Knackkorv. Den 30 mars 2008

Hufvudstadsbladet ville senaste juli göra en intervju med Kai Kalima, som sedan ett drygt år tillbaka är gruppordförande för den socialdemokratiska gruppen i Helsingfors stadsfullmäktige. Det direkta motivet för den tänkta intervjun torde ha varit en insändare av Kalima i Helsingin Sanomat. (Se "Kalima fortsätter hota. Den 10 juli 2007".) I insändaren skrivber Kalima att Pekka Myllyniemis förslag var orättvist mot Helsingfors och ett "stympat verk". Insändaren innehöll där till hot, felaktig information och direkta lögner, vilket naturligtvis rätade upp många. Även på Hbl blev man intresserad av vad Kalima är för en märklig figur, men Kalima ville i det skedet inte ställa upp på intervju. (Se "Kalima ville inte ställa upp på intervju. Den 21 juli 2007".) I dagens Husis ingår slutligen en intervju med Kalima med anledning av höstens kommunalval, men Sibbofrågan omnämns överhuvudtaget inte. Det framgår dock ur intervjun att socialdemokraterna i huvudstaden tycker att Helsingfors, Esbo, Vanda, Grankulla, Kyrkslätt och Sibbo "gott kan slås ihop till en storkommun". Kalima kommenterar ytterligare:

- Landet behöver åtminstone ett starkt metropolområde. Men med undantag av sydvästra Sibbo kommer den här sammanslagningen inte att spela någon roll i höstens kommunalval.

Rubriken på intervjun med Kalima är "'Staden bör få vägtullen'", vilken motsvarar Kalimas budskap att Esboborna som tar bilen till Helsingfors bör betala vägtull till "stan". På denna blogg har jag förutom i de ovannämnda inläggen skrivit om Kalima speciellt i inläggen "Kalima. Den 21 mars 2007", "Kalima tar igen till hot. Den 20 juni 2007" och "Niohundra och en hektar. Den 12 februari 2008".

I gårdagens blogginlägg "Kommunal självbestämmanderätt. Den 29 mars 2008" skrev jag om förslaget till en folkomröstning om en utredning om sammanslagning av städerna i huvudstadsregionen. Helsingin Sanomat har idag publicerat resultatet från en gallupundersökning enligt vilket hela 75 % av invånarna i Huvudstadsregionen är för en utredning, men bara knappt hälften för en folkomröstning om en utredning. (Se artikeln "Pääkaupunkiseutulaiset haluavat selvityksen kaupunkiliitoksesta".) Totalt 43 % är för en sammanslagning, men i Esbo stöds en sammanslagning endast av 31 % medan 54 % av Esboborna motsätter sig en sammanslagning. Resultatet är knappast överraskande och visar att en sammanslagning av Helsingfors och Vanda är betydligt mera realistisk än en sammanslagning av alla kommunerna i huvudstadsregionen. Därmed torde Helsingfors fortsätta att rikta blickarna österut, medan socialdemokraterna och de gröna i Helsingfors vill uppföra en tullmur i väst.

När Helsingin Sanomat i januari 2007 lät göra en motsvarande gallupundersökning om understödet för en annektering av sydvästra Sibbo visade det sig att under en tredje del av invånarna i Helsingfors, Vanda och Esbo var för en annektering. (Se "Stort motstånd mot annekteringen i huvudstadsregionen. Den 6 januari 2007".) Helsingin Sanomat kommenterade resultatet i en artikel med rubriken "Potku jalkoväliin". Jag passar på att citera ur artikeln:

Se ei ole yllättävää, että pakkosiirtoa vastustetaan enemmän kuin kannatetaan kaikissa pääkaupunkiseudun kaupungeissa, kaikissa ammattiryhmissä, kaikissa ikäryhmissä ja kaikkien puolueiden kannattajien joukossa.

Se johtuu siitä, että Helsingin poliittiset omahyväkkäät eivät ole kyenneet pidättelemään voitonriemuista röhönauruaan.

Hoh, hoh, hoo.

Ajatellaanpa vaikkapa demarien nykyisen ryhmäjohtajan Kai Kaliman ennen joulua Helsingin valtuustossa pitämää lennokasta puhetta, jossa hän vertasi Sipoota nakkikioskiin.

Mieleen nousi väkisin kuva hiljaisen Nikkilän yöelämän ylpeydestä, snagarista, jonka eteen kaartaa pikkuyön tunteina Helsingin kaupungin tumma edustus-Audi. Sikarintuoksuiselta takapenkiltä nousee kaksi sudennälkäistä miestä, Jussi ja Janne:

"Hej kundi, heitäs tänne kaks Lounais-Sipoota, kaikilla mausteilla ja extra-saaristolla!"

Hah, hah, haa.

Kommunal självbestämmanderätt. Den 29 mars 2008

Kommunminister Mari Kiviniemi har igen igår i Uutispäivä Demari låtit förstå att en lagändring som skulle möjliggöra rådgivande folkomröstningar i samband med kommunalval inte är under beredning, för att "välitöntä tarvetta siihen ei julkisuudessa käytävästä keskustelusta huolimatta ole ilmennyt". Uttalandet visar hur opportionistiskt de tre Helsingforsministrarnas initiativ var. Man var ute efter att anpassa spelreglerna enligt vad som för tillfället passade Helsingfors, eller kanske handlade det även här bara om skrämseltaktik? Då de folkvalda i grannkommunerna är emot en en utredning om en sammanslagning ville man söka mandat i en rådgivande folkomröstning. Hade en rådgivande folkomröstning visat ett stöd för en utredning, skulle följande folkomröstning inte ha behöft vara endast rådgivande. Kommuner kan sammanslås fastän fullmäktige i någon berörd kommun motsätter sig en sammanslagning, så vida majoriteten i den aktuella kommunen i en folkomröstning röstar för en sammanslagning. I detta fall talar man dock inte om tvångssammanslagningar. Den enda möjligheten till tvångssammanslagningar är enligt nurådande lag att stifta en speciallag för en sammanslagning.

Sfp och speciellt partisekreterare Ulla Achrén har kritiserat Helsingforsministrarnas förslag till folkomröstning i huvudstadsregionen. Därför är jag lite överaskad över att Stefan Wallin igår talade för en folkomröstning i Vasaregionen om Vasaregionens framtid. (Se "Överväg folkomröstning i Vasa och grannkommunerna".) I meddelandet, liksom i Hbl:s notis "Wallin vill ha folkomröstningar", säger Wallin visserligen följande: "På en punkt kommer partiledningen alltid att vara mycket tydlig - precis som i Sibbofrågan: tvångslösningar är inget för detta parti, som fortsättningsvis håller sig till det alltmer sällsynta kulturbärande uppdraget att respektera den kommunala självbestämmanderätten." När det gällde Sibbofrågan handlade det emellertid om en kommundelssammanslagning, där även tvångslösningar i princip är möjliga. Man kan till och med hävda att vissa centerministrar var beredda att tänja på gränserna för kommundelssamanslagningar i Helsingforsregionen för att på annat håll i landet bevara den kommunala själbestämmanderätten då det gäller sammanslagningar av hela kommuner. Utan löften om sydvästra Sibbo till Helsingfor hade Hannes Manninen haft det betydligt svårare att i samband med KSSR bevara den självbestämmanderätten. Månne inte Wallin är medveten om det fula spel som försegick i förhandlingarna mellan Manninen och Rakel Hiltunen våren och försommaren 2006.

Överenskommelse. Den 28 mars 2008

Ett centralt påstående i flera besvär över statsrådets Sibbobeslut var att statsminister Matti Vanhanen var jävig att deltaga i beslutet. Påståendena om Vanhanens jäv byggde bl.a. på tanken att ministrarna agerar domare då de tar ställning till huruvida det finns lagliga förutsättningar för den föreslagna ändringen i kommunindelningen. Det var den föregående justitiekanslern Paavo Nikula som först jämförde statsrådets roll i det aktuella ärendet med en domstol, men före Nikula hade före detta justitieombudsman Jacob Söderman påpekat att ministrarna inte kunde ta ställning till frågan på förhand. Jämförelsen med en domstol är dock inte oproblematisk, eftersom ministrarna naturligtvis även har ett politiskt ansvar för beslut. I artikeln "Vanhanen ei halua vaarantaa Sipoo-päätöstä" hävdade Helsingin Sanomat den 14 juni att experterna Antero Jyränkiä, Kaarlo Tuoria ja Mikael Hidéniä var eniga om att statsrådet inte har rollen av en domstol då Sibbofrågan avgörs. Hildén säger här att "Osallistuminen keskusteluun ei voi merkitä sitä, että ministeri on jäävillinen", Medan Tuori om uppfattningen att statsrådet fungerar som domstol säger att "Se on täysin väärä tulkinta". Frågan huruvida statsrådet i den aktuella frågan fungerade som en domstol eller inte kan emellertid inte nödvändigtvis besvaras med ett enkelt ja eller nej.

En minister är inte bara beslutsfattande politiker, utan i viss bemärkelse även tjänsteman och domare. Vanhanen framhöll själv ännu i Helsingin Sanomat den 14 juni att regeringen är "tuomioistuimen asemassa". Ännu efter statsrådets beslut framhöll statsministern att beslutet i första hand var juridiskt, fastän han själv i praktiken förlitade sig på inrikesministeriets beredning. Det är klart att en minister har mycket större frihet att på förhand ta ställning till en fråga än en tjänsteman eller egentlig domare, men i vissa frågor kan man tänka sig att det är viktigt att inte heller förtoendet för ministrarnas opartiskhet äventyras av tidigare ställningstaganden. När Nikula jämförde statsrådet med en domstol förväntades väl alla förtså att skillnaderna är väsentliga. Jämförelsen borde inte ha behöft tas allt för bokstavligt för att budskapet skulle gå hem. Statsministern hade inte bara diskuterat och yttrat sin åsikt i frågan, utan även tagit initiativ, gett löften och gett detaljerade direktiv, som utredningsmannen även tog i beaktande. Nikulas diskreta varning i allmänna ordalag var i högsta grad befogad.

Liksom jag tidigare noterat i inlägget "HFD förvränger påståenden. Den 20 februari 2008" säger HFD i sitt beslut att Vanhanen inte blivit "jävig att delta i beslutsfattandet i statsrådet på den i besvären anförda grunden att han i förväg i offentligheten har deltagit i debatten om saken och i egenskap av partiordförande vid överläggningar med andra partiordförande har diskuterat hur områdesindelningen i Helsingforsregionen skall utvecklas". Här förefaller HFD avsiktligt missa poängen. Vanhanen hade minsann inte bara diskuterat, utan även förhandlat och lovat att stöda en inkorporering på vissa villkor. Sibbofrågan kunde på grund av frågans juridiska natur inte tas med i regeringförhandlingarna eller regeringsprogrammet, men i praktiken hade ministrarna kommit överens om frågan på förhand, vilket åtminstone en del av HFD:s domare måste vara medvetna om.

Rakennuslehti kunde redan den 18 maj i artikeln "Sipoo-liitos toteutuu" bekräfta att inkorporeringen förverkligas. Vanhanens första regering hade brottom med Helsingfors initiativ, inte bara för att man ville uppnå enighet om KSSR före slute av juni 2006, utan även för att den dåvarande regeringen skulle hinna ta beslutet om en inkorporering så som man lovat. Officiellt hette det att det var bråttom med tanke på kommunalvalet. När en ny regering med Vanhanen kvar som statsminister men med Mari Kiviniemi som ny kommunminister hade tagit över var det plötsligt inte längre bråttom med beslutet. Medlemmar i den nya regeringen hade i sin tur kommit överens om inkorporeringen. Jag citerar ur artikeln i Rakennuslehti:

Vapaavuori pitää täysin selvänä, että Sipoon liittäminen Helsinkiin etenee sovitulla tavalla. "Käsitykseni mukaan asia on varsin valmis päätettäväksi. Vaalien aiheuttamalla muutaman kuukauden hidastuksella ei ole tämän kokoluokan asiassa merkitystä. Osakuntaliitoksen on tarkoitus tulla voimaan vuoden 2009 alussa, jolloin alkaa uusi kunnallisvaalikausi. Tältä osin aikataulussa ei ole vielä mitään hätää", Vapaavuori sanoo.

Inaktuell metro aktuell. Den 27 mars 2008

I dagen nummer av Borgåbladet ingår en artikel med rubriken "Planeringsexpert hittar många svaga punkter i Sibboplan". Den Sibboplan som kritiseras i artikeln är i det stora hela en plan som motiverats av Helsingfors inkorporeringsinitiativ. Trots att Sibbo förlorat konflikten med Helsingfors, fortsätter Sibbo på sin nya sköna linje. Sibbosframtid är inte nödvändigtvis tryggad, men frågan är om de nya planerna förbättrar Sibbos chanser att förbli en självständig kommun. I morgondagens nummer av Borgåbladet torde det ingå en artikel med rubriken "Osäkerheten irriterar i Sibbo". Det är alldeles speciellt markeringen för behov av kollektivförbindelse, som oroar, eftersom markeringen tolkas som en metrolinje. Enligt Borgåbladet tror dock "ingen" på metro till Söderkulla:

Kommunen binds av Heli–banans reservationer och allmänna krav på kollektivtrafik. Men ingen tror att en metro ska dras till Söderkulla. – Inte ens med den nu planerade befolkningstillväxten kommer Sibbo upp till en folkmängd som räcker för en metro, intygade planerarna. Inte ens fast Hfors stadsdirektör Jussi Pajunen lovat metro ända till Borgå.

Helsingin sanomat har idag publicerat en notis med rubriken "Helsinki päätti metrojunien hankinnasta". Det är för västmetron som Helsingfors skall beställa metrovangnar, sammanlagt 20. Dessutom gör man en option på ytterligare 20 vagnar, bl.a. med tanke på en eventuell förlängning av metron österut:

Lisäoptio on tarkoitus käyttää nykyisen metron tulevien laajennusten, Kivenlahden ja Sipoon liitosalueen edellyttämää kaluston lisäystä varten.

Några vagnar för metro till Söderkulla är minsann inte aktuella i detta skede, men även förlängningen av metron till inkorporeringsområdet är högst ovisst. Detta framgår bl.a. av en notis med rubriken "Helsingin kokoomus haaveilee Pasilan-metrosta", som Helsingin sanomat publicerade igår kväll. Tidningen skriver att "Helsingin kokoomus haluaa, että kaupunki valmistautuu itämetron nopeaan toteuttamiseen, eli metrolinjan jatkamiseen Mellunmäestä tai Vuosaaresta itään." I samlingspartiets eget ställningstagande "Helsingin on varauduttava itämetroon", talas det visserligen bara om itämetro i allmänhet, men både Pekka Myllyniemi och Pekka Korpinen har nämnt en förlängning av Nordsjömetron som ett alternativ. (Se "Farsartade metrovisioner. Den 29 augusti 2007".) En förlängning av metrolinjen från Nordsjö är ännu mindre realistisk än en förlängning av linjen från Mellungsbacka. Att en förlängning av Nordsjömetron alls diskuteras beror på att det finns stora hinder i vägen för en förlängning av Mellungsbacka linjen. Ett av hindren heter Vanda. I artikeln "Itämetron suunnittelu alkaa Helsingin ja Vantaan yhteistyönä", som publicerades av Rakennuslehti den 24 januari, antyds även att det finns två alternativ. Här säger Matti Lahdenranta, som är VD för HST dock att "Ensisijainen vaihtoehto on metron jatko Mellunmäestä, joka on vähemmän kuormitettu kuin Vuosaaren haara." Att man inte ens vet vilken metrolinje som skall förlängas ser jag som ett tecken på ett de färdiga planerna på ett 6,3 km långt banavsnitt från Mellungsbacka österut, som Helsingfors hösten 2006 presenterade för inrikesministeriet i Ratasvuoris utredning, var en bluff. (Se "Soininvaaras metroillusioner. Den 22 augusti 2007".)

55A. Den 26 mars 2008

Helsingfors har idag för första gången på länge uppdaterat sina specialsidor om inkorporeringen. Nyheten har rubriken "Sydvästra Sibbo ett nytt röstningsområde i Helsingfors". Här berättas det att det nya röstningsområdet får beteckningen 55A, vilket även Hufvudstadsbladet har noterat i en notis med rubriken "Sydvästra Sibbo är område 55A". Invånarna i område 55A får alltså redan i kommunalvalet i höst rösta på Helsingforskandidater. HFD:s avgörande kom i god tid för att de blivande Helsingforsborna skulle kunna rösta på Helsingforskandidater i nästa val, fastän den förra regeringen inte hann ta beslutet och den nya regeringen dröjde med sitt beslut. Ändå var kommunalvalet ett centralt argument för att ta Helsingfors annekteringsinitiativ den 21 juni 2006 i brådskande ordning. Denna motivering var uppenbarligen ett svepskäl, fastän Helsingfors förvaltningsdomstolen håller med motiveringen. De verkliga skälen till att Helsingfors tog beslutet in brådskande ordning har förblivit outredda. Själv är jag övertygad om att den huvudsakliga orsaken hänger samman med förhandlingarna kring KSSR.

Pär Stenbäck har i dagens Hbl fått mothugg för sin artikel "En regering på glid". (Se "Kemijärvi. Den 16 mars 2008".) I sitt svar säger Stenbäck att "Kanske borde jag ha förlängt listan med exempelvis Sibbo-frågan." Visst kan det sätt på vilket Sibbo-frågan har skötts påskynda Matti Vanhanens slutliga fall, men Sibbo-frågan hade kanske aldrig aktualiserats om det inte var för en svag statsminister, som Helsingfors kunde idka påtryckningar mot.

Kommunindelningsutredning. Den 25 mars 2008

Yle har idag publicerat en notis med rubriken "Kemijärvellä pohditaan Stora Enson tehtaan pakkolunastusta". I notisen noteras det att "Kemijärven kaupunginhallituksen puheenjohtaja Heikki Nivala uskoo lunastusmahdollisuuteen ja vertaa sitä tuoreeseen Sipoon tapaukseen." Helsingin Sanomat har på kvällen i notisen "Kemijärven kaupunginhallitus esittää Stora Enson pakkolunastusta" noterat att enligt Nivala "tehtaalla on Kemijärvelle suurempi merkitys kuin Sipoon maa-alueen lunastuksella Helsingin kaupungille."

Kommunindelningsutredare Pekka Myllyniemis kommunindelningsutredning gällande Kemijärvi och Pelkosenniemi har i själva verket offentliggjorts i sin helhet redan den 27 mars. Finansministeriet har endast publicerat utredningsmannens förord eller följebrev (ehdotuskirje) till rapporten, men Kemijärvi har publicerat hela rapporten "Kemijärven kaupungin ja Pelkosenniemen kunnan Kuntajakoselvitys". Pdf filen med utredningen är skapad den 4 mars. Rapporten har även funnits på Internet i formatet MS Word som en bilaga till fullmäktigemötet den 17 mars. Liksom "förslagsbrevet" har båda dessa dokument den dolda rubriken "Sammatin ja Lohjan kunta- ja palvelurakenneselvitys". (Se "Itärata eller itämetro? Den 5 mars 2008".) Kommunindelningsutredarens förslag är i detta fall riktat till Kemijärvi stadsfullmäktige och Pelkoseninemis kommunfullmäktige och är tydligen inte att betraktas som ett initiativ eller en framställning till ministeriet. Av rubrikerna att döma förefaller kommunindelningsutredningen i sin helhet vara att betrakta som utredningsmannens förslag, men liksom i Myllyniemis Sibborapport ingår det i denna utredning ett skilt kapitel med rubriken "Kuntajakoselvittäjän ehdotus".

Borgåbladet har idag på tidningens webbplats under rubriken "Just nu" publicerat en puff för visningen av ett dokumentär om Helsingfors tvångsannektering av Sibbo. (Se "Vemodig dokumentär. Den 21 mars 2008".) Jag återger texten här:

En pinfärsk dokumentär om Helsingfors tvångsannektering av Sibbo sydvästra hörn visas idag i Topeliussalen i Nickby (vid biblioteket). Sibbofilmen är Yle-redaktören Hanna Myllys' slutarbete. Dokumentären visas kl. 13, 16 och 18 (vid den sista visningen är också Myllys själv på plats)

Korvfenomenet. Den 24 mars 2008

I lördagens blogginlägg ""Rättsfallet Sibbo. Den 22 mars 2008" skrev jag om Henrik Hägglunds rättsfallskommentar i Finlands kommuntidning 2/2008. I samma nummer av tidningen ingår ett par andra artiklar som har relevans för fallet Sibbo. I ledaren med rubriken "Korvfenomenet hotar stadsregionen" skriver Kristina Wikberg om "korvfenomenet", som enligt Wikbergs definition går ut på att "den gamla stadskärnan lämnas ensam, medan de omkringliggande kommunerna finner varandra och bildar en korv runt – och mot – den gamla staden". Fenomenet är speciellt påtagligt i Åboregionen, men det kan även iaktas i Vasaregionen. Wikberg karakteriserar fenomenet vidare enligt följande:

Målet är att skapa en struktur där stadens inflytande minskar och de ofta växande, omkringliggande kommunerna har en autonom position som staden inte rår på. Så är det både i Vasa och i Åbo. Kommunerna vill undvika den gamla stadens kulturella dominans och visa att de klarar sig och sin service på egen hand.

Man kan hävda att ett av målen med kommun- och servicestrukturreformen (KSSR/PARAS) är just det motsatta, det vill säga att motverka korvfenomenet. Wikberg inleder även sin artikel med att konstatera att "ett av målen för kommun- och servicestrukturreformen är att se de olika stadsregionerna som pendlingsområden eller funktionella helheter när det gäller markanvändning, trafik och boende." Wikberg noterar även att områden i Svenskfinland som berörs är huvudstadsregionen, Borgå, Västra Nyland, Karleby, Vasa och Åbo med omkringliggande kommuner. Däremot förbigår Wikberg en specifik språkpolitisk aspekt: De omgivande kommunerna ibland till skillnad från "den gamla staden" en starkt svenskspråkig profil. Den finskspråkiga inflyttningen till kusten har främst skett till städerna, medan omringande landsortskommuner förblivit och vill förbli relativt svenskspråkiga.

Wikberg skriver om korveffekten allmänt att den på sikt kan "resultera i att den nödvändiga dynamik och framtidstro som skapar tillväxt uteblir". Här kan man, om man så önskar, se en "språkmur" som förhindrar eller förhindrat utvecklingen så väl i Vasaregionen som i Helsingforsregionen. Om man drar resonemanget till sin spets, kan man dra slutsatsen att Svenskbygden och hela Svenskfinland är ett hot mot nationens ekonomiska utveckling... På det nationella planet är dock Centern och Kepulandia ett större hinder för städernas strävande att utöka sitt inflytande.


Det är skäl att notera att korvfenomenet inte alls är speciellt påtagligt i Helsingforsregionen. Staden Helsingfors har här en mycket stark ställning, fastän man i huvudstaden avundsjukt sneglar på grannen Esbo. Sibbo, som betraktats som en språkmur i öst, har inte haft det lätt att finna allierade i Helsingforsregionen. Om korvfenomenet är ett metropolprolem, så är det snarare Åbo och Vasa än Helsingfors som behöver en metropolpolitik.

KSSR har inte ett huvudsyfte, eftersom olika partier och olika kommuner har olika intressen, men ett viktigt intresse bakom reformen är utan tvivel målsättningen att motverka korveffekten och stärka "metropolernas" (moderstädernas) ställning. Målsättningen att skapa ökad kostnadseffektivitet ser jag närmast som ett svepskäl. Syftet att motverka korveffekten kan förverkligas enligt det av KSSR påbjudna samarbetet, men även genom kommunsammanslagningar. För Helsingfors del kom det att visa att staden inte alls drar några fördelar av de kommunsammanslagningar som KSSR föranleder. Det kunde dock ha gått på annat sätt, om Samlingspartiet eller SDP hade fått bestämma.

I senaste nummer av av Finlands kommuntidning inår även en intervju av utredningsmannen Harry Bondas. Intervjun, som är skriven av Maria Brommels, har rubriken "En utredningsmans funderingar - Som i Danmark". Jag citerar ur intervjun:

När Harry Bondas tecknar kommun- och strukturreformens historia finns där ett ledande tema. Hans bedömning är att ramlagen ursprungligen skulle innehålla bara ett alternativ: kommunsammanslagning. Orsaken till att det inte gick så var politisk. För centerns partifält var det omöjligt att acceptera en så drastisk omorientering och därför kom samarbetsalternativet med. Alltså antingen kommunsammanslagning och 20 000 invånare eller ett samarbetsområde med 20 000 invånare.

I den mån Centern och kommunminister Hannes Manninen var initiativtagare till reformen var tvångssammanslagningar knappast det enda alternativet, men bland Helsingforspolitiker fanns det säkert förhoppningar om att kommunreformen skulle omöjliggöra kommuner med mindre än 20 000 invånare. Det är ingen hemlighet att att socialdemokraterna i Helsingfors ursprungligen önskade ansluta hela Sibbo till Helsingfors, fastän en dylik kommunsammanslagning skulle ha sett vansinnig ut på kartan. Kommunreformen kunde ha skapat förutsättningar för en dylik sammanslagning, eftersom Sibbo hade under 20 000 invånare. Då Manninen föreslog samarbetsområden som ett alternativ till tvångssammanslagningar var det främst socialdemokraterna i Helsingfors med huvudförhandlaren Rakel Hiltunen som strätade emot. Först när Manninen i offentligheten lovade stöda en inkorporering av sydvästra Sibbo gick Hiltunen med på Manninens förslag till ramlag.

En inkorporering av sydvästra Sibbo löser på inget vis de problem som kommun- och servicestrukturreformen var ämnad att lösa. Tvärtom innebär inkorporeringen att invånartalet i Sibbo under några års tid kommer att ligga under det av ramlagen påbjudna 20 000. Inte heller löser inkorporeringen problemet med korveffekten på andra håll i landet. Helsingfors hade dock andra målsättningar bakom KSSR än de officiella. Fastän Hiltunen i strukturgruppen representerade SDP, drev hon i praktiken huvudsakligen Helsingfors intressen. Med tanke på de möjliga följderna av att Manninens förslag till ramlag inte vunnit stöd, är det inte konstigt att även Sfp, enligt Matti Vanhanens utsaga, fram till den 21 juni förhöll sig "konstruktivt" till förslaget på en ändring i kommunindelningen mellan Helsingfors, Sibbo och Vanda. Östersundom var priset som krävdes för att rädda Sibbo och övriga Svenskfinland. Förslaget på ett område fram till Sibbo å, som Helsingfors med Manninens uttalade stöd tog den 21 juni 2006, var dock oacceptabelt för Sfp, fastän enighet om KSSR officiellt nåddes först en vecka senare.