I konflikter och krig är det vanligt att motståndaren eller fienden demoniseras. Fiendens grymhet och styrka överdrivs. Demoniseringen kan skapa enighet och höja stridsmoralen, men framför allt syftar demoniseringen till att berättiga eller legitimera attacker mot fienden.
En stor och stark fiende är lättare att demonisera. Det är lättare att demonisera Goliat än David. I fallet Sibbo har både Helsingforsledningen och den centerpartistiske fullmäktigeledamoten, historieprofessor Laura Kolbe beklagat att konflikten utmålats till en konflikt mellan David och Goliat. Personligen har jag inte noterat denna uttryckliga tolkning av fallet, men det är uppenbart att det moraliskt sett hade varit lättare att göra anspråk på områden som hör till de mera jämbördiga grannkommunerna Esbo och Vanda.
I Sibbofallet har även Helsingfors, helsingforsledningen och centerministrarna beskrivits som en ond fiende. (Se Vanhanen som Hitler. Den 13 augusti 2006.) En bildlig överdrift eller hyperbol behöver dock inte i sig innebära en demonisering. Man tar ofta till överdrifter för att bara uttrycka sin frustration eller ilska. Försvararna av lagligheten och Sibbos lagliga rätt torde dock handla förnuftigt om man försöker hålla diskussionen på en saklig nivå, där verkliga behov, skäl och syften lättare kommer i dagen. Dessutom har Helsingfors stad och regeringen helt andra förutsättningar än Sibbo att bedriva medielobbning, speciellt då det gäller finskspråkiga medier. Det är bättre att hota centerministrarna med avslöjanden och för deras karriär ofördelaktiga nyhets- och debattinlägg än att tömma arsenalen på en gång.
I ett fungerande rättsväsende borde en åtalad inte behöva demoniseras. Lagen definierar vad som är rätt och vad som är fel; lagen är den samma för alla. När det gäller politik - och blandning av politik och juridik - är det dock ofta synnerligen subjektiva uppfattningar som avgör vad som uppfattas som rätt och berättigat.
Under Helsingfors stadsfullmäktiges möte den 21 juni jämfördes Sibbo åtminstone indirekt med DDR. Tidningen Helsingin Uutiset har på ledarplats jämfört Sibbo med Nordkorea. Förutom att man försökt svartmåla Sibbo med retoriska överdrifter har Helsingforspolitiker och -medier riktat hårda beskyllningar mot Sibbo: Sibbo är inte samarbetsvilligt, Sibbo har inte velat planera Helsingforsägd mark i kommunen, Sibbo förhindrar Helingforsregionens utveckling, Sfp bedriver språkpolitik, Sibbo är senfärdig. Dessa beskyllningar, som är osakliga eller åtminstone döljer viktiga aspekter i frågan, är ämnade att berättiga Helsingfors anspråk på sydvästra Sibbo, men kan inte entydigt klassificeras som försök till demonisering. Beskyllningarna främjar dock populistiska tolkningar.
Den verkliga demoniseringen hittar man i diskussionsforum på Internet. Här florerar rena konspirationsteorier om finlandssvenska frimurare som försöker förhindra Helsingfors utveckling. På Internet liksom på allmänna toaletter har det naturligtvis tidigare funnits hatfulla inlegg mott svenska språket, finlandssvenskar och Svenska folkpartiet, men sällan har en demonisering av svenskspråkiga och svenska eller tvåspråkiga orter uppmuntras av den politiska eliten.
Gökunge. Den 9 september 2006
När Helsingfors stadsfullmäktige den 21 juni beslöt om att ansöka om att få ansluta sydvästra Sibbo till huvudstaden var statsminister Matti Vanhanen snabb att uttala sitt stöd för förslaget. "Jag stöder förslaget mycket starkt" ("Tuen esitystä erittäin voimakkaasti"), betonade han i Helsinginsanomat. (Se HS.) Han tillade att Helsingfors rentav uppmuntrats att göra initiativet. Även kommunminister Hannes Manninen (c) från Torneo och Helsingforsbon, finansminister Eero Heinäluoma (s) uttryckte sitt stöd, men i mycket försiktigare ordalag. Varför uttalade Vanhanen så tydligt sitt stöd för ett högst kontroversiellt förslag?
Annekteringen av sydvästra Sibbo strider entydigt mot Centerns politiska linje. Därför kom centerministrarnas förslag som en fullständig överaskning. Även om Vanhanen redan tidigare hade försökt profilera sig som Helsingforsvänlig, var nog statsministerns uttalade stöd en chock för många. Helsiningin Sanomat noterade med det samma att centerministrarna gjorde ett smart drag när man valde att offra Sibbo, eftersom Centern är svagt representerat i kommunen. Det kontroversiella stödet skulle inte märkbart skada centerministrarna eller Centern på andra håll i landet.
För att klara sig väl i nästa riksdagsval, som torde bli ett statsministerval mellan Vanhanen och Heinäluoma, behöver Centern stöd av Helsingforsmedierna. Speciellt Vanhanen, som torde ställa upp i Helsingfors valkrets, måste profilera sig som en huvudstadsvänlig politiker. (Se gårdagens inlägg "Statsministerkandidaternas lyhördhet för Helsingfors önskningar. Den 8 september 2006".) Vanhanens personliga valkampanj kan dock komma att visa sig problematisk för Centern. Helsingfors är den enda valkretsen som inte inkluderar landskommuner. Det är svårt att samtidigt försöka vinna anhängare på landsbygden och i huvudstaden, men kandidater uppställda i Helsingfors kan koncentrera sig på staden. Det här är någonting som Svenska folkpartiet har erfarenhet av. Ju synligare Eva Biaudet profilerar sig som en urban, "cityliberal" Helsingforspolitiker, desto mera förlorar Sfp röster till Centern och Kristdemokraterna i Österbotten. Sfp kan inte ställa upp sin ordförande i Helsingfors valkrets, vilket i och för sig inte behövs, då partiet inte tävlar om statsministerposten.
Redan i senaste presidentval förlorade Centern traditionella väljare till Samlingspartiet och Kristdemokraterna. När Vanhanen försöker värva nya väljare i Helsingfors är det riksdagskandidaterna i det övriga landet som får lida. En försiktig tippning är att en vunnen röst i Helsingfors kan kosta två förlorade röster i gläsbygden, åtminstone på längre sikt. Det är därför anmärkningsvärt att partiet låtit sin ordförande fjäska så högljutt för huvudstaden, men kanske missnöjet pyr under ytan? I en situation där Vanhanen mera eller mindre tvingat Samlingspartiet och Socialdemokraterna att stöda annekteringen av sydvästra Sibbo går hoppet till Centern. Kanske inser man i tid att statsministerkandidat Vanhanen riskerar bli en gökunge.
Annekteringen av sydvästra Sibbo strider entydigt mot Centerns politiska linje. Därför kom centerministrarnas förslag som en fullständig överaskning. Även om Vanhanen redan tidigare hade försökt profilera sig som Helsingforsvänlig, var nog statsministerns uttalade stöd en chock för många. Helsiningin Sanomat noterade med det samma att centerministrarna gjorde ett smart drag när man valde att offra Sibbo, eftersom Centern är svagt representerat i kommunen. Det kontroversiella stödet skulle inte märkbart skada centerministrarna eller Centern på andra håll i landet.
För att klara sig väl i nästa riksdagsval, som torde bli ett statsministerval mellan Vanhanen och Heinäluoma, behöver Centern stöd av Helsingforsmedierna. Speciellt Vanhanen, som torde ställa upp i Helsingfors valkrets, måste profilera sig som en huvudstadsvänlig politiker. (Se gårdagens inlägg "Statsministerkandidaternas lyhördhet för Helsingfors önskningar. Den 8 september 2006".) Vanhanens personliga valkampanj kan dock komma att visa sig problematisk för Centern. Helsingfors är den enda valkretsen som inte inkluderar landskommuner. Det är svårt att samtidigt försöka vinna anhängare på landsbygden och i huvudstaden, men kandidater uppställda i Helsingfors kan koncentrera sig på staden. Det här är någonting som Svenska folkpartiet har erfarenhet av. Ju synligare Eva Biaudet profilerar sig som en urban, "cityliberal" Helsingforspolitiker, desto mera förlorar Sfp röster till Centern och Kristdemokraterna i Österbotten. Sfp kan inte ställa upp sin ordförande i Helsingfors valkrets, vilket i och för sig inte behövs, då partiet inte tävlar om statsministerposten.
Redan i senaste presidentval förlorade Centern traditionella väljare till Samlingspartiet och Kristdemokraterna. När Vanhanen försöker värva nya väljare i Helsingfors är det riksdagskandidaterna i det övriga landet som får lida. En försiktig tippning är att en vunnen röst i Helsingfors kan kosta två förlorade röster i gläsbygden, åtminstone på längre sikt. Det är därför anmärkningsvärt att partiet låtit sin ordförande fjäska så högljutt för huvudstaden, men kanske missnöjet pyr under ytan? I en situation där Vanhanen mera eller mindre tvingat Samlingspartiet och Socialdemokraterna att stöda annekteringen av sydvästra Sibbo går hoppet till Centern. Kanske inser man i tid att statsministerkandidat Vanhanen riskerar bli en gökunge.
Statsministerkandidaten och Helsingfors önskningar. Den 8 september 2006
Centerministrarna har under detta år visar lyhördhet mot Helsingfors stads "behov". Det har Helsingfors samlingspartistiske stadsstyrelseordförande Jan Vapaavuori intygat. Behov betyder att man behöver någonting för att uppnå vissa mål. När det gäller verkliga behov är målet överlevnad. Vi behöver syre för att inte kvävas, vatten för att inte törsta, mat för att inte svälta ihjäl. Utöver de livsviktiga behoven kan man ha andra behov som förutsätts bli tillfredställda för att vissa mål skal kunna uppnås. Andra påstådda behov är överhuvudtaget inga behov, utan bara önskningar. När det gäller Helsingfors påstådda behov av sydvästra Sibbo, bör man fråga efter vilka målen är. Är det lägre skatteöre, bevarande av arbetsplatser på stadsplaneringskontoret eller riksdagsledamot Vapaavuoris omval 2007? Helsingfors överlever nog som stad utan en gränsförskjutning. (För Sibbo kommuns del kan området vara mera livsviktigt.)
Helsingfors har knappast större behov än andra städer och kommuner. Alla styrelseordföranden och kommundirektörer har naturligtvis önskningar. Politiker brukar vara synnerligen lyhörda för städerna och kommunerna i den egna valkretsen. Sällan kan man dock ge åt en kommun och ta från grannkommunen utan att förlora röster i kommande riksdagsval. Helsingfors utgör här ett undantag. Det är därför naturligt att stadsministerkandidater, som ämnar ställa upp i Helsingfors valkrets, gör sitt bästa för att uppfylla stadsledningens önskningar, även om det sker på en annan kommuns bekostnad.
Att Helsingfors uttalar önskningar är ett tillräkligt skäl för regeringen att se till att önskningarna uppfylls. Det är dock inte ett berättigat skäl. Därför måste man hitta på andra skäl, så som nationella intressen och "balansering av bostadsmarknaden i huvudstadsregionen". (Se Politikerförakt. Den 22 augusti 2006.) Även om huvudstadsregionens utveckling är i hela södra Finlands intresse, är själva Helsingfors stads ekonomi inte en nationell fråga. (Se Megalomani? Den 30 augusti 2006 och Helsingfors och Helsingfors. Den 31 augusti 2006.)
När det gäller annekteringen av sydvästra Sibbo har även ekologiska skäl framförts. Helsingfors skulle bygga ut miljövänlig metro. De som önskar bo i egnahemshus skulle få en kortare väg att pendla mellan hem och arbetsplats. (Se Egnahemshus. Den 19 augusti 2006.) Helsingfors skulle även skona Sibbo Storskog, hävdar man. Mångfalden av argument och påstådda behov, som var för sig på inget vis legitimerar en tvångsanslutning, visar att de verkliga syftena bakom ministrarnas stöd inte är gångbara som motiveringar.
Utvecklingen mot statsministerval i Finland, där medierna är oerhört Helsingforscentrerade, medför att inte bara att de stora partiernas ordföranden samtliga ställer upp i Helsingfors valkrets. Det resulterar även i att Helsingfors "behov" betraktas som viktigare än andra städers och kommuners behov.
Konspirationsteorier. Den 7 september 2006
Yle gör i dagens nyhetssändningar reklam för ett aktualitetsprogrom som idag handlar om konspirationsteorier kring "nine-eleven". Detta är i sig ett intressant aktuellt fenomen i medievärlden, men dagens blogginlägg skall handla om konspirationsteorier i sig. Jag har själv på denna blogg odlat en konspirationsteori om en hemliga överenskommelser mellan staten och Helsingfors. (Se Sibbo och Nordsjö hamn. Den 4 augusti 2006.) Ändå ser jag amerikanernas tro på konspirationsteorier kring händelserna för fem år sedan som en form av vidskepelse. Teoriernas fullständiga orimlighet borde vara uppenbara för alla som bara kan tänka rationellt och kritiskt. Därmed inte sagt att det inte existerar konspirationer. Även de mest fantastiska konspirationsteorier kan backas upp av vetenskapsmän, som från svagheter i officiella eller etablerade förklaringar drar allt för långtgående slutsatser. När det gäller WTC-tornen har en professor i fysik lyckats få icke-fysiker övertygade om att den officella utredningen inte ger tillräckliga svar. Det är ändå framför allt president George W Bush som ytterst bär ansvar för att konspirationsteorierna florerar och övertygar amerikaner. Konspirationsteorierna kring nine-eleven handlar om att det i själva verket var presidenten eller regeringen som stod bakom attackerna mot tvillingtornen och Pentagon. Syftet skulle ha varit att legitimera invasioner i Afganistan och Irak. Det är ett faktum att president Bush utnyttjat terrorattacken för att väcka amerikanernas patriotiska känslor och motivera kriget i Irak. Det är anmärkningsvärt hur den stora amerikanska berättelsen om the Founding Fathers och Mayflower väcktes till liv igen i vår förmodade postmoderna tid. Det är anmärkningsvärt hur man i amerikanska medier lyckades binda ihop attackerna den 11 september och Irakkriget till en enda berättelse om "kriget mot terrorismen". Men det är inte förvånansvärt att amerikanerna nu misstror denna legitimeringsberättelse. Attacken den 11 september kom som på beställning för president Bush. Tack vare 9/11 kunde USA gå in i Afganistan och Irak. Tack vare attacken återvaldes Bush till president. Det är sunt av amerikanerna att misstro Bushadministrationen, men de drar fel slutsats. Det var nog inte presidenten själv som beställde flygkapningarna. Genom att Bushadministrationen använt sig av legitimerande myter och utnyttjat historiska fakta för propagandistiska syften har amerikanerna nu inte bara förlorat sitt förtroende för presidenten, utan även för oberoende utredningar och rationella förklaringar. Jag har på denna webbplats tidigare skrivit om legitimerande myter: Om förnekelse av Förintelsen. Den 21 februari 2006 och Historien som legitimerande myt. Den 2 september 2006. Det sistnämnda blogginlägget handlar faktiskt om Sibbofallet. Kanske har Sibbofallet blivit denna bloggs stora berättelse, bloggens röda tråd. Några konspirationsteorier kring varför jag skriver dessa blogginlägg till Sibbos försvar lönar det sig ändå inte att hitta på. Jag hoppas att även säkerhetspolisen - ifall man läser min blogg, vilket man knappast gör - har tillräckligt med humor för att förstå att gårdagens blogginlägg "Vi lämnar traktorerna hemma - denna gång. Den 6 september 2006" var satiriskt skrivet.
Jag har under hela mitt vuxna liv förhållit mig misstänksamt till politiker i allmänhet och svenska socialdemokrater i synnerhet. Ändå har min tillit till politikerna radikalt försämrats under den gångna sommaren. Det beror naturligtvis på Sibbofallet. När en minister sviker grundläggande principer och allt för öppet försöker dölja verkliga avsikter riktas misstron lätt mot politikerna i allmännhet. Förljugna motiveringar skapar inte bara misstänksamhet, utan även grogrund för konspirationsteorier.
Vi lämnar traktorerna hemma - denna gång. Den 6 september 2006
Bästa Sibboaktivister! Som vi alla vet står Finland under stadsminister Matti Vanhanens ledarskap värd för det sjätte ASEM-toppmötet i Helsingfors den 10–11 september. Ett dylikt toppmöte är en unik möjlighet att få internationell medieuppmärksamhet. Speciellt dagarna före toppmötet har journalister och TV-team tid att notera demonstrationer och åsiktsyttringar av olika intresse- och aktivistgrupper. Måndagen den 11 vore ändå den optimala dagen för en traktordemonstration på Mannerheimvägen. Ett hundratal traktorer som helt lagligt kör mellan Mässcentrum och Presidentens slott skulle inte bara skapa trafikkaos, utan skulle även stjäla uppmärksamgeten från såväl anarkisternas stenkastning som ministrarnas och statsöverhuvudenas möte. Att traktordemonstrationen dessutom var riktad mot centerministrar skulle göra det hela ytterst pinsamt för regeringen i allmänhet och stadsministern och kommunministern i synnerhet.
Jag vädjar dock att ni allvarligt överväger att lämna traktorerna hemma, denna gång. Speciellt kommunminister Hannes Manninen har visat sig lätt provocerad. (Se Hur rädda centerministrarnas ansikten? Den 17 augusti 2006.) Då centerministrarna förefaller agera helt oberäkneligt och stöda annekteringsplaner oberoende av dess laglighet, är det bäst att inte i onödan reta upp dem. Risken är stor att några omdömeslösa Sibbobors helt lagliga traktorfärd kan resultera i att Sibbo styckas helt och hållet. Spara även äggen och tomaterna. Om det, trots att vi skonar toppmötet, går så illa att stadsrådet på vintern besluter att ansluta en del av Sibbo till Helsingfors, så är äggen och tomaterna då lämpligt ruttna för att användas.
Jag vädjar dock att ni allvarligt överväger att lämna traktorerna hemma, denna gång. Speciellt kommunminister Hannes Manninen har visat sig lätt provocerad. (Se Hur rädda centerministrarnas ansikten? Den 17 augusti 2006.) Då centerministrarna förefaller agera helt oberäkneligt och stöda annekteringsplaner oberoende av dess laglighet, är det bäst att inte i onödan reta upp dem. Risken är stor att några omdömeslösa Sibbobors helt lagliga traktorfärd kan resultera i att Sibbo styckas helt och hållet. Spara även äggen och tomaterna. Om det, trots att vi skonar toppmötet, går så illa att stadsrådet på vintern besluter att ansluta en del av Sibbo till Helsingfors, så är äggen och tomaterna då lämpligt ruttna för att användas.
Om det omoraliska i Helsingfors agerande. Den 5 september 2006
Juristen och politikern Jan Vapaavuori vågar sig på att diskutera moral i sitt senaste blogginlägg. Så väl politik som juridik är svårt att förena med moral. Sällan blir man lika misstänksam som då en politiker börjar tala om moral eller då en jurist i sitt försvarstal tar till moraliska argument. Hela blogginlägget är en apologi för Helsingfors beslut att ansöka om att få ansluta sydvästra Sibbo till staden. Jag vet inte om Vapaavuori tar sin egen argumentering på allvar eller om det bara handlar om politisk retorik, men jag skall ändå bemöta hans argument.
Enligt Helsingfors stadsstyrelseordförande Jan Vapaavuori är det en Helingforsbeslutsfattares moraliska plikt att främja den egna stadens och de egna kommuninvånarnas sak, inte den egna språkgruppens intressen. Vapaavuori, som även i andra sammanhang anklagat Helsingfors SFP-ledamöter för att svika sin plikt, menar således indirekt att Svenska folkpartiets representanter i stadsfullmäktige handlade omoraliskt då de röstade mot förslaget om annektering. Här blandar nog Vapaavuori ihop politiskt ansvar och väljarnas eventuella förväntningar med moralisk plikt, om han överhuvudtaget tror på en specifik moralisk plikt.
Vapaavuori noterar att SFPare motsatt sig Helsingfors annekteringsplaner även på moralisk grund. Han påpekar sarkastiskt att SFParna verkar ha en annan moraluppfattning än "hela det övriga samhället"! Han säger vidare att det är synnerligen osannolikt att SFParna skulle ha en renare och ädlare moral än andra. Därför drar han slutsatsen att det bakom kritiken finns mera krassa partipolitiska faktorer.
Nej, SFPare har knappast en högre moral än alla andra. De flesta politiker är oberoende av parti tvungna att kompromissa med sin moraliska övertygelse, om de överhuvudtaget har en sådan. Detta förhindrar inte att vissa politiska beslut kan vara mera omoraliska än andra. Det är nog inte bara SFPare och svenskspråkiga som tycker att så väl Vapaavuori som centerministrarna har handlat omoraliskt i Sibbofrågan. I Sibbo kommunfullmäktige är representanterna för samtliga företredda partier emot Helsingfors annekteringsplaner.
En förälders skylldighet är i första hand att ta ansvar för den egna familjen. Däremot är det inte förälderns moralisk plikt att stjäla brödet från grannens bord. Det är tvärtom enligt de flesta människors moraliska uppfattning entydigt fel, speciellt om man klarar sig med mindre eller om man genom att stjäla hotar grannens överlevnad. Ännu mera moraliskt vidrigt är det om man sedan försöker berättiga stölden med att samtidigt vädja till plikten att försörja den egna familjen och se till det allmänna bästa.
De SFP-ledamöter som röstade emot förslaget att Helsingfors skulle ansöka om att få annektera en del av Sibbo torde, trots att de är politiker, ha handlat från en moralisk intuition, som de delar med de flesta människor. Att så många ledamöter från andra partier röstade för förslaget beror, hoppas jag, på att de inte såg det omoraliska i handlingen. Man hade inför omröstningen skapat en bild av Sibbo som en ond fiende, ett slutet samhälle jämförbart med DDR. Man ville kanske tro att beslutet inte bara var bra för Helsingfors, utan för hela nationen. Mera sannolikt är dock att man valde att inte betrakta frågan ur ett moraliskt perspektiv.
Helsinge och Sibbo. Den 3 september 2006
I dagens Helsinginsanomat ingår artikeln "Helsingin pinta-alaa on kasvatettu koko sen historian ajan" som jag omnämner i gårdagens blogginlägg och som publicerades på Internet redan igår kväll. Artikeln har dock fått en ny överrubrik: Helsinki on aina saanut haluamansa (Helsingfors har alltid fått vad staden önskat). Det stämmer emellertid inte att Helsingfors alltid skulle ha fått de landområden som staden hoppats på. Helsingfors försökte länge ansluta delar av Esbo till huvudstaden, men trots att man i Esbo liksom nu i Sibbo pantade på betydande markområden, fick man ge upp. Artikelförfattaren Riku Jokinen hävdar att den nu planerade utvidgningen av Helsingfors österut i ett historiskt sammanhang inte är någonting nytt, men även detta är en sanning med modifikation: Helsingfors har hittills alltid vuxit genom att områden som tidigare hört till Helsinge socken eller landskommun (på finska Helsingin pitäjä respektive Helsingin maalaiskunta) anslutits till staden.
Sibbo och Helsinge/Vanda har båda nyligen firat 650 års jubileum, men Sibbo socken år äldre och har omfattat även nuvarande Helsingfors, Vanda, Tusby och Nurmijärvi. Även efter att Helsinge socken grundats under slutet av 1300-talet hörde delar av det som idag är östra Helsingfors och östra Vanda till Sibbo socken. Min Sibbopatriotism och -identitet har dock ingenting att göra med att stadsdelen Nordsjö, där jag numera bor, en gång har tillhört Sibbo socken. Innan Nordsjö införlivades med Helsingfors år 1966 tillhörde området i århundraden kyrkligt Helsinge socken, från 1826 även administrativt Helsinge socken och från och med 1865 Helsinge landskommun.
Flervåningshuset i Nordsjö där jag äger min och familjens lägenhet blev färdigt 1965. Före Nordsjö anslöts till Helsingfors hade Nordsjö redan utvecklats till en förort till Helsingfors. Området hängde geografiskt inte ihop med den övriga landskommunen, vilket torde ha bidragit till att så väl Nordsjöborna som landskommunen i övrigt var tillfredställda med gränsförskjutningen. Själv har jag på senare tid - kanske lite originellt - börjat betrakta mig som Helsingebo. Det beror främst på att jag jobbat som lärare i Helsinge gymnasium och Helsinge skola i Helsinge kyrkoby. Vid Helsinge kyrka finns även en släktgrav, som ger mig anknytning till kyrkobyn. Dessutom bor jag nära Västerkulla gård, som förutom säd odlar Helsinges gamla agrara traditioner. Men framför allt representerar namnet Helsinge inte bara nuvarande Vanda utan även hela Helsingfors, eventuellt med undantag av stamstaden.
Namnet Helsinge står förutom för agrara och lantliga aspekter även för svenska traditioner. Namnet Helsinge byttes ut mot Vanda år 1972. Då Helsinge blev köping 1972 och stad 1974 kunde orten inte på finska längre heta Helsingin maalaiskunta (ordagrant Helsingfors landskommun) men naturligtvis inte heller döpas om till Helsingin kauppala eller Helsingin kaupunki (Helsingfors stad). Jag finner det ytterst beklagligt att Helsinge inte på svenska fick behålla sitt gamla svenska namn. Namnbytet representerar ett brott med traditionen och ett förnekande av ortens svenska förflutna. Å andra sidan är det roligt när skolor och ideella föreningar trotsar namnreformen och nonchalerar det historielösa namnet Vanda.
Helsinges gamla finska namn Helsingin pitäjä och Helsingin maalaiskunta representerar väl förhållandet mellan Helsingfors och Helsinge/Vanda. Under ett par århundrade var Helsingfors kyrkoherde även kyrkoherde för Helsinge socken tills Helsinge församling blev självständig i mitten av 1800-talet. Delar av Helsinge har tidigare anslutits till Helsingfors, men största delen av dagens Helsingfors anslöts till huvudstaden 1946. Vissa stadsdelar hade före det hunnit vara självständiga köpingar i något årtionde, men Helsingfors har hittills endast expanderat innanför det historiska Helsinge sockens gränser.
Allt sedan Helsingfors grundades har Helsinge/Vanda haft Helsingfors som centralort. Förhållandet mellan Helsingfors och Vanda kunde väl jämföras med förhållanden mellan andra städer och landskommuner som gått samman utan större dramatik och utan att ortens invånare nämnvärt behövt byta identitet. Med Sibbo förhåller det sig annorlunda. Hittills har Sibbo och Helsingfors inte ens varit grannkommuner. Om sydvästra Sibbo ansluts till Helsingfors kommer området inte på årtal att utvecklas till en integrerad del av huvudstaden. Kanske kommer någon historiker att hjälpa invånarna att skapa sig en ny identitet genom att föreslå att den nya stadsdelen skall kallas Sundom, på finska eventuellt Salmi. Sundom fjärding, en "fjärdedel" av Sibbo (administrativa) socken, omfattade fram till 1826 förutom Västersundom i nuvarande Vanda och Östersundom i Sibbo bl.a. Sibbo Storskog och Nordsjö. Men före en historisk Sundomidentitet kan återskapas måste nog Helsingfors gå samman med modersocknen eller -staden Helsinge/Vanda.
Jag förhåller mig inte fullständigt avvisande till kommunsammanslagningar, men de får inte göras utan hänsynstagande till historien och förutsättningar till historiska rötter. Historiska rötter är ofta någonting som historiker skapat, men historia kan inte skapas utan grund i historiska dokument och i det verkliga förflutna. Det är inte historikernas uppgift att försöka legitimera kontroversiella gränsförskjutningar, än mindre att förfalska historia. Däremot kan historien och historikerna hjälpa oss att finna nya rötter efter att en gränsjustering eller en kommunsammanslagning är ett faktum. Historikerna borde oberoende av partipolitiska intressen utreda vilka gränsförskutningar som är godtagbara med tanke på orternas historiska identitet. I princip finns det efter en sammangång mellan Helsingfors och Vanda - med tanke på Sibbo sockens forna storhet - en historisk grund för en fusion även mellan huvudstaden och hela Sibbo, men då skall den nya storkommunen heta Sibbo...
Sibbo och Helsinge/Vanda har båda nyligen firat 650 års jubileum, men Sibbo socken år äldre och har omfattat även nuvarande Helsingfors, Vanda, Tusby och Nurmijärvi. Även efter att Helsinge socken grundats under slutet av 1300-talet hörde delar av det som idag är östra Helsingfors och östra Vanda till Sibbo socken. Min Sibbopatriotism och -identitet har dock ingenting att göra med att stadsdelen Nordsjö, där jag numera bor, en gång har tillhört Sibbo socken. Innan Nordsjö införlivades med Helsingfors år 1966 tillhörde området i århundraden kyrkligt Helsinge socken, från 1826 även administrativt Helsinge socken och från och med 1865 Helsinge landskommun.
Flervåningshuset i Nordsjö där jag äger min och familjens lägenhet blev färdigt 1965. Före Nordsjö anslöts till Helsingfors hade Nordsjö redan utvecklats till en förort till Helsingfors. Området hängde geografiskt inte ihop med den övriga landskommunen, vilket torde ha bidragit till att så väl Nordsjöborna som landskommunen i övrigt var tillfredställda med gränsförskjutningen. Själv har jag på senare tid - kanske lite originellt - börjat betrakta mig som Helsingebo. Det beror främst på att jag jobbat som lärare i Helsinge gymnasium och Helsinge skola i Helsinge kyrkoby. Vid Helsinge kyrka finns även en släktgrav, som ger mig anknytning till kyrkobyn. Dessutom bor jag nära Västerkulla gård, som förutom säd odlar Helsinges gamla agrara traditioner. Men framför allt representerar namnet Helsinge inte bara nuvarande Vanda utan även hela Helsingfors, eventuellt med undantag av stamstaden.
Namnet Helsinge står förutom för agrara och lantliga aspekter även för svenska traditioner. Namnet Helsinge byttes ut mot Vanda år 1972. Då Helsinge blev köping 1972 och stad 1974 kunde orten inte på finska längre heta Helsingin maalaiskunta (ordagrant Helsingfors landskommun) men naturligtvis inte heller döpas om till Helsingin kauppala eller Helsingin kaupunki (Helsingfors stad). Jag finner det ytterst beklagligt att Helsinge inte på svenska fick behålla sitt gamla svenska namn. Namnbytet representerar ett brott med traditionen och ett förnekande av ortens svenska förflutna. Å andra sidan är det roligt när skolor och ideella föreningar trotsar namnreformen och nonchalerar det historielösa namnet Vanda.
Helsinges gamla finska namn Helsingin pitäjä och Helsingin maalaiskunta representerar väl förhållandet mellan Helsingfors och Helsinge/Vanda. Under ett par århundrade var Helsingfors kyrkoherde även kyrkoherde för Helsinge socken tills Helsinge församling blev självständig i mitten av 1800-talet. Delar av Helsinge har tidigare anslutits till Helsingfors, men största delen av dagens Helsingfors anslöts till huvudstaden 1946. Vissa stadsdelar hade före det hunnit vara självständiga köpingar i något årtionde, men Helsingfors har hittills endast expanderat innanför det historiska Helsinge sockens gränser.
Allt sedan Helsingfors grundades har Helsinge/Vanda haft Helsingfors som centralort. Förhållandet mellan Helsingfors och Vanda kunde väl jämföras med förhållanden mellan andra städer och landskommuner som gått samman utan större dramatik och utan att ortens invånare nämnvärt behövt byta identitet. Med Sibbo förhåller det sig annorlunda. Hittills har Sibbo och Helsingfors inte ens varit grannkommuner. Om sydvästra Sibbo ansluts till Helsingfors kommer området inte på årtal att utvecklas till en integrerad del av huvudstaden. Kanske kommer någon historiker att hjälpa invånarna att skapa sig en ny identitet genom att föreslå att den nya stadsdelen skall kallas Sundom, på finska eventuellt Salmi. Sundom fjärding, en "fjärdedel" av Sibbo (administrativa) socken, omfattade fram till 1826 förutom Västersundom i nuvarande Vanda och Östersundom i Sibbo bl.a. Sibbo Storskog och Nordsjö. Men före en historisk Sundomidentitet kan återskapas måste nog Helsingfors gå samman med modersocknen eller -staden Helsinge/Vanda.
Jag förhåller mig inte fullständigt avvisande till kommunsammanslagningar, men de får inte göras utan hänsynstagande till historien och förutsättningar till historiska rötter. Historiska rötter är ofta någonting som historiker skapat, men historia kan inte skapas utan grund i historiska dokument och i det verkliga förflutna. Det är inte historikernas uppgift att försöka legitimera kontroversiella gränsförskjutningar, än mindre att förfalska historia. Däremot kan historien och historikerna hjälpa oss att finna nya rötter efter att en gränsjustering eller en kommunsammanslagning är ett faktum. Historikerna borde oberoende av partipolitiska intressen utreda vilka gränsförskutningar som är godtagbara med tanke på orternas historiska identitet. I princip finns det efter en sammangång mellan Helsingfors och Vanda - med tanke på Sibbo sockens forna storhet - en historisk grund för en fusion även mellan huvudstaden och hela Sibbo, men då skall den nya storkommunen heta Sibbo...
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
Inlägg
