Politikerförakt. Den 22 augusti 2006

Politiker förtjänar ibland att föraktas, men i sig är politikerförakt beklagligt. Politikerföraktet leder till minskat intresse för politik och därmed till att medborgarna inte bevakar politikernas bruk och missbruk av sin makt. Själv ogillar jag många politiker, men jag skulle inte säga att jag föraktar dem. Jag var mycket besviken när Matti Ahtissari valdes till president istället för Elisabeth Rehn. Jag var upprörd när Tarja Halonen och inte Esko Aho valdes till president vid följande presidentval. Jag ogillade Halonen för hennes värderingar och hennes bakgrund, men jag har aldrig föraktat henne. Enda gången jag blivit vred på henne var när hon sidsteppade Aho från direktörsposten vid Finlands bank. Då var mina sympatier på Centern i allmänhet och på Esko Aho i synnerhet.

Den gångna sommaren har jag anslutit mig till skaran av medborgare som känner politikerförakt. Mitt förakt riktar sig dock mot en enda politiker, den gråa centerpolitikern som efter Anneli Jäätteenmäkis fall råkade bli partiordförande och därmed statsminister. Helsingforsledningens fula spel denna sommar är ämnat att öka politikerföraktet, men något egentligt förakt känner jag inte för Helsingforspolitikerna. Jag kan inte ens säga att jag föraktar kommunminister Manninen, fastän jag tycker att han borde ha avgått redan i juni. Politiker är människor som jag själv med ambitioner och fåfänga. Det är mänskligt och ibland till och med nödvändigt att kompromissa med sina värderingar och principer. Men för en statsminister som i feghet väljer att offra den som har svårast att försvara sig kan jag inte känna annat än förakt.

Enligt YLE Internytt och Radio Vega Aktuellt har statsministern idag upprepat sitt stöd för Helsingfors annektering av sydvästra Sibbo. Statsministern "ser inga större hinder" för annekteringen. Indirekt säger han att annekteringen behövs för att "balansera bostadsmarknaden i huvudstadsregionen".

I klartext skulle en "balanserad bostadsmarknad i huvudstadsregionen" betyda att den höghuslegenhet som jag i årtal dubbeljobbad för skulle sjunka i värde samtidigt som den förestående rörrenoveringen antagligen ytterligare skulle fördyras som en följd av den brist på rörmåkare och byggnadsarbetare som Helsingfors snabba bebyggande av sydvästra Sibbo skulle leda till. Men det är inte därför jag föraktar statsministerns ställningstaganden. I själva verket finner även jag det önskvärt att bostadspriserna hålls måttliga i huvudstadsregionen. Den "balanserande" effekten kunde även utebli, då ett omfattande byggande i Sibbo skulle betyda att man byggde mindre på annat håll. Vad jag föraktar är en politik som går ut på att undvika konfrontation med Helsingfors stora av samlingspartiet styrda granne Esbo och kompensera bristen på ledarskap och stöd för huvudstaden med att offra en liten kommun som styrs av språkminoritetens parti. (Se Storhelsingfors. Den 14 augusti 2006 samt Den mobbade Centern. Den 9 augusti 2006 .) Jag föraktar även en politik som går ut på att försöka skapa koncensus för att kunna köra över lagen. Var det inte just det Centerpartiet sysslade med under Kekkoneneran?

Om statsministern verkligen inte ser några större hinder för Helsingfors annektering av sydvästra Sibbo, hur är det då med lagligheten? Man frågar sig hur statsministern överhuvudtaget vågar stöda en plan som av juridiska experter bedöms som lagstridig. Det kan väl ändå inte vara så att den juridiska expertis som centerministrarna kontaktat råkar var just de som bedömer fallet i domstolen? I så fall har man brutit mot principen om maktfördelning mellan verkställande och dömande makt, den västerländska rättstatens grundval.

Google+ Followers