Politikerförakt. Den 22 augusti 2006

Politiker förtjänar ibland att föraktas, men i sig är politikerförakt beklagligt. Politikerföraktet leder till minskat intresse för politik och därmed till att medborgarna inte bevakar politikernas bruk och missbruk av sin makt. Själv ogillar jag många politiker, men jag skulle inte säga att jag föraktar dem. Jag var mycket besviken när Matti Ahtissari valdes till president istället för Elisabeth Rehn. Jag var upprörd när Tarja Halonen och inte Esko Aho valdes till president vid följande presidentval. Jag ogillade Halonen för hennes värderingar och hennes bakgrund, men jag har aldrig föraktat henne. Enda gången jag blivit vred på henne var när hon sidsteppade Aho från direktörsposten vid Finlands bank. Då var mina sympatier på Centern i allmänhet och på Esko Aho i synnerhet.

Den gångna sommaren har jag anslutit mig till skaran av medborgare som känner politikerförakt. Mitt förakt riktar sig dock mot en enda politiker, den gråa centerpolitikern som efter Anneli Jäätteenmäkis fall råkade bli partiordförande och därmed statsminister. Helsingforsledningens fula spel denna sommar är ämnat att öka politikerföraktet, men något egentligt förakt känner jag inte för Helsingforspolitikerna. Jag kan inte ens säga att jag föraktar kommunminister Manninen, fastän jag tycker att han borde ha avgått redan i juni. Politiker är människor som jag själv med ambitioner och fåfänga. Det är mänskligt och ibland till och med nödvändigt att kompromissa med sina värderingar och principer. Men för en statsminister som i feghet väljer att offra den som har svårast att försvara sig kan jag inte känna annat än förakt.

Enligt YLE Internytt och Radio Vega Aktuellt har statsministern idag upprepat sitt stöd för Helsingfors annektering av sydvästra Sibbo. Statsministern "ser inga större hinder" för annekteringen. Indirekt säger han att annekteringen behövs för att "balansera bostadsmarknaden i huvudstadsregionen".

I klartext skulle en "balanserad bostadsmarknad i huvudstadsregionen" betyda att den höghuslegenhet som jag i årtal dubbeljobbad för skulle sjunka i värde samtidigt som den förestående rörrenoveringen antagligen ytterligare skulle fördyras som en följd av den brist på rörmåkare och byggnadsarbetare som Helsingfors snabba bebyggande av sydvästra Sibbo skulle leda till. Men det är inte därför jag föraktar statsministerns ställningstaganden. I själva verket finner även jag det önskvärt att bostadspriserna hålls måttliga i huvudstadsregionen. Den "balanserande" effekten kunde även utebli, då ett omfattande byggande i Sibbo skulle betyda att man byggde mindre på annat håll. Vad jag föraktar är en politik som går ut på att undvika konfrontation med Helsingfors stora av samlingspartiet styrda granne Esbo och kompensera bristen på ledarskap och stöd för huvudstaden med att offra en liten kommun som styrs av språkminoritetens parti. (Se Storhelsingfors. Den 14 augusti 2006 samt Den mobbade Centern. Den 9 augusti 2006 .) Jag föraktar även en politik som går ut på att försöka skapa koncensus för att kunna köra över lagen. Var det inte just det Centerpartiet sysslade med under Kekkoneneran?

Om statsministern verkligen inte ser några större hinder för Helsingfors annektering av sydvästra Sibbo, hur är det då med lagligheten? Man frågar sig hur statsministern överhuvudtaget vågar stöda en plan som av juridiska experter bedöms som lagstridig. Det kan väl ändå inte vara så att den juridiska expertis som centerministrarna kontaktat råkar var just de som bedömer fallet i domstolen? I så fall har man brutit mot principen om maktfördelning mellan verkställande och dömande makt, den västerländska rättstatens grundval.

Keskusta pettää aina. Den 21 augusti 2006

Centerns riksdagsgrupp har idag uttryckt sin tillfredställelse över regeringens kommunpolitik. Enligt partiordförande Matti Vanhanen är regeringens prestationer så starka att oppositionen inte har några vapen inför valet. Oppositionspartiet Samlingspartiet kan ju inte klaga då centerministrarna lovat allt vad Helsingfors samlingspartistiska ledning kunnat begära gällande "kommunförnyelselösningar" (kuntauudistusratkaisuja). (Se YLE Uutiset.) Istället har Centern skaffat sig en ny bitter fiende i regeringspartnern och den gamla trogna bundsförvanten Svenska folkpartiets anhängare. Dessa dagar talas det mycket illa på svenska om Centern och vissa centerministrar. Finlandssvenskarna är inte så många, men tillräckligt inflytelserika för att Centerns svek mot Sibbo, Sfp och lagligheten kan visa sig dyr. I den nuvarande regeringen är det istället för sossarna Sfp som har skäl att notera att Centern sviker. Kepu pettää aina.

Språkbarriär. Den 20 augusti 2006

Det är inte många som läser min blogg, speciellt som mina läsare i Sverige vid det här laget torde ha tröttnat på allt skriveri om Sibbo. Jag kunde ha fått en hel del av mina blogginlägg publicerade i finlandssvenska tidningar, men om mitt syfte med att skriva var att påverka opinionen så vore det gangnlöst. När det gäller finlandssvenskarna så har de väl aldrig varit lika eniga som nu när det gäller att fördöma Helsingfors planer på att inkorporera sydvästra Sibbo. Det är i och för sig anmärkningsvärt, då Sfp håller fast vid att partiets fördömande av planerna inte handlar om språkpolitik. Att publicera i finskspråkiga tidningar vore däremot mera meningsfullt. Jag skriver dock inte själv finska.

I Finland utövar Sanoma-WSOY och mediekoncernens största dagstidning Helsingin Sanomat en oerhörd makt. Pga språkbarriären stängs finslandssvenska röster ut från landets viktigaste forum.

Egnahemshus. Den 19 augusti 2006

När Matti Vanhanen blev satstsminister väckte han uppmärksamhet med att stanna kvar i sitt egnahemshus i Nurmijärvi, inte allt för nära Helsingfors. Medierna drev med Vanhanen och hans idealiserande av det idylliska egnahemsboendet. Vanhanens personliga egnahemsidyll sprack med hans äktenskap, men nu tycks Centern och Helsingfors stad ha funnit varandra i värnandet om egnahemsboendet. Den oheliga alliansen mellan Helsingfors och centerpartiet representeras väl av kommunminister Hannes Manninens påstående att "vanliga Helsingforsbor ska ha rätt att bo i egnahemshus utan att byta kommun." Det är alltså, om man tolkar Manninen ordagrant, de vanliga helsingforsbornas rätt att bo i egnahemshus innanför Helsingfors gränser som ger staden rätt att inkorporera sydvästra Sibbo.

Bristen på förmånliga egnahemshus innanför Helsingfors gränser är i högsta grad ett lyxproblem för de enskilda statsinvånarna och familjerna. För Helsingfors stad är folks önskan att bo i egnahemshus däremot ett ekonomiskt problem. Genom att barnfamiljer och folk med pengar flyttar till egnahemshus utanför stadens gränser förlorar staden så väl invånare som skattebetalare. Ett tiotal Helsingforsskolor är redan indragningshotade. Vid sidan av möjligheterna att förtjäna på att bebygga helsingforsägd mark är utflyttningen från staden det viktigaste motivet bakom planerna på att annektera sydvästra Sibbo. Helsingfors kan dock bevara och även öka sitt invånartal genom att bygga innanför stadens nuvarande gränser.

Att bo i egnahemshus är inte bara dyrt, det är även relativt oekologiskt, speciellt om de som bor i egnahemshuse måste pendla långa sträckor med personbil mellan hem och arbetsplats och om husen inte är anslutna till fjärrvärmenät. Genom att bygga egnahemshus tätt och nära en centralort kan man dock göra boendet mera ekologiskt. Att koncentrera hela Finlands befolkning till Helsingforsregionen är däremot inte speciellt ekologiskt. Avstånden innanför "metropolen", som man så pretentiöst nu vill kalla huvudstadsregionen, blir allt för stora. Dessutom blir trafikstockningarna med bilar som går på tomgång olidlig.

Trots att så väl Helsingfors som minister Manninen talar om egnahemshus, planerar Helsingfors att bebygga sydvästra Sibbo lika tätt som Busholmen. Hur detta skall gå ihop med lockande egnahemshusbebyggelse kan man ifrågasätta. Jämförelsen med gamla Borgå och Ekenäs är bara illvillig retorik. (Finlandssvenskarna gillar ju traditionsrika svenskspråkiga småstadsidyller.) Kanske Helsingfors låtsas att planera bygga tätt bara för att visa att Sibbo inte själv klarar av att bygga ut sydvästra Sibbo. Alternativt så vet man i Helsingfors inte riktigt vad man vill, men man måste passa på att inkorporera sydvästra Sibbo, när man nu en gång, för att citera Jan Vapaavuori, av centerministrarna erbjudits en "once in a lifetime chance, en engångschans att få statsrådets stöd". (Se Bråttom. Den 8 augusti 2006.)

Sibbo kanske inte klarar av att bebygga sydöstra Sibbo lika snabbt som Helsingfors, men det borde verkligen inte ses som ett problem. Genom att Sibbo har utvecklats långsammare än andra kommuner i huvudstadsregionen, har man här ännu kvar en värdefull reserv för framtida egnahemsbebyggelse. Att denna reserv inte allt för snabbt förbrukas borde vara i allmännt intresse, men det är kanske inte i Helsingfors kortsiktliga intresse. Minister Manninen borde vara nöjd över att han lyckats få Sibboledningen att ändra sin politik och inte känna sig provocerad. (Se Hur rädda centerministrarnas ansikten? Den 17 augusti 2006.) Det finns verkligen inte skäl att bestraffa hela kommunen för att styrelseordföranden och kommundirektören inte kunnat förutse Centerns nyckfulla politik. Folk läser ju inte minna bloggar, så ministern kunde kanske med äran i behåll nu ta tillbaka sitt stöd för Helsingfors inkorporeringsplaner. Inkorporeringen behövs ju inte längre när Sibbo går med i Nylands förbund, välkomnar metron till Östersundom och lovar bygga egnahemshus för minst 20 000 nya invånare.

Sorg och bedrövelse. Den 18 augusti 2006

Miljöminister Jan-Erik Enestam (Sfp) säger på insändarsidan i gårdagens Hufvudstadsblad att han informerades av kommunminister Hannes Manninen (c) om Helsingfors planer att inkorporera sydvästra Sibbo och Manninens beslut att stöda planerna i samma skede som statsminister Vanhanen (c) och finansminister Eero Heinäluoma informerades. Så kan det officiellt vara. I praktiken skulle minister Manninen aldrig ha vågat lova sitt stöd för ett initsiativ så uppenbart i konflikt med centerpartiets politiska linje, om inte Vanhanen redan på förhand gett grönt ljus. När huvudena rullar efter nästa val är det dock Manninen som får stå till svars för regeringens kommunpolitik.

Enestam tror inte att Helsingfors planer kommer att förverkligas, eftersom de är olagliga. Han menar även att Sfp inte motsätter sig annekteringsplanerna av språkpolitiska skäl, utan för att partiet slår vakt om lagligheten. Som parti skulle ju Sfp rent av dra nytta av att Sibbo gjorde sig av med det relativt finskspråkiga sydvästra Sibbo och i framtiden inte så radikalt tvingades att öka antalet (finskspråkiga) invånare. Man kan även tillägga att Sibbo numera faktiskt har en finskspråkig majoritet och att samtliga partier i Sibbo motsätter sig en tvångsanslutning. Lika väl har frågan om Sibbos framtid även en viktig språkpolitisk sida, redan av det faktum att Sfp av Helsingfors stadsledning beskylls för att bedriva språkpolitik. Hade Sfp och finlandssvenskarna en bättre goodwill på finskt håll, skulle man inte heller jämföra Sibbo med Nordkorea. (Se Centerministrar i pinsam situation. Den 16 augusti 2006.)

Helsingfors planer på att annektera sydvästra Sibbo upprör hela Svenskfinland. Veckans upplaga av Kyrkpressen innehåller över en sida om angreppet mot Sibbo. Förlusten av sydvästra Sibbo skulle vara speciellt tung för församlingarna i Sibbo, både ekonomiskt och emotionellt. Vid normala kommunsammanslagningar kan ju församlingarna fortleva. Ideella föreningar och friförsamlingar kan nonschalera gränsförskjutningar. Däremot tillåter lagen inte att evangeliskt-lutherska församlingar verkar över kommungränser. Speciellt skulle man i Sibbo, om annekteringen förverkligas, sörja Östersundom kyrka. Kyrkan kan bli Sibbobornas Viborg, ett sår som aldrig läks. Även om gränserna får bestå, har Helsingfors ledning redan nu lyckats förorsaka sorg och bedrövelse.

Där de finlandssvenska medierna dagligen skrivit om Sibbos sak, så saknar man i Sverige totalt intresse för saken. Jag har inte hittat den minsta lilla notis om saken i något rikssvenkt medium. Medan finlandssvenskar ofta identifierar sig med det svenska språkområdet eller den svenska språkgruppen, torde rikssvenskar endast identifiera sig med nationalstaten Sverige och med Norden som helhet. Sibbos sak är inte Sveriges, åtminstone inte så länge Arja Saijonmaa saknar sommarvilla i Sibbo skärgård.

Enligt gårdagens Hufvudstadsblad ser kommunminister Manninen Sibbostyrelsens senaste drag som en provokation. (Se Hur rädda centerministrarnas ansikten? Den 17 augusti 2006.) Mötesbesluten, inklusivet beslutet att ansluta Sibbo till Nylands landskapsförbund, kan istället för en provokation betraktas som en avbön och ångerfull vädjan om nåd: Sibbo gör allt som Helsingfors och Statsrådet begär, bara man inte flyttar kommungränsen.

Hur rädda centerministrarnas ansikten? Den 17 augusti 2006

Kommunminister Hannes Manninen ser enligt en intervju i dagens Hufvudstadsblad Sibbos planer på att inlösa helsingforsägd mark i Sibbo som en provokation. Han säger sig dock inte låta sig provoceras. Om Sibbos mottrdrag i konflikten är en provokation, så är det dock just för att den provocerar Manninen. Hela historien är ytterst pinsam för minister Manninen. Och bättre blir det inte av att han släppt ur sig absurda grodor så som påstående at "Vanliga Helingforsbor ska ha rätt att bo i egnahemshus utan att byta kommun." (Hur är det förresten med dem som redan bor i ett egnahemshus i sydvästra Sibbo?) Den stackars Manninen står knappast personligen bakom den av Vanhanen ledda Centerns nya city-look politik. (Se City-Centern. Den 3 augusti 2006.) Manninen skulle säkert backa, om det för honom - och för statsminister Vanhanen - bara fanns en väg ut med äran i behåll.

Istället för att provocera centerministrarna borde man i Sibbo kanske vara diplomatiska nog att finna en väg ut där alla - inte bara Sibboledningen - kan rädda sina ansikten.

I gratistidningen Uutislehti 100 finns idag en karta över det område i sydvästra Sibbo som Helsingfors stad har ansökt om att få annektera. Kartan ger det felaktiga intrycket att Sibbo skärgårds centralort Simsalö ligger utanför det område som Helsingfors vill inkorporera. I själva verket är det faktum att man dragit gränsen så att Simsalö just skulle hamna på Helsingfors sida av gränsen det som är mest upprörande i Helsingfors planer. Antingen har Helsingfors ritat gränsen i total okunskap om förhållandena i Sibbo eller så förhåller man sig brutalt likgiltigt till skärgårdsbornas livsvillkor, vilket jag redan konstaterat i ett tidigare blogginlägg. Alternativt är Helsingfors territoriella anspråk en ren provokation. Åtminstone har den provocerat Sibbo till motdrag, vilka staden och statsrådet egentligen borde vara nöjda över.

Centerministrar i pinsam situation. Den 16 augusti 2006

Kommunstyrelsen i Sibbo gjorde igår det drastiska beslutet att ansöka om att få lösa in drygt 400 hektar av den mark som Helsingfors äger i sydvästra Sibbo. (Se Internytt eller FNB/Hbl.) Motiveringen är att Helsingfors inte är villigt att sälja sin mark, vilket förhindrar Sibbo att planera för större bosättning. Även om motdraget skulle leda till resultat, har Helsingfors tvingat Sibbo till motgifter. Sibbo torde i själva verket gärna växa långsammare än man nu planerar, trots att det paradoxalt nu är Helsingfors som förhindrar Sibbo att bidra till utvecklingen av "metropolen".

Hur det än går för Sibbo har regeringen och i synnerhet de centerpartistiska ministrararna Manninen och Vanhanen hamnat i en pinsam situation. Antingen har man gett Helsingfors löften om en annektering som strider mot lagen, eller så måste man ta ställning till huruvida man skall hålla fast vid sitt stöd för Helsingfors planer på att annektera sydvästra Sibbo. Håller man sina löften till staden, bevisar man nu att regeringen inte alls i första hand sökte det nationella intresset, utan bara Helsingfors stads ekonomiska intressen och indirekt helsingforsmediernas gillande. Hur skall centerministrarna kunna förklara sitt fjäskande för staden? Och hur skall man efter förd politik kunna motivera sina traditionella väljare att rösta på partiet, när Centern till skillnad från Svenska folkpartiet inte längre slår vakt om den kommunala självstyrelsen?

Helsingin Sanomats ledarskribent Keijo Himanen ifrågasätter i en kolumn i dagens Helsinginsanomat Sibbos förmåga att förverkliga sina nya planer på att bygga ut kommunen. Att planerna skulle förverkligas till punkt och pricka kan naturligtvius ifrågasättas, men det gäller även Helsingfors planer. Speciellt naivt är det att tro att Helsingfors skulle bygga sydvästra Sibbo så idylliskt och ekologiskt som man hävdar. Här handlar det om att vinna De Grönas stöd och lämna Svenska folkpartiet ensamt i opposition i Helsingfors stadsfullmäktige.


Gratististidningen Helsingin Uuttiset har tagit det som sin uppgift att tala för Helsingfors sak. På ledarplats i dagens tidning säger man att Sibbo "har hållit sina gränser stängda som Nordkorea och att språkmuren varit hög". Å andra sidan låter tidningen Matti Lahdenranta från Helsingfors trafikverk indirekt ifrågasätta möjligheterna att bygga ut metron till Sibbo i den brådskande takt som staden nu låtsas planera. Helsingfors vill ge sken av att utbyggnaden av metron österut är så brådskande att Helsingfors måste ta över sydvästra Sibbo bara för den skull. Samma nummer av gratistidningen låter publicera en insändare som citerar en tre år gammal text av Helsingfors statsstyrelseordförande Jan Vapavuori. Vapavuori förnekar här att staden skulle lida av tomtbrist. Istället säger han att det finns rum att bygga för ytterligare 100 000 invånare inom stadens (nuvarande) gränser.