheter i officiella eller etablerade förklaringar drar allt för långtgående slutsatser. När det gäller WTC-tornen har en professor i fysik lyckats få icke-fysiker övertygade om att den officella utredningen inte ger tillräckliga svar. Det är ändå framför allt president George W Bush som ytterst bär ansvar för att konspirationsteorierna florerar och övertygar amerikaner. Konspirationsteorierna kring nine-eleven handlar om att det i själva verket var presidenten eller regeringen som stod bakom attackerna mot tvillingtornen och Pentagon. Syftet skulle ha varit att legitimera invasioner i Afganistan och Irak. Det är ett faktum att president Bush utnyttjat terrorattacken för att väcka amerikanernas patriotiska känslor och motivera kriget i Irak. Det är anmärkningsvärt hur den stora amerikanska berättelsen om the Founding Fathers och Mayflower väcktes till liv igen i vår förmodade postmoderna tid. Det är anmärkningsvärt hur man i amerikanska medier lyckades binda ihop attackerna den 11 september och Irakkriget till en enda berättelse om "kriget mot terrorismen". Men det är inte förvånansvärt att amerikanerna nu misstror denna legitimeringsberättelse. Attacken den 11 september kom som på beställning för president Bush. Tack vare 9/11 kunde USA gå in i Afganistan och Irak. Tack vare attacken återvaldes Bush till president. Det är sunt av amerikanerna att misstro Bushadministrationen, men de drar fel slutsats. Det var nog inte presidenten själv som beställde flygkapningarna. Genom att Bushadministrationen använt sig av legitimerande myter och utnyttjat historiska fakta för propagandistiska syften har amerikanerna nu inte bara förlorat sitt förtroende för presidenten, utan även för oberoende utredningar och rationella förklaringar. Jag har på denna webbplats tidigare skrivit om legitimerande myter: Om förnekelse av Förintelsen. Den 21 februari 2006 och Historien som legitimerande myt. Den 2 september 2006. Det sistnämnda blogginlägget handlar faktiskt om Sibbofallet. Kanske har Sibbofallet blivit denna bloggs stora berättelse, bloggens röda tråd. Några konspirationsteorier kring varför jag skriver dessa blogginlägg till Sibbos försvar lönar det sig ändå inte att hitta på. Jag hoppas att även säkerhetspolisen - ifall man läser min blogg, vilket man knappast gör - har tillräckligt med humor för att förstå att gårdagens blogginlägg "Vi lämnar traktorerna hemma - denna gång. Den 6 september 2006" var satiriskt skrivet.
Jag har under hela mitt vuxna liv förhållit mig misstänksamt till politiker i allmänhet och svenska socialdemokrater i synnerhet. Ändå har min tillit till politikerna radikalt försämrats under den gångna sommaren. Det beror naturligtvis på Sibbofallet. När en minister sviker grundläggande principer och allt för öppet försöker dölja verkliga avsikter riktas misstron lätt mot politikerna i allmännhet. Förljugna motiveringar skapar inte bara misstänksamhet, utan även grogrund för konspirationsteorier.
Vi lämnar traktorerna hemma - denna gång. Den 6 september 2006
Bästa Sibboaktivister! Som vi alla vet står Finland under stadsminister Matti Vanhanens ledarskap värd för det sjätte ASEM-toppmötet i Helsingfors den 10–11 september. Ett dylikt toppmöte är en unik möjlighet att få internationell medieuppmärksamhet. Speciellt dagarna före toppmötet har journalister och TV-team tid att notera demonstrationer och åsiktsyttringar av olika intresse- och aktivistgrupper. Måndagen den 11 vore ändå den optimala dagen för en traktordemonstration på Mannerheimvägen. Ett hundratal traktorer som helt lagligt kör mellan Mässcentrum och Presidentens slott skulle inte bara skapa trafikkaos, utan skulle även stjäla uppmärksamgeten från såväl anarkisternas stenkastning som ministrarnas och statsöverhuvudenas möte. Att traktordemonstrationen dessutom var riktad mot centerministrar skulle göra det hela ytterst pinsamt för regeringen i allmänhet och stadsministern och kommunministern i synnerhet.
Jag vädjar dock att ni allvarligt överväger att lämna traktorerna hemma, denna gång. Speciellt kommunminister Hannes Manninen har visat sig lätt provocerad. (Se Hur rädda centerministrarnas ansikten? Den 17 augusti 2006.) Då centerministrarna förefaller agera helt oberäkneligt och stöda annekteringsplaner oberoende av dess laglighet, är det bäst att inte i onödan reta upp dem. Risken är stor att några omdömeslösa Sibbobors helt lagliga traktorfärd kan resultera i att Sibbo styckas helt och hållet. Spara även äggen och tomaterna. Om det, trots att vi skonar toppmötet, går så illa att stadsrådet på vintern besluter att ansluta en del av Sibbo till Helsingfors, så är äggen och tomaterna då lämpligt ruttna för att användas.
Jag vädjar dock att ni allvarligt överväger att lämna traktorerna hemma, denna gång. Speciellt kommunminister Hannes Manninen har visat sig lätt provocerad. (Se Hur rädda centerministrarnas ansikten? Den 17 augusti 2006.) Då centerministrarna förefaller agera helt oberäkneligt och stöda annekteringsplaner oberoende av dess laglighet, är det bäst att inte i onödan reta upp dem. Risken är stor att några omdömeslösa Sibbobors helt lagliga traktorfärd kan resultera i att Sibbo styckas helt och hållet. Spara även äggen och tomaterna. Om det, trots att vi skonar toppmötet, går så illa att stadsrådet på vintern besluter att ansluta en del av Sibbo till Helsingfors, så är äggen och tomaterna då lämpligt ruttna för att användas.
Om det omoraliska i Helsingfors agerande. Den 5 september 2006
Juristen och politikern Jan Vapaavuori vågar sig på att diskutera moral i sitt senaste blogginlägg. Så väl politik som juridik är svårt att förena med moral. Sällan blir man lika misstänksam som då en politiker börjar tala om moral eller då en jurist i sitt försvarstal tar till moraliska argument. Hela blogginlägget är en apologi för Helsingfors beslut att ansöka om att få ansluta sydvästra Sibbo till staden. Jag vet inte om Vapaavuori tar sin egen argumentering på allvar eller om det bara handlar om politisk retorik, men jag skall ändå bemöta hans argument.
Enligt Helsingfors stadsstyrelseordförande Jan Vapaavuori är det en Helingforsbeslutsfattares moraliska plikt att främja den egna stadens och de egna kommuninvånarnas sak, inte den egna språkgruppens intressen. Vapaavuori, som även i andra sammanhang anklagat Helsingfors SFP-ledamöter för att svika sin plikt, menar således indirekt att Svenska folkpartiets representanter i stadsfullmäktige handlade omoraliskt då de röstade mot förslaget om annektering. Här blandar nog Vapaavuori ihop politiskt ansvar och väljarnas eventuella förväntningar med moralisk plikt, om han överhuvudtaget tror på en specifik moralisk plikt.
Vapaavuori noterar att SFPare motsatt sig Helsingfors annekteringsplaner även på moralisk grund. Han påpekar sarkastiskt att SFParna verkar ha en annan moraluppfattning än "hela det övriga samhället"! Han säger vidare att det är synnerligen osannolikt att SFParna skulle ha en renare och ädlare moral än andra. Därför drar han slutsatsen att det bakom kritiken finns mera krassa partipolitiska faktorer.
Nej, SFPare har knappast en högre moral än alla andra. De flesta politiker är oberoende av parti tvungna att kompromissa med sin moraliska övertygelse, om de överhuvudtaget har en sådan. Detta förhindrar inte att vissa politiska beslut kan vara mera omoraliska än andra. Det är nog inte bara SFPare och svenskspråkiga som tycker att så väl Vapaavuori som centerministrarna har handlat omoraliskt i Sibbofrågan. I Sibbo kommunfullmäktige är representanterna för samtliga företredda partier emot Helsingfors annekteringsplaner.
En förälders skylldighet är i första hand att ta ansvar för den egna familjen. Däremot är det inte förälderns moralisk plikt att stjäla brödet från grannens bord. Det är tvärtom enligt de flesta människors moraliska uppfattning entydigt fel, speciellt om man klarar sig med mindre eller om man genom att stjäla hotar grannens överlevnad. Ännu mera moraliskt vidrigt är det om man sedan försöker berättiga stölden med att samtidigt vädja till plikten att försörja den egna familjen och se till det allmänna bästa.
De SFP-ledamöter som röstade emot förslaget att Helsingfors skulle ansöka om att få annektera en del av Sibbo torde, trots att de är politiker, ha handlat från en moralisk intuition, som de delar med de flesta människor. Att så många ledamöter från andra partier röstade för förslaget beror, hoppas jag, på att de inte såg det omoraliska i handlingen. Man hade inför omröstningen skapat en bild av Sibbo som en ond fiende, ett slutet samhälle jämförbart med DDR. Man ville kanske tro att beslutet inte bara var bra för Helsingfors, utan för hela nationen. Mera sannolikt är dock att man valde att inte betrakta frågan ur ett moraliskt perspektiv.
Helsinge och Sibbo. Den 3 september 2006
I dagens Helsinginsanomat ingår artikeln "Helsingin pinta-alaa on kasvatettu koko sen historian ajan" som jag omnämner i gårdagens blogginlägg och som publicerades på Internet redan igår kväll. Artikeln har dock fått en ny överrubrik: Helsinki on aina saanut haluamansa (Helsingfors har alltid fått vad staden önskat). Det stämmer emellertid inte att Helsingfors alltid skulle ha fått de landområden som staden hoppats på. Helsingfors försökte länge ansluta delar av Esbo till huvudstaden, men trots att man i Esbo liksom nu i Sibbo pantade på betydande markområden, fick man ge upp. Artikelförfattaren Riku Jokinen hävdar att den nu planerade utvidgningen av Helsingfors österut i ett historiskt sammanhang inte är någonting nytt, men även detta är en sanning med modifikation: Helsingfors har hittills alltid vuxit genom att områden som tidigare hört till Helsinge socken eller landskommun (på finska Helsingin pitäjä respektive Helsingin maalaiskunta) anslutits till staden.
Sibbo och Helsinge/Vanda har båda nyligen firat 650 års jubileum, men Sibbo socken år äldre och har omfattat även nuvarande Helsingfors, Vanda, Tusby och Nurmijärvi. Även efter att Helsinge socken grundats under slutet av 1300-talet hörde delar av det som idag är östra Helsingfors och östra Vanda till Sibbo socken. Min Sibbopatriotism och -identitet har dock ingenting att göra med att stadsdelen Nordsjö, där jag numera bor, en gång har tillhört Sibbo socken. Innan Nordsjö införlivades med Helsingfors år 1966 tillhörde området i århundraden kyrkligt Helsinge socken, från 1826 även administrativt Helsinge socken och från och med 1865 Helsinge landskommun.
Flervåningshuset i Nordsjö där jag äger min och familjens lägenhet blev färdigt 1965. Före Nordsjö anslöts till Helsingfors hade Nordsjö redan utvecklats till en förort till Helsingfors. Området hängde geografiskt inte ihop med den övriga landskommunen, vilket torde ha bidragit till att så väl Nordsjöborna som landskommunen i övrigt var tillfredställda med gränsförskjutningen. Själv har jag på senare tid - kanske lite originellt - börjat betrakta mig som Helsingebo. Det beror främst på att jag jobbat som lärare i Helsinge gymnasium och Helsinge skola i Helsinge kyrkoby. Vid Helsinge kyrka finns även en släktgrav, som ger mig anknytning till kyrkobyn. Dessutom bor jag nära Västerkulla gård, som förutom säd odlar Helsinges gamla agrara traditioner. Men framför allt representerar namnet Helsinge inte bara nuvarande Vanda utan även hela Helsingfors, eventuellt med undantag av stamstaden.
Namnet Helsinge står förutom för agrara och lantliga aspekter även för svenska traditioner. Namnet Helsinge byttes ut mot Vanda år 1972. Då Helsinge blev köping 1972 och stad 1974 kunde orten inte på finska längre heta Helsingin maalaiskunta (ordagrant Helsingfors landskommun) men naturligtvis inte heller döpas om till Helsingin kauppala eller Helsingin kaupunki (Helsingfors stad). Jag finner det ytterst beklagligt att Helsinge inte på svenska fick behålla sitt gamla svenska namn. Namnbytet representerar ett brott med traditionen och ett förnekande av ortens svenska förflutna. Å andra sidan är det roligt när skolor och ideella föreningar trotsar namnreformen och nonchalerar det historielösa namnet Vanda.
Helsinges gamla finska namn Helsingin pitäjä och Helsingin maalaiskunta representerar väl förhållandet mellan Helsingfors och Helsinge/Vanda. Under ett par århundrade var Helsingfors kyrkoherde även kyrkoherde för Helsinge socken tills Helsinge församling blev självständig i mitten av 1800-talet. Delar av Helsinge har tidigare anslutits till Helsingfors, men största delen av dagens Helsingfors anslöts till huvudstaden 1946. Vissa stadsdelar hade före det hunnit vara självständiga köpingar i något årtionde, men Helsingfors har hittills endast expanderat innanför det historiska Helsinge sockens gränser.
Allt sedan Helsingfors grundades har Helsinge/Vanda haft Helsingfors som centralort. Förhållandet mellan Helsingfors och Vanda kunde väl jämföras med förhållanden mellan andra städer och landskommuner som gått samman utan större dramatik och utan att ortens invånare nämnvärt behövt byta identitet. Med Sibbo förhåller det sig annorlunda. Hittills har Sibbo och Helsingfors inte ens varit grannkommuner. Om sydvästra Sibbo ansluts till Helsingfors kommer området inte på årtal att utvecklas till en integrerad del av huvudstaden. Kanske kommer någon historiker att hjälpa invånarna att skapa sig en ny identitet genom att föreslå att den nya stadsdelen skall kallas Sundom, på finska eventuellt Salmi. Sundom fjärding, en "fjärdedel" av Sibbo (administrativa) socken, omfattade fram till 1826 förutom Västersundom i nuvarande Vanda och Östersundom i Sibbo bl.a. Sibbo Storskog och Nordsjö. Men före en historisk Sundomidentitet kan återskapas måste nog Helsingfors gå samman med modersocknen eller -staden Helsinge/Vanda.
Jag förhåller mig inte fullständigt avvisande till kommunsammanslagningar, men de får inte göras utan hänsynstagande till historien och förutsättningar till historiska rötter. Historiska rötter är ofta någonting som historiker skapat, men historia kan inte skapas utan grund i historiska dokument och i det verkliga förflutna. Det är inte historikernas uppgift att försöka legitimera kontroversiella gränsförskjutningar, än mindre att förfalska historia. Däremot kan historien och historikerna hjälpa oss att finna nya rötter efter att en gränsjustering eller en kommunsammanslagning är ett faktum. Historikerna borde oberoende av partipolitiska intressen utreda vilka gränsförskutningar som är godtagbara med tanke på orternas historiska identitet. I princip finns det efter en sammangång mellan Helsingfors och Vanda - med tanke på Sibbo sockens forna storhet - en historisk grund för en fusion även mellan huvudstaden och hela Sibbo, men då skall den nya storkommunen heta Sibbo...
Sibbo och Helsinge/Vanda har båda nyligen firat 650 års jubileum, men Sibbo socken år äldre och har omfattat även nuvarande Helsingfors, Vanda, Tusby och Nurmijärvi. Även efter att Helsinge socken grundats under slutet av 1300-talet hörde delar av det som idag är östra Helsingfors och östra Vanda till Sibbo socken. Min Sibbopatriotism och -identitet har dock ingenting att göra med att stadsdelen Nordsjö, där jag numera bor, en gång har tillhört Sibbo socken. Innan Nordsjö införlivades med Helsingfors år 1966 tillhörde området i århundraden kyrkligt Helsinge socken, från 1826 även administrativt Helsinge socken och från och med 1865 Helsinge landskommun.
Flervåningshuset i Nordsjö där jag äger min och familjens lägenhet blev färdigt 1965. Före Nordsjö anslöts till Helsingfors hade Nordsjö redan utvecklats till en förort till Helsingfors. Området hängde geografiskt inte ihop med den övriga landskommunen, vilket torde ha bidragit till att så väl Nordsjöborna som landskommunen i övrigt var tillfredställda med gränsförskjutningen. Själv har jag på senare tid - kanske lite originellt - börjat betrakta mig som Helsingebo. Det beror främst på att jag jobbat som lärare i Helsinge gymnasium och Helsinge skola i Helsinge kyrkoby. Vid Helsinge kyrka finns även en släktgrav, som ger mig anknytning till kyrkobyn. Dessutom bor jag nära Västerkulla gård, som förutom säd odlar Helsinges gamla agrara traditioner. Men framför allt representerar namnet Helsinge inte bara nuvarande Vanda utan även hela Helsingfors, eventuellt med undantag av stamstaden.
Namnet Helsinge står förutom för agrara och lantliga aspekter även för svenska traditioner. Namnet Helsinge byttes ut mot Vanda år 1972. Då Helsinge blev köping 1972 och stad 1974 kunde orten inte på finska längre heta Helsingin maalaiskunta (ordagrant Helsingfors landskommun) men naturligtvis inte heller döpas om till Helsingin kauppala eller Helsingin kaupunki (Helsingfors stad). Jag finner det ytterst beklagligt att Helsinge inte på svenska fick behålla sitt gamla svenska namn. Namnbytet representerar ett brott med traditionen och ett förnekande av ortens svenska förflutna. Å andra sidan är det roligt när skolor och ideella föreningar trotsar namnreformen och nonchalerar det historielösa namnet Vanda.
Helsinges gamla finska namn Helsingin pitäjä och Helsingin maalaiskunta representerar väl förhållandet mellan Helsingfors och Helsinge/Vanda. Under ett par århundrade var Helsingfors kyrkoherde även kyrkoherde för Helsinge socken tills Helsinge församling blev självständig i mitten av 1800-talet. Delar av Helsinge har tidigare anslutits till Helsingfors, men största delen av dagens Helsingfors anslöts till huvudstaden 1946. Vissa stadsdelar hade före det hunnit vara självständiga köpingar i något årtionde, men Helsingfors har hittills endast expanderat innanför det historiska Helsinge sockens gränser.
Allt sedan Helsingfors grundades har Helsinge/Vanda haft Helsingfors som centralort. Förhållandet mellan Helsingfors och Vanda kunde väl jämföras med förhållanden mellan andra städer och landskommuner som gått samman utan större dramatik och utan att ortens invånare nämnvärt behövt byta identitet. Med Sibbo förhåller det sig annorlunda. Hittills har Sibbo och Helsingfors inte ens varit grannkommuner. Om sydvästra Sibbo ansluts till Helsingfors kommer området inte på årtal att utvecklas till en integrerad del av huvudstaden. Kanske kommer någon historiker att hjälpa invånarna att skapa sig en ny identitet genom att föreslå att den nya stadsdelen skall kallas Sundom, på finska eventuellt Salmi. Sundom fjärding, en "fjärdedel" av Sibbo (administrativa) socken, omfattade fram till 1826 förutom Västersundom i nuvarande Vanda och Östersundom i Sibbo bl.a. Sibbo Storskog och Nordsjö. Men före en historisk Sundomidentitet kan återskapas måste nog Helsingfors gå samman med modersocknen eller -staden Helsinge/Vanda.
Jag förhåller mig inte fullständigt avvisande till kommunsammanslagningar, men de får inte göras utan hänsynstagande till historien och förutsättningar till historiska rötter. Historiska rötter är ofta någonting som historiker skapat, men historia kan inte skapas utan grund i historiska dokument och i det verkliga förflutna. Det är inte historikernas uppgift att försöka legitimera kontroversiella gränsförskjutningar, än mindre att förfalska historia. Däremot kan historien och historikerna hjälpa oss att finna nya rötter efter att en gränsjustering eller en kommunsammanslagning är ett faktum. Historikerna borde oberoende av partipolitiska intressen utreda vilka gränsförskutningar som är godtagbara med tanke på orternas historiska identitet. I princip finns det efter en sammangång mellan Helsingfors och Vanda - med tanke på Sibbo sockens forna storhet - en historisk grund för en fusion även mellan huvudstaden och hela Sibbo, men då skall den nya storkommunen heta Sibbo...