Ett fall för EG-domstolen? Den 22 september 2006

Tidningen Östra Nyland-Kotka Nyheter ställde tidigare i veckan en befogad men kanske medvetet dum fråga: "Varför får så många skrämselhicka, varför går så många röster upp i skrämd falsett när någon lite bortkommen statsminister och dito kommunminister släpper upp några hotmoln på framtidshimlen?" Jag har själv ställt en liknande fråga, men även besvarat den: Vi som fått skrämselhicka och vars röster gått upp skrämd falsett litar inte på att lagen följs; vi litar inte på att Finland är ett rättssamhälle. Speciellt under centerpartistiskt ledarskap har lagen tidigare körts över i koncensusens namn. (Se Kringgås lagen? Den 27 augusti 2006.) Hittar man inte andra lagliga möjligheter, stiftar man en speciallag för "metropolområdet". Därmed behöver Centern inte frukta att fallet Sibbo kunde bli ett prejudikat som hotar traditionella centerdominerade kommuner.

Sune Portin föreslår i en ledarartikel i Borgåbladet en förklaring till att Helsingfors stadsstyrelse valde att fullständigt negligera förvaltningsrättslige experten professor Kaarlo Tuoris utlåtande om att Helsingfors krav på områden i Sibbo saknar juridisk grund: Det kanske redan finns en överenskommelse mellan Helsingfors stad å ena sidan och Socialdemokratiska partiet, Samlingspartiet och Centern å andra sidan om en tvångsinkorporering med hjälp av en speciallag. Många har säkert länge haft misstankar i den riktningen, men eftersom man saknar bevis har man inte vågat säga det.

Genom att kommunministern nästa vecka torde utnämna Pekka Myllyniemi till utredningsman kommer besvären mot Helsingfors angående annekteringspklanerna att förlora juridisk betydelse. Se här ett genialt sett att kringå lagen! Jag saknar tillräckliga juridiska insikter för att bedöma situationen, men jag är rädd för att regeringen med lagstiftarens, dvs riksdagens, hjälp kan besluta om en tvångsanslutning som inte fälls i förvaltningsdomstolen. Lyckligtvis ställer dock EU vissa rättsliga krav på sina medlemsländer. Ett kap över en landskapsgräns är inte legitim i regionernas Europa. Vi kanske träffas i EG-domstolen!

Tills Europarätten kommer till Sibbos räddning förs kampen om Sibbo främst genom opinionsbindning. Här gäller det att handla klokt. Sibbo kan inte räkna med de breda lagrens sympatier för svenska intressen. Genom fallet Sibbo har den politiska eliten i Helsingforsregionen med mediernas och speciellt gratistidningen Helsingin Uuttisets hjälp hetsat fram ett svenskhat, som inte skådats på årtionden. Att ta av Sibbo betraktas som legitimt, därför att Sibbo anses ha fört en utvecklingsfientlig politik på språkpolitisk grund. En kollega med insikter i kommunalpolitiken i huvudstadsregionen påpekade för mig att det trots allt finns en faktor som i "fallet Sibbo" förenar politikerna i Centern, Samlingspartiet, Socialdemokraterna och De Gröna: den negativa inställningen till svenskarna i allmänhet och Sfp i Sibbo i synnerhet. I övrigt har de ju helt olika motiv bakom annekteringsplanerna. (Se Motstridiga målsättningar. Den 29 juli 2006.) Riksdagsvalet kan vara en utmärkt möjlighet att genom invändningar och besvärliga frågor splittra alliansen mot Sibbo.

Den föreslagna utredningsmannen Pekka Myllyniemi torde hamna i en verklig stridseld. Det är många med mig som gärna skulle påverka hans utredning. Jag har bekantat mig med några av hans tidigare utredningsraporter. Med tillfredställelse läste jag följande rader:

Identiteetin kannalta historiallinen peruskunta on lähellä ihmistä. Identiteetti ei ole kuitenkaan vain paikallinen kysymys. Kuntajaon muuttamisen ei tarvitse hävittää paikallista identiteettiä, joka ei välttämättä liity hallinnollisiin kunnan rajoihin. Identiteettikysymyksen merkityksen tunnustaminen on kuitenkin keskeinen asia kuntajaon muutoskeskustelussa.

Aktualitetsprogrammet Obs sände idag en intervju med mig om IT-samhället. Några speciellt djupsinniga tankar lyckades jag inte leverera. Man valde att presentera mig som lärare i informationsteknik snarare än filosof. Programmet kommer i repris imorgon, men kan även ses på Internet. (Länk.)

Framprovocerad "förhandlingsovilja". Den 20 september 2006

Helsingfors stadsdirektör Jussi Pajunen och stadsstyrelseordföranden Jan Vapaavuoris har enligt styrelsemedlem Birgitta Dahlberg saknat mandat att förhandla med Sibboledningen då de framlade sina kartor med två alternativa områden i våras. (Se Borgåbladet.) Helsingfors har motiverat en tvångsanslutning av sydvästra Sibbo med att Sibbo inte velat förhandla. I själva verket är det Helsingfors som inte velat förhandla, utan bara önskat provocera fram en förhandlingsovilja från Sibbos sida. (Se Skenbar utpressning. Den 15 september 2006.)

Dagens Helsingin Uuttiset publicerar en lång artikel om fallet Sibbo av chefredaktören Risto Hietanen. Hietanen benämner pretentiöst sin text "analys", men i verkligheten innehåller den inte mycket mera än populistisk politisk retorik. Detta är inte förtsa gången som Helsingin Uuttiset på ledarsidan publicerar osakliga och kränkande texter i det aktuella ämnet. Ur artikeln framgår för övrigt tydligt, fastän kanske oavsiktligt, vilket politiskt parti Hietanen representerar. Jag torde återkomma med en analys av Hietanens "analys".

MTV3 nyheter avslöjade att Hannes Manninen i morgon skall utse en utredningsman. Manninen medgav i en intervju samtidigt att tillsättandet av en utredningsman gör Helsingfors ansökan överflödig. Det betyder att det framöver i ännu högre grad är centerministrarnas agerande som bör utsättas för granskning och kritik gällande fallet Sibbo. Manninens politiska karriär torde därmed gå mot sitt slut.

Jag gav idag en intervju för programmet obs, som i fredag (22.9) skall handla om "IT-samhälle för alla?" Några frågor som jag var oförberedd på gick utanför mitt kompetensområde. Programmet sänds alltså i den digitala FST-kanalen Femman på fredag 18:30 och i repris även analogt på lördag 11:05 i TV2 och FST5.

Barbarer eller klåpare? Den 19 september 2006

Förhöret av kommundirektör Markku Luoma och styrelseordförande Christel Liljeström och förtroendeomröstningen i Sibbo kommunfullmäktige är en av många märkligheter i "fallet Sibbo". Sibboledningens förhandlingsposition stärks knappas av att egna vargar biter. Ändå har utfrågningen av Luoma och Liljeström kanske varit till Sibbos fördel, eller åtminstone till Helsingforsledningens nackdel. Nu har ett förhörsprotokoll, som borde ha varit hemligstämplat, offentliggjorts i medierna. Förtroendeomröstningen ger förhörsprotokollet stor trovärdighet. Helsingforsledningen har inte heller dementerat den information som lekt ut.

Helsingin Sanomat har idag publicerat en karta (se HS:s nätupplaga) med de två alternativ som Luoma och Liljeström erbjöds i Helsingforsledningens utpressningsförsök. (Se Skenbar utpressning. Den 15 september 2006.) Kartan i Helsinginsanomat bekräftar att det större område som Helsingfors skulle kräva om Sibbo inte gick med på att frivilligt avstå det mindre området inte sammanfaller med det område som Helsingfors på fullmäktigemötet i juni beslöt att annektera. (Jämför karta i formatet pdf.)

Om kartan i Helsinginsanomat stämmer överens med Helsingforsledningens hot, har gränserna senare ritats om så att även Ingmans fabrik och Sibbesborg ingår i det område som Helsingfors önskar inkorporera. Har Helsingfors medvetet dragit gränserna så att Sibbesborg och Ingmans mejeri skulle tillfalla huvudstaden är man brutal och skamlöst girig. Man kan utan att överdriva tala om exceptionell råhet och hänsynslöshet. Om Sibbesborg och Ingmans mejeri i misstag hamnat innanför området, har Helsingfors gjort bort sig fullständigt. Åtminstone skulle det bevisa att hela beslutet att ansöka om att få annektera sydvästra Sibbo är synnerligen dåligt förberett och att stadsplaneringskontoret saknar elementära kunskaper om det område som man nu i rask takt vill planera. Helsingfors biträdande statsdirektör Pekka Korpinen har dock hävdat motsatsen. (Se Minoritetsförtryck. Den 10 augusti 2006.) Var och en kan dra sina slutsatser därav.

Den största skillnaden mellan de två kartorna eller områdena är att det ursprungliga (större) området skulle omfatta en betydligt större del av Sibbo skärgård än det nu aktuella området gör. Helsingforsledningen skulle alltså ha hotat med att inkorporera nästan hela Sibbo skärgård inklusive alla öar och områden som Sibbo kommun äger. Det förslaget är helt sanslöst. Nu planera Helsingfors dock istället att klyva Sibbo skärgård i tu. Helsingfors gör inte längre anspråk på Norrkullalandet, Möholmen och Röysö. Däremot har man dragit gränsen så att skärgårdens centrum Simsalö just skulle falla innanför Helsingfors gränser. Är de som ritat gränserna hänsynslösa barbarer eller bara klåpare?

Det gröna Sibbo. Den 17 september 2006

Riksdagens talman Paavo Lipponen uttalade igår i ett tal förhoppningar om flexibilitet i tvisten mellan Sibbo och Helsingfors. I överenskommelsen om markområdet borde man ge efter till fördel för Sibbo. Lipponen framhöll dock att markarrangemangen är en oundvikliga. Speciellt är utbyggnaden av metron österut essentiell med tanke på samhällskostnaderna och miljöskyddet. (Se Yle, HS.) Eftersom jag inte hört eller sett Lipponens tal vet jag inte om han även direkt hävdade att inkorporeringen av sydvästra Sibbo är en förutsättning för att metron skall kunna dras österut. Vädjanadet till miljöskyddet är dock anmärkningsvärt. Lipponen är inte den enda som i miljövårdens och den hållbara utvecklingens namn vill tvångsansluta delar av Sibbo till huvudstaden.

När jag själv på 80-talet var en grön yngling var det självklart att Sibbo var en grön kommun jämfört med grannkommunerna i allmänhet och Helsingfors i synnerhet. Den gröna vågen gav Sibbos traditionnella utvecklingskritika politik rätt. Småskalighet och naturenlighet var centrala idéer i den tidens gröna tänkande. Så lär det fortfarande vara i Sibbo, där de gröna idkar ett nära samarbete med Svenska folkpartiet. Många gröna pionjärer flyttade på 80-talet från Helsingfors till landsbygden, inte minst till Sibbo. Den gröna rörelsen och miljötänkandet har emellertid förändrats sedan 1980-talet. I huvudstadsregionen har de gröna närmat sig socialdemokraterna, samtidigt som kommunal- och miljötekniken utvecklats. Där miljöproblemen för ett par årtionden sedan koncentrerades till storstäderna, lär landsbygden idag per kapita vara en större miljöförorenare. (Här torde man dock inte beakta stadsbornas fritidsresande och -boende.)

Tack vare Sibbos återhållsamma politik har värdefulla miljöer bevarats öster om Helsingfors. Samtidigt har man bevarat en reserv för bostadsbygge. Att Sibbo nu skulle tvingas avstå sydvästra Sibbo som straff för sin senfärdiga och utvecklingsfientliga politik känns därför synnerligen orättvist, speciellt när annekteringen motiveras med naturskydd och hållbar utveckling. Argumenten är sällan uppriktiga. Speciellt bör det noteras att det urbana boendets miljövänlighet är ett argument som de maktutövande centerministrarna Vanhanen och Manninen aldrig kan ange som skäl till annekteringen av sydvästra Sibbo.

En som trots allt torde vara uppriktig då han förespråkar annekteringen och metro till (nuvarande) Sibbo med miljöargument är Osmo Soininvaara. (Se Motstridiga målsättningar. Den 29 juli 2006.) Det stämmer att kollektivtrafik är mycket miljövänligare än privatbilism. Själv äger jag inte bil. Det gjorde inte heller mina föräldrar på den tiden jag bodde hemma i Sibbo. Jag skaffade körkort för fem år sedan, men jag åker alltså fortfarande kollektivt - då jag inte cyklar. På väg till Sibbo har jag flera gånger sett den gröna ideologen och f.d. ministern då han cyklat eller gått (!) till sitt sommarställe nära mina föräldrars hem i sydöstra Sibbo. Det har slagit mig att cykelfärden skulle underlättas om metron drogs längre österut, men Soininvaara har nog andra motiv till sina metroplaner.

I princip kunde sydvästra Sibbo byggas på ett modern miljövänligt sätt med hjälp av nutida miljö- och kommunalteknik samt spårförbindelse. Det är även så Sibbo nu vill utveckla kommunen, men Helsingfors skulle ha bättre ekonomiska förutsättningar att göra det. Den teoretiska möjligheten att i sydvästra Sibbo förverkliga Sioninvaaras idealsamhälle berättigar dock inte Helsingfors anspråk på området. Soininvaara har i en artikel i Helsingin Uuttiset skrivit att "Lounais-Sipoon liittäminen Helsinkiin avaa innostavat mahdollisuudet tehdä huikean hyvää kaupunkia. Lähes tyhjässä maastossa voi noudattaa parhaita kaupunkisuunnittelun periaatteita." Dess värre kan inte ens Soininvaaras ädla mål helga de orättfärdiga medlen, speciellt som det är naivt att tro att den av samlingspartiet styrda huvudstaden skulle förverkliga Soininvaaras gröna drömmar.

Nog är det höjden att rikspolitikerna inte blandar sig i Esbos motsträvighet när det gäller en utbyggnad av metron västerut, men tar parti för Helsingfors när det gäller expansionen österut. Dessutom finns det stora outbyggda områden invid befintlig järnväg i Helsingfors. (Jag skall återkomma till detta i ett senare inlägg.)

Hur det än går med Helsingfors planer på att annektera sydvästra Sibbo torde utbyggnaden av metron österut inte vara aktuell innan hela Västerkullakilen anslutits till Helsingfors eller Helsingfors gått samman med Vanda. (Se Exklav. Den 14 september 2006.) Dessutom är det knappast möjligt eller vettigt att utvidga metron i båda riktningarna samtidigt. Därmed är det även med tanke på miljövårdensaspekter bättre att sydvästra Sibbo byggs ut något långsammare i överensstämmelse med Sibbos egen plan än att Helsingfors förverkligar sina planer enligt uppgedd stram tidtabell.


Jag cyklade idag fram och tillbaka från Nordsjö till Träskby i sydöstra Sibbo. På vägen tog jag lite bilder med min nya kamera.

En känslofråga. Den 16 september 2006

Den socialdemokratiska kommunpolitikern Hanne Aho från Sibbo säger i gårdagens Hufvudstadsblad att sydvästra Sibbo är en känslofråga för Svenska folkpartiet: ”Vi finskpråkiga analyserar frågan intellektuellt men för de svenskspråkiga är detta en känslofråga.” Ahos uttalande är ämnat som kritik, men jag hoppas att hon har rätt. Dels får man hoppas att finskspråkiga kan analysera Sibbofrågan intellektuellt, dels får man hoppas att sydvästra Sibbos öde för så många som möjligt även är en känslofråga.

Att förena känslor och förnuft är inte alltid lätt. När det står stora känslomässiga värden på spel är det lätt att förlora besinningen. Då kan man handla emotionellt, odiplomatiskt och taktiskt oförnuftigt. Men även bakom rationellt handlande finns ofta känslomässiga värden. Det är känslofrågor och känslomässiga värden som motiverar människor till ideeltt arbete och uppoffringar. I ett gott samhälle har människorna inte bara känslomässiga förhållande till sina närmaste och sina hem, utan även till sin hemort. Brist på hembygdskänsla resulterar i rotlöshet. Kärleken till hemorten kommer vanligtvis med åren, men den kan även ärvas från en äldre generation eller befolkning.

Att omfåtta vissa grundläggande värden är allmänmänskligt. Vad som är ett grundläggande värde eller ett självändamål varierar däremot. I nomadiska kulturer är behovet att rota sig på en ort inte så stort. Stammen går före hemorten eller hemlandet. I Europa och speciellt i Norden har den territoriellt betingade identiteten varit av central betydelse för majoritetsbefolkningen. Därmed har fosterlandet och hembygden, på gott och ont, uppfattats som egenvärden.

Om vi glömmer identitetsfrågor och känslofrågor kunde vi väl gå in för ett EU bestående av t.ex. tio delstater med ca 50 miloner invånare var och engelska som gemensamt språk. Här skulle vi ha ett funktionellt och rationellt Europa! Men även den som "analyserar frågan intellektuellt" inser att en dylik union vore ett omänskligt skräckvälde jämförbar med klassiska utopier. Vi vill inte bara ha service och unionens bidrag för vår materiella välfärd. Vi vill även förbli finländare, ester, svenskar och danskar. Hemorten och de nationella rötterna är inte minst viktiga för dem som bor utomlands. Ofta är det först då vi flyttar som vi inser hur viktig vår hembygd är för vår identitet.

Helsingfors stadsstyrelseordförande Jan Vapaavuori har i sin politiska retorik försvarat planerna på att annektera sydvästra Sibbo med Fosterlandets väl. Är Finland en känslofråga för den samlingspartistiska politikern? Förhoppningvis är styrelseordförandens fosterländskhet uppriktig, även om argumenteringen i det aktuella fallet inte övertygar. Nationens överlevnad står och faller inte precis med anslutningen av sydvästra Sibbo till huvudstaden. Även finlandssvenskar och Sibbobor är i regel fosterländska. Men för den svenska befolkningen är i allmänhet även hembygden ett upphöjt värde jämförbart med hemlandet. (Se Sibbo mihi patria est. Den 21 juli 2006.) Det kan kanske förklara varför Sfp i Sibbo är villigt att offra partiets maktposition och det svenska språkets starka ställning för att bevara kommunens nuvarande gränser.

Det är beklagligt att man i utformandet av den nya ramlagen för kommun- och servicestrukturen ensidigt har beaktat servicebehovet. Människan lever inte av service allena, även om de flesta i en utsatt situation skulle prioritera servicen framom identitetsfrågor. För att ett lokalsamhälle skall vara välfungerande måste befolkningen ha en lokalt förankrad identitet och känna en viss samhörighet. Identitetens och känslornas betydelse har man insett i företagsvärden där man satsar stort på att få personalen att känna tillhörighet med företaget eller brandet. Ett fungerande lokalsamhälle förutsätter likaledes att kommungränsen är en känslofråga.

Jag utövade idag lite roskisdykning (dykning i soptunna) för att få tag på förra veckans NYT-bilaga till Helsingin Sanomat. (Se nedan.) Texten om "Öster vår" (Itä meidän) är ironisk skriven, men udden är främst riktad mot Helsingfors.

Skenbar utpressning. Den 15 september 2006

Sibbos kommundirektör Markku Luoma och styrelseordförande Christel Liljeström har förhörts angående "fallet Sibbo", dvs Helsingfors planer att annektera en del av kommunen. Luoma och Liljeström misstänks för att inte ha förmedlat information från ett par informella träffar som de haft med Helsingfors stadsdirektör Jussi Pajunen och styrelseordförande Jan Vapaavuori. Den interna kritiken från kommunpolitiker i Sibbo verker inte ändamålsenlig, men genom att Luoma och Liljeström förhörts har relevant och intressant information kommit fram. Informationen är trovärdig, då Luoma och Liljeström utfrågats var för sig.

Förhören har resultetrat i sexiofyra sidor som delvis ger ny information, delvis bekräftar tidigare misstankar. Pajunen och Vapaavuori har i hemliga samtal medgett och rentav understrukit att Helsingfors annekteringsplanerna handlar om skattebasen, dvs stadens egna ekonomiska intressen. Speciellt bekräftas misstankarna om utpressning. På löpsedlarna för dagens Helsinginsanomat kan man läsa att Helsingfors ledning försökte hota Sibbo till gränsförskjutningar ("Helsingin johto yritti uhkailla Sipoota rajansiirtoon"). Tidningen skriver att "Sondeeraukseen perustuvaan valmisteluun näyttävät kuuluneen pakonomainen salailu ja kiristystä muistuttava uhkailu." Det var inte bra publicitet för Pajunen och Vapaavuori. Indirekt är det dålig publicitet även för centerministrarna Vanhanen och Maninnen.

Det var enligt förhörsprotokollet Helsingforsledningens önskan att träffarna skulle hemlighållas. Ledaren i gårdagens Huvudstadsblad tolkar protokollet så att det är Vapaavuori som är skyldig till att förhandlingarna fördes i hemlighet, ifall det inte var regeringens krav. Orsakerna till att man ville föra informella diskussioner med Sibboledningen i hemlighet samtidigt som man öppet förhandlade med Vanda kan man spekulera om. En möjlighet är att man egentligen inte alls ville förhandla med Sibbo.

Om Sibbo formellt frivilligt avstått ett mindre område till Helsingfors, hade huvudstaden inte behövt centerministrarnas uttalade stöd. Ur statsminister Vanhanens perspektiv är dock hela idén med annekteringen att Centern eller han själv får manifestera sitt stöd och sin förståelse för huvudstadens behov. (Se Statsministerkandidaten och Helsingfors önskningar. Den 8 september 2006.) Vid den andra träffen mellan Helsingforsledningen och Sibboledningen skall Pajunen och Vapaavuori ha erbjudit att nöja sig med ett hälften så stort område ifall Sibbo "frivilligt" skulle avstå från området. Helsingfors stadsdirektör och stadsstyrelseordörande måste dock ha insett att Sibbo, dvs Luoma och Liljeström, omöjligen kunde acceptera detta erbjudande. Slutsatsen är att erbjudandet inte alls var seriöst menat. Det hela handlade kanske trots allt inte om utpressning.

Parallellerna till Molotov-Ribbentrop-pakten blir bara tydligare. (Se Vanhanen som Hitler. Den 13 augusti 2006.) Inför andra världskriget gjorde Sovjetunionen anspråk på Karelska näset, eftersom Leningrad behövde området. Naturligtvis kunde Finland inte gå med på kraven. Det hade Stalin dock knappats räknat med eller ens hoppats på, eftersom Sovjetunionen i hemlighet kommit överens med Tyskland om att ockupera hela Finland. Sovjetunionens förslag att Finland "frivilligt" skulle avstå ett mindre landområde var antagligen ämnat att berättiga en annektering av ett större område. Då Finland inte visade förhandlingsvilja och förståelse för Sovjetunionens behov fick man skäl att attackera Finland.

Avslöjandet om (den eventuellt skenbara) utpressningen har upprört Helsingforspolitiker, speciellt på socialdemokratiskt håll. Det avslöjar ikväll Helsingin Sanomats nättidning.

Exklav. Den 14 september 2006

Dickursby är Vandas administrativa centrum. Dickursbys betydelse ökar när järnvägsförbindelsen till flygstationen förverkligas. Dess värre ligger Dickursby mycket nära Helsingfors gräns. Speciellt är det en olägenhet att Nedre Dickursby norr om Ring III hör till Helsingfors. En anslutning av Nedre Dickursby till Vanda torde vara lagligt möjligt, om den berörda befolkningen bara godkände gränsjusteringen. Nedre Dickursby hörde ännu på 1940-talet till Vanda, eller rättare sagt Helsinge så som kommunen hette fram till 1972.

Senaste vår diskuterade Vanda och Helsingfors öppet en gränsjustering enligt vilken Vanda skulle få Nedre Dickursby av Helsingfors och Helsingfors i gengäld skulle få den sk Västerkullakilen i sydöstra Vanda. Helsingfors deklarerade öppet att staden ville expandera österut och inte bara bebygga Västerkulla marker, utan senare även ansluta en del av Sibbo till huvudstaden. I själva verket behövde Helsingfors sydöstra Vanda speciellt för att gränsa till Sibbo. Utan ett sammanhängande landområde kan ett område inte anslutas till en annan kommun eller stad. Byteshandeln mellan Vanda och Helsingfors föll dock på att invånarna i Nedre Dickursby, främst av ekonomiska skäl, inte ville att deras stadsdel anslöts till Vanda. Helsingfors valde att respektera dessa invånares önskan att förbli helsingforsbor och betala lägre skatteöre.

Det märkliga med planerna om gränsförskjutningar mellan Vanda och Helsingfors är att man antagligen redan 2008 ämnade uppta en förhandlingar om sammangång mellan städerna. Helsingfors kunde väl ha väntat med att exploatera Västerkulla gårds kulturhistoriskt värdefulla marker och landskap. Efter en sammangång med Vanda skulle det dock ha varit ytterst svårt att argumentera för ett behov att annektera delar av Sibbo inom en överskådlig framtid. Innan en fusion mellan städerna kunde bli aktuell måste alltså Helsingfors först få sydvästra Sibbo. Detta torde Helsingfors även ha kommit överens om med Vanda.

Som en följd av att invånarna i Nedre Dickursby motsatte sig (ett eventuellt endast tillfälligt) byte av hemkommun, ändrade Helsingfors sina planer. Den 21 juni beslöt Helsingfors stadsfullmäktige att ansöka om att få annektera sydvästra Sibbo samt endast en liten del av Västerkullakilen, eftersom ett byte med Vanda nu inte var aktuellt. I praktiken skulle sydvästra Sibbo enligt de nya planerna bli en enklav eller exklav till Helsingfors (se Storhelsingfors. Den 14 augusti 2006), trots att området söder om Österleden fornmellt kanske skulle uppfylla lagens krav på ett sammanhängande landområde.

En exklav kan inte inte utvecklas till en integrerad del av Helsingfors. Förverkligas Helsingfors aktuella planer, blir sydvästra Sibbo en koloni eller lydstad. Hade Helsingfors offrat Nedre Dickursbyborna och erhållit Västerkulla gård och Västersundom hade situationen redan varit en helt annan. Efter en samgång mellan Vanda och Helsingfors hade även Sottungsby hört till ett förenande område mellan (sydvästra) Sibbo och huvudstaden. Problemet med denna naturliga, socialt hållbara och kulturhistoriskt sett mera acceptabla lösning är bara att efter en fusion mellan Helsingfors och Vanda huvudstaden inte längre hade kunnat hävda att staden behöver mera mark att bebygga. I själva verket är det allstå planerna på en sammanslagning av Helsingfors och Vanda och eventuellt Esbo som gör att Helsingfors har bråttom med att inkorporera delar av Sibbo. Detta kan man dock inte medge, eftersom det skulle göra planerna på att annektera sydvästra Sibbo fullständigt oberättigade.

Senaste söndag gjorde jag en cykeltur via Västersundom och Sottungsbyvägen till Östersundom. (Se bilden ovan.) Visst kunde Västersundom och Östersundom utgöra en naturlig helhet. Västersundomborna har länge anlitat Östersundom kapell. Och går man långt tillbaka i tiden så hörde så väl Västersundom och Sottungsby som hela sydvästra Sibbo till Sundom fjärding, samma "fjärdedel" av Sibbo (administativa) socken. (Se Helsinge och Sibbo. Den 3 september 2006.) Men Helsingfors väljer att gå fram som en brutal kolonisatör.