Utredning. Den 13 september 2006

Enligt dagens Helsinginsanomat försöker region- och kommunminister Hannes Manninen utnämna en utredningsman ännu denna vecka. Det är bråttom, enligt Manninen. Inrikesministeriet har haft svårt att hitta en trovärdig toppjurist som kunde ta sig an uppgiften att göra en utredning i Sibbofrågan. Elak och misstänksam som jag är undrar jag om inte inrikesministeriet i själva verket har haft svårt att hitta en jurist som är villig att se lagliga möjligheter för Helsingfors att annektera sydvästra Sibbo.

Varför skall en utredningsaman förästen vara jurist. Jag förstår att frågan är dum, men min okunskap ger mig möjlighet att undra om examen i juridik är ett nödvändigt eller ett tillräckligt villkor. Säkert är att de juridiska aspekterna inte är de enda som bör utredas.

Varför kan inte utredningsmannen vara filosof? Filosofer utgör den enda yrkesgruppen som har specialiserat sig på det allmänna. En filosof borde således kunna se helheter och kombinera relevanta aspekter. Och framför allt kunna medge att han vet alldeles för lite för att på egenhand bli färdig med en utredning innan nästa riksdagsval. Isjälva verket har jag i egenskap av filosof på min blogg redogjort för utredningar om en massa olika relevanta aspekter i fallet Sibbo, men jag kommer att fortsätta mina utredningar länge än. Blogginläggen som berör Sibbofallet finns samlade på adressen http://www.wadenstrom.net/sibbo.htm. Här har ni, minister Manninen en mångsidig utredning i väntan på en officiell ensidig utredning. Men var säker på att jag inte har den rätta inställningen till annekteringsplanernas laglighet!

På tal om jurister vill jag fortsätta att vara lite elak och undra om inte de "stadens jurister" som Helsingfors kommunfullmäktige anlitade inför fullmäktigemötet den 21 juni utgjordes av juristen Jan Vapaavuori själv. Kanske förlitade sig statsstyrelseordföranden i brådskan på sin egen juridiska kompetens. Hur det än är med den saken är det nog pinsamt när juristen Vapaavuori föreslår för fullmäktige att göra ett beslut i lagstridig ordning. Syftet med utredningsmannen är kanske i främsta hand just, liksom minister Enestam föreslagit, att göra Helsingfors beslut om ansökan formellt överflödig. Det kan rädda mångas ansikten.

Gateway-staden. Den 12 september 2006

Många folk har betraktat sitt land eller sin huvudstad som världens medelpunkt. I tiden kallade kinerserna sitt land Mittens rike. I europeisk världshistoria betraktas Europa som världens centrum och flera europeiska huvudstäder - speciellt London, Paris och Rom - har på olika grunder betraktats som hela världens mittpunkt. Även länder och städer i periferin gör ibland anspråk på att ligga i Europas eller hela världens hjärta. Utkanten ligger ju ofta mitt emellan två stora riken eller områden.

Under KSSE-mötet i Helsingfors 1975 var finsk politik i hög grad under sovjetisk kontroll. I Finland ville man dock betrakta Finland som ett neutralt land mellan öst och väst. Finland skulle vara läkaren och förmedlaren. Denna Kekkonens viktiga tes fick sin främsta manifestation just i Konferensen för Säkerhet och Samarbete i Europa. Kanske bygger finländarnas önskan att stå utanför Nato fortfarande delvis på denna identitet som förmedlare mellan öst och väst. Dess värre finns öst och väst inte längre kvar som politiska begrepp.

I princip ligger alla orter mellan öst och väst, men om man med öst menar fjärran östern och med väst USAs östkust ligger Helsingfors och Helsingfors-Vanda flygplats om inte mitt emellan öst och väst, så åtminstone på den kortaste flygrutten mellan öst och väst. Detta geografiska faktum har Finnair framgångrikt utnyttjat i sin strategi och marknadsföring. De sk gateway-resenärerna flyger dock oftast mellan Asien och något annat (västligare) europeiskt land. Även Nordsjö hamn och Lahtisbanan ("genbanan" till Vladivostok) kan tolkas som strategiska projekt med syfte att bekäfta Helsingfors position som en port mellan Asien och Europa. (Se Sibbo och Nordsjö hamn. Den 4 augusti 2006.)

I sitt öppningstal vid ASEM-mötet den 10 september framhöll president Tarja Halonen att "Due to its geographic location, Finland is sometimes called a gateway between Europe and Asia. Therefore, we feel that our country provides a suitable location for this anniversary Summit." Det är nog som en port mellan öst och väst som vi vill se Finland och speciellt dess huvudstad. Om denna bild även går att omsättas i pengar genom logistiska lösningar och arrangerande av konferenser finns det nog ingenting - inte ens lagen eller den kommunala självstyrelsen - som kan stoppa politikerna från att ta till alla tänkbara åtgärder för att förverkliga detta nationella projekt. När man drömmer om Helsingfors som en betydelsefull metropol eller en "ledande Östersjöstad" (se Megalomani? Den30 augusti 2006) är det nog främst gateway-staden som man har i tankarna.

Arrangerandet av VM i friidrott ifjol, värdskapet för Eurovisionens slagerfestival nästa vår och EU-ordskapet i år ger oss finländare och helsingforsare upplevelsen av att befinna oss i händelsernas centrum och på plats uppleva (den stora) historiens vingslag. Under ASEM-mötet rann visserligen det väntade anarkistupploppet på Mannerheimvägen ut i sanden, men visst var det med en viss stolthet som många av oss tittade på finska kravallpoliser i Euronews och andra internationella TV-kanaler. Månne inte finländska ministrar denna gång kände en extra stor stolthet över sin "metropol" när de fick statsbesök från fjärran östern.

Då Helsingfors som en gateway stad är så viktig för vår nationella självkänsla är det just nu speciellt gynsamt att söka regeringens stöd för utveckling av huvudstaden och Helsingfors metropolområde. Dess värre satsar regeringen här helt fel. Om man vill värna om Helsingfors roll som en gateway mellan öst och väst, bör huvudstaden gå samman med moderstaden Helsinge/Vanda. Det skulle gynna planeringen av infrastruktur och de logistiska lösningarna. De skulle även främja bostadsutbudet för arbetskraften i servicebranschen. Man bygger inte villor vid Sibbos guldkust för arbetstagare i transport- eller hotell- och restaurangbranchen. Framför allt skulle en fussion av städerna skapa förutsättningar för en koordinering av samarbetet mellan Helsingfors hamn i Nordsjö och Helsingfors-Vanda flygplats. På köpet skulle sammangången mellan städerna gynna orternas eller ortens image.

Genom en sammangång mellan Helsingfors och Vanda skulle Helsinge/Vanda återförenas med de landområden som man tidigare varit tvungen att avstå ifrån. (Se Helsinge och Sibbo. Den 3 september 2006 .) Samtidigt kunde man lyfta fram Helsinge Kyrkoby som metropolens historiska centrum. Går Helsingfors samman med Vanda kan det faktiskt även finnas förutsättningar för att integrera sydvästra Sibbo eller hela Sibbo med huvudstaden, om det då alls längre är nödvändigt. Till detta skall jag återkomma i ett senare inlägg.

Endast rädda hundar bits. Den 11 september 2006

Nej jag skall inte göra några jämförelser mellan attacken mot Sibbo och terrorattacken "nine-eleven". Det vore absurt. Ämnet 9/11 har jag behandlat färdigt i inlägget Konspirationsteorier. Den 7 september 2006. Iställe vill jag jämförat attacken mot Sibbo med en hund som angriper.

Jag har en gång blivit ordentligt biten av en hund. Det var kanske 1988 som en hund en bet mig blodig och rev sönder mina byxor. Jag hade på inget sätt hotat hunden, men den kände sig kanske träng ändå. Kanske såg den i mig ett lätt byte. På kvällen samma dag som jag blivit biten återbesökte jag gården där hunden hade anfallit mig. Det visade sig att hunden blev vettskrämd för min kompis som jag nu hade med mig. Kanske blev jag biten för att jag visade tecken på rädsla, men det är typiskt att det var en rädd och svag hund som anföll.

Helsingforsledningen har fått mycket kritik för sina fräcka anspråk på sydvästra Sibbo, men man kunde argumentera att Jan Vapaavuori inte hade andra val än att föreslå för stadsfullmäktige att Helsingfors ansöker att få annektera det aktuella området. Om det stämmer som statsminister Vanhanen själv säger att han uppmuntrade staden att göra en ansökan (se Gökunge. Den 9 september 2006), så är det inte Helsingfors som attackerat, utan regeringen eller statsministern själv. Möjliga förklaringar till statsministerna märkliga hållning i Sibbofrågan har jag behandlat tidigare. (Se bl.a. City-Centern. Den 3 augusti 2006 och Statsministerkandidaten och Helsingfors önskningar. Den 8 september 2006.)

Efter presidentvalet var Vanhanen en skadeskjuten minister. Han hade förlorat klart mot så väl den socialdemokratiska sittande presidenten som mot den potentiella samlingspartistiska statsministerkandidaten Sauli Niinistö. Även inom statsminister Vanhanens eget parti förekom det missnöje med den egna kandidaten, som inte lyckats försvara partiets positioner. Med detta som bakgrund är det kanske inte så märkligt att Vanhanen desperat sökte efter möjligheter att erövra Helsingfors och Helsingforsmediernas (läs: Sanoma-WSOY) stöd.

Sedan nederlaget i presidentvalet har mycket förändrats. Enligt en gallupundersökning, som offentliggjordes senaste vecka är Vanhanen den överlägset mest populära statsministerkandidaten. Igår och idag har Vanhanen fått glänsa som värd för det genom tiderna största toppmötet i Finland. Och Frankrikes president Jacques Chirac har pekat ut Vanhanen som Finlands sexigaste man.

Visst smakar det surt när en föraktlig politiker (se Politikerförakt. Den 22 augusti 2006) har framgångar, men mig inger det lite hopp. Centerministararna Manninens och Vanhanens stöd för anslutningen av sydvästra Sibbo till huvudstaden strider inte bara mot Centerns linje. På sikt hotar en dylik politik partiets understöd i landskapen. Nu skulle Vanhanen ha råd att backa. Dessutom har ju Sibbo nu böjt sig för regeringen metropolpolitik och huvudstadsregionens "behov", så ett konstaterande att situationen förändras skulle inte nödvändigtvis få statsministern att förlora ansiktet. (Se Hur rädda centerministrarnas ansikten? Den 17 augusti 2006.) Snarare skulle det manifestera hans styrka och oberoende.

Demonisering. Den 10 september 2006

I konflikter och krig är det vanligt att motståndaren eller fienden demoniseras. Fiendens grymhet och styrka överdrivs. Demoniseringen kan skapa enighet och höja stridsmoralen, men framför allt syftar demoniseringen till att berättiga eller legitimera attacker mot fienden.

En stor och stark fiende är lättare att demonisera. Det är lättare att demonisera Goliat än David. I fallet Sibbo har både Helsingforsledningen och den centerpartistiske fullmäktigeledamoten, historieprofessor Laura Kolbe beklagat att konflikten utmålats till en konflikt mellan David och Goliat. Personligen har jag inte noterat denna uttryckliga tolkning av fallet, men det är uppenbart att det moraliskt sett hade varit lättare att göra anspråk på områden som hör till de mera jämbördiga grannkommunerna Esbo och Vanda.

I Sibbofallet har även Helsingfors, helsingforsledningen och centerministrarna beskrivits som en ond fiende. (Se Vanhanen som Hitler. Den 13 augusti 2006.) En bildlig överdrift eller hyperbol behöver dock inte i sig innebära en demonisering. Man tar ofta till överdrifter för att bara uttrycka sin frustration eller ilska. Försvararna av lagligheten och Sibbos lagliga rätt torde dock handla förnuftigt om man försöker hålla diskussionen på en saklig nivå, där verkliga behov, skäl och syften lättare kommer i dagen. Dessutom har Helsingfors stad och regeringen helt andra förutsättningar än Sibbo att bedriva medielobbning, speciellt då det gäller finskspråkiga medier. Det är bättre att hota centerministrarna med avslöjanden och för deras karriär ofördelaktiga nyhets- och debattinlägg än att tömma arsenalen på en gång.

I ett fungerande rättsväsende borde en åtalad inte behöva demoniseras. Lagen definierar vad som är rätt och vad som är fel; lagen är den samma för alla. När det gäller politik - och blandning av politik och juridik - är det dock ofta synnerligen subjektiva uppfattningar som avgör vad som uppfattas som rätt och berättigat.

Under Helsingfors stadsfullmäktiges möte den 21 juni jämfördes Sibbo åtminstone indirekt med DDR. Tidningen Helsingin Uutiset har på ledarplats jämfört Sibbo med Nordkorea. Förutom att man försökt svartmåla Sibbo med retoriska överdrifter har Helsingforspolitiker och -medier riktat hårda beskyllningar mot Sibbo: Sibbo är inte samarbetsvilligt, Sibbo har inte velat planera Helsingforsägd mark i kommunen, Sibbo förhindrar Helingforsregionens utveckling, Sfp bedriver språkpolitik, Sibbo är senfärdig. Dessa beskyllningar, som är osakliga eller åtminstone döljer viktiga aspekter i frågan, är ämnade att berättiga Helsingfors anspråk på sydvästra Sibbo, men kan inte entydigt klassificeras som försök till demonisering. Beskyllningarna främjar dock populistiska tolkningar.

Den verkliga demoniseringen hittar man i diskussionsforum på Internet. Här florerar rena konspirationsteorier om finlandssvenska frimurare som försöker förhindra Helsingfors utveckling. På Internet liksom på allmänna toaletter har det naturligtvis tidigare funnits hatfulla inlegg mott svenska språket, finlandssvenskar och Svenska folkpartiet, men sällan har en demonisering av svenskspråkiga och svenska eller tvåspråkiga orter uppmuntras av den politiska eliten.

Gökunge. Den 9 september 2006

När Helsingfors stadsfullmäktige den 21 juni beslöt om att ansöka om att få ansluta sydvästra Sibbo till huvudstaden var statsminister Matti Vanhanen snabb att uttala sitt stöd för förslaget. "Jag stöder förslaget mycket starkt" ("Tuen esitystä erittäin voimakkaasti"), betonade han i Helsinginsanomat. (Se HS.) Han tillade att Helsingfors rentav uppmuntrats att göra initiativet. Även kommunminister Hannes Manninen (c) från Torneo och Helsingforsbon, finansminister Eero Heinäluoma (s) uttryckte sitt stöd, men i mycket försiktigare ordalag. Varför uttalade Vanhanen så tydligt sitt stöd för ett högst kontroversiellt förslag?

Annekteringen av sydvästra Sibbo strider entydigt mot Centerns politiska linje. Därför kom centerministrarnas förslag som en fullständig överaskning. Även om Vanhanen redan tidigare hade försökt profilera sig som Helsingforsvänlig, var nog statsministerns uttalade stöd en chock för många. Helsiningin Sanomat noterade med det samma att centerministrarna gjorde ett smart drag när man valde att offra Sibbo, eftersom Centern är svagt representerat i kommunen. Det kontroversiella stödet skulle inte märkbart skada centerministrarna eller Centern på andra håll i landet.

För att klara sig väl i nästa riksdagsval, som torde bli ett statsministerval mellan Vanhanen och Heinäluoma, behöver Centern stöd av Helsingforsmedierna. Speciellt Vanhanen, som torde ställa upp i Helsingfors valkrets, måste profilera sig som en huvudstadsvänlig politiker. (Se gårdagens inlägg "Statsministerkandidaternas lyhördhet för Helsingfors önskningar. Den 8 september 2006".) Vanhanens personliga valkampanj kan dock komma att visa sig problematisk för Centern. Helsingfors är den enda valkretsen som inte inkluderar landskommuner. Det är svårt att samtidigt försöka vinna anhängare på landsbygden och i huvudstaden, men kandidater uppställda i Helsingfors kan koncentrera sig på staden. Det här är någonting som Svenska folkpartiet har erfarenhet av. Ju synligare Eva Biaudet profilerar sig som en urban, "cityliberal" Helsingforspolitiker, desto mera förlorar Sfp röster till Centern och Kristdemokraterna i Österbotten. Sfp kan inte ställa upp sin ordförande i Helsingfors valkrets, vilket i och för sig inte behövs, då partiet inte tävlar om statsministerposten.

Redan i senaste presidentval förlorade Centern traditionella väljare till Samlingspartiet och Kristdemokraterna. När Vanhanen försöker värva nya väljare i Helsingfors är det riksdagskandidaterna i det övriga landet som får lida. En försiktig tippning är att en vunnen röst i Helsingfors kan kosta två förlorade röster i gläsbygden, åtminstone på längre sikt. Det är därför anmärkningsvärt att partiet låtit sin ordförande fjäska så högljutt för huvudstaden, men kanske missnöjet pyr under ytan? I en situation där Vanhanen mera eller mindre tvingat Samlingspartiet och Socialdemokraterna att stöda annekteringen av sydvästra Sibbo går hoppet till Centern. Kanske inser man i tid att statsministerkandidat Vanhanen riskerar bli en gökunge.

Statsministerkandidaten och Helsingfors önskningar. Den 8 september 2006

Centerministrarna har under detta år visar lyhördhet mot Helsingfors stads "behov". Det har Helsingfors samlingspartistiske stadsstyrelseordförande Jan Vapaavuori intygat. Behov betyder att man behöver någonting för att uppnå vissa mål. När det gäller verkliga behov är målet överlevnad. Vi behöver syre för att inte kvävas, vatten för att inte törsta, mat för att inte svälta ihjäl. Utöver de livsviktiga behoven kan man ha andra behov som förutsätts bli tillfredställda för att vissa mål skal kunna uppnås. Andra påstådda behov är överhuvudtaget inga behov, utan bara önskningar. När det gäller Helsingfors påstådda behov av sydvästra Sibbo, bör man fråga efter vilka målen är. Är det lägre skatteöre, bevarande av arbetsplatser på stadsplaneringskontoret eller riksdagsledamot Vapaavuoris omval 2007? Helsingfors överlever nog som stad utan en gränsförskjutning. (För Sibbo kommuns del kan området vara mera livsviktigt.)

Helsingfors har knappast större behov än andra städer och kommuner. Alla styrelseordföranden och kommundirektörer har naturligtvis önskningar. Politiker brukar vara synnerligen lyhörda för städerna och kommunerna i den egna valkretsen. Sällan kan man dock ge åt en kommun och ta från grannkommunen utan att förlora röster i kommande riksdagsval. Helsingfors utgör här ett undantag. Det är därför naturligt att stadsministerkandidater, som ämnar ställa upp i Helsingfors valkrets, gör sitt bästa för att uppfylla stadsledningens önskningar, även om det sker på en annan kommuns bekostnad.

Att Helsingfors uttalar önskningar är ett tillräkligt skäl för regeringen att se till att önskningarna uppfylls. Det är dock inte ett berättigat skäl. Därför måste man hitta på andra skäl, så som nationella intressen och "balansering av bostadsmarknaden i huvudstadsregionen". (Se Politikerförakt. Den 22 augusti 2006.) Även om huvudstadsregionens utveckling är i hela södra Finlands intresse, är själva Helsingfors stads ekonomi inte en nationell fråga. (Se Megalomani? Den 30 augusti 2006 och Helsingfors och Helsingfors. Den 31 augusti 2006.)

När det gäller annekteringen av sydvästra Sibbo har även ekologiska skäl framförts. Helsingfors skulle bygga ut miljövänlig metro. De som önskar bo i egnahemshus skulle få en kortare väg att pendla mellan hem och arbetsplats. (Se Egnahemshus. Den 19 augusti 2006.) Helsingfors skulle även skona Sibbo Storskog, hävdar man. Mångfalden av argument och påstådda behov, som var för sig på inget vis legitimerar en tvångsanslutning, visar att de verkliga syftena bakom ministrarnas stöd inte är gångbara som motiveringar.

Utvecklingen mot statsministerval i Finland, där medierna är oerhört Helsingforscentrerade, medför att inte bara att de stora partiernas ordföranden samtliga ställer upp i Helsingfors valkrets. Det resulterar även i att Helsingfors "behov" betraktas som viktigare än andra städers och kommuners behov.

Konspirationsteorier. Den 7 september 2006

Yle gör i dagens nyhetssändningar reklam för ett aktualitetsprogrom som idag handlar om konspirationsteorier kring "nine-eleven". Detta är i sig ett intressant aktuellt fenomen i medievärlden, men dagens blogginlägg skall handla om konspirationsteorier i sig. Jag har själv på denna blogg odlat en konspirationsteori om en hemliga överenskommelser mellan staten och Helsingfors. (Se Sibbo och Nordsjö hamn. Den 4 augusti 2006.) Ändå ser jag amerikanernas tro på konspirationsteorier kring händelserna för fem år sedan som en form av vidskepelse. Teoriernas fullständiga orimlighet borde vara uppenbara för alla som bara kan tänka rationellt och kritiskt. Därmed inte sagt att det inte existerar konspirationer. Även de mest fantastiska konspirationsteorier kan backas upp av vetenskapsmän, som från svagheter i officiella eller etablerade förklaringar drar allt för långtgående slutsatser. När det gäller WTC-tornen har en professor i fysik lyckats få icke-fysiker övertygade om att den officella utredningen inte ger tillräckliga svar. Det är ändå framför allt president George W Bush som ytterst bär ansvar för att konspirationsteorierna florerar och övertygar amerikaner. Konspirationsteorierna kring nine-eleven handlar om att det i själva verket var presidenten eller regeringen som stod bakom attackerna mot tvillingtornen och Pentagon. Syftet skulle ha varit att legitimera invasioner i Afganistan och Irak. Det är ett faktum att president Bush utnyttjat terrorattacken för att väcka amerikanernas patriotiska känslor och motivera kriget i Irak. Det är anmärkningsvärt hur den stora amerikanska berättelsen om the Founding Fathers och Mayflower väcktes till liv igen i vår förmodade postmoderna tid. Det är anmärkningsvärt hur man i amerikanska medier lyckades binda ihop attackerna den 11 september och Irakkriget till en enda berättelse om "kriget mot terrorismen". Men det är inte förvånansvärt att amerikanerna nu misstror denna legitimeringsberättelse. Attacken den 11 september kom som på beställning för president Bush. Tack vare 9/11 kunde USA gå in i Afganistan och Irak. Tack vare attacken återvaldes Bush till president. Det är sunt av amerikanerna att misstro Bushadministrationen, men de drar fel slutsats. Det var nog inte presidenten själv som beställde flygkapningarna. Genom att Bushadministrationen använt sig av legitimerande myter och utnyttjat historiska fakta för propagandistiska syften har amerikanerna nu inte bara förlorat sitt förtroende för presidenten, utan även för oberoende utredningar och rationella förklaringar. Jag har på denna webbplats tidigare skrivit om legitimerande myter: Om förnekelse av Förintelsen. Den 21 februari 2006 och Historien som legitimerande myt. Den 2 september 2006. Det sistnämnda blogginlägget handlar faktiskt om Sibbofallet. Kanske har Sibbofallet blivit denna bloggs stora berättelse, bloggens röda tråd. Några konspirationsteorier kring varför jag skriver dessa blogginlägg till Sibbos försvar lönar det sig ändå inte att hitta på. Jag hoppas att även säkerhetspolisen - ifall man läser min blogg, vilket man knappast gör - har tillräckligt med humor för att förstå att gårdagens blogginlägg "Vi lämnar traktorerna hemma - denna gång. Den 6 september 2006" var satiriskt skrivet.

Jag har under hela mitt vuxna liv förhållit mig misstänksamt till politiker i allmänhet och svenska socialdemokrater i synnerhet. Ändå har min tillit till politikerna radikalt försämrats under den gångna sommaren. Det beror naturligtvis på Sibbofallet. När en minister sviker grundläggande principer och allt för öppet försöker dölja verkliga avsikter riktas misstron lätt mot politikerna i allmännhet. Förljugna motiveringar skapar inte bara misstänksamhet, utan även grogrund för konspirationsteorier.