Det gröna Sibbo. Den 17 september 2006

Riksdagens talman Paavo Lipponen uttalade igår i ett tal förhoppningar om flexibilitet i tvisten mellan Sibbo och Helsingfors. I överenskommelsen om markområdet borde man ge efter till fördel för Sibbo. Lipponen framhöll dock att markarrangemangen är en oundvikliga. Speciellt är utbyggnaden av metron österut essentiell med tanke på samhällskostnaderna och miljöskyddet. (Se Yle, HS.) Eftersom jag inte hört eller sett Lipponens tal vet jag inte om han även direkt hävdade att inkorporeringen av sydvästra Sibbo är en förutsättning för att metron skall kunna dras österut. Vädjanadet till miljöskyddet är dock anmärkningsvärt. Lipponen är inte den enda som i miljövårdens och den hållbara utvecklingens namn vill tvångsansluta delar av Sibbo till huvudstaden.

När jag själv på 80-talet var en grön yngling var det självklart att Sibbo var en grön kommun jämfört med grannkommunerna i allmänhet och Helsingfors i synnerhet. Den gröna vågen gav Sibbos traditionnella utvecklingskritika politik rätt. Småskalighet och naturenlighet var centrala idéer i den tidens gröna tänkande. Så lär det fortfarande vara i Sibbo, där de gröna idkar ett nära samarbete med Svenska folkpartiet. Många gröna pionjärer flyttade på 80-talet från Helsingfors till landsbygden, inte minst till Sibbo. Den gröna rörelsen och miljötänkandet har emellertid förändrats sedan 1980-talet. I huvudstadsregionen har de gröna närmat sig socialdemokraterna, samtidigt som kommunal- och miljötekniken utvecklats. Där miljöproblemen för ett par årtionden sedan koncentrerades till storstäderna, lär landsbygden idag per kapita vara en större miljöförorenare. (Här torde man dock inte beakta stadsbornas fritidsresande och -boende.)

Tack vare Sibbos återhållsamma politik har värdefulla miljöer bevarats öster om Helsingfors. Samtidigt har man bevarat en reserv för bostadsbygge. Att Sibbo nu skulle tvingas avstå sydvästra Sibbo som straff för sin senfärdiga och utvecklingsfientliga politik känns därför synnerligen orättvist, speciellt när annekteringen motiveras med naturskydd och hållbar utveckling. Argumenten är sällan uppriktiga. Speciellt bör det noteras att det urbana boendets miljövänlighet är ett argument som de maktutövande centerministrarna Vanhanen och Manninen aldrig kan ange som skäl till annekteringen av sydvästra Sibbo.

En som trots allt torde vara uppriktig då han förespråkar annekteringen och metro till (nuvarande) Sibbo med miljöargument är Osmo Soininvaara. (Se Motstridiga målsättningar. Den 29 juli 2006.) Det stämmer att kollektivtrafik är mycket miljövänligare än privatbilism. Själv äger jag inte bil. Det gjorde inte heller mina föräldrar på den tiden jag bodde hemma i Sibbo. Jag skaffade körkort för fem år sedan, men jag åker alltså fortfarande kollektivt - då jag inte cyklar. På väg till Sibbo har jag flera gånger sett den gröna ideologen och f.d. ministern då han cyklat eller gått (!) till sitt sommarställe nära mina föräldrars hem i sydöstra Sibbo. Det har slagit mig att cykelfärden skulle underlättas om metron drogs längre österut, men Soininvaara har nog andra motiv till sina metroplaner.

I princip kunde sydvästra Sibbo byggas på ett modern miljövänligt sätt med hjälp av nutida miljö- och kommunalteknik samt spårförbindelse. Det är även så Sibbo nu vill utveckla kommunen, men Helsingfors skulle ha bättre ekonomiska förutsättningar att göra det. Den teoretiska möjligheten att i sydvästra Sibbo förverkliga Sioninvaaras idealsamhälle berättigar dock inte Helsingfors anspråk på området. Soininvaara har i en artikel i Helsingin Uuttiset skrivit att "Lounais-Sipoon liittäminen Helsinkiin avaa innostavat mahdollisuudet tehdä huikean hyvää kaupunkia. Lähes tyhjässä maastossa voi noudattaa parhaita kaupunkisuunnittelun periaatteita." Dess värre kan inte ens Soininvaaras ädla mål helga de orättfärdiga medlen, speciellt som det är naivt att tro att den av samlingspartiet styrda huvudstaden skulle förverkliga Soininvaaras gröna drömmar.

Nog är det höjden att rikspolitikerna inte blandar sig i Esbos motsträvighet när det gäller en utbyggnad av metron västerut, men tar parti för Helsingfors när det gäller expansionen österut. Dessutom finns det stora outbyggda områden invid befintlig järnväg i Helsingfors. (Jag skall återkomma till detta i ett senare inlägg.)

Hur det än går med Helsingfors planer på att annektera sydvästra Sibbo torde utbyggnaden av metron österut inte vara aktuell innan hela Västerkullakilen anslutits till Helsingfors eller Helsingfors gått samman med Vanda. (Se Exklav. Den 14 september 2006.) Dessutom är det knappast möjligt eller vettigt att utvidga metron i båda riktningarna samtidigt. Därmed är det även med tanke på miljövårdensaspekter bättre att sydvästra Sibbo byggs ut något långsammare i överensstämmelse med Sibbos egen plan än att Helsingfors förverkligar sina planer enligt uppgedd stram tidtabell.


Jag cyklade idag fram och tillbaka från Nordsjö till Träskby i sydöstra Sibbo. På vägen tog jag lite bilder med min nya kamera.

En känslofråga. Den 16 september 2006

Den socialdemokratiska kommunpolitikern Hanne Aho från Sibbo säger i gårdagens Hufvudstadsblad att sydvästra Sibbo är en känslofråga för Svenska folkpartiet: ”Vi finskpråkiga analyserar frågan intellektuellt men för de svenskspråkiga är detta en känslofråga.” Ahos uttalande är ämnat som kritik, men jag hoppas att hon har rätt. Dels får man hoppas att finskspråkiga kan analysera Sibbofrågan intellektuellt, dels får man hoppas att sydvästra Sibbos öde för så många som möjligt även är en känslofråga.

Att förena känslor och förnuft är inte alltid lätt. När det står stora känslomässiga värden på spel är det lätt att förlora besinningen. Då kan man handla emotionellt, odiplomatiskt och taktiskt oförnuftigt. Men även bakom rationellt handlande finns ofta känslomässiga värden. Det är känslofrågor och känslomässiga värden som motiverar människor till ideeltt arbete och uppoffringar. I ett gott samhälle har människorna inte bara känslomässiga förhållande till sina närmaste och sina hem, utan även till sin hemort. Brist på hembygdskänsla resulterar i rotlöshet. Kärleken till hemorten kommer vanligtvis med åren, men den kan även ärvas från en äldre generation eller befolkning.

Att omfåtta vissa grundläggande värden är allmänmänskligt. Vad som är ett grundläggande värde eller ett självändamål varierar däremot. I nomadiska kulturer är behovet att rota sig på en ort inte så stort. Stammen går före hemorten eller hemlandet. I Europa och speciellt i Norden har den territoriellt betingade identiteten varit av central betydelse för majoritetsbefolkningen. Därmed har fosterlandet och hembygden, på gott och ont, uppfattats som egenvärden.

Om vi glömmer identitetsfrågor och känslofrågor kunde vi väl gå in för ett EU bestående av t.ex. tio delstater med ca 50 miloner invånare var och engelska som gemensamt språk. Här skulle vi ha ett funktionellt och rationellt Europa! Men även den som "analyserar frågan intellektuellt" inser att en dylik union vore ett omänskligt skräckvälde jämförbar med klassiska utopier. Vi vill inte bara ha service och unionens bidrag för vår materiella välfärd. Vi vill även förbli finländare, ester, svenskar och danskar. Hemorten och de nationella rötterna är inte minst viktiga för dem som bor utomlands. Ofta är det först då vi flyttar som vi inser hur viktig vår hembygd är för vår identitet.

Helsingfors stadsstyrelseordförande Jan Vapaavuori har i sin politiska retorik försvarat planerna på att annektera sydvästra Sibbo med Fosterlandets väl. Är Finland en känslofråga för den samlingspartistiska politikern? Förhoppningvis är styrelseordförandens fosterländskhet uppriktig, även om argumenteringen i det aktuella fallet inte övertygar. Nationens överlevnad står och faller inte precis med anslutningen av sydvästra Sibbo till huvudstaden. Även finlandssvenskar och Sibbobor är i regel fosterländska. Men för den svenska befolkningen är i allmänhet även hembygden ett upphöjt värde jämförbart med hemlandet. (Se Sibbo mihi patria est. Den 21 juli 2006.) Det kan kanske förklara varför Sfp i Sibbo är villigt att offra partiets maktposition och det svenska språkets starka ställning för att bevara kommunens nuvarande gränser.

Det är beklagligt att man i utformandet av den nya ramlagen för kommun- och servicestrukturen ensidigt har beaktat servicebehovet. Människan lever inte av service allena, även om de flesta i en utsatt situation skulle prioritera servicen framom identitetsfrågor. För att ett lokalsamhälle skall vara välfungerande måste befolkningen ha en lokalt förankrad identitet och känna en viss samhörighet. Identitetens och känslornas betydelse har man insett i företagsvärden där man satsar stort på att få personalen att känna tillhörighet med företaget eller brandet. Ett fungerande lokalsamhälle förutsätter likaledes att kommungränsen är en känslofråga.

Jag utövade idag lite roskisdykning (dykning i soptunna) för att få tag på förra veckans NYT-bilaga till Helsingin Sanomat. (Se nedan.) Texten om "Öster vår" (Itä meidän) är ironisk skriven, men udden är främst riktad mot Helsingfors.

Skenbar utpressning. Den 15 september 2006

Sibbos kommundirektör Markku Luoma och styrelseordförande Christel Liljeström har förhörts angående "fallet Sibbo", dvs Helsingfors planer att annektera en del av kommunen. Luoma och Liljeström misstänks för att inte ha förmedlat information från ett par informella träffar som de haft med Helsingfors stadsdirektör Jussi Pajunen och styrelseordförande Jan Vapaavuori. Den interna kritiken från kommunpolitiker i Sibbo verker inte ändamålsenlig, men genom att Luoma och Liljeström förhörts har relevant och intressant information kommit fram. Informationen är trovärdig, då Luoma och Liljeström utfrågats var för sig.

Förhören har resultetrat i sexiofyra sidor som delvis ger ny information, delvis bekräftar tidigare misstankar. Pajunen och Vapaavuori har i hemliga samtal medgett och rentav understrukit att Helsingfors annekteringsplanerna handlar om skattebasen, dvs stadens egna ekonomiska intressen. Speciellt bekräftas misstankarna om utpressning. På löpsedlarna för dagens Helsinginsanomat kan man läsa att Helsingfors ledning försökte hota Sibbo till gränsförskjutningar ("Helsingin johto yritti uhkailla Sipoota rajansiirtoon"). Tidningen skriver att "Sondeeraukseen perustuvaan valmisteluun näyttävät kuuluneen pakonomainen salailu ja kiristystä muistuttava uhkailu." Det var inte bra publicitet för Pajunen och Vapaavuori. Indirekt är det dålig publicitet även för centerministrarna Vanhanen och Maninnen.

Det var enligt förhörsprotokollet Helsingforsledningens önskan att träffarna skulle hemlighållas. Ledaren i gårdagens Huvudstadsblad tolkar protokollet så att det är Vapaavuori som är skyldig till att förhandlingarna fördes i hemlighet, ifall det inte var regeringens krav. Orsakerna till att man ville föra informella diskussioner med Sibboledningen i hemlighet samtidigt som man öppet förhandlade med Vanda kan man spekulera om. En möjlighet är att man egentligen inte alls ville förhandla med Sibbo.

Om Sibbo formellt frivilligt avstått ett mindre område till Helsingfors, hade huvudstaden inte behövt centerministrarnas uttalade stöd. Ur statsminister Vanhanens perspektiv är dock hela idén med annekteringen att Centern eller han själv får manifestera sitt stöd och sin förståelse för huvudstadens behov. (Se Statsministerkandidaten och Helsingfors önskningar. Den 8 september 2006.) Vid den andra träffen mellan Helsingforsledningen och Sibboledningen skall Pajunen och Vapaavuori ha erbjudit att nöja sig med ett hälften så stort område ifall Sibbo "frivilligt" skulle avstå från området. Helsingfors stadsdirektör och stadsstyrelseordörande måste dock ha insett att Sibbo, dvs Luoma och Liljeström, omöjligen kunde acceptera detta erbjudande. Slutsatsen är att erbjudandet inte alls var seriöst menat. Det hela handlade kanske trots allt inte om utpressning.

Parallellerna till Molotov-Ribbentrop-pakten blir bara tydligare. (Se Vanhanen som Hitler. Den 13 augusti 2006.) Inför andra världskriget gjorde Sovjetunionen anspråk på Karelska näset, eftersom Leningrad behövde området. Naturligtvis kunde Finland inte gå med på kraven. Det hade Stalin dock knappats räknat med eller ens hoppats på, eftersom Sovjetunionen i hemlighet kommit överens med Tyskland om att ockupera hela Finland. Sovjetunionens förslag att Finland "frivilligt" skulle avstå ett mindre landområde var antagligen ämnat att berättiga en annektering av ett större område. Då Finland inte visade förhandlingsvilja och förståelse för Sovjetunionens behov fick man skäl att attackera Finland.

Avslöjandet om (den eventuellt skenbara) utpressningen har upprört Helsingforspolitiker, speciellt på socialdemokratiskt håll. Det avslöjar ikväll Helsingin Sanomats nättidning.

Exklav. Den 14 september 2006

Dickursby är Vandas administrativa centrum. Dickursbys betydelse ökar när järnvägsförbindelsen till flygstationen förverkligas. Dess värre ligger Dickursby mycket nära Helsingfors gräns. Speciellt är det en olägenhet att Nedre Dickursby norr om Ring III hör till Helsingfors. En anslutning av Nedre Dickursby till Vanda torde vara lagligt möjligt, om den berörda befolkningen bara godkände gränsjusteringen. Nedre Dickursby hörde ännu på 1940-talet till Vanda, eller rättare sagt Helsinge så som kommunen hette fram till 1972.

Senaste vår diskuterade Vanda och Helsingfors öppet en gränsjustering enligt vilken Vanda skulle få Nedre Dickursby av Helsingfors och Helsingfors i gengäld skulle få den sk Västerkullakilen i sydöstra Vanda. Helsingfors deklarerade öppet att staden ville expandera österut och inte bara bebygga Västerkulla marker, utan senare även ansluta en del av Sibbo till huvudstaden. I själva verket behövde Helsingfors sydöstra Vanda speciellt för att gränsa till Sibbo. Utan ett sammanhängande landområde kan ett område inte anslutas till en annan kommun eller stad. Byteshandeln mellan Vanda och Helsingfors föll dock på att invånarna i Nedre Dickursby, främst av ekonomiska skäl, inte ville att deras stadsdel anslöts till Vanda. Helsingfors valde att respektera dessa invånares önskan att förbli helsingforsbor och betala lägre skatteöre.

Det märkliga med planerna om gränsförskjutningar mellan Vanda och Helsingfors är att man antagligen redan 2008 ämnade uppta en förhandlingar om sammangång mellan städerna. Helsingfors kunde väl ha väntat med att exploatera Västerkulla gårds kulturhistoriskt värdefulla marker och landskap. Efter en sammangång med Vanda skulle det dock ha varit ytterst svårt att argumentera för ett behov att annektera delar av Sibbo inom en överskådlig framtid. Innan en fusion mellan städerna kunde bli aktuell måste alltså Helsingfors först få sydvästra Sibbo. Detta torde Helsingfors även ha kommit överens om med Vanda.

Som en följd av att invånarna i Nedre Dickursby motsatte sig (ett eventuellt endast tillfälligt) byte av hemkommun, ändrade Helsingfors sina planer. Den 21 juni beslöt Helsingfors stadsfullmäktige att ansöka om att få annektera sydvästra Sibbo samt endast en liten del av Västerkullakilen, eftersom ett byte med Vanda nu inte var aktuellt. I praktiken skulle sydvästra Sibbo enligt de nya planerna bli en enklav eller exklav till Helsingfors (se Storhelsingfors. Den 14 augusti 2006), trots att området söder om Österleden fornmellt kanske skulle uppfylla lagens krav på ett sammanhängande landområde.

En exklav kan inte inte utvecklas till en integrerad del av Helsingfors. Förverkligas Helsingfors aktuella planer, blir sydvästra Sibbo en koloni eller lydstad. Hade Helsingfors offrat Nedre Dickursbyborna och erhållit Västerkulla gård och Västersundom hade situationen redan varit en helt annan. Efter en samgång mellan Vanda och Helsingfors hade även Sottungsby hört till ett förenande område mellan (sydvästra) Sibbo och huvudstaden. Problemet med denna naturliga, socialt hållbara och kulturhistoriskt sett mera acceptabla lösning är bara att efter en fusion mellan Helsingfors och Vanda huvudstaden inte längre hade kunnat hävda att staden behöver mera mark att bebygga. I själva verket är det allstå planerna på en sammanslagning av Helsingfors och Vanda och eventuellt Esbo som gör att Helsingfors har bråttom med att inkorporera delar av Sibbo. Detta kan man dock inte medge, eftersom det skulle göra planerna på att annektera sydvästra Sibbo fullständigt oberättigade.

Senaste söndag gjorde jag en cykeltur via Västersundom och Sottungsbyvägen till Östersundom. (Se bilden ovan.) Visst kunde Västersundom och Östersundom utgöra en naturlig helhet. Västersundomborna har länge anlitat Östersundom kapell. Och går man långt tillbaka i tiden så hörde så väl Västersundom och Sottungsby som hela sydvästra Sibbo till Sundom fjärding, samma "fjärdedel" av Sibbo (administativa) socken. (Se Helsinge och Sibbo. Den 3 september 2006.) Men Helsingfors väljer att gå fram som en brutal kolonisatör.

Utredning. Den 13 september 2006

Enligt dagens Helsinginsanomat försöker region- och kommunminister Hannes Manninen utnämna en utredningsman ännu denna vecka. Det är bråttom, enligt Manninen. Inrikesministeriet har haft svårt att hitta en trovärdig toppjurist som kunde ta sig an uppgiften att göra en utredning i Sibbofrågan. Elak och misstänksam som jag är undrar jag om inte inrikesministeriet i själva verket har haft svårt att hitta en jurist som är villig att se lagliga möjligheter för Helsingfors att annektera sydvästra Sibbo.

Varför skall en utredningsaman förästen vara jurist. Jag förstår att frågan är dum, men min okunskap ger mig möjlighet att undra om examen i juridik är ett nödvändigt eller ett tillräckligt villkor. Säkert är att de juridiska aspekterna inte är de enda som bör utredas.

Varför kan inte utredningsmannen vara filosof? Filosofer utgör den enda yrkesgruppen som har specialiserat sig på det allmänna. En filosof borde således kunna se helheter och kombinera relevanta aspekter. Och framför allt kunna medge att han vet alldeles för lite för att på egenhand bli färdig med en utredning innan nästa riksdagsval. Isjälva verket har jag i egenskap av filosof på min blogg redogjort för utredningar om en massa olika relevanta aspekter i fallet Sibbo, men jag kommer att fortsätta mina utredningar länge än. Blogginläggen som berör Sibbofallet finns samlade på adressen http://www.wadenstrom.net/sibbo.htm. Här har ni, minister Manninen en mångsidig utredning i väntan på en officiell ensidig utredning. Men var säker på att jag inte har den rätta inställningen till annekteringsplanernas laglighet!

På tal om jurister vill jag fortsätta att vara lite elak och undra om inte de "stadens jurister" som Helsingfors kommunfullmäktige anlitade inför fullmäktigemötet den 21 juni utgjordes av juristen Jan Vapaavuori själv. Kanske förlitade sig statsstyrelseordföranden i brådskan på sin egen juridiska kompetens. Hur det än är med den saken är det nog pinsamt när juristen Vapaavuori föreslår för fullmäktige att göra ett beslut i lagstridig ordning. Syftet med utredningsmannen är kanske i främsta hand just, liksom minister Enestam föreslagit, att göra Helsingfors beslut om ansökan formellt överflödig. Det kan rädda mångas ansikten.

Gateway-staden. Den 12 september 2006

Många folk har betraktat sitt land eller sin huvudstad som världens medelpunkt. I tiden kallade kinerserna sitt land Mittens rike. I europeisk världshistoria betraktas Europa som världens centrum och flera europeiska huvudstäder - speciellt London, Paris och Rom - har på olika grunder betraktats som hela världens mittpunkt. Även länder och städer i periferin gör ibland anspråk på att ligga i Europas eller hela världens hjärta. Utkanten ligger ju ofta mitt emellan två stora riken eller områden.

Under KSSE-mötet i Helsingfors 1975 var finsk politik i hög grad under sovjetisk kontroll. I Finland ville man dock betrakta Finland som ett neutralt land mellan öst och väst. Finland skulle vara läkaren och förmedlaren. Denna Kekkonens viktiga tes fick sin främsta manifestation just i Konferensen för Säkerhet och Samarbete i Europa. Kanske bygger finländarnas önskan att stå utanför Nato fortfarande delvis på denna identitet som förmedlare mellan öst och väst. Dess värre finns öst och väst inte längre kvar som politiska begrepp.

I princip ligger alla orter mellan öst och väst, men om man med öst menar fjärran östern och med väst USAs östkust ligger Helsingfors och Helsingfors-Vanda flygplats om inte mitt emellan öst och väst, så åtminstone på den kortaste flygrutten mellan öst och väst. Detta geografiska faktum har Finnair framgångrikt utnyttjat i sin strategi och marknadsföring. De sk gateway-resenärerna flyger dock oftast mellan Asien och något annat (västligare) europeiskt land. Även Nordsjö hamn och Lahtisbanan ("genbanan" till Vladivostok) kan tolkas som strategiska projekt med syfte att bekäfta Helsingfors position som en port mellan Asien och Europa. (Se Sibbo och Nordsjö hamn. Den 4 augusti 2006.)

I sitt öppningstal vid ASEM-mötet den 10 september framhöll president Tarja Halonen att "Due to its geographic location, Finland is sometimes called a gateway between Europe and Asia. Therefore, we feel that our country provides a suitable location for this anniversary Summit." Det är nog som en port mellan öst och väst som vi vill se Finland och speciellt dess huvudstad. Om denna bild även går att omsättas i pengar genom logistiska lösningar och arrangerande av konferenser finns det nog ingenting - inte ens lagen eller den kommunala självstyrelsen - som kan stoppa politikerna från att ta till alla tänkbara åtgärder för att förverkliga detta nationella projekt. När man drömmer om Helsingfors som en betydelsefull metropol eller en "ledande Östersjöstad" (se Megalomani? Den30 augusti 2006) är det nog främst gateway-staden som man har i tankarna.

Arrangerandet av VM i friidrott ifjol, värdskapet för Eurovisionens slagerfestival nästa vår och EU-ordskapet i år ger oss finländare och helsingforsare upplevelsen av att befinna oss i händelsernas centrum och på plats uppleva (den stora) historiens vingslag. Under ASEM-mötet rann visserligen det väntade anarkistupploppet på Mannerheimvägen ut i sanden, men visst var det med en viss stolthet som många av oss tittade på finska kravallpoliser i Euronews och andra internationella TV-kanaler. Månne inte finländska ministrar denna gång kände en extra stor stolthet över sin "metropol" när de fick statsbesök från fjärran östern.

Då Helsingfors som en gateway stad är så viktig för vår nationella självkänsla är det just nu speciellt gynsamt att söka regeringens stöd för utveckling av huvudstaden och Helsingfors metropolområde. Dess värre satsar regeringen här helt fel. Om man vill värna om Helsingfors roll som en gateway mellan öst och väst, bör huvudstaden gå samman med moderstaden Helsinge/Vanda. Det skulle gynna planeringen av infrastruktur och de logistiska lösningarna. De skulle även främja bostadsutbudet för arbetskraften i servicebranschen. Man bygger inte villor vid Sibbos guldkust för arbetstagare i transport- eller hotell- och restaurangbranchen. Framför allt skulle en fussion av städerna skapa förutsättningar för en koordinering av samarbetet mellan Helsingfors hamn i Nordsjö och Helsingfors-Vanda flygplats. På köpet skulle sammangången mellan städerna gynna orternas eller ortens image.

Genom en sammangång mellan Helsingfors och Vanda skulle Helsinge/Vanda återförenas med de landområden som man tidigare varit tvungen att avstå ifrån. (Se Helsinge och Sibbo. Den 3 september 2006 .) Samtidigt kunde man lyfta fram Helsinge Kyrkoby som metropolens historiska centrum. Går Helsingfors samman med Vanda kan det faktiskt även finnas förutsättningar för att integrera sydvästra Sibbo eller hela Sibbo med huvudstaden, om det då alls längre är nödvändigt. Till detta skall jag återkomma i ett senare inlägg.

Endast rädda hundar bits. Den 11 september 2006

Nej jag skall inte göra några jämförelser mellan attacken mot Sibbo och terrorattacken "nine-eleven". Det vore absurt. Ämnet 9/11 har jag behandlat färdigt i inlägget Konspirationsteorier. Den 7 september 2006. Iställe vill jag jämförat attacken mot Sibbo med en hund som angriper.

Jag har en gång blivit ordentligt biten av en hund. Det var kanske 1988 som en hund en bet mig blodig och rev sönder mina byxor. Jag hade på inget sätt hotat hunden, men den kände sig kanske träng ändå. Kanske såg den i mig ett lätt byte. På kvällen samma dag som jag blivit biten återbesökte jag gården där hunden hade anfallit mig. Det visade sig att hunden blev vettskrämd för min kompis som jag nu hade med mig. Kanske blev jag biten för att jag visade tecken på rädsla, men det är typiskt att det var en rädd och svag hund som anföll.

Helsingforsledningen har fått mycket kritik för sina fräcka anspråk på sydvästra Sibbo, men man kunde argumentera att Jan Vapaavuori inte hade andra val än att föreslå för stadsfullmäktige att Helsingfors ansöker att få annektera det aktuella området. Om det stämmer som statsminister Vanhanen själv säger att han uppmuntrade staden att göra en ansökan (se Gökunge. Den 9 september 2006), så är det inte Helsingfors som attackerat, utan regeringen eller statsministern själv. Möjliga förklaringar till statsministerna märkliga hållning i Sibbofrågan har jag behandlat tidigare. (Se bl.a. City-Centern. Den 3 augusti 2006 och Statsministerkandidaten och Helsingfors önskningar. Den 8 september 2006.)

Efter presidentvalet var Vanhanen en skadeskjuten minister. Han hade förlorat klart mot så väl den socialdemokratiska sittande presidenten som mot den potentiella samlingspartistiska statsministerkandidaten Sauli Niinistö. Även inom statsminister Vanhanens eget parti förekom det missnöje med den egna kandidaten, som inte lyckats försvara partiets positioner. Med detta som bakgrund är det kanske inte så märkligt att Vanhanen desperat sökte efter möjligheter att erövra Helsingfors och Helsingforsmediernas (läs: Sanoma-WSOY) stöd.

Sedan nederlaget i presidentvalet har mycket förändrats. Enligt en gallupundersökning, som offentliggjordes senaste vecka är Vanhanen den överlägset mest populära statsministerkandidaten. Igår och idag har Vanhanen fått glänsa som värd för det genom tiderna största toppmötet i Finland. Och Frankrikes president Jacques Chirac har pekat ut Vanhanen som Finlands sexigaste man.

Visst smakar det surt när en föraktlig politiker (se Politikerförakt. Den 22 augusti 2006) har framgångar, men mig inger det lite hopp. Centerministararna Manninens och Vanhanens stöd för anslutningen av sydvästra Sibbo till huvudstaden strider inte bara mot Centerns linje. På sikt hotar en dylik politik partiets understöd i landskapen. Nu skulle Vanhanen ha råd att backa. Dessutom har ju Sibbo nu böjt sig för regeringen metropolpolitik och huvudstadsregionens "behov", så ett konstaterande att situationen förändras skulle inte nödvändigtvis få statsministern att förlora ansiktet. (Se Hur rädda centerministrarnas ansikten? Den 17 augusti 2006.) Snarare skulle det manifestera hans styrka och oberoende.