Östra Nylands välfärdsområde. Den 24 januari 2022

 

HS

Östra Nyland är tillbaka. Östra Nylands välfärdsområde är visserligen inte det samma som Östra Nylands förbund, vars rötter fanns i Östra Nylands regionplaneringsförbund. Regionplaneringen hör inte till välfärdsområdenas uppgifter, utan sköts fortfarande av landskapsförbunden. Resultatet i välfärdsområdesvalet visar lika väl hur viktigt det östnyländska landskapsförbundet var för Svenska folkpartiet. I Finland finns efter välfärdsområdesvalet två gula områden på kartan där Sfp är det största partiet: Österbotten och Östnyland.

Östra Nylands förbund slogs i samband med inkorporeringen av Östersundom samman med Nylands förbund. I sin skandalomsusade rapport "Kunnan osaliitos Sipoon kunnan, Vantaan kaupungin ja Helsingin kaupungin välillä" argumenterade kommunindelningsutredaren Pekka Myllyniemi för en sammanslagning av de nyländska landskapsförbunden med bl.a. motiveringen "Ruotsinkielisten aseman tasapainottuminen". I klartext var argumentet att de svenskspråkigas maktposition skulle försvagas.

HS

Som en följd av initiativet till inkorporeringen av sydvästra Sibbo med Helsingfors beslöt ett splittrat Sibbo självmant att lämna Östra Nylands förbund, vilket i sin tur ledde till att landskapsförbundet upplöstes och gick upp i Nylands förbund. Helsingfors hade krävt en sammanslagning av de nyländska landskapsförbunden, men var egentligen bara ute efter Östersundom. Eftersom Östra Nylands förbund var så viktigt för Sfp, passade ledningen för Helsingfors på att försöka utpressa Sibbos kommunstyrelseordförande Christel Liljeström, som var ordförande för Östra Nylands landskapsstyrelse. (Se "Språkfrågan. Den 11 augusti 2013".) Om Sibbo inte juridiskt sett frivilligt avstod Östersundom till Helsingfors, så skulle Helsingfors bl.a. kräva en sammanslagning av landskapsförbunden. Utpressningsförsöket misslyckades, varmed det inte fanns några förutsättningar för en "frivillig" inkorporering. Därmed kunde inte heller inkorporeringen, som centerministrarna i regeringen Vanhanen I utlovat åt Helsingfors, ske i enlighet med den rådande kommunindelningslagen. Resultatet blev en process som inte tål dagsljus.

Samarbetsvilja. Den 10 mars 2013

Finansministeriet offentliggjorde i tisdags metropolförhandsutredningens slutrapport "Metropoli meille kaikille - Metropolialueen esiselvitys - selvityshenkilöiden suositus ja ehdotukset". Förslageni rapporten skilde sig inte så mycket från "Utredarnas preliminära förslag för samråd med kommunerna" (se "'Päätös oli oikea ja lopulta hyödyksi myös Sipoolle'. Den 13 januari 2013"), som publicerades den 11 januari och de förslag som läckte ut i medierna under föregående vecka. (Se "För Sibbo. Den 3 mars 2013".) Nu föreslår utredarna dock längre endast två alternativ. Enligt båda alternativen ansluts Sibbo till Helsingfors. Utedningsmännens första förslag innebär att Kyrkslätt och Grankulla ansluts till Esbo, Kervo och södra Tusby ansluts till Vanda, medan Sibbo ansluts till Helsingfors. Det andra förslaget innebär att städerna i huvudstadsregionen tillsammans med Kyrkslätt och Sibbo skulle gå samman och bilda en enda kommun, men förslaget anses inte realistiskt, eftersom beslutsfattarna i Esbo inte går med på det. Kommunministern kan inte köra över sina partikamrater i Esbo.

Det första förlaget tillfredsställer inte Helsingfors, men månne inte huvudsyftet just är att ge Sibbo till Helsingfors, eftersom regeringen inte gärna kan lämna huvudstaden tomhänt. I Helsingfors vill man gå samman med Esbo, som är den svåraste konkurrenten om goda skattebetalare. Längs Sibbos kust föreställer man sig att Helsingfors kunde bygga konkurrenskraftiga bostadsområden.

Vid finansministeriets presskonferens i tisdags sade Jarmo Asikainen att det aktuella förslaget stämmer överens med förslaget till social- och hälsovårdsreform för metropolområdets del, så som det läckt ut i medierna. Hur detta kommer sig kunde Asikainen inte säga, men den troliga förklaringen är att modellen med  Esbo, Vanda och Helsingfors som ansvars- eller värdkommuner formats just för att stöda  metropolförhandsutredarnas förslag till kommunsammanslagningar.

Videon från presskonferensen har inte varit tillgänglig de senaste dagarna. På Statsrådets finska webbsida säger man nu att "Netti-TV:ssä tehdään ylläpitotoimia 8.-10.3.2013 ja palvelu on poissa käytöstä." Sipoon Sanomat har dock gjort ett gediget referat från presskonferensen i en artikel med rubriken "Sipoota painostetaan luopumaan itsenäisyydestään kansallisen edun nimissä". I artikeln kan man bl.a. läsa följande:

Kuntaministeri Henna Virkkunen (kok) jaksaa uskoa kuntien yhteistyöhalukkuuteen, eikä pakottamista kuultu hänenkään lausunnoissaan.
Virkkunen totesi uudistuksiin tarvittavien keinojen määrittyvän vasta syksyllä valmistuvan uuden kuntarakennelain myötä.

Samarbetsvilja uppstår när utpressningsmetoderna är tillräckligt effektiva. En föreslagen metod, som eventuellt strider mot grundlagen, är fördelning av statsandelar som missgynnar "svaga" kommuner med låg självförsörjning av arbetsplatser. En mera trolig metod är social- och hälsovårdsreformen med värd- eller ansvarskommuner. Helsingfors producerar tjänsterna för Sibbo, som betalar men inte har någonting att säga till om.

Utvalda inlägg IX. Den 29 juni 2012

I innehållet i inlägget "Utpressning, hot och bluffande. Den 23 juni 2007" är kanske det mest sensationella på hela bloggen. Ännu fem år efter att jag skrivit inlägget anser jag att det innehåller sprängstoff som kunde ha tvingat ministrar att avgå. I sig innehåller inlägget inte så mycket nya avslöjanden, utan det är snarare sammanställningen och helhetstolkningen som är sensationell. Därmed lyckades jag inte få medierna intresserade för avslöjandena om att högt uppsatta beslutsfattare sysslat med utpressning och bluffmakeri.

Utpressning, hot och bluffande. Den 23 juni 2007

Sent om sider har jag haft möjlighet att studera det hemligstämplade förhörsprotokollet från förhöret av Markku Luoma och Christel Liljeström från augusti ifjol. Protokollet läckte till Helsingin Sanomat, som den 14 september publicerade en artikel med rubriken "Helsingin johto yritti uhkailla Sipoota rajansiirtoon". I Helsingin Sanomats artikel berättas det att Jussi Pajunen och Jan Vapaavuori i april hade lagt fram ett hot: Om Sibbo inte frivilligt avstod från ett område på 25 kvadratkilometer, skulle Helsingfors med regeringens hjälp skaffa sig ett dubbelt så stort område. Därtill berättas i artikeln att statssekreterare Stefan Wallin den 16 juni hade ringt till Christel Liljeström och berättat att kommunminister Hannes Manninen stöder Helsingfors initiativ.

Uppgifterna som kommer fram i förhörsprotokollet stämmer till största delen väl överens med uppgifter som jag hittat i andra källor. På någon punkt sviker Liljeströms minne, men generellt finner jag inga skäl att misstro informationen i protokollet. Mycket nytt utöver vad som redan läckt ut genom Helsingin Sanomat har jag inte hittat, men sent igår kväll, efter att ha firat midsommar i Sibbo, hittade jag ändå ett par högst betydelsefulla detaljer.

Ur förhörsprotokollet framgår att Pajunen och Vapaavuori den 11 april 2006 för Luoma och Liljeström presenterade två alternativ: Det ena alternativet var ett område på 5000 hektar. Det andra alternativet var ett område på omkring 2500 hektar. Förutsättningen för det mindre området var att Sibbo frivilligt skulle gå med på gränsjusteringen. Frivilligheten skulle dessutom belönas med att Sibbo skulle få mark som Helsingfors äger på annat håll i kommunen och med att Helsingfors inte skulle verka för en sammanslagning av landskapsförbunden! Till saken hör alltså att Liljeström var och är ordförande för Östra Nylands landskapsstyrelse. Det fanns alltså starka skäl för Sibbo och speciellt för Liljeström att "frivilligt" välja det mindre alternativet.

Ur förhörsprotokollet framgår, liksom Helsingin Sanomat noterat, att Stefan Wallin den 16 juni ringde Liljeström och berättade att Manninen stöder Helsingfors initiativ, men inte bara det. Manninen hade antytt att han med Helsingfors hade kommit överens om en gränsjustering på 5000 ha. Att Manninen skulle ha medgett en överenskommelse är anmärkningsvärt och juridiskt högst relevant. Jag är dock mest intresserad av siffran 5000 ha.

Redan den 11 april hade Pajunen och Vapaavuori för Luoma och Liljeström visat upp en karta med ett område på ungefär 5000 ha. Fredagen den 16 var det definitivt bekräftat att Manninen skulle stöda en annektering av ett område på 5000 ha. Den 21 juni föreslog Helsingfors stadsfullmäktige på stadsstyrelsens förslag från samma dag att Helsingfors skulle inkorporera ett område på 5000 ha. Dess värre hade Helsingfors dragit gränsen med linjal tvärs genom fastigheter och byggnader och utan att det minsta ta hänsyn till bygränser. Därtill hade man dragit gränsen längs Sibbo å så att bl.a. Ingamns mejeri till de grönas beklagan hamnade på Helsingfors sida om gränsen. Även genom Sibboviken hade man dragit gränsen med linjal, fastän man där hade kunnat följa byagränser. I Västersundom hade man dragit gränsen enligt den gamla sträckningen för Österleden. I den inre skärgården hade man kopierat gränsen från Ilaskivis inofficiella förslag från 1989, medan man inte alls ritat ut något gränsförslag i den yttre skärgården. När Helsingfors lyfte fram sitt förslag saknade man därtill korrekta uppgifter om hur många invånare som bor i området och hur stort vattenområde som förslaget inbegriper.

Att Helsingfors inte lyckades prestera ett seriöst förslag på ett område på 5000 ha kräver en förklaring. Jag har gett förklaringen tidigare på denna blogg, men jag upprepar den här i en lite förnyad version på basen av informationen i förhörsprotokollet. På kvällen tisdagen den 20 juni, dvs dagen före Helsingfors annekteringsbeslut, ringde Liljeström med kommunstyrelsens fullmakt till Vapaavuori för att be om förhandlingar. Det är inte så svårt att gissa att kommunalpolitikerna i Sibbo i det läget hade varit villiga till stora eftergifter. Vapaavuori tackade och tog mycket positivt emot Liljeströms erbjudande. Han sade att han skulle tala med Pajunen och återkomma på onsdag morgon. På onsdag morgonen, av allt att döma efter stadsstyrelsen mycket tidiga extraordinära möte, ringde Vapaavuori tillbaka till Liljeström. Tåget hade gått, men han föreslog att man på hösten kunde återkomma och diskutera kompromissförslag.

Helsingfors beslut att föreslå ett område på 5000 ha i en situation där man fått kommunpolitikerna i Sibbo på knä förefaller inte rationellt. Helsingfors hade redan färdigt ett förslag på ett område på 3000 ha, vilket framgår av en karta i Hbl den 21 juni 2006. Om kommunfullmäktige i Sibbo hade godkänt det förslaget, torde förslaget ha uppfyllt de stränga villkoren i 5 § i kommunindelningslagen. Kommunminister Hannes Manninen torde då i princip ha kunnat ta beslutet om en gränsjustering, utan att ärendet hade behövt gå till statsrådet och föranleda problem med jäviga ministrar. Inte heller hade det behövts någon pinsam låtsasutredningar för att komma fram till "kompromissförslaget" på 3000 ha. Där till torde motståndet från Sibbobornas sida ha blivit betydligt lamare än det nu blev.


När Vapaavuori ringde upp Liljeström onsdagen den 21 juni hade inte bara tåget gått för Sibbos del. Pajunen hade även förlorat kontrollen över spakarna. I de inre kretsarna i partierna i Helsingfors och Vanda torde budet ha gått att Manninen kommit överens om en inkorporering av ett 5000 ha stort område. Varför då nöja sig med ett område på 2500 - 3000 ha? De gröna insåg att förslaget på ett område på 3000 ha allt för uppenbart hotade Sibbo storskog och förutsatte att man skulle föreslå ett område på minst 5000 ha. Eftersom utpressning, hot och bedrägeri inte är allmännt accepterade politiska medel, kunde Pajunen, Vapaavuori, Hiltunen och Kalima inte förklara för de gröna att hela idén var att lura Sibbo att frivilligt avstå området på 3000 ha.

Helsingin Sanomats ovannämnda artikel "Helsingin johto yritti uhkailla Sipoota rajansiirtoon" är en av de viktigaste artiklar som skrivits om fallet Sibbo. Rubriken är dock missvisande. En liten inre krets planerade att hota Sibbo att "frivilligt" gå med på en gränsjustering, för att det inte fanns andra lagliga förutsättningar för en annektering. Planerna misslyckades, men inte för att hoten inte bet på Sibbo. Nu behövdes en plan B. Det förefaller som om den lilla invigda kretsen efter stadsstyrelsens beslut den 21 juni fåfängt hoppades att Sibbo ännu på hösten skulle acceptera ett "kompromissförslag" på 3000 ha. Enligt de ursprungliga planerna var det inrikesministeriet eller kommunministern som (inofficiellt) skulle föreslå ett område på 5000 ha och Helsingfors som skulle föreslå ett område på 3000 ha, men istället kom Helsingfors att (officiellt) föreslå området på 5000 ha och inrikesministeriet eller utredningsmanen det mindre området på 3000 ha. Oberoende av motiv kom kommunministern och statsministern genom sina upprepade ställningstaganden för en annektering att spela Helsingfors i händerna i ett spel som byggde på hot och bluffande.

Hufvudstadsbladet har 22:23 publicerat en artikel med rubriken "Sibboborna gläds inte över bytet av minister". Valet av rubrik är beklagligt.

Två parter. Den 6 augusti 2011

På Helsingin Sanomats webbplats, Oma kaupunki publicerades i onsdags en artikel med rubriken "Aurinkovoima hyötykäytössä yhä useammin". Frånsett det inledande stycket är artikeln identisk med artikeln som i onsdagens nummer av Vartti publicerades under rubrikerna "Östersundom luottaa aurinkoenergiaan", "Nuuksioonkin tulossa aurinkoenergia", "Aurinkotalon idea haudattiin vähin äänin" och Aurinkoideoita syntyy - toteutus takkuilee". (Se "Sol och sommar. Den 4 augusti 2011".) Jag passar på att citera ur artikeln, då det nu fungerar med copypaste:

Suunnitteilla olevista aurinkohankkeista isoin sijoittuu Helsingin Östersundomiin. VTT:n selvityksen mukaan Östersundomista voisi tulla uusiutuvien energiamuotojen näyteikkuna ja testialusta. Porvoon moottoritien meluvalleihin asennettavilla aurinkopaneeleilla ja muilla ratkaisuilla voitaisiin tyydyttää 35 prosenttia uuden alueen sähkön tarpeesta. Aurinkokeräimet täydentäisivät alueen lämmitysratkaisuja.

Östersundomin rakentamiseen on kuitenkin vielä pitkä matka eivätkä hienotkaan suunnitelmat takaa toteutusta.

http://omakaupunki.hs.fi/paakaupunkiseutu/uutiset/aurinkovoima_hyotykaytossa_yha_useammin/

Att olika tidningar publicerar samma artiklar men under olika rubriker är i sig inte så anmärkningsvärt. Så görs det regelbundet med FNB:s nyhetstexter. När det gäller Vartti och konkurrenten Helsingin Uutiset / Vantaa Sanomat / Länsiväylä är det dock skäl att notera att de olika lokala upplagorna inte representerar olika lokala perspektiv, fastän stoffet och rubrikerna delvis är anpassade efter lokala målgrupper.

Liksom Helsingin Sanomat hör Vartti till mediehuset Sanoma. Det gör anmärkningsvärt nog även Metrotidningen som utkommer i Finland. Tillsammans med Suomen Lehtiyhtymä (se "Berlusconi. Den 6 juni 2008") behärskar Sanoma News marknaden i Helsingforsregionen. Då Sanoma News och Suomen Lehtiyhtymäs tidningar väljer samma linje i en fråga finns det föga förutsättningar för alternativa synsätt. Perspektivet är för det mesta Helsingforscentrerat.


För snart två veckor sedan publicerade flera medier STT:s artikel med rubriken "Suomalaismedia voi maksaa vinkistä tuhansia, muttei lahjo". I onsdags publicerade Hbl en motsvarande artikel under rubriken "Finländska tidningshus noga med etiken". I artikeln kan man bl.a. läsa att "Tidningarna i Finland tar avstånd till avlyssning och andra ojusta metoder" och att "Lagen och pressetiska regler följs noga, uppger representanter för tidningarna Hymy, Helsingin Sanomat, Ilta-Sanomat och Iltalehti, som FNB intervjuat, samt Hbl, Nya Åland, Vasabladet och webbsajten papper.fi som SPT talat med." Det är lätt att följa lagen och pressetiska regler då man saknar mod, ambitioner och resurser. Speciellt morgontidningarna, som inte är beroende av försäljning av lösnummer, har inte något större behov av scoop.

I artikeln på Hbl:s webbplats kan man vidare läsa att "Helsingin Sanomat har ... upphört med att betala för tips". Om Helsingin Sanomat inte mutar eller ens betalar för tips kan man fråga sig varför t.ex. Helsingfors stadsplaneringskontor läcker information till tidningen. Svaret torde vara att betalningen för exklusiv information sker i form av gentjänster.

Då dagtidningarna tidigare i högre grad representerade uttalade politiska linjer var nyhetsbevakningen i de enskilda tidningarna mera ensidigt eller partiskt, men som en helhet kunde pressen vara mera pluralistisk. Idag försöker medierna i bästa fall vara objektiva genom att låta båda sidorna i en konflikt bli hörda. Naturligtvis är den sociala verkligheten ofta så mångfasetterad att det inte alltid finns en sanning, men någon ny information får man inte fram med en journalistik som på detta sätt försöker vara objektiv.

När jag i juni 2007 försökte tipsa Hufvudstadsbladet angående fallet Sibbo fick jag som svar av en stressad och irriterad nyhetschef att tidningen redan skrivit mycket om Sibbofrågan, att ämnet redan var uttjatat och att det finns två parter. Om jag tolkade nyhetschefen rätt så ansåg han att nyhetsredaktionens uppgift inte var att ta ställning i konflikten. Hufvudstadsbladet hade faktiskt till skillnad från de flesta finskspråkiga medier gett mycket utrymme även för Sibbos ståndpunkter i konflikten. Några sensationella avslöjanden eller någon undersökande journalistik var man dock inte beredd att satsa på.

Sett ur mitt perspektiv handlar fallet Sibbo inte primärt om en konflikt mellan Helsingfors och Sibbo. Istället handlar fallet Sibbo i första hand om hur högt uppsatta politiker och statliga tjänstemän myglat, utövat utpressning och klåpat. Hufvudstadsbladet nöjde sig, liksom andra medier, med att låta de två stridande parterna komma till tals, men noterade inte de bakomliggande sammanhangen.

Genom att kommunminister Hannes Maninen uppmanade Helsingfors att i brådskande ordning lägga fram en egen framställning till ändring i kommunindelningen kom "Sibbofrågan" från början se ut som en konflikt mellan Helsingfors och Sibbo, fastän det var Manninens eget agerande och motiv som borde ha granskats. Sibbofrågan komplicerades ytterligare av att Helsingfors framställning (och centerministrarnas stöd av förslaget) föranledde en förtroendekris i Sibbo. Hade inte protokollet från Sibbos interna förhör av Markku Luoma och Christel Liljeström läckt ut till medierna (se "Brännbart stoff. Den 19 juli 2007" och "Utpressning, hot och bluffande. Den 23 juni 2007"), hade försöket att utpressa Sibbo kanske aldrig överhuvudtaget kommit fram. Dess värre rubricerade Helsingin Sanomat den 15 september 2006 på basen av förhörsprotokollet att "Helsinki yritti Sipoolta uhkailemalla maata" och "Helsingin johto yritti kiristää Sipoota rajansiirtoon", när det i verkligheten var Manninen som i första hand försökte lura Sibbo att frivilligt avstå från ett område på 3000 hektar. (Dagen innan hade man på tidningens webbplats publicerat en nyhet med rubriken "Helsingin johto yritti uhkailla Sipoota rajansiirtoon".) Om Manninen noterar tidningen bara följande:

Sipoon johtokaksikko herää ankeaan arkeen vasta 16. kesäkuuta. Valtiosihteeri Stefan Wallin (r) soittaa Liljeströmille kertoakseen, että kuntaministeri Hannes Manninen tukeekin Helsingin hanketta.

Tidningen skriver dessutom att "Helsinki kuitenkin toteutti uhkauksensa ja esitti kesäkuussa sisäministeriölle, että Sipoosta siirretään Helsingille maata noin 50 neliökilometriä", när det ur förhörsprotokollet i själva verket framgår att kommunministern meddelade Stefan Wallin att han stöder förslaget på att inkorporera ett 50 kvadratkilometer stort område. Det torde vara uppenbart att Manninens motiv var att en sista gång försöka pressa Sibbo att formellt frivilligt acceptera det mindre alternativet på 30 kvadratkilometer. Inkorporeringen av det 30 kvadratmeter stora området måste förverkligas i enlighet med de löften som Mainninen get i samband med förhandlingarna om kommunreformen.

Trots allt representerar Jarmo Huhtanens artikel i Helsingin Sanomat kanske den bästa journalistiska insatsen då det gäller bevakningen av fallet Sibbo. Här lät man inte bara representanter från de två föreställda parterna, Helsingfors och Sibbo komma till tals, utan man drog även egna slutsatser utgående från det material man hade kommit över.

Arkiverat: Utpressning. den 26 juli 2009

nyckelord: utpressning


Det torde i ett relativt tidigt skede våren 2006 ha stått klart att Helsingfors krav på att få inkorporera delar av Sibbo formellt skulle uppfyllas inom ramen för gällande kommunindelningslag och inte formellt som en del av kommunreformen. Problemet var dels att det var högst tvivelaktigt om den aktuella tvångsanslutning vore laglig, dels att Hannes Manninen och Centern absolut inte ville att inkorporeringen av fallet Sibbo skulle bli ett prejudikat. Därför gällde det att få Sibbo att formellt frivilligt gå med på en ändring i kommunindelningen.

I september 2006 avslöjade Helsingin Sanomat att Jussi Pajunen och Jan Vapaavuori tagit till rena utpressningsmetoder i de inofficiella förhandlingarna med Sibbos ledning våren 2006. (Se "Helsingin johto yritti kiristää Sipoota rajansiirtoo".) Däremot har inga medier uppmärksammat att det först och främst var Matti Vanhanen och Hannes Manninen som genom rena bedrägeriet försökte pressa beslutsfattarna i Sibbo att frivilligt avstå från ett 3 000 hektar stort område. Vanhanen hävdade felaktigt samma dag som Helsingfors beslöt om sin framställning att Centern stöder initiativet, då det i själva verket bara var Manninen och Vanhanen tillsammans med Centern i Helsingfors som stödde initiativet. Manninen informerade några dagar tidigare Sfp om att han stöder en inkorporering av ett 5 000 hektar stort område. Senare har det framkommit att en inkorporering av ett 5 000 hektar stort område aldrig var ett reellt alternativ. Då utpressningstaktiken misslyckades och hotet måste förverkligas hade Helsingfors inte ens tillhanda en lämplig karta på vilken man med linjal kunde ha ritat ut hela förslaget. Helsingfors framställning från den 21 juni 2006 är så fatalt bristfälligt att det bör stå klart att förslaget plockats fram i en oerhörd brådska. På Helsingfors stadskontor hade man inte planerat lägga fram ett dylikt förslag. Talet om ett 5 000 hektar stort område var bara ett hot som Centerministrarna påstod sig stöda för att pressa beslutsfattarna i Sibbo att i panik gå med på att avstå från ett mindre område.

Hot. Den 9 oktober 2007

Trots att regeringen idag har gett ett förlag till undantagslag har nyhetsflödet även idag dominerats av dramat i Tusby. Inte helt oväntat har några galenpannor utnyttjat situationen och skapat panik genom hotelser på Intenet. I Finland är det inte straffbart att planera brott, men hot om att brott planeras kan vara straffbara, fastän inga brott i verkligheten planeras. Straffet för olaga hot är upp till två års fängelse.

Hot och varningar är inte nödvändigvis straffbara. Ändå undrar jag hur lagligt det är att en minister hotar en kommun. På grund av kommunernas självstyrelse kan staten inte ge förordningar åt kommunerna. Staten kan utöva makt över kommunerna endast genom lagstiftning. Lika väl försökte statsminister Matti Vanhanen och kommun- och bostadsminister Hannes Manninen under föregående regeringsperiod påverka kommunernas planering och samarbete genom hot. Huruvida Manninen direkt hotade Sibbo vet jag inte, men det står klart att Jussi Pajunen och Jan Vapaavuori hotade sina kolleger i Sibbo att ministrarna bestraffar Sibbo, ifall kommunen inte går med på Helsingfors krav. Några dagar före Helsingfors inkorporeringsbeslut bekräftade Manninen hotet som Pajunen och Vapaavuori hade framfört. På denna blogg har jag gett belägg för att hotet uttryckligen var ett hot med syfte att pressa kommunfullmäktige i Sibbo att frivilligt avstå sydvästra Sibbo. Hotet visade sig senare vara en bluff, som kunde betecknas som ett utpressningsförsök.

Jag har tidigare i blogginlägget "'Selvyyden vuoksi'. Den 23 september 2007" nämnt att Vapaavuori i sitt anförande vid stadsfullmäktigemötet den 21 juni 2006 påpekade att "Selvyyden vuoksi on vielä hyvä todeta, että eduskunta voi säätää lailla mistä tahansa kuntajaon muutoksesta ilman ehtoja." I normala fall skulle en speciallag för Sibbo inte vara realistisk. Kommun- och servicestrukturreformen gav dock i princip möjligheter för en tillämpning av moment tre i § 1 i kommunindelningslagen, som säger att en ändring av kommunindelningen även kan bestämmas genom lag. Sannolikheten för en dylik lag föreföll dock betydligt större än normal i samband med kommun- och servicestrukturreformen. Att Sibbofrågan faktiskt kopplades samman med KSSR framgår bl.a. ur Astrid Thors anförande vid riksdagens plenum den 15 mars 2006:

Viime aikoina on herättänyt suurta hämmennystä ja ihmetystä Helsingin seudulla ja Uudellamaalla, kun on vaikuttanut siltä ja sellaisia puheita on kuullut, että Helsingin seudun uudistukset oikeastaan ovat se tärkein syy, miksi Paras-hankkeeseen on lähdetty. Minun täytyy sanoa, että ne kuvat, mitä on annettu esimerkiksi Helsingin itäisen naapurin Sipoon kaavoitustilanteesta, ovat olleet hyvin tarkoitushakuisia. ... Tämä kummallinen käsitys on siis tullut, että nyt oikeastaan kaikki on kiinni Helsingin seudun kaavoituksesta. Kun Paras-hankkeeseen lähdettiin, olivat syynä aivan toiset seikat. Toivottavasti Sipoon todellinen tilanne tulisi myöskin hyvin esille.

Det är skäl att notera att Manninens strukturgrupp inte (formellt) hade uppnått enighet då Helsingfors den 21 juni 2006 tog sitt annekteringsbeslut. I ett pressmeddelande den 19 juni sade Manninen ännu att "Den av mig ledda strukturgruppen som beredde kommun- och servicestrukturreformen kunde inte behandla innehållet i ramlagen eftersom regeringsgrupperna inom beredningen inte har kunnat uppnå samförstånd." Den 21 juni var det meningen att strukturgruppen en sista gång skulle sammankomma, men Manninen fick en vecka extra tid. Följande vecka lyckades man plötsligt uppnå enighet. Sibbo fanns inte med i lagförslaget, men Sibbofrågan hade Manninen lovat ordna på annat sätt.

Dagarna före Helsingfors beslut att föreslå ett område på 5000 hektar var pressen oerhört stor på Sibbo att acceptera Pajunens och Vapaavuoris erbjudande på ett endast 3000 hektar stort område. Av någon anledningen lyckades dock inte försöket att hota Sibbo att gå med på Helsingfors krav. Kanske berodde det trots allt på att Helsingin Sanomat den 20 juni antydde att Helsingfors förberedde ett initiativ till inrikesministeriet. Följden var att Pajunen till synes oförberedd plockade fram ett mycket fräckt men samtidigt obegripligt klantigt förslag på ett 5000 hektar stort område.

I efterhand kan vi konstatera att kommunindelningslagen visserligen ger möjlighet för riksdagen att genom lag bestämma om en ändring av kommunindelningen, men att även lagstiftningen måste underordnas grundlagar och internationella avtal.

"Selvyyden vuoksi". Den 23 september 2007

I blogginlägget "Kalima. Den 21 mars 2007" noterade jag att Kai Kalima i sitt anförande vid stadsfullmäktigemötet i Helsingfors den 29 november 2006, förutom att han hävdade att Sibbo är en korvkiosk jämfört med Helsingfors, hotade med att "Me voimme säätää lain Länsi-Sipoon liittämisestä Helsingin kaupunkiin ja tästä eduskunnan päätöksestä ei kukaan voi valittaa." Som jurist och professor i finansrätt bör Kalima veta att möjligheten att inkorporera sydvästra Sibbo genom lagstiftning endast är teoretisk, även om det vore helt lagligt. Jag har inte tidigare på denna blogg påpekat är att även juristen Jan Vapaavuori i sitt anförande vid stadsfullmäktigemötet den 21 juni 2006 enligt diskussionsprotokollet påpekade att "Selvyyden vuoksi on vielä hyvä todeta, että eduskunta voi säätää lailla mistä tahansa kuntajaon muutoksesta ilman ehtoja."

Det är inte så svårt att gissa att adressen här var beslutsfattarna i Sibbo. Helsingfors initiativ var naturligtvis inte ett utkast till en lagmotion. Kombineras Vapaavuoris antydan om möjligheten till en inkorporering genom lagstiftning med Hannes Manninens påstådda stöd av alternativet på 5000 hektar och Matti Vanhanens lika så lögnaktiga påstående att Centergruppen stöder förslaget, är det inte konstigt om beslutsfattarna i Sibbo i juni ifjol greps av panik. Det är egentligen anmärkningsvärt att kommunstyrelsen i Sibbo vid sitt möte den 20 juni 2006 inte antog Vapaavuoris anbjudande och uttalade sitt stöd på förslaget på endast 3000 hektar.

På sin hemsida har Vapaavuori publicerat ovannämnda anförande under rubriken "Helsinki tarvitsee alueita Sipoosta 21.06.2006". Här anger Vapaavuori källan för sitt påstående, nämligen regeringsproposition 135/1997:

Asia on ilmaistu hieman selkeämmin hallituksen kuntajakolakia koskeneessa esityksessä, jonka mukaan "pykälän 2 momentin nojalla voitaisiin pykälässä tarkoitettuja muutoksia tehdä .... suurempinakin valtuustojen tahdon vastaisesti, mikäli 3 §:n edellytykset toteutuisivat niissä erityisellä painavuudella." Kaupunginhallituksen tulkinnan mukaan kaikki nämä edellytykset täyttyvät ja täyttyvät vieläpä erityisellä painavuudella ja täten liitos on mahdollinen valtioneuvoston päätöksellä myös tässä laajuudessa. Selvyyden vuoksi on vielä hyvä todeta, että "eduskunta voi säätää lailla mistä tahansa kuntajaon muutoksesta ilman ehtoja" (HE 135/1997)

Vapavuori citerar alltså regeringspropositionen, där det i sin helhet står att "Kuntajaon muutosmenettelyn oikeudellista statusta ehdotetaan selkeytettäväksi määrittämällä se säädösvallan käytöksi niin, että eduskunta voi säätää lailla mistä tahansa kuntajaon muutoksesta ilman ehtoja mutta muutoin siitä voidaan säätää valtioneuvoston tai ministeriön päätöksellä sen mukaan kuin kuntajakolaissa säädettävät delegointiedellytykset sallivat." I kommunindelningslagen heter det endast kort att "Om ändring i kommunindelningen bestäms genom lag eller beslut därom fattas av statsrådet eller ministeriet, enligt vad som bestäms nedan." Vapaavuori hävdade i sitt anförande även, så som det av citatet framgår, att enligt statsstyrelsens tolkning samtliga fyra alternativa villkor som definieras i 3 § i kommunindelningslagen uppfylls med särskild vikt för Helsingfors förslag på 5000 hektar. Enligt inrikesministeriets beslut från den 28 juni i år uppfylls för detta förslag överhuvudtaget inget av de allmänna villkoren och därmed inget av villkoren heller med särskild tyngd. Även här kan man fråga sig vad som var syftet med den orimliga lagtolkningen från Helsingfors och juristen Vapaavuoris sida.

I Uudenmaan uutisets tv-nyheter ingick i torsdags ett inslag om riksdagsmännens utfärd till Sibbo storskog. Inslaget finns ännu på Yle Areena. Jussi Pajunens uttalande är intressant.

"Ei julkisuuteen". Den 16 september 2007

I Helsingfors stads förklaring till Helsingfors förvaltningsdomstol från den 27 september ifjol ges föga trovärdiga förklaringar till varför Helsingfors stadsfullmäktige den 21 juni hade tagit sitt inkorporeringsbeslut i brådskande ordning. I förklaringen låter man även förstå att frågan inte skulle ha beretts i hemlighet. I Sibbo kommuns motförklaring till förvaltningsdomstolen den 31 oktober hävdas det som svar på Helsingfors förklaringar följande:

Todellinen syy Helsingin kaupungin toiminnalle oli se, että salaa julkisuudelta valmistellusta esityksestä tuli julkinen Helsingin Sanomissa 20.6.2006 etusivulla julkastun artikkelin seurauksena. Tämän takia ja välittömästi tämän jälkeen asia vietiin ylimääräisenä asiana ensiksi kaupunginhallituksen kokoukseen aamulla 21.6.2006 ja muutaman tunnin sisällä samana päivänä ylimääräisena asiana kaupungin valtuuston kokoukseen.

Förklaringen ovan ges även i Sibbos besvär till Högsta förvaltningsdomstolen från den 14 december. Helsingfors förvaltningsdomstol valde att tro på Helsingfors förklaringar. Jag har själv ifrågasatt Sibbos motförklaring i inlägget "Ärade fru fullmäktigeordförande. Den 27 mars 2007", där jag noterarar att stadsstyrelsen enligt protokollet från styrelsemötet måndagen den 19 juni redan på sitt möte på måndagen beslöt att sammankalla ett extra styrelsemöte klockan 8:00 på onsdagen den 21 juni 2006. Å andra sidan noterar jag i samma inlägg att det i föredragningslistan för styrelsemötet onsdagen den 21 juni inte anges några andra ärenden utöver "Kokouksen laillisuuden ja päätösvaltaisuuden toteaminen sekä pöytäkirjan tarkastajien valinta" och "Tämän kokouksen päätösten täytäntöönpano". I mitt inlägg "Förklaringar och motförklaringar. Den 5 april 2007" ger jag en alternativ förklaring till att Helsingfors ville ta beslutet före midsommaren. Jag finner det nu lika väl troligt att Sibbos förklaring delvis är korrekt. Att vissa uppgifter läckten ut till pressen kan trots allt ha haft betydelse för Helsingfors agerande. Det är helt klart att man från Helsingfor sida ville hemlighålla vissa planer, men det handlade inte nödvändigtvis om Helsingfors förslag, som var mycket illa förberett. Vad som framför allt skulle hemlighållas var utpressningsförsöket mot sibbopolitikerna.

Min gissning är att Sibbos förklaring baserar sig på den förklaring Jan Vapaavuori i förtroende har gett Sibbos ledning. En förutsättning för att Helsingfors skulle kunna nöja sig med det mindre alternativet på 3000 hektar var att förhandlingarna och alternativen förblev hemliga. Så väl Helsingin Sanomat som Hufvudstadsbladet kunde på morgonen den 21 juni före stadsstyrelsemötet berätta att Helsingfors föreslår att inkorporera ett område på 5000 hektar och att initiativet har regeringens stöd. De facto hade det, efter att de påstådda planerna hade läckt ut via pressen, sett märkligt ut om Helsingfors den 21 juni inte hade lyft fram ett förslag på 5000 hektar. Efter att Hannes Manninens stöd av förslaget på 5000 hektar fått publicitet hade det kanske inte så stor betydelse vad kommunstyrelsen i Sibbo beslöt på sitt möte tisdagen den 20 juni, så vida man inte gjorde ett initiativ till ändring av kommunindelningen enligt Helsingfors krav. Planerna på att med hot tvinga Sibbo att "frivilligt" ställa sig bakom alternativet på 3000 hektar hade redan stött på hinder då hotet läckt ut.

På morgonen den 21 juni 2006 kunde man i Helsingin Sanomat läsa följande:

Helsingin Sanomien tietojen mukaan Helsingin kaupunginhallitus kokoontuu tänään keskiviikkona varhain aamulla ylimääräiseen kokoukseen, jossa kaupunginjohtaja Jussi Pajunen (kok) esittelee salassa laaditun suunnitelman. Sen mukaan Helsinki esittää valtioneuvoston päätettäväksi, että Länsi-Sipoosta siirretään 5000 hehtaaria maata Helsingille.

Även Hufvudstadsbladet kunde på morgonen den 21 berätta om det extra styrelsemötet och förslaget på 5000 hektar, men ingen styrelsemedlem hade till Hbl öppet velat bekräfta mötet. Inte heller Birgitta Dahlberg (sfp) ville till Hbl kommentera eller bekräfta uppgifterna om ett extra styrelsemöte. Journalisterna hade dock kunnat bekräfta uppgifterna om ett extra styrelsemöte i beslutssammandraget, som i normal ordning publicerades på tisdagen, dagen efter styrelsemötet den 19 juni. Angående paragraf 869 kan man här läsa "Ei julkisuuteen, Ehdotuksen mukaan".

Brännbart stoff. Den 19 juli 2007

Då jag igår gick igenom gamla blogginlägg noterade jag att Hufvudstadsbladet redan den 11 augusti hade en artikel om förhören av Cristel Liljeström och Markku Luoma den 9 augusti. Den 11 augusti hade mitt eget blogginlägg rubriken "Utpressning", men jag omnämnde Helsingfors utpressningsförsök i en enda sats. Artikeln i Hbl med rubriken "Sibbos ledning grillades" fanns på en undanskymdplats i tidningen och utpressningsförsöken är bara en bisak, som antyds indirekt. Jag citerar ur artikeln:

Vid den andra lunchen hade Pajunen och Vapaavuori med sig två kartor, den ena ungefär som dagens krav, den andra med ett hälften så stort område. Villkoren för det senare var att Sibbo frivilligt skulle ge ifrån sig området, att Helsingfors skulle sälja sina övriga markområden till Sibbo och att man inte skulle ställa krav på att Sibbo lämnar Östnylands förbund.

Hbl:s artikel torde basera sig på en muntlig återgivning av förhöret, för diskussionsprotokollet fanns först den 31 augusti. Hbl hade dock kommit över information som borde ha varit brännbart stoff. Ändå kom de stora rubrikerna först när protokollet hade läckt till Helsingin Sanomat. Den 15 september kunde man på löpsedlarna och paradsidan i Helsingin Sanomat läsa att "Helsingin johto yritti uhkailla Sipoota rajansiirtoon". Helsingin Sanomat drog på basen av förhörsprotokollet slutsatsen att "Sondeeraukseen perustuvaan valmisteluun näyttävät kuuluneen pakonomainen salailu ja kiristystä muistuttava uhkailu." Själv drog jag på min blogg i detta skede dock helt felaktiga slutsatser.

Förhörsprotokollet hade kanske något tidigare läckt till Hbl. Den 14 augusti ingick i Hufvudstadsbladet en ledare med rubriken "Politiskt drama i Sibbo" där det konstateras att det är Vapaavuori som är skyldig till att förhandlingarna fördes i hemlighet, ifall det inte var regeringens krav. Ledaren handlade huvudsakligen om den interna förtroendekrisen i Sibbo. Några utpressningsförsök omnämns däremot inte. Ur ledarartikeln framgick det att Hbl kommit över det 64 sidor lång förhörsprotokollet. I samma tidning ingick en liten notis med rubriken "'De ville ha hemliga samtal'". Notisen innehöll "plock ur förhören med Luoma och Liljeström". Här heter det även att "Protokollet postas till fullmäktigeledamöterna i dag." Speciellt sekretessbelagt var protokollet tydligen inte. Möjligen har protokollet läckt ut via någon kommunstyrelsemedlem. Jag har föreställt mig att diskussionsprotokollet är högst känsligt med tanke på att det här återges information ur konfidentiella samtal. Istället för att försöka bevara ett förtroendefullt förhållanmde till Helsingfors föredetta stadsstyrelseordförande, kunde man kanske lika bra ha satt dit honom med hjälp av förhörsprotokollet. Jag återger här i min tur (mindre brännbara) plock ur plocket:

"De (Pajunen och Vapaavuori) accepterade inte något markanvändningsavtal. De sade uppriktigt att det här för deras del handlar om skattebasen och att de måste bredda sitt inkomstunderlag eftersom de bär ett stort ansvar för de svagare delarna av metropolområdet. Skattebasen måste stärkas för att trygga service­produktionen."

På samma sida ingick en annan liten notis med rubriken "Jan Vapaavuori: 'Vi sonderade'". Jag återger även plock ur denna notis:

Han [Vapaavuori] säger att hemlighetsmakeriet berodde på ärendets natur och på att kontakterna till Sibbo var informella och att man därför hade friare händer att diskutera.

- Då vi fick klara besked från Sibbo om att de inte var intresserade av att fortsätta diskussionerna om våra förslag gick vi vår egen väg och lämnade in en ansökan om gränsjusteringar, säger Vapaavuori.

I själva verket torde man från Sibbos sida visst ha visat intresse att fortsätta diskussionerna, men av förekommen anledning gick Helsingfors ändå sin "egen väg". Varför Helsingfors valde att komma med sitt eget synnerligen dåligt förberedda förslag utan att diskutera med Sibbo framgår inte direkt ur diskussionsprotokollet, men på basen av protokollet är det möjligt att dra slutsatser.


Orsaken till att förhörsprotokollet postades till fullmäktigemedlemmarna var att man i Sibbo skulle rösta om förtroende för kommundirektör Markku Luoma och kommunstyrelseordförande Christel Liljeström. Skälet till förhöret med Luoma och Liljeström var en misstro mot kommundirektörens och styrelseordförandens sätt att sköta förhandlingar med Helsingfors utan att informera alla förtroendevalda. Avslöjandena om utpressningsförsök kom endast på köpet. Ur förhörsprotokollet kan man dra slutsatsen att Liljeströms av Vapaavuori tvingades att hålla Helsingfors hot på 5000 hektar och anbud på 3000 hektar konfidentiellt för att det senare alternativet skulle kunna komma på fråga. Ur detta perspektiv handlade Sibbos ledning helt rationellt.

Diskussionsprotokollet har skrivits ner av en framstående stenograf, som är anställd vid FNB. Med tanke på syftet bakom förhören och förhörsprotokollet utgör protokollet en högst pålitlig informationskälla. Jag undrar om inte utrdrag ur detta protokoll borde bifogas till anmärkningar till HFD angående statsrådets gränsbeslut.
Efter att ha kollat vad Hufvudstadsbladet skrivit om förhören av Luoma och Liljeström inser jag att det inte bör vara någon hemlighet att Vapaavuori från Helsingfors eller Samlingspartiets sida erbjöd Sibbo ett alternaiv på 3000 hektar och att Sibbo på köpet skulle få köpa Helsingfors mark i Nickby och stanna kvar i Östra Nylands förbund, såvida Sibbo frivilligt gick med på alternativet på 3000 ha. Med facit på hand är det lätt att konstatera att alternativet på ett 5000 ha stort område - oberoende av vad Soininvaara, Lehtipuu och Juurikkala kanske föreställde sig - inte var ämnat som annat än ett hot. Miljöministeriet har senare beviljat Sibbo rätt att inlösa marken i Nickby och inrikesministeriet har konstaterat att Helsingfors förslag på ett 5000 ha stort område inte uppfyller ett enda av de fyra alternativa allmänna förutsättningarna för en ändring i kommunindelningen. Av ovannämnda diskussionsprotokoll och av nyhetsförmdlingen i Hbl och HS den 21 juni ifjol framgår det tydligt att från statsmaktens sida åtminsone Hannes Manninen ställde upp för att ge hotet på 5000 ha trovärdighet. Detta riskfyllda spel skulle den dåvarande kommunministern aldrig ha ställt upp på om han inte lovat ge Helsingfors sydvästra Sibbo i förhandlingarna om kommun- och servicestrukturreformen (KSSR).

Från Helsingfors sida har man flera gånger framhållit att "Sibbofrågan" hänger samman med KSSR-processen. Därför är det anmärkningsvärt att Manninen förnekat ett samband. Att Manninen redan i början av år 2006 informerades om Helsinmgfors planer eller önskemål medgav stadsdirektör Jussi Pajunen även i artikeln "Hallitus hyväksyi Sipoon rajasiirron", som Helsingin Sanomat publicerade på tidningens webbplats den 28 juni. Samtidigt lyftes Sdp:s huvudförhandlare i KSSR Rakel Hiltunen fram. Jag citerar ur artikeln:

Pajunen valotti myös taustoja Sipoo-hankkeesta, jossa Helsingin puolella olivat aktiivisia kaupunginhallituksen silloinen puheenjohtaja Jan Vapaavuori(kok) ja valtuuston puheenjohtaja Rakel Hiltunen (sd).

Pajusen mukaan ajatus Lounais-Sipoon liittämisestä Helsinkiin ei tullut edelliselle hallitukselle todellakaan yllätyksenä. Kuntaministeri Hannes Mannisen (kesk) kanssa asiasta oli puhuttu viimeistään vuoden 2006 alkukuukausina.

Christel Liljeström har igår kväll på sin blogg kommenterat beredningen av Sibbo kommuns besvär över statsrådets beslut i annekteringsfrågan. Liljeström berättar att den juridiska expertis som kommunen har anlitat har olika upfattningar om Matti Vanhanens jäv. Själv drar jag slutsatsen att det är ytterst viktigt att kommunens besvär kompleteras med besvär av privatpersoner, så att alla relevanta fakta och synpunkter kommer med.

För övrigt rekommenderas signaturen Jyrkiks text "Uusi, uljas Suur-Suomi", som publicerades på Kauppalehtis webbplats den 17 juli.

Två förslag, två fiaskon. Den 27 juni 2007

Den 21 juni ifjol kom Helsingfors med ett förslag som ursprungligen endast var tänkt som ett hot. Förslaget är både klantigt och fräckt. Allt tyder på att det är gjort i största hast. Se kartan nedan.
Utredningsman Pekka Myllyniemi fick till inofficiell uppgift att komma med ett förslag som motsvarar det område som Helsingfors ursprungligen hade tänkt föreslå, fastän utredningsmannen officiellt skulle börja sin utredning från "rent bord". Myllyniemi misslyckades fatalt i sin uppgift. Essentiella delar av rapporten, inklusive motiveringarna för en annektering, visade sig bestå av text som utredningsmannen hade fått från Helsingfor stadskontor och som Helsingfors olyckligtvis själv använde i sitt utlåtande till länsstyrelsen om Helsingfors eget förslag. Myllyniemi beskriver således det mindre område på 3000 ha med samma text som Helsingfors beskriver det större området på 5000 ha. Flera kopierade textavsnitt förekommer upprepade gånger i rapporten. Även förslagsdelen innehåller kopierad text. Det visade sig att Myllyniemi även plagierat andra dokument som råkade finnas på Internet. Bl.a. består ett flertal sidor av text som olagligt är kopierat från Wikipedia. Här har Myllyniemi till råga på allt inte förstått att ta bort länkmarkeringarna, vilket förklarar understreckningarna och den blåa fontfärgen. Se ett prov på Myllyniemis text nedan.

Orsaken till att jag här publicerar kartan med Helsingfors ursprungliga förslag från den 21 juni i fjol, fastän det inte är det förslag som statsrådet skall ta ställning till, är att jag vill visa att Helsingfors ursprungliga förslag är ett resultat av att planerna gick fel. Det finns starka skäl att anta att det av Jussi Pajunen och Jan Vapaavuori framlagda erbjudandet om ett område på 3000 ha från den 11 april fortfarande var i kraft dagarna före Helsingfors gjorde sitt annekteringsbeslut. Syftet med att kommunministern lät förstå att han stöder en annektering av ett 5000 ha stort område torde således ha varit att pressa Sibbo till att frivilligt välja alternativet på 3000 ha. Då uppgifterna om att Pajunen och Vapaavuori hade försökt utpressa Sibbo läckte ut via Helsingin Sanomat tog den socialdemokratiska fullmäktigegruppens dåvarnade ordförande Maija Anttila från sin och SDP:s sida kraftigt avstånd från Pajunens och Vapaavuoris metoder. Anttilas efterträdare som gruppordförande Kai Kalima har dock upprepade gånger därefter försökt hota "korvkiosken" Sibbo till eftergifter. I själva verket torde Anttilas partikamrater Kalima och Rakel Hiltunen utöver Pajunen och Vapaavuori ha varit införstådda i Helsingfors utpressningstaktik. Därtill torde åtminstone en dåvarande minister vid inrikesministeriet ha varit inblandad.

För ett år sedan tävlade man om att få ta åt sig äran över inkorporeringen. Om statsrådet i morgon röstar för en inkorporering, finns det ingen som vill ta äran åt sig, för det finns ingen ära. Det finns bara bara mygel och komplotter att dölja och tiga ihjäl.

Jacob Söderman har i gårdagens Turun Sanomat publicerat en intressant artikel med rubriken "Salattu valtuutus pakkoliitoksiin". Jag citerar ur artikeln:

Mikäli valtioneuvosto asiaan myöntyy, Sipoon kunta valittanee KHO:lle, jonka päätöksen myötä saamme tietää voiko tätä säännöstä käyttää näin laajoihin pakkoliitoksiin.

Jos vastaus on myönteinen, niin on oletettavissa, että monet maamme suuremmista kaupungeista nopeasti valmistelevat vastaavia esityksiä saadakseen naapurikunnista hyödyllisiä alueita käyttöönsä. Näin säännöksestä, josta ei yksikään kansanedustaja näytä olleen kiinnostunut sitä säädettäessä, tulisi väline yksipuolisiin, mutta merkittäviin, kuntajaotuksen muutoksiin.

Rubriken på första sidan i dagens Hufvudstadsblad är "Sibbo blir förlorare då regeringen röstar". Finska Yle har på morgonen noterat Husis spekulationer i en notis med rubriken "HBL: Sipoo-liitos toteutunee". Yle Internytt har publicerat en motsvarande notis med rubriken "Hbl: Regeringen stöder annektering". Det är i själva verket ministrarna från de tidigare oppositionspartierna som förväntas rösta för en annektering. I dagens Helsingin Sanomat ingår en artikel med rubriken "Hallitus äänestänee torstaina Sipoon rajansiirron puolesta". Den fritt tillgängliga versionen av artikeln har rubriken "Hallitus puoltanee torstaina Sipoon rajansiirtoa". Det vore mycket intressant att veta vilka under särskilt vägande i 3 § i kommunindelningslagen nämnda förutsättningar de ministrar som tänker rösta för en annektering har hittat. Utredningsman Pekka Myllyniemi har i sin rapport och sitt förslag inte nämnt några dylika förutsättningar, men kanske ministarna litar på att den beredande tjänstemannen vid inrikesministeriet har kommit på något förslag till förutsättning.

Ledaren i dagens Helsingin Sanomat har rubriken "Eilen jäävi, tänään ei" och börjar med satsen "On se metkaa, kuinka Sipoo on pannut hallituksen sekaisin." Jag skulle gärna tillägga att kaoset är en följd av att allting inte har gått rätt till.

FNB har för HBL 14:02 publicerat en notis med rubriken "Wallin med och beslutar om Sibbo".

Föreningen Sipoon Puolesta ry - För Sibbo rf har publicerat ett pressmeddelande Sipoo-kysymyksestä ennakkotapaus koko maalle - Sibbo-frågan är ett prejudikat för hela landet (MS Word).

Christel Liljestrom har publicerat ett blogginlägg med rubriken "Lobbning kräver arbete".

Helsingin Sanomat har publicerat en bildserie under rubriken "Sipoon ja Helsingin rajariidan vaiheita". Bilderna är selektivt valda till fördel för Helsingfors. Med finns även bilden som gav den populära föreställningen att metron och bebyggelsen tar slut vid gränsen mellan Helsingfors och Sibbo. Åkrarna på bilden ligger i verkligheten i Vanda.

Historien som medierna inte har berättat. Den 26 juni 2007

Hösten 2005 började Helsingfors planera att utnyttja kommun- och servicestrukturreformen för antingen en sammanslagning av kommunerna i huvudstadregionen eller en inkorporering av delar av Sibbo. Våren 2006 beslöt man sig för en annektering av sydvästra Sibbo. För att omfatta Helsingfors markegenom i sydvästra Sibbo måste område vara omkring 3000 ha. Problemet var att en ordinarie kommundelssammanslagning av den storlek som man eftersträvade saknade juridiska förutsättningar, vilket man var medveten om. Lagen erbjöd dock en teoretisk möjlighet: Om kommunfullmäktige i samtliga berörda kommuner godkänner ett förslag till ändring av kommunindelning uppfylls vilkoren i 5 § i kommunindelningslagen. Då kan ansvarige minister eventuellt godkänna förslaget utan att det behöver gå till statrådet. För att få kommunfullmäktige i Sibbo att frivilligt gå med på en annektering behövdes både piska och morot. Moroten som man bestämde sig för var dels markegendom som Helsingfors pantar på i Nickby, dels möjligheten att inte kräva en upplösning av Östra Nylands landskapsförbund. Som piska valde man att hota med en inkorporering av ett område på 5000 ha, som skulle sträcka sig ända till Sibbo å. Helsingfors stadsdirektör och stadsstyrelseordföranden reste till Sibbo för att sondera, men ännu hade man inte fått Sibbo på knä.

En knapp vecka före Helsingfors annekteringsbeslut gick budet att dåvarande kommunminister Hannes Manninen stöder en inkorporering av ett 5000 ha stort område. Helsingfors hade med stadsfullmäktigeordföranden Rakel Hiltunen i spetsen lyckats pressa kommunministern att hålla i piskan. Kommunstyrelsen i Sibbo sammankom dagen före Helsingfors annekteringsbeslut och Helsingfors stadsstyrelseordförande Jan Vapaavuori sade samma dag till Hufvudstadsbladet att han är mycket intresserad av vad kommunstyrelsen i Sibbo besluter på sitt möte. Färdigt väntade en karta med ett förslag på 3000 ha, som man hoppades att Sibbo skulle acceptera och som även i misstag publicerades i Hufvudstadsbladet. På kvällen efter kommunstyrelsemötet i Sibbo ringde Christel Liljeström till Vapaavuori och meddelade att man från Sibbos sida är villig att förhandla. Vapaavuori sade att han skall tala med stadsdirektör Jussi Pajunen, men tåget hade redan gått. De gröna i Helsingfors och Vanda kunde inte stöda förslaget på 3000 ha, som allt för uppenbart hotade Sibbo storskog. Då det dessutom inte fanns garantier för att Sibbo skulle godkänna en annektering av det mindre området, lade man fram ett förslag på 5000 ha, fast det egentligen bara var planerat som ett hot. Gränserna drogs i all hast och förslaget visade sig vara katastrofalt bristfälligt, vilket lantmäteriverket ett par månader senare noterade.

Sibbo kunde omöjligen godkänna försklaget på 5000 ha och Helsingfors ställde sitt hopp till att inrikesministeriet skulle föreslå ett "kompromissförslag" som motsvarade området på 3000 ha, som man egentligen var ute efter. För ändamålet utsågs en utredningsman. När utredningsmannen kom med sitt förslag var man i Sibbo dess värre inte längre beredda att ge efter. Utredningsmannens rapport med förslag visade sig dessutom till väsentliga delar vara författad på Helsingfors stadskontor. Nu hade även reservplanen gått fel, men på inrikesministeriet fanns två förslag som väntade på behandling. Ingetdera av förslagen tålde dagsljus, men Helsingfors hade lyckats väl med sin lobbning på inrikesministeriet.

Denna berättelse är sann, så till vida att den baserar sig på historievetenskaplig forskningsmetodik. Det är troligt att det är så här historien kommer att berättas, fast säker kan man aldrig vara. Det heter ju att det är segrarna som skriver historien. Beläggen och argumenten för tolkningen ovan finns på denna blogg. Några enskilda detaljuppgifter kan vara felaktiga, men jag beredd att satsa min akademiska trovärdighet på tolkningen.

_____

I dagens Borgåblad ingår en artikel med rubriken "Sibbo kan annekteras med tvång". Rubriken är mycket beklaglig, men i artikeln spekulerar faktiskt Jacob Söderman om möjligheterna av en juridisk tolkning enligt vilken "särskilda skäl" för en annektering skulle kunna föreligga. Huruvida HFD skulle anse att ett rent politiskt beslut av statsrådet skulle räcka för att påvisa att det existerar "särskilda skäl" vet väl ingen med säkerhet. Klart är i alla fall att Helsingfors ursprungligen inte förlitade sig på några "särskilda skäl" och att varken Helsingfors eller Pekka Myllyniemi kunnat uppge några ur kommunindelningslagen sett relevanta "särskilda skäl". Södermans kommer även med intressanta synpunkter på jävproblematiken. Söderman föreslår att ministrar som inte vill deltaga i torsdagens beslut reser till Italien eller hittar på andra naturliga förhinder. Söderman är för övrigt rädd att Sibbo storskog förstörs och att Sibbo kan bli ett olyckligt prejudikat, ifall regeringen tar ställning för en annektering. I tidningen ingår även en artikel med rubriken "Pekkarinen stöder inte Helsingfors linje".

Yle Internet har 10:36 publicerat en notis med rubriken "Vanhanen deltar i Sibbobeslutet". Finska Yle har 10:55 publicerat en notis med rubriken "Vanhanen ei jäävää itseään Sipoo-asiassa". Helsingin Sanomat publicerade redan 10:31 FNB:s notis "Vanhanenkaan ei enää jäävää itseään Sipoo-asiassa", medan FNB för Hbl:s del först den 11:25 publicerade den svenskspråkiga notisen "Vanhanen inte längre jävig i Sibbo-frågan". Man kan fråga sig om Vanhanen genom att inte jäva sig inte längre är rädd för att äventyra beslutet. Justitiekanslern eller statsministern själv kan väl ändå inte på förhand veta hur HFD ställer sig till statsministerns eventuella jäv? Vanhanen har ju inte bara sagt sin egen åsikt, utan även påstått sig ha uppmuntrat Helsingfors att göra ett annekteringsförslag. Vanhanen torde dock ha andra förhinder på torsdag, då president Matti Ahtisaari fyller år. I så fall följer Vanhanen Jacob Södermans rekommendationer i dagens Borgåblad.

Christel Liljeström har publicerat ett blogginlägg med rubriken "Spekulationer".

Hufvudstadsbladet har 22:18 publicerat en notis med rubriken "Allt klart för annekteringen av Sibbo".

Utpressning, hot och bluffande. Den 23 juni 2007

Sent om sider har jag haft möjlighet att studera det hemligstämplade förhörsprotokollet från förhöret av Markku Luoma och Christel Liljeström från augusti ifjol. Protokollet läckte till Helsingin Sanomat, som den 14 september publicerade en artikel med rubriken "Helsingin johto yritti uhkailla Sipoota rajansiirtoon". I Helsingin Sanomats artikel berättas det att Jussi Pajunen och Jan Vapaavuori i april hade lagt fram ett hot: Om Sibbo inte frivilligt avstod från ett område på 25 kvadratkilometer, skulle Helsingfors med regeringens hjälp skaffa sig ett dubbelt så stort område. Därtill berättas i artikeln att statssekreterare Stefan Wallin den 16 juni hade ringt till Christel Liljeström och berättat att kommunminister Hannes Manninen stöder Helsingfors initiativ.

Uppgifterna som kommer fram i förhörsprotokollet stämmer till största delen väl överens med uppgifter som jag hittat i andra källor. På någon punkt sviker Liljeströms minne, men generellt finner jag inga skäl att misstro informationen i protokollet. Mycket nytt utöver vad som redan läckt ut genom Helsingin Sanomat har jag inte hittat, men sent igår kväll, efter att ha firat midsommar i Sibbo, hittade jag ändå ett par högst betydelsefulla detaljer.

Ur förhörsprotokollet framgår att Pajunen och Vapaavuori den 11 april 2006 för Luoma och Liljeström presenterade två alternativ: Det ena alternativet var ett område på 5000 hektar. Det andra alternativet var ett område på omkring 2500 hektar. Förutsättningen för det mindre området var att Sibbo frivilligt skulle gå med på gränsjusteringen. Frivilligheten skulle dessutom belönas med att Sibbo skulle få mark som Helsingfors äger på annat håll i kommunen och med att Helsingfors inte skulle verka för en sammanslagning av landskapsförbunden! Till saken hör alltså att Liljeström var och är ordförande för Östra Nylands landskapsstyrelse. Det fanns alltså starka skäl för Sibbo och speciellt för Liljeström att "frivilligt" välja det mindre alternativet.

Ur förhörsprotokollet framgår, liksom Helsingin Sanomat noterat, att Stefan Wallin den 16 juni ringde Liljeström och berättade att Manninen stöder Helsingfors initiativ, men inte bara det. Manninen hade antytt att han med Helsingfors hade kommit överens om en gränsjustering på 5000 ha. Att Manninen skulle ha medgett en överenskommelse är anmärkningsvärt och juridiskt högst relevant. Jag är dock mest intresserad av siffran 5000 ha.

Redan den 11 april hade Pajunen och Vapaavuori för Luoma och Liljeström visat upp en karta med ett område på ungefär 5000 ha. Fredagen den 16 var det definitivt bekräftat att Manninen skulle stöda en annektering av ett område på 5000 ha. Den 21 juni föreslog Helsingfors stadsfullmäktige på stadsstyrelsens förslag från samma dag att Helsingfors skulle inkorporera ett område på 5000 ha. Dess värre hade Helsingfors dragit gränsen med linjal tvärs genom fastigheter och byggnader och utan att det minsta ta hänsyn till bygränser. Därtill hade man dragit gränsen längs Sibbo å så att bl.a. Ingamns mejeri till de grönas beklagan hamnade på Helsingfors sida om gränsen. Även genom Sibboviken hade man dragit gränsen med linjal, fastän man där hade kunnat följa byagränser. I Västersundom hade man dragit gränsen enligt den gamla sträckningen för Österleden. I den inre skärgården hade man kopierat gränsen från Ilaskivis inofficiella förslag från 1989, medan man inte alls ritat ut något gränsförslag i den yttre skärgården. När Helsingfors lyfte fram sitt förslag saknade man därtill korrekta uppgifter om hur många invånare som bor i området och hur stort vattenområde som förslaget inbegriper.

Att Helsingfors inte lyckades prestera ett seriöst förslag på ett område på 5000 ha kräver en förklaring. Jag har gett förklaringen tidigare på denna blogg, men jag upprepar den här i en lite förnyad version på basen av informationen i förhörsprotokollet. På kvällen tisdagen den 20 juni, dvs dagen före Helsingfors annekteringsbeslut, ringde Liljeström med kommunstyrelsens fullmakt till Vapaavuori för att be om förhandlingar. Det är inte så svårt att gissa att kommunalpolitikerna i Sibbo i det läget hade varit villiga till stora eftergifter. Vapaavuori tackade och tog mycket positivt emot Liljeströms erbjudande. Han sade att han skulle tala med Pajunen och återkomma på onsdag morgon. På onsdag morgonen, av allt att döma efter stadsstyrelsen mycket tidiga extraordinära möte, ringde Vapaavuori tillbaka till Liljeström. Tåget hade gått, men han föreslog att man på hösten kunde återkomma och diskutera kompromissförslag.

Helsingfors beslut att föreslå ett område på 5000 ha i en situation där man fått kommunpolitikerna i Sibbo på knä förefaller inte rationellt. Helsingfors hade redan färdigt ett förslag på ett område på 3000 ha, vilket framgår av en karta i Hbl den 21 juni 2006. Om kommunfullmäktige i Sibbo hade godkänt det förslaget, torde förslaget ha uppfyllt de stränga villkoren i 5 § i kommunindelningslagen. Kommunminister Hannes Manninen torde då i princip ha kunnat ta beslutet om en gränsjustering, utan att ärendet hade behövt gå till statsrådet och föranleda problem med jäviga ministrar. Inte heller hade det behövts någon pinsam låtsasutredningar för att komma fram till "kompromissförslaget" på 3000 ha. Där till torde motståndet från Sibbobornas sida ha blivit betydligt lamare än det nu blev.


När Vapaavuori ringde upp Liljeström onsdagen den 21 juni hade inte bara tåget gått för Sibbos del. Pajunen hade även förlorat kontrollen över spakarna. I de inre kretsarna i partierna i Helsingfors och Vanda torde budet ha gått att Manninen kommit överens om en inkorporering av ett 5000 ha stort område. Varför då nöja sig med ett område på 2500 - 3000 ha? De gröna insåg att förslaget på ett område på 3000 ha allt för uppenbart hotade Sibbo storskog och förutsatte att man skulle föreslå ett område på minst 5000 ha. Eftersom utpressning, hot och bedrägeri inte är allmännt accepterade politiska medel, kunde Pajunen, Vapaavuori, Hiltunen och Kalima inte förklara för de gröna att hela idén var att lura Sibbo att frivilligt avstå området på 3000 ha.

Helsingin Sanomats ovannämnda artikel "Helsingin johto yritti uhkailla Sipoota rajansiirtoon" är en av de viktigaste artiklar som skrivits om fallet Sibbo. Rubriken är dock missvisande. En liten inre krets planerade att hota Sibbo att "frivilligt" gå med på en gränsjustering, för att det inte fanns andra lagliga förutsättningar för en annektering. Planerna misslyckades, men inte för att hoten inte bet på Sibbo. Nu behövdes en plan B. Det förefaller som om den lilla invigda kretsen efter stadsstyrelsens beslut den 21 juni fåfängt hoppades att Sibbo ännu på hösten skulle acceptera ett "kompromissförslag" på 3000 ha. Enligt de ursprungliga planerna var det inrikesministeriet eller kommunministern som (inofficiellt) skulle föreslå ett område på 5000 ha och Helsingfors som skulle föreslå ett område på 3000 ha, men istället kom Helsingfors att (officiellt) föreslå området på 5000 ha och inrikesministeriet eller utredningsmanen det mindre området på 3000 ha. Oberoende av motiv kom kommunministern och statsministern genom sina upprepade ställningstaganden för en annektering att spela Helsingfors i händerna i ett spel som byggde på hot och bluffande.

Hufvudstadsbladet har 22:23 publicerat en artikel med rubriken "Sibboborna gläds inte över bytet av minister". Valet av rubrik är beklagligt.

Vem utpressade vem? Den 7 april 2007

Missarna i Helsingfors inkorporeringsförslag från den 21 juni fortsätter att fascinera mig. Några definitiva svar på varför Helsingfors inte lyckades åstadkomma ett bättre förslag har jag inte, men allt tyder på tidsbrist. Att Helsingfors ritade in den föreslagna gränsen längs den gamla vägsträckningen av Österleden i nuvarande Vanda kan förklaras med att Helsingfors ännu samma vecka som annekteringsbeslutet gjordes förhandlade med Vanda. (Se flygfotot och kartan ovan.) Inte heller utredningsman Pekka Myllyniemi har i sitt förslag noterat att riksväg 170 vid avtaget till Ring III har flyttat ett par hundra meter norrut. Var den föreslagna nya gränsen i Västersundom eller Västerkulla skulle gå var kanske oklart in i det sista. Däremot borde Helsingfors ha haft tid på sig att med omsorg rita ut sitt gränsförslag i öster.

Av kartorna nedan är den vänstra från Helsingfors förslag (bilaga till föredragningslistan för stadsfullmäktugemötet den 21 juni), medan den högra är från Myllyniemis rapport. I Myllyniemis rapport följer gränserna i presentationen av Helsingfors förslag lantmäteriverkets tolkning av gränserna. I sitt utlåtande från den 24 juli skriver Nylands lantmäteribyrå att "I skärgården följer gränsen, som börjar i Sibboviken och slutar vid södra sidan av Simsalö för det mesta befintliga bygränser, eftersom indelningen på Helsingfors stads karta tydligt strävar till att följa dessa." I verkligheten har Helsingfors inte alls medvetet strävat efter att följa befintliga bygränser i Sibboviken. Bygränserna följs endast i den egentliga skärgården från Rågholmen söderut, där Helsingfors gräns sammanfaller med Ilaskivis gräns från det inofficiella och tidigare hemliga förslaget från 1989. Istället har Helsingfors använt sig av linjalen även då man dragit gränsen genom Sibboviken.

Annekteringsbeslutet borde inte ha tagit Helsingfors på säng. I en debattartikel med rubriken "Sibbo Sfp sidsteppades inte" i Hufvudstadsbladet den 17 augusti skriver dåvarande miljöminister Jan-Erik Enestam (Sfp) följande:

Oberoende av de inofficiella kontakterna har stadens planer varit kända länge. Det har också varit känt att både centern och socialdemokraterna känner för saken. Jag har därför varit i regelbunden kontakt med sfp:s ledande förtroendevalda i Sibbo. Jag har också hållits informerad om de diskussioner som Sibbo och Helsingfors fört.

Sfp i Sibbo kände till både Helsingfors allmänna planer och Centerns och SDP:s stöd för planerna i god tid. Att inkorporeringsbeslutet skulle tas i brådskande ordning torde man dock inte ha räknat med vare sig i Sibbo eller Helsingfors. Enestam lär ha informerats av Hannes Manninen om Manninens stöd av inkorporeringsplanerna i kön till riksdagens jubileumsgudstjänst. Jubileumsgudstjänseten var den 23 maj, det vill säga dagen efter Huvudstadsregionens stadsfullmäktigen sammaträdde i Finlandiahuset och godkände samarbetsavtalet mellan städerna.

I mina blogginlägg "Ärade fru fullmäktigeordförande. Den 27 mars 2007" och "Rakel Hiltunen. Den 2 aprikl 2007" har jag föreslagit att Helsingfors eller Sdp:s huvudförhandlare i strukturgruppen, som råkar vara stadsfullmäktigeordförande i Helsingfors, hade pressat Manninen att lova stöda en inkorporering före midsommaren. En alternativ förklaring är att det tvärtom var Manninen som pressade Sdp:s huvudförhandlare att godkänna Manninens kompromissförslag gällande kommun- och servicestrukturreformen. Helsingfors torde redan i maj ha känt till att Manninen kunde tänka sig att stöda en annektering. Kanske hotade Manninen att ta tillbaka sitt stöd för en annektering? Troligtvis lovade Manninen en snabb behandling av annekteringsfrågan, ifall Sdp godkände Manninens förslag gällande kommun- och servicestrukturreformen. Att det i själva verket var Manninen som idkade utpressning kunde förklara varför Helsingfors trots allt togs på säng.

Skenbar utpressning. Den 15 september 2006

Sibbos kommundirektör Markku Luoma och styrelseordförande Christel Liljeström har förhörts angående "fallet Sibbo", dvs Helsingfors planer att annektera en del av kommunen. Luoma och Liljeström misstänks för att inte ha förmedlat information från ett par informella träffar som de haft med Helsingfors stadsdirektör Jussi Pajunen och styrelseordförande Jan Vapaavuori. Den interna kritiken från kommunpolitiker i Sibbo verker inte ändamålsenlig, men genom att Luoma och Liljeström förhörts har relevant och intressant information kommit fram. Informationen är trovärdig, då Luoma och Liljeström utfrågats var för sig.

Förhören har resultetrat i sexiofyra sidor som delvis ger ny information, delvis bekräftar tidigare misstankar. Pajunen och Vapaavuori har i hemliga samtal medgett och rentav understrukit att Helsingfors annekteringsplanerna handlar om skattebasen, dvs stadens egna ekonomiska intressen. Speciellt bekräftas misstankarna om utpressning. På löpsedlarna för dagens Helsinginsanomat kan man läsa att Helsingfors ledning försökte hota Sibbo till gränsförskjutningar ("Helsingin johto yritti uhkailla Sipoota rajansiirtoon"). Tidningen skriver att "Sondeeraukseen perustuvaan valmisteluun näyttävät kuuluneen pakonomainen salailu ja kiristystä muistuttava uhkailu." Det var inte bra publicitet för Pajunen och Vapaavuori. Indirekt är det dålig publicitet även för centerministrarna Vanhanen och Maninnen.

Det var enligt förhörsprotokollet Helsingforsledningens önskan att träffarna skulle hemlighållas. Ledaren i gårdagens Huvudstadsblad tolkar protokollet så att det är Vapaavuori som är skyldig till att förhandlingarna fördes i hemlighet, ifall det inte var regeringens krav. Orsakerna till att man ville föra informella diskussioner med Sibboledningen i hemlighet samtidigt som man öppet förhandlade med Vanda kan man spekulera om. En möjlighet är att man egentligen inte alls ville förhandla med Sibbo.

Om Sibbo formellt frivilligt avstått ett mindre område till Helsingfors, hade huvudstaden inte behövt centerministrarnas uttalade stöd. Ur statsminister Vanhanens perspektiv är dock hela idén med annekteringen att Centern eller han själv får manifestera sitt stöd och sin förståelse för huvudstadens behov. (Se Statsministerkandidaten och Helsingfors önskningar. Den 8 september 2006.) Vid den andra träffen mellan Helsingforsledningen och Sibboledningen skall Pajunen och Vapaavuori ha erbjudit att nöja sig med ett hälften så stort område ifall Sibbo "frivilligt" skulle avstå från området. Helsingfors stadsdirektör och stadsstyrelseordörande måste dock ha insett att Sibbo, dvs Luoma och Liljeström, omöjligen kunde acceptera detta erbjudande. Slutsatsen är att erbjudandet inte alls var seriöst menat. Det hela handlade kanske trots allt inte om utpressning.

Parallellerna till Molotov-Ribbentrop-pakten blir bara tydligare. (Se Vanhanen som Hitler. Den 13 augusti 2006.) Inför andra världskriget gjorde Sovjetunionen anspråk på Karelska näset, eftersom Leningrad behövde området. Naturligtvis kunde Finland inte gå med på kraven. Det hade Stalin dock knappats räknat med eller ens hoppats på, eftersom Sovjetunionen i hemlighet kommit överens med Tyskland om att ockupera hela Finland. Sovjetunionens förslag att Finland "frivilligt" skulle avstå ett mindre landområde var antagligen ämnat att berättiga en annektering av ett större område. Då Finland inte visade förhandlingsvilja och förståelse för Sovjetunionens behov fick man skäl att attackera Finland.

Avslöjandet om (den eventuellt skenbara) utpressningen har upprört Helsingforspolitiker, speciellt på socialdemokratiskt håll. Det avslöjar ikväll Helsingin Sanomats nättidning.

Utpressning. Den 11 augusti 2006

Kommundirektören i Sibbo Markku Luoma berättar i dagens Hufvudstadsblad hur det gick till när han och kommunstyrelsens ordförande Christel Liljeström (sfp) träffade Helsingfors stadsdirektör Jussi Pajunen och stadsstyrelsens ordförande Jan Vapaavuori den 21 april. Gick det till som Luoma säger handlade det om rena utpressningen.

I Sibbo har en utredningskommitté förhört Luoma och Liljeström. I Sibbo finns det de som menar att Luoma och Liljeström inte har skött förhandlingarna med Helsingfors väl. Att tala om förhandlingar är dock att använda ett starkt förskönande uttryck.

Dagens Borgåblad kommenterar Helsingfors biträdande statsdirektör Pekka Korpinens uttalanden i gårdagens Helsinginsanomat. (Se Minoritetsförtryck. Den 10 augusti 2006.) Luoma kritiserar här Helsingfors planer på att bygga sydvästra Sibbo med ett effektivitetstal på 0,9, vilka han finner helt orealistiska. (Siffran 0,9 lär skall betyda tre gånger tätare än normalt i Helsingfors.) Luoma noterar att det hela i grunden handlar om stadens ekonoiska intressen:

Sist och slutligen torde det hela handla mera om pengar. Om Helsingfors får ta sydvästra Sibbo och planlägger attraktiva byggområden där, så kan staden sälja tomtmarken och göra hundratals miljoner euro i vinst.

Jag gjorde på förmiddagen en cykeltur i det lilla område i Vanda som Vanda måste avstå till Helsingfors för att huvudstaden skall få en korridor till sydvästyra Sibbo. Jag tog ett antal bilder. (Se även ovan.) Det är uppenbart att Vanda har vanskött södra delen av den sk Västerkullakilen, fastän området har stadens enda havsstrand. Till (de hemliga) planerna torde länge ha hört att Vanda byter bort området med Helsingfors för att iställe få Nedre Dickursby. Invånarna i Nedre Dickursby visade sig dess värre inte vilja bli vandabor, så nu lär Vanda bli utan ersättning för det natursköna men förfallna området.

Ett bisarrt inslag i Västerkullakilen är ett antal kanoner som en privatperson riktat mot Helsingfors. Grannen till kanonernas ägare visste inte om kanonerna går att avfyra, men han var övertygad om att slaget redan var förlorat.

Vid gränsen till Sibbo vid Nya Borgåvägen har man för någon månad sedan bytt ut skyltarna som visar var Sibbo och Östra Nyland börjar - än så länge. Tidigare fanns här skyltar med namnen först på svenska, men nu har man bytt ut dem så att de motsvarar de nya språkförhållandena i Sibbo. På andra ställen har man inte brytt sig om att byta ut skyltarna. Det skulle kosta tiotusentals euro att byta ut dem alla. Vem månne har beställt de nya skyltarna vid Nya Borgåvägen?