Skenbar utpressning. Den 15 september 2006

Sibbos kommundirektör Markku Luoma och styrelseordförande Christel Liljeström har förhörts angående "fallet Sibbo", dvs Helsingfors planer att annektera en del av kommunen. Luoma och Liljeström misstänks för att inte ha förmedlat information från ett par informella träffar som de haft med Helsingfors stadsdirektör Jussi Pajunen och styrelseordförande Jan Vapaavuori. Den interna kritiken från kommunpolitiker i Sibbo verker inte ändamålsenlig, men genom att Luoma och Liljeström förhörts har relevant och intressant information kommit fram. Informationen är trovärdig, då Luoma och Liljeström utfrågats var för sig.

Förhören har resultetrat i sexiofyra sidor som delvis ger ny information, delvis bekräftar tidigare misstankar. Pajunen och Vapaavuori har i hemliga samtal medgett och rentav understrukit att Helsingfors annekteringsplanerna handlar om skattebasen, dvs stadens egna ekonomiska intressen. Speciellt bekräftas misstankarna om utpressning. På löpsedlarna för dagens Helsinginsanomat kan man läsa att Helsingfors ledning försökte hota Sibbo till gränsförskjutningar ("Helsingin johto yritti uhkailla Sipoota rajansiirtoon"). Tidningen skriver att "Sondeeraukseen perustuvaan valmisteluun näyttävät kuuluneen pakonomainen salailu ja kiristystä muistuttava uhkailu." Det var inte bra publicitet för Pajunen och Vapaavuori. Indirekt är det dålig publicitet även för centerministrarna Vanhanen och Maninnen.

Det var enligt förhörsprotokollet Helsingforsledningens önskan att träffarna skulle hemlighållas. Ledaren i gårdagens Huvudstadsblad tolkar protokollet så att det är Vapaavuori som är skyldig till att förhandlingarna fördes i hemlighet, ifall det inte var regeringens krav. Orsakerna till att man ville föra informella diskussioner med Sibboledningen i hemlighet samtidigt som man öppet förhandlade med Vanda kan man spekulera om. En möjlighet är att man egentligen inte alls ville förhandla med Sibbo.

Om Sibbo formellt frivilligt avstått ett mindre område till Helsingfors, hade huvudstaden inte behövt centerministrarnas uttalade stöd. Ur statsminister Vanhanens perspektiv är dock hela idén med annekteringen att Centern eller han själv får manifestera sitt stöd och sin förståelse för huvudstadens behov. (Se Statsministerkandidaten och Helsingfors önskningar. Den 8 september 2006.) Vid den andra träffen mellan Helsingforsledningen och Sibboledningen skall Pajunen och Vapaavuori ha erbjudit att nöja sig med ett hälften så stort område ifall Sibbo "frivilligt" skulle avstå från området. Helsingfors stadsdirektör och stadsstyrelseordörande måste dock ha insett att Sibbo, dvs Luoma och Liljeström, omöjligen kunde acceptera detta erbjudande. Slutsatsen är att erbjudandet inte alls var seriöst menat. Det hela handlade kanske trots allt inte om utpressning.

Parallellerna till Molotov-Ribbentrop-pakten blir bara tydligare. (Se Vanhanen som Hitler. Den 13 augusti 2006.) Inför andra världskriget gjorde Sovjetunionen anspråk på Karelska näset, eftersom Leningrad behövde området. Naturligtvis kunde Finland inte gå med på kraven. Det hade Stalin dock knappats räknat med eller ens hoppats på, eftersom Sovjetunionen i hemlighet kommit överens med Tyskland om att ockupera hela Finland. Sovjetunionens förslag att Finland "frivilligt" skulle avstå ett mindre landområde var antagligen ämnat att berättiga en annektering av ett större område. Då Finland inte visade förhandlingsvilja och förståelse för Sovjetunionens behov fick man skäl att attackera Finland.

Avslöjandet om (den eventuellt skenbara) utpressningen har upprört Helsingforspolitiker, speciellt på socialdemokratiskt håll. Det avslöjar ikväll Helsingin Sanomats nättidning.

Exklav. Den 14 september 2006

Dickursby är Vandas administrativa centrum. Dickursbys betydelse ökar när järnvägsförbindelsen till flygstationen förverkligas. Dess värre ligger Dickursby mycket nära Helsingfors gräns. Speciellt är det en olägenhet att Nedre Dickursby norr om Ring III hör till Helsingfors. En anslutning av Nedre Dickursby till Vanda torde vara lagligt möjligt, om den berörda befolkningen bara godkände gränsjusteringen. Nedre Dickursby hörde ännu på 1940-talet till Vanda, eller rättare sagt Helsinge så som kommunen hette fram till 1972.

Senaste vår diskuterade Vanda och Helsingfors öppet en gränsjustering enligt vilken Vanda skulle få Nedre Dickursby av Helsingfors och Helsingfors i gengäld skulle få den sk Västerkullakilen i sydöstra Vanda. Helsingfors deklarerade öppet att staden ville expandera österut och inte bara bebygga Västerkulla marker, utan senare även ansluta en del av Sibbo till huvudstaden. I själva verket behövde Helsingfors sydöstra Vanda speciellt för att gränsa till Sibbo. Utan ett sammanhängande landområde kan ett område inte anslutas till en annan kommun eller stad. Byteshandeln mellan Vanda och Helsingfors föll dock på att invånarna i Nedre Dickursby, främst av ekonomiska skäl, inte ville att deras stadsdel anslöts till Vanda. Helsingfors valde att respektera dessa invånares önskan att förbli helsingforsbor och betala lägre skatteöre.

Det märkliga med planerna om gränsförskjutningar mellan Vanda och Helsingfors är att man antagligen redan 2008 ämnade uppta en förhandlingar om sammangång mellan städerna. Helsingfors kunde väl ha väntat med att exploatera Västerkulla gårds kulturhistoriskt värdefulla marker och landskap. Efter en sammangång med Vanda skulle det dock ha varit ytterst svårt att argumentera för ett behov att annektera delar av Sibbo inom en överskådlig framtid. Innan en fusion mellan städerna kunde bli aktuell måste alltså Helsingfors först få sydvästra Sibbo. Detta torde Helsingfors även ha kommit överens om med Vanda.

Som en följd av att invånarna i Nedre Dickursby motsatte sig (ett eventuellt endast tillfälligt) byte av hemkommun, ändrade Helsingfors sina planer. Den 21 juni beslöt Helsingfors stadsfullmäktige att ansöka om att få annektera sydvästra Sibbo samt endast en liten del av Västerkullakilen, eftersom ett byte med Vanda nu inte var aktuellt. I praktiken skulle sydvästra Sibbo enligt de nya planerna bli en enklav eller exklav till Helsingfors (se Storhelsingfors. Den 14 augusti 2006), trots att området söder om Österleden fornmellt kanske skulle uppfylla lagens krav på ett sammanhängande landområde.

En exklav kan inte inte utvecklas till en integrerad del av Helsingfors. Förverkligas Helsingfors aktuella planer, blir sydvästra Sibbo en koloni eller lydstad. Hade Helsingfors offrat Nedre Dickursbyborna och erhållit Västerkulla gård och Västersundom hade situationen redan varit en helt annan. Efter en samgång mellan Vanda och Helsingfors hade även Sottungsby hört till ett förenande område mellan (sydvästra) Sibbo och huvudstaden. Problemet med denna naturliga, socialt hållbara och kulturhistoriskt sett mera acceptabla lösning är bara att efter en fusion mellan Helsingfors och Vanda huvudstaden inte längre hade kunnat hävda att staden behöver mera mark att bebygga. I själva verket är det allstå planerna på en sammanslagning av Helsingfors och Vanda och eventuellt Esbo som gör att Helsingfors har bråttom med att inkorporera delar av Sibbo. Detta kan man dock inte medge, eftersom det skulle göra planerna på att annektera sydvästra Sibbo fullständigt oberättigade.

Senaste söndag gjorde jag en cykeltur via Västersundom och Sottungsbyvägen till Östersundom. (Se bilden ovan.) Visst kunde Västersundom och Östersundom utgöra en naturlig helhet. Västersundomborna har länge anlitat Östersundom kapell. Och går man långt tillbaka i tiden så hörde så väl Västersundom och Sottungsby som hela sydvästra Sibbo till Sundom fjärding, samma "fjärdedel" av Sibbo (administativa) socken. (Se Helsinge och Sibbo. Den 3 september 2006.) Men Helsingfors väljer att gå fram som en brutal kolonisatör.

Utredning. Den 13 september 2006

Enligt dagens Helsinginsanomat försöker region- och kommunminister Hannes Manninen utnämna en utredningsman ännu denna vecka. Det är bråttom, enligt Manninen. Inrikesministeriet har haft svårt att hitta en trovärdig toppjurist som kunde ta sig an uppgiften att göra en utredning i Sibbofrågan. Elak och misstänksam som jag är undrar jag om inte inrikesministeriet i själva verket har haft svårt att hitta en jurist som är villig att se lagliga möjligheter för Helsingfors att annektera sydvästra Sibbo.

Varför skall en utredningsaman förästen vara jurist. Jag förstår att frågan är dum, men min okunskap ger mig möjlighet att undra om examen i juridik är ett nödvändigt eller ett tillräckligt villkor. Säkert är att de juridiska aspekterna inte är de enda som bör utredas.

Varför kan inte utredningsmannen vara filosof? Filosofer utgör den enda yrkesgruppen som har specialiserat sig på det allmänna. En filosof borde således kunna se helheter och kombinera relevanta aspekter. Och framför allt kunna medge att han vet alldeles för lite för att på egenhand bli färdig med en utredning innan nästa riksdagsval. Isjälva verket har jag i egenskap av filosof på min blogg redogjort för utredningar om en massa olika relevanta aspekter i fallet Sibbo, men jag kommer att fortsätta mina utredningar länge än. Blogginläggen som berör Sibbofallet finns samlade på adressen http://www.wadenstrom.net/sibbo.htm. Här har ni, minister Manninen en mångsidig utredning i väntan på en officiell ensidig utredning. Men var säker på att jag inte har den rätta inställningen till annekteringsplanernas laglighet!

På tal om jurister vill jag fortsätta att vara lite elak och undra om inte de "stadens jurister" som Helsingfors kommunfullmäktige anlitade inför fullmäktigemötet den 21 juni utgjordes av juristen Jan Vapaavuori själv. Kanske förlitade sig statsstyrelseordföranden i brådskan på sin egen juridiska kompetens. Hur det än är med den saken är det nog pinsamt när juristen Vapaavuori föreslår för fullmäktige att göra ett beslut i lagstridig ordning. Syftet med utredningsmannen är kanske i främsta hand just, liksom minister Enestam föreslagit, att göra Helsingfors beslut om ansökan formellt överflödig. Det kan rädda mångas ansikten.

Gateway-staden. Den 12 september 2006

Många folk har betraktat sitt land eller sin huvudstad som världens medelpunkt. I tiden kallade kinerserna sitt land Mittens rike. I europeisk världshistoria betraktas Europa som världens centrum och flera europeiska huvudstäder - speciellt London, Paris och Rom - har på olika grunder betraktats som hela världens mittpunkt. Även länder och städer i periferin gör ibland anspråk på att ligga i Europas eller hela världens hjärta. Utkanten ligger ju ofta mitt emellan två stora riken eller områden.

Under KSSE-mötet i Helsingfors 1975 var finsk politik i hög grad under sovjetisk kontroll. I Finland ville man dock betrakta Finland som ett neutralt land mellan öst och väst. Finland skulle vara läkaren och förmedlaren. Denna Kekkonens viktiga tes fick sin främsta manifestation just i Konferensen för Säkerhet och Samarbete i Europa. Kanske bygger finländarnas önskan att stå utanför Nato fortfarande delvis på denna identitet som förmedlare mellan öst och väst. Dess värre finns öst och väst inte längre kvar som politiska begrepp.

I princip ligger alla orter mellan öst och väst, men om man med öst menar fjärran östern och med väst USAs östkust ligger Helsingfors och Helsingfors-Vanda flygplats om inte mitt emellan öst och väst, så åtminstone på den kortaste flygrutten mellan öst och väst. Detta geografiska faktum har Finnair framgångrikt utnyttjat i sin strategi och marknadsföring. De sk gateway-resenärerna flyger dock oftast mellan Asien och något annat (västligare) europeiskt land. Även Nordsjö hamn och Lahtisbanan ("genbanan" till Vladivostok) kan tolkas som strategiska projekt med syfte att bekäfta Helsingfors position som en port mellan Asien och Europa. (Se Sibbo och Nordsjö hamn. Den 4 augusti 2006.)

I sitt öppningstal vid ASEM-mötet den 10 september framhöll president Tarja Halonen att "Due to its geographic location, Finland is sometimes called a gateway between Europe and Asia. Therefore, we feel that our country provides a suitable location for this anniversary Summit." Det är nog som en port mellan öst och väst som vi vill se Finland och speciellt dess huvudstad. Om denna bild även går att omsättas i pengar genom logistiska lösningar och arrangerande av konferenser finns det nog ingenting - inte ens lagen eller den kommunala självstyrelsen - som kan stoppa politikerna från att ta till alla tänkbara åtgärder för att förverkliga detta nationella projekt. När man drömmer om Helsingfors som en betydelsefull metropol eller en "ledande Östersjöstad" (se Megalomani? Den30 augusti 2006) är det nog främst gateway-staden som man har i tankarna.

Arrangerandet av VM i friidrott ifjol, värdskapet för Eurovisionens slagerfestival nästa vår och EU-ordskapet i år ger oss finländare och helsingforsare upplevelsen av att befinna oss i händelsernas centrum och på plats uppleva (den stora) historiens vingslag. Under ASEM-mötet rann visserligen det väntade anarkistupploppet på Mannerheimvägen ut i sanden, men visst var det med en viss stolthet som många av oss tittade på finska kravallpoliser i Euronews och andra internationella TV-kanaler. Månne inte finländska ministrar denna gång kände en extra stor stolthet över sin "metropol" när de fick statsbesök från fjärran östern.

Då Helsingfors som en gateway stad är så viktig för vår nationella självkänsla är det just nu speciellt gynsamt att söka regeringens stöd för utveckling av huvudstaden och Helsingfors metropolområde. Dess värre satsar regeringen här helt fel. Om man vill värna om Helsingfors roll som en gateway mellan öst och väst, bör huvudstaden gå samman med moderstaden Helsinge/Vanda. Det skulle gynna planeringen av infrastruktur och de logistiska lösningarna. De skulle även främja bostadsutbudet för arbetskraften i servicebranschen. Man bygger inte villor vid Sibbos guldkust för arbetstagare i transport- eller hotell- och restaurangbranchen. Framför allt skulle en fussion av städerna skapa förutsättningar för en koordinering av samarbetet mellan Helsingfors hamn i Nordsjö och Helsingfors-Vanda flygplats. På köpet skulle sammangången mellan städerna gynna orternas eller ortens image.

Genom en sammangång mellan Helsingfors och Vanda skulle Helsinge/Vanda återförenas med de landområden som man tidigare varit tvungen att avstå ifrån. (Se Helsinge och Sibbo. Den 3 september 2006 .) Samtidigt kunde man lyfta fram Helsinge Kyrkoby som metropolens historiska centrum. Går Helsingfors samman med Vanda kan det faktiskt även finnas förutsättningar för att integrera sydvästra Sibbo eller hela Sibbo med huvudstaden, om det då alls längre är nödvändigt. Till detta skall jag återkomma i ett senare inlägg.

Endast rädda hundar bits. Den 11 september 2006

Nej jag skall inte göra några jämförelser mellan attacken mot Sibbo och terrorattacken "nine-eleven". Det vore absurt. Ämnet 9/11 har jag behandlat färdigt i inlägget Konspirationsteorier. Den 7 september 2006. Iställe vill jag jämförat attacken mot Sibbo med en hund som angriper.

Jag har en gång blivit ordentligt biten av en hund. Det var kanske 1988 som en hund en bet mig blodig och rev sönder mina byxor. Jag hade på inget sätt hotat hunden, men den kände sig kanske träng ändå. Kanske såg den i mig ett lätt byte. På kvällen samma dag som jag blivit biten återbesökte jag gården där hunden hade anfallit mig. Det visade sig att hunden blev vettskrämd för min kompis som jag nu hade med mig. Kanske blev jag biten för att jag visade tecken på rädsla, men det är typiskt att det var en rädd och svag hund som anföll.

Helsingforsledningen har fått mycket kritik för sina fräcka anspråk på sydvästra Sibbo, men man kunde argumentera att Jan Vapaavuori inte hade andra val än att föreslå för stadsfullmäktige att Helsingfors ansöker att få annektera det aktuella området. Om det stämmer som statsminister Vanhanen själv säger att han uppmuntrade staden att göra en ansökan (se Gökunge. Den 9 september 2006), så är det inte Helsingfors som attackerat, utan regeringen eller statsministern själv. Möjliga förklaringar till statsministerna märkliga hållning i Sibbofrågan har jag behandlat tidigare. (Se bl.a. City-Centern. Den 3 augusti 2006 och Statsministerkandidaten och Helsingfors önskningar. Den 8 september 2006.)

Efter presidentvalet var Vanhanen en skadeskjuten minister. Han hade förlorat klart mot så väl den socialdemokratiska sittande presidenten som mot den potentiella samlingspartistiska statsministerkandidaten Sauli Niinistö. Även inom statsminister Vanhanens eget parti förekom det missnöje med den egna kandidaten, som inte lyckats försvara partiets positioner. Med detta som bakgrund är det kanske inte så märkligt att Vanhanen desperat sökte efter möjligheter att erövra Helsingfors och Helsingforsmediernas (läs: Sanoma-WSOY) stöd.

Sedan nederlaget i presidentvalet har mycket förändrats. Enligt en gallupundersökning, som offentliggjordes senaste vecka är Vanhanen den överlägset mest populära statsministerkandidaten. Igår och idag har Vanhanen fått glänsa som värd för det genom tiderna största toppmötet i Finland. Och Frankrikes president Jacques Chirac har pekat ut Vanhanen som Finlands sexigaste man.

Visst smakar det surt när en föraktlig politiker (se Politikerförakt. Den 22 augusti 2006) har framgångar, men mig inger det lite hopp. Centerministararna Manninens och Vanhanens stöd för anslutningen av sydvästra Sibbo till huvudstaden strider inte bara mot Centerns linje. På sikt hotar en dylik politik partiets understöd i landskapen. Nu skulle Vanhanen ha råd att backa. Dessutom har ju Sibbo nu böjt sig för regeringen metropolpolitik och huvudstadsregionens "behov", så ett konstaterande att situationen förändras skulle inte nödvändigtvis få statsministern att förlora ansiktet. (Se Hur rädda centerministrarnas ansikten? Den 17 augusti 2006.) Snarare skulle det manifestera hans styrka och oberoende.

Demonisering. Den 10 september 2006

I konflikter och krig är det vanligt att motståndaren eller fienden demoniseras. Fiendens grymhet och styrka överdrivs. Demoniseringen kan skapa enighet och höja stridsmoralen, men framför allt syftar demoniseringen till att berättiga eller legitimera attacker mot fienden.

En stor och stark fiende är lättare att demonisera. Det är lättare att demonisera Goliat än David. I fallet Sibbo har både Helsingforsledningen och den centerpartistiske fullmäktigeledamoten, historieprofessor Laura Kolbe beklagat att konflikten utmålats till en konflikt mellan David och Goliat. Personligen har jag inte noterat denna uttryckliga tolkning av fallet, men det är uppenbart att det moraliskt sett hade varit lättare att göra anspråk på områden som hör till de mera jämbördiga grannkommunerna Esbo och Vanda.

I Sibbofallet har även Helsingfors, helsingforsledningen och centerministrarna beskrivits som en ond fiende. (Se Vanhanen som Hitler. Den 13 augusti 2006.) En bildlig överdrift eller hyperbol behöver dock inte i sig innebära en demonisering. Man tar ofta till överdrifter för att bara uttrycka sin frustration eller ilska. Försvararna av lagligheten och Sibbos lagliga rätt torde dock handla förnuftigt om man försöker hålla diskussionen på en saklig nivå, där verkliga behov, skäl och syften lättare kommer i dagen. Dessutom har Helsingfors stad och regeringen helt andra förutsättningar än Sibbo att bedriva medielobbning, speciellt då det gäller finskspråkiga medier. Det är bättre att hota centerministrarna med avslöjanden och för deras karriär ofördelaktiga nyhets- och debattinlägg än att tömma arsenalen på en gång.

I ett fungerande rättsväsende borde en åtalad inte behöva demoniseras. Lagen definierar vad som är rätt och vad som är fel; lagen är den samma för alla. När det gäller politik - och blandning av politik och juridik - är det dock ofta synnerligen subjektiva uppfattningar som avgör vad som uppfattas som rätt och berättigat.

Under Helsingfors stadsfullmäktiges möte den 21 juni jämfördes Sibbo åtminstone indirekt med DDR. Tidningen Helsingin Uutiset har på ledarplats jämfört Sibbo med Nordkorea. Förutom att man försökt svartmåla Sibbo med retoriska överdrifter har Helsingforspolitiker och -medier riktat hårda beskyllningar mot Sibbo: Sibbo är inte samarbetsvilligt, Sibbo har inte velat planera Helsingforsägd mark i kommunen, Sibbo förhindrar Helingforsregionens utveckling, Sfp bedriver språkpolitik, Sibbo är senfärdig. Dessa beskyllningar, som är osakliga eller åtminstone döljer viktiga aspekter i frågan, är ämnade att berättiga Helsingfors anspråk på sydvästra Sibbo, men kan inte entydigt klassificeras som försök till demonisering. Beskyllningarna främjar dock populistiska tolkningar.

Den verkliga demoniseringen hittar man i diskussionsforum på Internet. Här florerar rena konspirationsteorier om finlandssvenska frimurare som försöker förhindra Helsingfors utveckling. På Internet liksom på allmänna toaletter har det naturligtvis tidigare funnits hatfulla inlegg mott svenska språket, finlandssvenskar och Svenska folkpartiet, men sällan har en demonisering av svenskspråkiga och svenska eller tvåspråkiga orter uppmuntras av den politiska eliten.

Gökunge. Den 9 september 2006

När Helsingfors stadsfullmäktige den 21 juni beslöt om att ansöka om att få ansluta sydvästra Sibbo till huvudstaden var statsminister Matti Vanhanen snabb att uttala sitt stöd för förslaget. "Jag stöder förslaget mycket starkt" ("Tuen esitystä erittäin voimakkaasti"), betonade han i Helsinginsanomat. (Se HS.) Han tillade att Helsingfors rentav uppmuntrats att göra initiativet. Även kommunminister Hannes Manninen (c) från Torneo och Helsingforsbon, finansminister Eero Heinäluoma (s) uttryckte sitt stöd, men i mycket försiktigare ordalag. Varför uttalade Vanhanen så tydligt sitt stöd för ett högst kontroversiellt förslag?

Annekteringen av sydvästra Sibbo strider entydigt mot Centerns politiska linje. Därför kom centerministrarnas förslag som en fullständig överaskning. Även om Vanhanen redan tidigare hade försökt profilera sig som Helsingforsvänlig, var nog statsministerns uttalade stöd en chock för många. Helsiningin Sanomat noterade med det samma att centerministrarna gjorde ett smart drag när man valde att offra Sibbo, eftersom Centern är svagt representerat i kommunen. Det kontroversiella stödet skulle inte märkbart skada centerministrarna eller Centern på andra håll i landet.

För att klara sig väl i nästa riksdagsval, som torde bli ett statsministerval mellan Vanhanen och Heinäluoma, behöver Centern stöd av Helsingforsmedierna. Speciellt Vanhanen, som torde ställa upp i Helsingfors valkrets, måste profilera sig som en huvudstadsvänlig politiker. (Se gårdagens inlägg "Statsministerkandidaternas lyhördhet för Helsingfors önskningar. Den 8 september 2006".) Vanhanens personliga valkampanj kan dock komma att visa sig problematisk för Centern. Helsingfors är den enda valkretsen som inte inkluderar landskommuner. Det är svårt att samtidigt försöka vinna anhängare på landsbygden och i huvudstaden, men kandidater uppställda i Helsingfors kan koncentrera sig på staden. Det här är någonting som Svenska folkpartiet har erfarenhet av. Ju synligare Eva Biaudet profilerar sig som en urban, "cityliberal" Helsingforspolitiker, desto mera förlorar Sfp röster till Centern och Kristdemokraterna i Österbotten. Sfp kan inte ställa upp sin ordförande i Helsingfors valkrets, vilket i och för sig inte behövs, då partiet inte tävlar om statsministerposten.

Redan i senaste presidentval förlorade Centern traditionella väljare till Samlingspartiet och Kristdemokraterna. När Vanhanen försöker värva nya väljare i Helsingfors är det riksdagskandidaterna i det övriga landet som får lida. En försiktig tippning är att en vunnen röst i Helsingfors kan kosta två förlorade röster i gläsbygden, åtminstone på längre sikt. Det är därför anmärkningsvärt att partiet låtit sin ordförande fjäska så högljutt för huvudstaden, men kanske missnöjet pyr under ytan? I en situation där Vanhanen mera eller mindre tvingat Samlingspartiet och Socialdemokraterna att stöda annekteringen av sydvästra Sibbo går hoppet till Centern. Kanske inser man i tid att statsministerkandidat Vanhanen riskerar bli en gökunge.