För att skapa ett starkt svenskspråkigt Sibbo. Den 23 februari 2023

Hittade nyligen av en händelse en gammal text, som jag tror att jag inte har läst förut. Suomen Kuvalehtis artikel från 21.7 2006 innehåller några intressanta detaljer. Varför artikeln finns fritt tillgänglig på nätet har jag ingen aning om. I texten citeras Christel Liljeström om vad dåvarande kommunminister (och bostadsminister) Hannes Manninen sagt:

”Manninen on sanonut, että Rkp:n pitää hyväksyä aluesiirto, jotta syntyy vahva ruotsinkielinen Sipoo.”

Liljeström fortsätter:

”Voi voi, ministeri! Se on niin täyttä paskaa, että en ymmärrä, miten ministeri voi päästää sellaista suustaan.”

Jag kan dock förklara hur Manninen kommit fram till sin slutsats. I inlägget "Ilaskivis förslag. Den 29 mars 2007" har jag redogjort för hur kommunindelningsutredare Pekka Myllyniemi i sin rapport hänvisar till utredningen "Valtioneuvoston kanslian 13.3.1989 kutsuman selvitysmiehen Ylipormestari Raimo Ilaskiven ehdotus Pääkaupunkiseudun rakentamisedellytysten ja erityisesti asuntotuotannon turvaamiseksi". Myllyniemi redogör dock för ett förslag som inte alls ingår i Raimo Ilaskivis utredning eller officiella förslag, utan istället torde härröra sig från en text som man från Helsingfors stads sida briefat Myllyniemi med:

Avsikten är att den föreslagna områdesregleringen skall vara frivillig i enlighet med följande principer:

- till Vanda stad ansluts de områden mellan Ring III och Dickursby som i funktionellt hänseende hör dit och Vanda överlåter ett mindre område i Västersundom till Helsingfors stad. - från Sibbo kommun ansluts delar av södra Sibbo till Helsingfors stad. Genom detta arrangemang tryggas Helsingfors stads bostadsproduktion och undviks kanske ett kraftigt tryck på utflyttning till Sibbo för de finskspråkigas del. Omvänt torde lösningen kunna trygga att Sibbo förblir svenskspråkigt.

Det ovan citerade förslaget är alltså från år 1989. Den föreslagna "frivilligheten" var inte längre möjlig år 2006, vilket jag redogjort för i inlägget "Språkfrågan. Den 11 augusti 2013". Majoritetsspråket i Sibbo var numera finska, Sfp hade inte längre absolut majoritet i Sibbo kommunfullmäktige och även inom Sfp hade synen på språkets roll förändrats. Inspirerade av Ilaskivi torde ledningen för Helsingfors stad i förhandlingar med Manninen dock ha föreslagit att Sibbo formellt frivilligt kunde avstå från kommunens sydvästra del. Östra Nylands förbund och Sibbos medlemskap i Östra Nylands förbund var fortfarande viktigt för Svenska folkpartiet, så man bedömde att det fanns förutsättningar att pressa Sfp och Sibbo. Dessutom var kommunstyrelseordförande Christel Liljeström ordförande för Östra Nylands landskapsstyrelse.

I informella diskussioner eller påstådda förhandlingar mellan å ena sidan Helsingfors stadsdirektör Jussi Pajunen och stadsstyrelseordförande Jan Vapaavuori och å andra sidan Sibbo kommundirektör Markku Luoma och kommunstyrelseordförande Liljeström föreslog man från Helsingfors sida att Sibbo "frivilligt" skulle gå med på att avstå ett område som i stora drag motsvarade det förslag som Myllyniemi senare lade fram som en "kompromiss". Om Sibbo inte frivilligt avstod från det förslagna området skulle Östra Nylands förbund slås samman med  Nylands förbund. Från Helsingfors sida hotade man dessutom med att man genom en speciallag skulle inkorporera ett dubbelt så stort område, ifall kommunfullmäktige i Sibbo inte gick med på att avstå från det mindre området. Den formella frivilligheten var en förutsättning för att inkorporeringen skulle kunna ske utan att man skulle bryta mot den då gällande kommunindelningslagen.

Kommunminister Manninen var medveten om hoten med vilka man skulle tvinga Sibbo att frivilligt avstå nuvarande Östersundom för att skapa ett "starkt svenskspråkigt Sibbo". I själva verket förutsatte taktiken att Manninen informerade Sfp om att han och hans parti Centern stödde förslaget på att flytta fram Helsingfors gräns ända till Sibbo å. Det språkpolitiska lockbetet eller hotet skapade föga överraskande en stark upprördhet inom övriga partier i Sibbo, speciellt då man från Helsingfors sida efter misslyckade förhandlingar med Sibbo och Sfp i offentligheten gick ut med att en "språkmur i öst" gjorde ändringen i kommunindelningen nödvändig.

Östra Nylands välfärdsområde. Den 24 januari 2022

 

HS

Östra Nyland är tillbaka. Östra Nylands välfärdsområde är visserligen inte det samma som Östra Nylands förbund, vars rötter fanns i Östra Nylands regionplaneringsförbund. Regionplaneringen hör inte till välfärdsområdenas uppgifter, utan sköts fortfarande av landskapsförbunden. Resultatet i välfärdsområdesvalet visar lika väl hur viktigt det östnyländska landskapsförbundet var för Svenska folkpartiet. I Finland finns efter välfärdsområdesvalet två gula områden på kartan där Sfp är det största partiet: Österbotten och Östnyland.

Östra Nylands förbund slogs i samband med inkorporeringen av Östersundom samman med Nylands förbund. I sin skandalomsusade rapport "Kunnan osaliitos Sipoon kunnan, Vantaan kaupungin ja Helsingin kaupungin välillä" argumenterade kommunindelningsutredaren Pekka Myllyniemi för en sammanslagning av de nyländska landskapsförbunden med bl.a. motiveringen "Ruotsinkielisten aseman tasapainottuminen". I klartext var argumentet att de svenskspråkigas maktposition skulle försvagas.

HS

Som en följd av initiativet till inkorporeringen av sydvästra Sibbo med Helsingfors beslöt ett splittrat Sibbo självmant att lämna Östra Nylands förbund, vilket i sin tur ledde till att landskapsförbundet upplöstes och gick upp i Nylands förbund. Helsingfors hade krävt en sammanslagning av de nyländska landskapsförbunden, men var egentligen bara ute efter Östersundom. Eftersom Östra Nylands förbund var så viktigt för Sfp, passade ledningen för Helsingfors på att försöka utpressa Sibbos kommunstyrelseordförande Christel Liljeström, som var ordförande för Östra Nylands landskapsstyrelse. (Se "Språkfrågan. Den 11 augusti 2013".) Om Sibbo inte juridiskt sett frivilligt avstod Östersundom till Helsingfors, så skulle Helsingfors bl.a. kräva en sammanslagning av landskapsförbunden. Utpressningsförsöket misslyckades, varmed det inte fanns några förutsättningar för en "frivillig" inkorporering. Därmed kunde inte heller inkorporeringen, som centerministrarna i regeringen Vanhanen I utlovat åt Helsingfors, ske i enlighet med den rådande kommunindelningslagen. Resultatet blev en process som inte tål dagsljus.

Coverup. Den 18 oktober 2021

Det har gått över ett år sedan jag lämnade in ett klagomål till justitiekanslern med anledning av att mina initiativ till ändring av kommunindelningen inte nått Helsingfors stadsstyrelse (se "Kommuninvånarinitiativet nådde inte stadsstyrelsen. Den 9 juni 2020"). Min gissning är att initiativet skulle ha haft större chanser att nå stadsstyrelsen efter att Helsingfors fått en ny borgmästare, eftersom det är borgmästaren som ansvarar för föredragningslistan. Kanske ökar bytet av borgmästare även sannolikheten för att justitiekanslern på riktigt behandlar mitt klagomål. Enligt information på justitiekanslersämbetets webbsidor är målsättningen "att inkomna klagomål undersöks och avgörs inom en tidsperiod på ett år". 

Även om smittspridningen av corona just nu är större i Finland än i flera andra europeiska länder har Finland på flera sätt klarat sig relativt bra genom pandemin. Till detta finns flera förklaringar, men en viktig förklaring torde vara det höga förtroendet för myndigheter och etablerade massmedier. Vi har i Finland långt klarat oss med rekommendationer och medborgarnas grundläggande friheter och rättigheter har inte i högre grad behövt begränsas för att förhindra en överbelastning av sjukvården.

De som följt med denna blogg torde ha insett att förtroendet för finska myndigheter inte alltid är så motiverat. I Finland förekommer en strukturell korruption där deltagande i mygel belönas och kan gynna karriären. (Se "Opportunism. Den 13 juni 2010".) Det kan vara bra att inte vara naiv på den punkten, men förtroendet för myndigheterna är ändå någonting som jag anser vara värt att slå vakt om. Ville jag vara synisk, så kunde jag i machiavellisk anda hävda att det viktigaste är att myndigheternas agerande ser ut att vara lagligt eller berättigat - även då det inte är det. Här kunde en okritisk media och informatörer som är skickliga på att sprida dimridåer kunna vara till hjälp. Jag vill ändå tro att nyckeln till förtroende tvärtom är öppenhet, maktfördelning och oberoende medier. Myndigheterna måste förtjäna medborgarnas förtroende.

Misstro mot myndigheter och etablerade massmedier skapar en grogrund för konspirationsteorier. Under pandemin har det skrivits mycket om konspirationsteorier, kanske obefogat mycket. En del av de omskrivna konspirationsteorierna handlar om vaccin mot SARS-CoV-2 och virusets ursprung. Jag har även själv på min andra blogg skrivit om konspirationsteorier (se speciellt "Konspirationsteoriernas år 2020") och intresserat mig för både konspirationer i sig och konspirationsteorier. Själv tror jag inte på några egentliga konspirationer då det gäller coronan, men det är uppenbart att de kinesiska myndigheterna täckt igen spår som kunde hjälpa oss att hitta virusets ursprung. Inte heller fallet Sibbo handlar om någon egentlig konspiration, utan snarare om vad som på engelska kunde kallas coverup.

Konspirationer torde vara ovanliga och det är orimligt att tänka sig att några konspirationer i högre grad styr världens gång. Däremot finns det ofta ett behov av att dölja verkliga avsikter och motiv. Politiker begår dessutom misstag, som de efter förmåga försöker dölja. Mycket förenklat kan man säga att fallet Sibbo handlar om en överenskommelse om att informellt koppla ihop kommunreformen KSSR (Paras) med inkorporeringen av sydvästra Sibbo. Inkorporeringen kunde ha förverkligats enligt rådande kommunindelningslag, om man lyckats pressa Sfp och beslutsfattarna i Sibbo att formellt frivilligt gå med på en ändring i kommunindelningen. Planen misslyckades och ledande politiker med Matti Vanhanen, Hannes Manninen, Jussi Pajunen och Jan Vapaavuori i spetsen behövde täckmantlar och dimridåer för att täcka igen spåren och dölja den uppenbara kopplingen.

Ingen gemensam generalplan för Östersundom. Den 12 juni 2021

Det har snart gått ett år sedan jag skrev det senaste blogginlägget om Fallet Sibbo. Att inga nya inlägg publicerats beror inte på att det inte skulle ha hänt någonting relevant, utan på att jag inte tagit mig tid att skriva. På sociala medier (Facebook och Twitter) har jag regelbundet gjort uppdateringar och delat länkar till nyhetstexter. De senaste inläggen har handlat om mina initiativ till ändring i kommunindelningen, genom vilka jag försökt lyfta fram oklarheten i var den nya gränsen mellan Helsingfors och Vanda går. Eftersom ärendet inte stadsstyrelsen i Helsingfors (se "Kommuninvånarinitiativet nådde inte stadsstyrelsen. Den 9 juni 2020") gjorde jag i juli ett klagomål till justitiekanslern, men justitiekanslersämbetet har inte hört av sig. Däremot uppmärksammade Sipoon Sanomat klagomålet i augusti.

Årets hittills största nyhet gällande Östersundom kom den 10 maj, då högsta förvaltningsdomstolen publicerade sitt beslut att förkasta den gemensamma generalplanen för Östersundom. Redan i slutet av december trodde medier kunna berätta att beslutet kommer "snart", men det dröjde alltså till maj. Samma dag publicerade HFD även beslutet att förkasta besvären mot etapplandskapsplanen för "Östersundomområdet", som i detta sammanhang sträcker sig ända till Sibbo å. I arbetet med den gemensamma generalplanen för Östersundom borde man ha följt landskapsplanen, men en ursprunglig idé med en gemensam landskapsplan för delar av Helsingfors, Vanda och Sibbo var att skynda på planeringen. I verkligheten förefaller landskapsplanen långt följa utkasten till generalplan, men nu kommer generalplanen att vara färdig långt efter landskapsplanen. Det återstår att se om man ännu försöker med en för de tre kommunerna gemensam generalplan och om Sibbo är intresserat av ett fortsatt samarbete. I artikeln "Christel Liljeström: Man kan inte bara komma och ta av grannen" på Kommuntorget.fi  uttrycker Christel Liljeström enligt följande:

Först tvingades vi ge Helsingfors ett stort markområde och senare även planera det tillsammans med Vanda som också har gräns med Helsingfors. Det gjorde vi med långa tänder, men vi gjorde det. Det hela var ett fult politiskt spel.

En allmän slutsats från HFD:s beslut angående generalplanen är att man måste frångå planerna på en metroförbindelse till Östersundom. Förlängningen av östmetron har länge sett osannolik och orealistisk ut, men nu måste och får Helsingfors bryta löftet om en metrolinje. Det gör att annekteringen helt förlorar sin legitimitet, om den någonsin uppfattats som legitim. Nu säger man i Helsingfors att det kan ta flera årtionden innan man börjar bygga. För femton år sedan var det så bråttom att Helsingfors stadsfullmäktige - enligt motiveringarna - måste ta beslutet om ett initiativ till ändring i kommunindelningen i brådskande ordning.

Förkastandet av generalplanen har rent av aktualisera frågan om Östersundom borde lämnas tillbaka till Sibbo. Åtminstone publicerade svenska Yle den 17 maj en text med rubriken "Sibbobo vill ha tillbaka Östersundom, Helsingforspolitiker skakar på huvudet". Det är inte sagt att Östersundomborna vill byta hemkommun en andra gång, men Östersundomföreningen som representerar invånarna i Östersundom är ändå inte nådiga i sin kritik av Helsingfors. I en artikel med rubriken "Östersundom-seura vaatii rakennusoikeuksia – kaavan tyrmäys palautti kaiken lähtöruutuun", som publicerades av Rakennuslehti den 112 juni, kan man läsa följande:

Östersundom-seuran mukaan kuntarakennelain edellytykset eivät ole liitoksessa toteutuneet, sillä alue asetettiin yhteensä 15 vuoden rakennuskieltoon. Seuran mukaan asukkaiden ja yritysten tulevaisuudennäkymät ovat epävarmat ja terveys-, koulu- ja päiväkotipalvelut ovat huomattavasti heikentyneet.

Seura vaatii tiedotteessaan alueen rakennuskiellosta kärsineiden asukkaiden kiinteistöille rakennusoikeuksia alueen elinvoimaisuuden ja kiinteistöjen arvon palauttamiseksi.

Yleiskaavan kaaduttua uuden yleiskaavan laatiminen on seuran mukaan aloitettava lähes alusta. Östersundom-seura arvioi, että aloittaminen tulee ilmeisesti siirtymään, sillä seuran tietojen mukaan Helsingin kaupunkisuunnitteluvirasto aikoo siirtää suunnitteluresurssejaan ja asuntotuotantoaan muualle.                                                                                                              

Klagomål till Justitiekanslern. Den 27 juli 2020

KLAGOMÅL TILL JUSTITIEKANSLERN

Föremål för klagomålet:

Helsingfors stad samt indirekt Nylands lantmäteribyrå

Förfarande och beslut som klagomålet gäller:

Behandlingen av kommunmedlems framställning om överföring av en del av kommunen till en annan kommun. Gäller två separata framställningar från 2018 respektive 2019, men de har behandlats som samma ärende HEL 2018-007438 T 00 00 00. Svaren har daterats 18.10.2018 respektive 19.3.2020.

Klagomålsärendet:

Enligt kommunstrukturlagen 11 § moment 2 ska kommunstyrelsen tillställa ministeriet framställningen och kommunernas utlåtanden inom sex månader efter det att framställningen togs emot. Framställningarna har dess värre inte nått kommunstyrelsen i Helsingfors, utan har "behandlats" av stadens tjänstemän.

I svaret på den första framställningen hävdas det att gränsen som föreslås inte är aktuella, eftersom gränsen mellan städerna (Helsingfors och Vanda) redan nu är dragen på det ställe som föreslås i framställningen. Förslaget motsvarar visserligen den kamerala indelningen, men skiljer sig från inrikesministeriets tolkning av statsrådets beslut om ändring i kommunindelningen mellan Helsingfors, Sibbo och Vanda från 2007, där registerenheten för allmän väg 2:43 (nuvarande 91-895-2-45) inte omnämns bland de fastigheter och registerenheter som (administrativt) skall överföras från Helsingfors till Vanda.

I den senare framställningen utgår jag hypotetiskt ifrån att den administrativa kommunindelningen kan anses sammanfalla med den kamerala indelningen och det föreslås således att kommunindelningen ändras så att den motsvarar (inrikesministeriets tolkning av) statsrådets beslut och att 10 hektar överförs tillbaka från Helsingfors till Vanda för att kommungränsen skall vara entydig. I sitt svar till den senare framställningen citerar biträdande borgmästare Anni Sinnemäki stadsmiljösektorns tjänst utveckling av markegendomen och tomter, som i ett ställningstagandet konstaterar att "En överflyttning av området förbättrar alltså inte samhällsstrukturens funktionsduglighet i området och bör därigenom förkastas som grundlöst.” Det är dock inte stadens och än mindre de kommunala tjänstemännens uppgift att avgöra huruvida framställningen uppfyller de subjektiva förutsättningar för en ändring i kommunindelningen som definieras i kommunstrukturlagen.

Till saken hör att Nylands lantmäteribyrå torde ha begått ett misstag år 2008 då man ansåg att gränsen genom Westerkulla gårds fastighet var öppen för tolkning, fastän Högsta förvaltningsdomstolen i sitt avgörande förkastade Sibbo kommuns besvär där en av besvärsgrunderna var att statsrådets beslut var oklart. Det finns skäl att misstänka att stadens tjänstemän har valt att inte föra framställningen till stadsstyrelsen för att man vill dölja fel som begåtts för över ett årtionde sedan.

Är ärendet anhängigt och sökande av ändring:

Bilagor:

form_uploads/Klagomalsblankett/framställning_2018_27da05f9c5.pdf

form_uploads/Klagomalsblankett/svar_okt_18_27da05f9c5.pdf

form_uploads/Klagomalsblankett/framställning_2019_27da05f9c5.pdf

form_uploads/Klagomalsblankett/svar_mars_20_27da05f9c5.pdf

Kommuninvånarinitiativet nådde inte stadsstyrelsen. Den 9 juni 2020

Mitt under den värsta coronaepidemin eller -krisen fick jag den 26 mars ett e-postmeddelande från Helsingfors stad. Sent omsider hade Helsingfors biträdande borgmästare Anni Sinnemäki i ett dokument daterat 19.3.2020 svarat på min framställning till ändring i kommunindelningen mellan Helsingfors och Vanda från den 19 juli 2019. Enligt 11 § moment 2 i kommunstrukturlagen ska kommunstyrelsen "tillställa ministeriet framställningen och kommunernas utlåtanden inom sex månader efter det att framställningen togs emot." Helsingfors stadsstyrelse har tydligen inte tillställt ministeriet framställningen och då har det kanske ingen betydelse att svaret dröjde över ett halvt år. I själva verket har stadsstyrelsen i Helsingfors inte kunnat vidarebefordra min framställning, eftersom den aldrig nått statsstyrelsen. Paragraf 11 i kommunstrukturlagen lyder i sin helhet enligt följande:

En framställning om att en del av en kommun ska överföras till en annan kommun kan göras av fullmäktige i en kommun som berörs av ändringen, av kommunernas fullmäktige gemensamt, av en kommunmedlem eller av ministeriet. Kommunens eller kommunernas framställning ska lämnas till ministeriet.

En kommunmedlem lämnar sin framställning till kommunstyrelsen i den egna kommunen, som ska inhämta utlåtanden om framställningen av fullmäktige i alla kommuner som berörs av ändringen. Av utlåtandet ska framgå kommunens ståndpunkt till ändringen jämte motivering. Kommunstyrelsen ska tillställa ministeriet framställningen och kommunernas utlåtanden inom sex månader efter det att framställningen togs emot. Om en kommunmedlems framställning till väsentliga delar är likadan som en framställning som nyligen behandlats i kommunerna, kan kommunstyrelsen tillställa ministeriet framställningen direkt utan utlåtanden av de andra kommunerna som berörs av ändringen.

Ministeriet kan inleda överföringen av en del av en kommun till en annan kommun genom att bestämma att en särskild kommunindelningsutredning enligt 4 kap. ska genomföras.

Igen har ärendet stoppats utan att nå stadsstyrelsen, men denna gång har ärendet ändå nått biträdande borgmästaren, som skulle ha haft formella möjligheter att föra ärendet till stadsstyrelsen. Med vilken rätt hon inte gjort det är för mig oklart. Om hon handlat lagligt kan vilken av kommuninvånare gjord framställning till ändringen av kommunindelningen som helst stoppas av stadens tjänstemän. På detta finns det kanske inga prejudikat, men jag skulle vara intresserad att pröva detta rättsligt. Är det någon som har förslag på en advokat eller en ombudsman som jag kunde vända mig till i detta ärende?

Det är inte stadens tjänstemän eller ens stadsstyrelsen som ska ta ställning till om en framställning uppfyller kommunstrukturlagens krav. Det är finansministeriets och i sista hand regeringens uppgift. Nu har tjänstemännen på Helsingfors stad låtit "stadsmiljösektorns tjänst utveckling av markegendomen och tomter" ta ställning till om förslaget uppfyller förutsättningarna som definieras i 4 § i kommunstrukturlagen.

Min framställning har registrerats som ärende nummer HEL 2018-007438 T 00 00 00 vilket är det samma som min tidigare framställning registrerades med. Ändå är förslaget i den nya framställningen ett helt annat än i den första framställningen från den 28 oktober 2018. Det gemensamma i framställningarna är att jag framhåller att den rådande tolkningen av kommunindelningen strider mot statsrådets beslut från år 2007. Det borde inte vara en tolkningsfråga, då registerenheten för allmän väg 2:43 (nuvarande 91-895-2-45) inte omnämns bland de fastigheter som helt eller delvis ska överföras från Vanda till Helsingfors. Detta är ett faktum som är lätt att kontrollera och som inte kan bestridas. I svaret från mars omnämns inte denna fråga, utan istället förkastas min framställning på funktionella grunder: 

I förslaget till gemensam generalplan för Östersundom är det allmänna vägområdet anvisat till gatuområde, som förbinder två områden inom Helsingfors. En överflyttning av området skulle föranleda att gatuområdet skulle tillhöra Vanda stad på en sträcka på dryga 1 kilometer. Vanda stad skulle då ha ansvaret för skötseln av ett gatuområde som ligger helt avskilt från det övriga gatunätet i Vanda stad.

Jo det var liknande skäl som fick chefen för geografisk information vid Nylands lantmäteribyrå Mauri Asmundela att år 2008 avvika från statsrådets beslut var exakt gränsen mellan Helsingfors och Vanda skulle gå. (Se "Lantmäteriverket begår fel. Den 21 december 2008".) Eftersom det i statsrådets beslut inte definierades till vilka delar Westerkulla gårds fastighet skulle överföras såg man på lantmäteribyrån en möjlighet att omtolka gränsen så att den följde Österledens nuvarande dragning. Vad man inte noterat var att HFD i sitt avgörande (felaktigt) hävdade att gränsbeslutet var entydigt, vilket det naturligtvis måste vara och att registerenheten för allmän väg där Österleden numera gick inte alls omnämndes i beslutet.

I min framställning från 2018 föreslår jag att gränsen ska gå just så som den nu gå enligt den allmänna men felaktiga tolkningen. Det är juridiskt möjligt att en fastighet eller registerenhet som tillhör ett område som enligt den administrativa kommunindelningen tillhör en kommun kameralt registrerats i en annan kommun. I detta fall borde antigen kommunindelningen eller den kamerala indelningen ändras, men lantmäteriverket hade år 2008 inga juridiska rättigheter att ändra på kommunindelningen utan bara att ändra på registreringen av fastigheter. Som svar på min första framställning fick jag att min förslag är obefogat eftersom det motsvarar den nuvarande kommunindelningen. Därför gjorde jag ett nytt "kommuninvånarinitiativ", som naturligtvis inte skulle stödas av Helsingfors, men som blottar att det är oklart var gränsen egentligen går.

Ännu en ny framställning. Den 19 juli 2019

Sedan januari har jag inte publicerat ett enda inlägg på denna blogg. Däremot har jag regelbundet gjort uppdateringar om fallet Sibbo på Facebook och Twitter. Idag har jag till Helsingfors stads registratur sänt en ny framställning om ändring i kommunindelningen mellan Helsingfors och Sibbo. Förslaget är det samma som det obehandlade förslaget från november ifjol (se "Ny framställning om ändring i kommunindelningen. Den 25 november 2018" och "Stadskansliet svarar. Den 27 januari 2019"), men texten är kortare och mera konventionell. Jag återger  förslaget i sin helhet nedan:


Till Helsingfors stadsstyrelse

Framställning om ändring i kommunindelningen mellan
Helsingfors stad och Vanda stad

Enligt lantmäteriverkets fastighetsregister och kommunindelningsmaterial följer gränsen mellan Helsingfors och Vanda sedan den 1 januari 2009 den nuvarande, nya sträckningen för Österleden (regionalväg 170), som byggdes i samband med byggandet av Hamnvägen till Nordsjö hamn. Den nya vägsträckningen blev klar omkring ett år före Helsingfors och kommunindelningsutredare Pekka Myllyniemis framställningar till ändring i kommunindelningen mellan Helsingfors, Sibbo och Vanda. I dessa två framställningar från år 2006 följer förslaget till ny gräns mellan Helsingfors och Vanda i grova drag den gamla dragningen för Österleden, som går något längre söderut än den nuvarande vägen.

I statsrådets beslut om ändring i kommunindelningen mellan Helsingfors, Vanda och Sibbo från år 2007 uppräknas de fastigheter som helt eller delvis överförs till Helsingfors. I beslutet nämns bland områden som skall överföras från Vanda ”en del av lägenheterna Harpas 6:71, Nikus 13:47 och Westerkulla 18:0”. Vilken del av lägenheterna eller enheterna av fastigheter som skall överföras framgår inte ur beslutet. Utan en karta är det oklart var den nya gränsen går genom de fastigheter som endast delvis överförs till Helsingfors. Frågan var om det är inrikesministeriets karta, som ingick i beredningsmaterialet, eller lantmäteriverkets karta, som var framlagd till påseende, som definierar gränsen. Enligt båda dessa kartor går gränsen mellan Vanda och Helsingfors enligt Österledens gamla sträckning. I sitt besvär till högsta förvaltningsdomstolen över statsrådets beslut hävdar Sibbo kommun att beslutet är oklart (för andra fastigheters del) och därför bör ogiltigförklaras.

I sin förklaring till besvären till Högsta förvaltningsdomstolen över statsrådets beslut om ändringen i kommunindelningen bifogade inrikesministeriet en ny detaljerad karta på grundkartsbotten med lantmäteriverkets tolkning (korrigering) av kommunindelningsutredarens förslag. Ur kartan framgår det med största tydlighet att gränsen enligt inrikesministeriet skulle gå där Österleden tidigare gick genom Vanda.

I sitt avgörande kommer Högsta förvaltningsdomstolen inte med en giltig motivering till att statsrådets gränsbeslut skulle vara entydigt, men man kan tolka avgörandet så att HFD ställer sig bakom inrikesministeriets tolkning av beslutet. Denna tolkning antog först även Helsingfors stad, som under år 2008 publicerade flera kartor enligt vilken gränsen skulle gå enligt Österledens gamla sträckning. Bl.a. tog statsstyrelsen i Helsingfors i juni 2008 ett beslut om att utlysa byggförbud i ett område vars gräns går längs Österledens gamla sträckning. I april samma år beslöt stadsstyrelsen att gränsen för röstningsområdet 54G i Nordsjö skulle följa Österledens gamla sträckning.

I ett e-postmeddelande till enheten statistik och forskning vid Vanda stad meddelade chefen för geografisk information vid Nylands lantmäteribyrå i oktober 2008 att man beslutit att avvika från statsrådets beslut om var den nya gränsen skall gå:

”Vantaasta Helsinkiin siirrettävän ns. Vesterkullan kiilan alueen karttarajausta on tarkennettu. Alkuperäisessä valtioneuvoston päätöksessä sekä päätöksen valmisteluaineistossa rajaus ja pinta-alatiedot perustuivat siihen, että Vantaan ja Helsingin välinen uusi kunnanraja muodostuu valtatien 170 (=Itäväylä) pohjoisreunaan niin että Itäväylän tiealue jää kaikilta osin Helsingin puolelle aina Sipoon kunnan (uudelle) rajalle asti. ...
Kun alueliitoksen lopullinen karttarajaus tehtiin, katsottiin, että alkuperäisen tarkoituksen mukainen ja teknisestikin tarkoituksenmukaisin rajaus syntyy siten, uusi kunnanraja muodostetaan hieman siirtyneen Itäväylän tiealueen pohjoisrajaan.”

Den korrigerade gränsen är hela 1,4 km lång, fastän avvikelsen vad arealen beträffar endast är 10 hektar. Av dessa 10 hektar hörde 2 hektar till Westerkulla gård och det övriga området till vägverket.

Den kamerala kommunindelningen är ett faktum och således har kommunindelningen och den kamerala indelningen kommit att avvika från varandra. I statsrådets beslut heter det att inlösningsenheten 2:8 från lokaliseringsområdet 895 för landsvägar i sin helhet skall överföras till Helsingfors, men registerenheten för allmän väg 2:43 (nuvarande 91-895-2-45) omnämns inte och kan därför inte anses ha överförts till Helsingfors via Statsrådets beslut. Registerenheten för allmän väg finns inte heller med i området som skall överföras till Helsingfors på en enda officiell eller till påseende framställd karta med kommunindelningsutredarens förslag till ändring i kommunindelningen. Vid den aktuella tidpunkten hade lantmäteriverket inte heller befogenheter att ändra den administrativa kommunindelningen, utan endast den kamerala.

Eftersom det är oklart var gränsen mellan Helsingfors och Vanda går föreslår undertecknad att det formellt görs en ny ändring i kommunindelningen mellan Helsingfors stad och Vanda stad, så att gränsen vid Österleden går där den skulle gå enligt inrikesministeriets tolkning av statsrådets beslut från år 2007.

Genom att klargöra gränsdragningen kan den föreslagna ändringen i kommunindelningen anses uppfylla kommunstrukturlagens krav på utvecklingen av kommunstrukturen (2 §) samt förbättra samhällsstrukturens funktionsduglighet i området. Ändringen i kommunindelningen skulle inte försämra funktionsförmågan hos vare sig Helsingfors stad eller Vanda stad eller städernas förutsättningar att ansvara för ordnandet eller finansieringen av servicen.