Flygfält till Sibbo! Den 24 september 2006

På denna blogg har jag hittills strukit Sibbo medhårs. I konflikten mellan Sibbo och Helsingfors är mina sympatier helt på Sibbos sida, fastän det så väl i Sibbo som i Helsingfors finns flera olika viljor och motiv. (Se Språkpolitik. Den 23 september, Ett fall för EG-domstolen? Den 22 september 2006 och Motstridiga målsättningar. Den 29 juli 2006.) Tidigare har jag dock förhållit mig kritiskt till planer och politiska beslut som gjorts i Sibbo. Speciellt kritisk har jag varit till planerna på ett köpcentrum i Östersundom. (Se Helsingfors marker i Sibbo. Den 15 augusti 2006.) Det är lätt att vara efterklok. Ingen kunde föreställa sig att Centern och centerministrana inte skulle respektera Sibbos kommunala självstyre. Men man borde ändå ha förstått att det inte är i Sibbos intresse att stärka grannkommunernas skeva bild av Sibbo som en parasit. I Östersundomplanerna förlorade nog Sibbo även de grönas sympatier. Det är dock inte vettigt att, så som man de facto gjort i Sibbo under den senaste tiden, nu söka syndabockar. I kommande val kan väljarna själva dra sina slutsatser.

För att värja sig mot argumenten för Helsingfors anspråk på sydvästra Sibbo har man i Sibbo under den gångna sommaren gjort flera stora eftergifter. Visserligen har en del av eftergifterna redan tidigare legat på skrivbordet. Sibbo och speciellt Sfp i Sibbo är redan en förlorare, vilket man på vissa håll i kommunen lär glädja sig över. Men Sibbo har alla möjligheter att i den aktuella konflikten få så väl huvudstaden som landets regering på fall. Bakom enigheten om att sydvästra Sibbo bör anslutas till Helsingfors är man fullständig oenig om motiven och vad som gör inkorporeringen legitim. Dessutom har så väl Helsingfors som centerministrarna redan gjort bort sig och kommit med motstridiga budskap. Det borde inte vara svårt att provocera fram en splittring. Man bör dock agera med diplomatisk stil. (Se Hur rädda centerministrarnas ansikten? Den 17 augusti 2006.)

Sibbo och koalisationen Svenska folkpartiet-De Gröna har redan gjort eftergifter, kanske i onödan. Jag skall här ändå göra ett förslag till ytterligare en eftergift, som kunde göra mig impopulär i Sibbo: Gör ett ställningstagande för ett flygfält i Sibbo.

Personligen tycker jag att ett flygfält för småplan inte skulle vara speciellt störande. Jag vet dock ingenting om tidigare förslag på att ersätta Malms flygfält med ett flygfält i Box i sydöstra Sibbo. Kanske hotar ett flygfält i Box någon gammal väns eller klasskamrats gård eller åker. Föreningen För Sibbo, som jag sympatiserar med, har även (tidigare) motsatt sig förslaget. Eftersom jag är så dåligt insatt vågar jag dock lyfta fram förslaget.

I och för sig är det beklagligt om Malms traditionsrika flygplats skulle stängas. Jag har tidigare stött ett bevarande av Malms flygfät. Men om Helsingfors brist på mark är så alarmerande som man i Helsingfors låtsas att den är, bör man bygga ut Malm istället för Sibbo. Även Osmo Soininvaara har - senast i gårdagens Hufvudstadsblad - sagt att Malms flygfält borde bli bostadsområde. Malms flygfält ligger intill järnvägen. Det är just behovet av bostadsområden intill spårförbindelser som gör att speciellt de gröna men även socialdemokraterna stöder annekteringen av sydvästra Sibbo. (En förlängning av metrolinjen österut har ansetts som en självklar förutsättning för Helsingfors planer att bygga sydvästra Sibbo.) Dessutom har just Samlingspartiet i Helsingfors stått för åsikten att Malms flygfält bör bli bostadsområde. Problemet har varit svårigheten att hitta en bra plats för ett nytt flygfält. Om Malms flygfält med omgivning skall omvandlas till bostadsområde, så finns det inga hållbara skäl till att Helsingfors först skulle bebygga sydöstra Sibbo.

I själva verket hoppas jag att Malms flygplats skall kunna bevaras, åtminstone som helikopterstation. Jag hoppas även att Box skall visa sig vara ett olämpligt alternativ för ett flygfält, t.ex. med anledning av närheten till Sköldvik. Det kunde dock vara taktiskt vettigt för Sibbo att ytterligare röra om i soppan.

Språkpolitik. Den 23 september 2006

Svenska folkpartiet har av Helsingfors stadsstyrelseordförande Jan Vapaavuori kritiserats för att bedriva språkpolitik i fallet Sibbo. På Sfp-håll har man dock upprepade gånger hävdat att man inte bedriver språkpolitik utan bara slår vakt om lagligheten. Det är klokt då finlandssvenskarna och svenska språket i det aktuella fallet tycks sakna den goodwill som man kanske räknat med. En utsatt minoritet gör klokt i att betona lagligheten. Sfp har en lång tradition som försvarare av lagen, även om denna tradition i någon mån förvanskades under Kekkoneneran. Det kan dock inte förnekas att fallet Sibbo har starka språkpolitiska förtecken.

En viktig bakgrundsfaktor i Helsingfors planer på att annektera sydvästra Sibbo är att Sibbo i årtionden planerat restriktivt och att skälen till den återhållsamma politiken av många anses vara en strävan att motverka inflyttning av finskspråkiga. Sfp har dominerat i Sibbo och Sfp är fortfarande det klart största partiet, fastän de finskspråkiga kommuninvånarna numera är i klar majoritet. På senare tid har dock Sibbo, trots att Sfp haft makten i kommunen, planerat för en snabb utveckling. Under de senaste åren har inflyttningen till Sibbo accelererat, fastän Helsingfors stad pantar på de bästa områdena för bostadsbyggande. Det är ingen överdrift att påstå att det främst är Helsingfors som nu bromsar utvecklingen. Därtill kommer Naturaområden och markreserveringar för Heli-banan. Det är dock i Helsingfors intresse att framställa Sibbo som en utvecklingsfientlig Sfp-styrd kommun. Helsingfors har nu bråttom att göra anspråk på sydvästra Sibbo, eftersom den klichéaktiga bilden av Sibbo håller på att förlora förutsättningar.

För att rikspolitiker skall kunna stöda Helsingfors anspråk på sydvästra Sibbo måste den allmänna opinionen godkänna inkorporeringen. Helsingfors saknar dock tillräcklig goodwill utanför stadens gränser. Om man inte kan göra sig själv populär är det lättare att göra sitt offer impopulärt. I sin medielobbning och opinionsbildning för annekteringsplanerna har Helsingfors utnyttjat hets mot finlandssvenskarna. (Se Demonisering. Den 10 september 2006, Ett fall för EG-domstolen? Den 22 september 2006.) Chefredaktören för gratistidningen Helsingin Uuttiset Risto Hietanen skrev i en "nyhetsanalys" tidigare i veckan (se Framprovocerad "förhandlingsovilja". Den 20 september 2006) att "beslutfattarna i Sibbo har byggt en hög skyddsmur tjugo kilometer från Finlands enda metropolområdes centrum". Att Vanda inte planerat och utvecklat de östra delarna av staden skyller Hietanen likaledes på "Sibbos språkmur"!

Det är inte konstigt att finskspråkiga tidningsläsare får en skev bild av Sibbo och Sfp då en chefredaktör i en påstådd analys kommer med dylika osakliga påståenden. Jag har själv i ett tidigare inlägg ("Sibbo" börjar i Helsingfors. Den 24 augusti 2006) noterat att stadsbebyggelsen inte alls tar slut först vid Sibbogränsen utan redan i Helsingfors. Att Vanda inte planerat Västerkullakilen torde främst bero på att man räknat med att avstå området åt Helsingfors samt att det funnits nog med mark att planera närmare stadens centra.

Jan-Erik Enestam, som konsekvent hävdat att Sfp inte bedriver språkpolitik i Sibbofallet, har påpekat att Sfp kunde behålla makten i Sibbo om kommunen avstod från det (åtminstone i framtiden) relativt finskspråkiga sydvästra Sibbo. Sfp motsäger sig dock en annektering, eftersom den strider mot lagen. Hietanen hävdar i sin analys i Helsingin Uuttiset något överraskande att socialdemokraterna i Sibbo motsätter sig Helsingfors anspråk på sydvästra Sibbo för att en inkorporering skulle stärka Svenska folkpartiets ställning i Sibbo! Hietanen hävdar alltså indirekt att det omvänt är profinsk språkpolitik som står bakom Sibbos ovilja att avstå en del av kommunen till Helsingfors.

Det är uppenbart att inte heller Sibbopolitikerna är eniga i "fallet Sibbo", fastän man enigt motsätter sig Helsingfors territoriella anspråk. Hietanens motsäger i sin analys sina egna beskyllningar mot Sfp då han i ivern även ger socialdemokraterna en känga. Hur som helst är fallet Sibbo en språkpolitisk fråga, men det är främst finskspråkiga som här bedriver språkpolitik.


Jag gjorde idag tillsammans med min fyraåriga son Andreas en cykeltur i sydöstra Helsinge (Vanda). Vi besökte Västersundom, Sottungsby och Westerkulla gård, där det var marknad. (Se bilder.) Eftersom så många talade svenska undrade Andreas om vi var i Sibbo. Det torde vara en rätt vanlig uppfattning även bland vuxna att landsbygden omedelbart öster om Helsingfors hör till Sibbo, fastän det inte har gjort det sedan 1826, då området även administrativt anslöts till Helsinge socken. (Se Helsinge och Sibbo. Den 3 september 2006.) Åtminstone tror många att stadsbebyggelsen tar slut för att området öster om Helsingfors är svenskspråkigt. I verkligheten är det naturligtvis tvärtom: Sydöstra Helsinge är relativt svenskspråkigt, eftersom det har förblivit landsbygd. Finlands huvudstad befinner sig mitt innanför gammal svenskspråkig bygd. Därför är markägarna och hembygdsvännerna på landsbygden runt staden huvudsakligen svenskspråkiga. Otroligt nog är det allmänt att man inte inser dessa historiska samband. Jag hoppas att sydöstra Helsinge skall få förbli landsbygd, inte av språkpolitiska skäl, utan för att där finns fantastiska miljöer och landskap.

Ett fall för EG-domstolen? Den 22 september 2006

Tidningen Östra Nyland-Kotka Nyheter ställde tidigare i veckan en befogad men kanske medvetet dum fråga: "Varför får så många skrämselhicka, varför går så många röster upp i skrämd falsett när någon lite bortkommen statsminister och dito kommunminister släpper upp några hotmoln på framtidshimlen?" Jag har själv ställt en liknande fråga, men även besvarat den: Vi som fått skrämselhicka och vars röster gått upp skrämd falsett litar inte på att lagen följs; vi litar inte på att Finland är ett rättssamhälle. Speciellt under centerpartistiskt ledarskap har lagen tidigare körts över i koncensusens namn. (Se Kringgås lagen? Den 27 augusti 2006.) Hittar man inte andra lagliga möjligheter, stiftar man en speciallag för "metropolområdet". Därmed behöver Centern inte frukta att fallet Sibbo kunde bli ett prejudikat som hotar traditionella centerdominerade kommuner.

Sune Portin föreslår i en ledarartikel i Borgåbladet en förklaring till att Helsingfors stadsstyrelse valde att fullständigt negligera förvaltningsrättslige experten professor Kaarlo Tuoris utlåtande om att Helsingfors krav på områden i Sibbo saknar juridisk grund: Det kanske redan finns en överenskommelse mellan Helsingfors stad å ena sidan och Socialdemokratiska partiet, Samlingspartiet och Centern å andra sidan om en tvångsinkorporering med hjälp av en speciallag. Många har säkert länge haft misstankar i den riktningen, men eftersom man saknar bevis har man inte vågat säga det.

Genom att kommunministern nästa vecka torde utnämna Pekka Myllyniemi till utredningsman kommer besvären mot Helsingfors angående annekteringspklanerna att förlora juridisk betydelse. Se här ett genialt sett att kringå lagen! Jag saknar tillräckliga juridiska insikter för att bedöma situationen, men jag är rädd för att regeringen med lagstiftarens, dvs riksdagens, hjälp kan besluta om en tvångsanslutning som inte fälls i förvaltningsdomstolen. Lyckligtvis ställer dock EU vissa rättsliga krav på sina medlemsländer. Ett kap över en landskapsgräns är inte legitim i regionernas Europa. Vi kanske träffas i EG-domstolen!

Tills Europarätten kommer till Sibbos räddning förs kampen om Sibbo främst genom opinionsbindning. Här gäller det att handla klokt. Sibbo kan inte räkna med de breda lagrens sympatier för svenska intressen. Genom fallet Sibbo har den politiska eliten i Helsingforsregionen med mediernas och speciellt gratistidningen Helsingin Uuttisets hjälp hetsat fram ett svenskhat, som inte skådats på årtionden. Att ta av Sibbo betraktas som legitimt, därför att Sibbo anses ha fört en utvecklingsfientlig politik på språkpolitisk grund. En kollega med insikter i kommunalpolitiken i huvudstadsregionen påpekade för mig att det trots allt finns en faktor som i "fallet Sibbo" förenar politikerna i Centern, Samlingspartiet, Socialdemokraterna och De Gröna: den negativa inställningen till svenskarna i allmänhet och Sfp i Sibbo i synnerhet. I övrigt har de ju helt olika motiv bakom annekteringsplanerna. (Se Motstridiga målsättningar. Den 29 juli 2006.) Riksdagsvalet kan vara en utmärkt möjlighet att genom invändningar och besvärliga frågor splittra alliansen mot Sibbo.

Den föreslagna utredningsmannen Pekka Myllyniemi torde hamna i en verklig stridseld. Det är många med mig som gärna skulle påverka hans utredning. Jag har bekantat mig med några av hans tidigare utredningsraporter. Med tillfredställelse läste jag följande rader:

Identiteetin kannalta historiallinen peruskunta on lähellä ihmistä. Identiteetti ei ole kuitenkaan vain paikallinen kysymys. Kuntajaon muuttamisen ei tarvitse hävittää paikallista identiteettiä, joka ei välttämättä liity hallinnollisiin kunnan rajoihin. Identiteettikysymyksen merkityksen tunnustaminen on kuitenkin keskeinen asia kuntajaon muutoskeskustelussa.

Aktualitetsprogrammet Obs sände idag en intervju med mig om IT-samhället. Några speciellt djupsinniga tankar lyckades jag inte leverera. Man valde att presentera mig som lärare i informationsteknik snarare än filosof. Programmet kommer i repris imorgon, men kan även ses på Internet. (Länk.)

Framprovocerad "förhandlingsovilja". Den 20 september 2006

Helsingfors stadsdirektör Jussi Pajunen och stadsstyrelseordföranden Jan Vapaavuoris har enligt styrelsemedlem Birgitta Dahlberg saknat mandat att förhandla med Sibboledningen då de framlade sina kartor med två alternativa områden i våras. (Se Borgåbladet.) Helsingfors har motiverat en tvångsanslutning av sydvästra Sibbo med att Sibbo inte velat förhandla. I själva verket är det Helsingfors som inte velat förhandla, utan bara önskat provocera fram en förhandlingsovilja från Sibbos sida. (Se Skenbar utpressning. Den 15 september 2006.)

Dagens Helsingin Uuttiset publicerar en lång artikel om fallet Sibbo av chefredaktören Risto Hietanen. Hietanen benämner pretentiöst sin text "analys", men i verkligheten innehåller den inte mycket mera än populistisk politisk retorik. Detta är inte förtsa gången som Helsingin Uuttiset på ledarsidan publicerar osakliga och kränkande texter i det aktuella ämnet. Ur artikeln framgår för övrigt tydligt, fastän kanske oavsiktligt, vilket politiskt parti Hietanen representerar. Jag torde återkomma med en analys av Hietanens "analys".

MTV3 nyheter avslöjade att Hannes Manninen i morgon skall utse en utredningsman. Manninen medgav i en intervju samtidigt att tillsättandet av en utredningsman gör Helsingfors ansökan överflödig. Det betyder att det framöver i ännu högre grad är centerministrarnas agerande som bör utsättas för granskning och kritik gällande fallet Sibbo. Manninens politiska karriär torde därmed gå mot sitt slut.

Jag gav idag en intervju för programmet obs, som i fredag (22.9) skall handla om "IT-samhälle för alla?" Några frågor som jag var oförberedd på gick utanför mitt kompetensområde. Programmet sänds alltså i den digitala FST-kanalen Femman på fredag 18:30 och i repris även analogt på lördag 11:05 i TV2 och FST5.

Barbarer eller klåpare? Den 19 september 2006

Förhöret av kommundirektör Markku Luoma och styrelseordförande Christel Liljeström och förtroendeomröstningen i Sibbo kommunfullmäktige är en av många märkligheter i "fallet Sibbo". Sibboledningens förhandlingsposition stärks knappas av att egna vargar biter. Ändå har utfrågningen av Luoma och Liljeström kanske varit till Sibbos fördel, eller åtminstone till Helsingforsledningens nackdel. Nu har ett förhörsprotokoll, som borde ha varit hemligstämplat, offentliggjorts i medierna. Förtroendeomröstningen ger förhörsprotokollet stor trovärdighet. Helsingforsledningen har inte heller dementerat den information som lekt ut.

Helsingin Sanomat har idag publicerat en karta (se HS:s nätupplaga) med de två alternativ som Luoma och Liljeström erbjöds i Helsingforsledningens utpressningsförsök. (Se Skenbar utpressning. Den 15 september 2006.) Kartan i Helsinginsanomat bekräftar att det större område som Helsingfors skulle kräva om Sibbo inte gick med på att frivilligt avstå det mindre området inte sammanfaller med det område som Helsingfors på fullmäktigemötet i juni beslöt att annektera. (Jämför karta i formatet pdf.)

Om kartan i Helsinginsanomat stämmer överens med Helsingforsledningens hot, har gränserna senare ritats om så att även Ingmans fabrik och Sibbesborg ingår i det område som Helsingfors önskar inkorporera. Har Helsingfors medvetet dragit gränserna så att Sibbesborg och Ingmans mejeri skulle tillfalla huvudstaden är man brutal och skamlöst girig. Man kan utan att överdriva tala om exceptionell råhet och hänsynslöshet. Om Sibbesborg och Ingmans mejeri i misstag hamnat innanför området, har Helsingfors gjort bort sig fullständigt. Åtminstone skulle det bevisa att hela beslutet att ansöka om att få annektera sydvästra Sibbo är synnerligen dåligt förberett och att stadsplaneringskontoret saknar elementära kunskaper om det område som man nu i rask takt vill planera. Helsingfors biträdande statsdirektör Pekka Korpinen har dock hävdat motsatsen. (Se Minoritetsförtryck. Den 10 augusti 2006.) Var och en kan dra sina slutsatser därav.

Den största skillnaden mellan de två kartorna eller områdena är att det ursprungliga (större) området skulle omfatta en betydligt större del av Sibbo skärgård än det nu aktuella området gör. Helsingforsledningen skulle alltså ha hotat med att inkorporera nästan hela Sibbo skärgård inklusive alla öar och områden som Sibbo kommun äger. Det förslaget är helt sanslöst. Nu planera Helsingfors dock istället att klyva Sibbo skärgård i tu. Helsingfors gör inte längre anspråk på Norrkullalandet, Möholmen och Röysö. Däremot har man dragit gränsen så att skärgårdens centrum Simsalö just skulle falla innanför Helsingfors gränser. Är de som ritat gränserna hänsynslösa barbarer eller bara klåpare?

Det gröna Sibbo. Den 17 september 2006

Riksdagens talman Paavo Lipponen uttalade igår i ett tal förhoppningar om flexibilitet i tvisten mellan Sibbo och Helsingfors. I överenskommelsen om markområdet borde man ge efter till fördel för Sibbo. Lipponen framhöll dock att markarrangemangen är en oundvikliga. Speciellt är utbyggnaden av metron österut essentiell med tanke på samhällskostnaderna och miljöskyddet. (Se Yle, HS.) Eftersom jag inte hört eller sett Lipponens tal vet jag inte om han även direkt hävdade att inkorporeringen av sydvästra Sibbo är en förutsättning för att metron skall kunna dras österut. Vädjanadet till miljöskyddet är dock anmärkningsvärt. Lipponen är inte den enda som i miljövårdens och den hållbara utvecklingens namn vill tvångsansluta delar av Sibbo till huvudstaden.

När jag själv på 80-talet var en grön yngling var det självklart att Sibbo var en grön kommun jämfört med grannkommunerna i allmänhet och Helsingfors i synnerhet. Den gröna vågen gav Sibbos traditionnella utvecklingskritika politik rätt. Småskalighet och naturenlighet var centrala idéer i den tidens gröna tänkande. Så lär det fortfarande vara i Sibbo, där de gröna idkar ett nära samarbete med Svenska folkpartiet. Många gröna pionjärer flyttade på 80-talet från Helsingfors till landsbygden, inte minst till Sibbo. Den gröna rörelsen och miljötänkandet har emellertid förändrats sedan 1980-talet. I huvudstadsregionen har de gröna närmat sig socialdemokraterna, samtidigt som kommunal- och miljötekniken utvecklats. Där miljöproblemen för ett par årtionden sedan koncentrerades till storstäderna, lär landsbygden idag per kapita vara en större miljöförorenare. (Här torde man dock inte beakta stadsbornas fritidsresande och -boende.)

Tack vare Sibbos återhållsamma politik har värdefulla miljöer bevarats öster om Helsingfors. Samtidigt har man bevarat en reserv för bostadsbygge. Att Sibbo nu skulle tvingas avstå sydvästra Sibbo som straff för sin senfärdiga och utvecklingsfientliga politik känns därför synnerligen orättvist, speciellt när annekteringen motiveras med naturskydd och hållbar utveckling. Argumenten är sällan uppriktiga. Speciellt bör det noteras att det urbana boendets miljövänlighet är ett argument som de maktutövande centerministrarna Vanhanen och Manninen aldrig kan ange som skäl till annekteringen av sydvästra Sibbo.

En som trots allt torde vara uppriktig då han förespråkar annekteringen och metro till (nuvarande) Sibbo med miljöargument är Osmo Soininvaara. (Se Motstridiga målsättningar. Den 29 juli 2006.) Det stämmer att kollektivtrafik är mycket miljövänligare än privatbilism. Själv äger jag inte bil. Det gjorde inte heller mina föräldrar på den tiden jag bodde hemma i Sibbo. Jag skaffade körkort för fem år sedan, men jag åker alltså fortfarande kollektivt - då jag inte cyklar. På väg till Sibbo har jag flera gånger sett den gröna ideologen och f.d. ministern då han cyklat eller gått (!) till sitt sommarställe nära mina föräldrars hem i sydöstra Sibbo. Det har slagit mig att cykelfärden skulle underlättas om metron drogs längre österut, men Soininvaara har nog andra motiv till sina metroplaner.

I princip kunde sydvästra Sibbo byggas på ett modern miljövänligt sätt med hjälp av nutida miljö- och kommunalteknik samt spårförbindelse. Det är även så Sibbo nu vill utveckla kommunen, men Helsingfors skulle ha bättre ekonomiska förutsättningar att göra det. Den teoretiska möjligheten att i sydvästra Sibbo förverkliga Sioninvaaras idealsamhälle berättigar dock inte Helsingfors anspråk på området. Soininvaara har i en artikel i Helsingin Uuttiset skrivit att "Lounais-Sipoon liittäminen Helsinkiin avaa innostavat mahdollisuudet tehdä huikean hyvää kaupunkia. Lähes tyhjässä maastossa voi noudattaa parhaita kaupunkisuunnittelun periaatteita." Dess värre kan inte ens Soininvaaras ädla mål helga de orättfärdiga medlen, speciellt som det är naivt att tro att den av samlingspartiet styrda huvudstaden skulle förverkliga Soininvaaras gröna drömmar.

Nog är det höjden att rikspolitikerna inte blandar sig i Esbos motsträvighet när det gäller en utbyggnad av metron västerut, men tar parti för Helsingfors när det gäller expansionen österut. Dessutom finns det stora outbyggda områden invid befintlig järnväg i Helsingfors. (Jag skall återkomma till detta i ett senare inlägg.)

Hur det än går med Helsingfors planer på att annektera sydvästra Sibbo torde utbyggnaden av metron österut inte vara aktuell innan hela Västerkullakilen anslutits till Helsingfors eller Helsingfors gått samman med Vanda. (Se Exklav. Den 14 september 2006.) Dessutom är det knappast möjligt eller vettigt att utvidga metron i båda riktningarna samtidigt. Därmed är det även med tanke på miljövårdensaspekter bättre att sydvästra Sibbo byggs ut något långsammare i överensstämmelse med Sibbos egen plan än att Helsingfors förverkligar sina planer enligt uppgedd stram tidtabell.


Jag cyklade idag fram och tillbaka från Nordsjö till Träskby i sydöstra Sibbo. På vägen tog jag lite bilder med min nya kamera.

En känslofråga. Den 16 september 2006

Den socialdemokratiska kommunpolitikern Hanne Aho från Sibbo säger i gårdagens Hufvudstadsblad att sydvästra Sibbo är en känslofråga för Svenska folkpartiet: ”Vi finskpråkiga analyserar frågan intellektuellt men för de svenskspråkiga är detta en känslofråga.” Ahos uttalande är ämnat som kritik, men jag hoppas att hon har rätt. Dels får man hoppas att finskspråkiga kan analysera Sibbofrågan intellektuellt, dels får man hoppas att sydvästra Sibbos öde för så många som möjligt även är en känslofråga.

Att förena känslor och förnuft är inte alltid lätt. När det står stora känslomässiga värden på spel är det lätt att förlora besinningen. Då kan man handla emotionellt, odiplomatiskt och taktiskt oförnuftigt. Men även bakom rationellt handlande finns ofta känslomässiga värden. Det är känslofrågor och känslomässiga värden som motiverar människor till ideeltt arbete och uppoffringar. I ett gott samhälle har människorna inte bara känslomässiga förhållande till sina närmaste och sina hem, utan även till sin hemort. Brist på hembygdskänsla resulterar i rotlöshet. Kärleken till hemorten kommer vanligtvis med åren, men den kan även ärvas från en äldre generation eller befolkning.

Att omfåtta vissa grundläggande värden är allmänmänskligt. Vad som är ett grundläggande värde eller ett självändamål varierar däremot. I nomadiska kulturer är behovet att rota sig på en ort inte så stort. Stammen går före hemorten eller hemlandet. I Europa och speciellt i Norden har den territoriellt betingade identiteten varit av central betydelse för majoritetsbefolkningen. Därmed har fosterlandet och hembygden, på gott och ont, uppfattats som egenvärden.

Om vi glömmer identitetsfrågor och känslofrågor kunde vi väl gå in för ett EU bestående av t.ex. tio delstater med ca 50 miloner invånare var och engelska som gemensamt språk. Här skulle vi ha ett funktionellt och rationellt Europa! Men även den som "analyserar frågan intellektuellt" inser att en dylik union vore ett omänskligt skräckvälde jämförbar med klassiska utopier. Vi vill inte bara ha service och unionens bidrag för vår materiella välfärd. Vi vill även förbli finländare, ester, svenskar och danskar. Hemorten och de nationella rötterna är inte minst viktiga för dem som bor utomlands. Ofta är det först då vi flyttar som vi inser hur viktig vår hembygd är för vår identitet.

Helsingfors stadsstyrelseordförande Jan Vapaavuori har i sin politiska retorik försvarat planerna på att annektera sydvästra Sibbo med Fosterlandets väl. Är Finland en känslofråga för den samlingspartistiska politikern? Förhoppningvis är styrelseordförandens fosterländskhet uppriktig, även om argumenteringen i det aktuella fallet inte övertygar. Nationens överlevnad står och faller inte precis med anslutningen av sydvästra Sibbo till huvudstaden. Även finlandssvenskar och Sibbobor är i regel fosterländska. Men för den svenska befolkningen är i allmänhet även hembygden ett upphöjt värde jämförbart med hemlandet. (Se Sibbo mihi patria est. Den 21 juli 2006.) Det kan kanske förklara varför Sfp i Sibbo är villigt att offra partiets maktposition och det svenska språkets starka ställning för att bevara kommunens nuvarande gränser.

Det är beklagligt att man i utformandet av den nya ramlagen för kommun- och servicestrukturen ensidigt har beaktat servicebehovet. Människan lever inte av service allena, även om de flesta i en utsatt situation skulle prioritera servicen framom identitetsfrågor. För att ett lokalsamhälle skall vara välfungerande måste befolkningen ha en lokalt förankrad identitet och känna en viss samhörighet. Identitetens och känslornas betydelse har man insett i företagsvärden där man satsar stort på att få personalen att känna tillhörighet med företaget eller brandet. Ett fungerande lokalsamhälle förutsätter likaledes att kommungränsen är en känslofråga.

Jag utövade idag lite roskisdykning (dykning i soptunna) för att få tag på förra veckans NYT-bilaga till Helsingin Sanomat. (Se nedan.) Texten om "Öster vår" (Itä meidän) är ironisk skriven, men udden är främst riktad mot Helsingfors.