Målet är att skapa en struktur där stadens inflytande minskar och de ofta växande, omkringliggande kommunerna har en autonom position som staden inte rår på. Så är det både i Vasa och i Åbo. Kommunerna vill undvika den gamla stadens kulturella dominans och visa att de klarar sig och sin service på egen hand.
Man kan hävda att ett av målen med kommun- och servicestrukturreformen (KSSR/PARAS) är just det motsatta, det vill säga att motverka korvfenomenet. Wikberg inleder även sin artikel med att konstatera att "ett av målen för kommun- och servicestrukturreformen är att se de olika stadsregionerna som pendlingsområden eller funktionella helheter när det gäller markanvändning, trafik och boende." Wikberg noterar även att områden i Svenskfinland som berörs är huvudstadsregionen, Borgå, Västra Nyland, Karleby, Vasa och Åbo med omkringliggande kommuner. Däremot förbigår Wikberg en specifik språkpolitisk aspekt: De omgivande kommunerna ibland till skillnad från "den gamla staden" en starkt svenskspråkig profil. Den finskspråkiga inflyttningen till kusten har främst skett till städerna, medan omringande landsortskommuner förblivit och vill förbli relativt svenskspråkiga.
Wikberg skriver om korveffekten allmänt att den på sikt kan "resultera i att den nödvändiga dynamik och framtidstro som skapar tillväxt uteblir". Här kan man, om man så önskar, se en "språkmur" som förhindrar eller förhindrat utvecklingen så väl i Vasaregionen som i Helsingforsregionen. Om man drar resonemanget till sin spets, kan man dra slutsatsen att Svenskbygden och hela Svenskfinland är ett hot mot nationens ekonomiska utveckling... På det nationella planet är dock Centern och Kepulandia ett större hinder för städernas strävande att utöka sitt inflytande.
Det är skäl att notera att korvfenomenet inte alls är speciellt påtagligt i Helsingforsregionen. Staden Helsingfors har här en mycket stark ställning, fastän man i huvudstaden avundsjukt sneglar på grannen Esbo. Sibbo, som betraktats som en språkmur i öst, har inte haft det lätt att finna allierade i Helsingforsregionen. Om korvfenomenet är ett metropolprolem, så är det snarare Åbo och Vasa än Helsingfors som behöver en metropolpolitik.
KSSR har inte ett huvudsyfte, eftersom olika partier och olika kommuner har olika intressen, men ett viktigt intresse bakom reformen är utan tvivel målsättningen att motverka korveffekten och stärka "metropolernas" (moderstädernas) ställning. Målsättningen att skapa ökad kostnadseffektivitet ser jag närmast som ett svepskäl. Syftet att motverka korveffekten kan förverkligas enligt det av KSSR påbjudna samarbetet, men även genom kommunsammanslagningar. För Helsingfors del kom det att visa att staden inte alls drar några fördelar av de kommunsammanslagningar som KSSR föranleder. Det kunde dock ha gått på annat sätt, om Samlingspartiet eller SDP hade fått bestämma.
I senaste nummer av av Finlands kommuntidning inår även en intervju av utredningsmannen Harry Bondas. Intervjun, som är skriven av Maria Brommels, har rubriken "En utredningsmans funderingar - Som i Danmark". Jag citerar ur intervjun:
När Harry Bondas tecknar kommun- och strukturreformens historia finns där ett ledande tema. Hans bedömning är att ramlagen ursprungligen skulle innehålla bara ett alternativ: kommunsammanslagning. Orsaken till att det inte gick så var politisk. För centerns partifält var det omöjligt att acceptera en så drastisk omorientering och därför kom samarbetsalternativet med. Alltså antingen kommunsammanslagning och 20 000 invånare eller ett samarbetsområde med 20 000 invånare.
I den mån Centern och kommunminister Hannes Manninen var initiativtagare till reformen var tvångssammanslagningar knappast det enda alternativet, men bland Helsingforspolitiker fanns det säkert förhoppningar om att kommunreformen skulle omöjliggöra kommuner med mindre än 20 000 invånare. Det är ingen hemlighet att att socialdemokraterna i Helsingfors ursprungligen önskade ansluta hela Sibbo till Helsingfors, fastän en dylik kommunsammanslagning skulle ha sett vansinnig ut på kartan. Kommunreformen kunde ha skapat förutsättningar för en dylik sammanslagning, eftersom Sibbo hade under 20 000 invånare. Då Manninen föreslog samarbetsområden som ett alternativ till tvångssammanslagningar var det främst socialdemokraterna i Helsingfors med huvudförhandlaren Rakel Hiltunen som strätade emot. Först när Manninen i offentligheten lovade stöda en inkorporering av sydvästra Sibbo gick Hiltunen med på Manninens förslag till ramlag.
En inkorporering av sydvästra Sibbo löser på inget vis de problem som kommun- och servicestrukturreformen var ämnad att lösa. Tvärtom innebär inkorporeringen att invånartalet i Sibbo under några års tid kommer att ligga under det av ramlagen påbjudna 20 000. Inte heller löser inkorporeringen problemet med korveffekten på andra håll i landet. Helsingfors hade dock andra målsättningar bakom KSSR än de officiella. Fastän Hiltunen i strukturgruppen representerade SDP, drev hon i praktiken huvudsakligen Helsingfors intressen. Med tanke på de möjliga följderna av att Manninens förslag till ramlag inte vunnit stöd, är det inte konstigt att även Sfp, enligt Matti Vanhanens utsaga, fram till den 21 juni förhöll sig "konstruktivt" till förslaget på en ändring i kommunindelningen mellan Helsingfors, Sibbo och Vanda. Östersundom var priset som krävdes för att rädda Sibbo och övriga Svenskfinland. Förslaget på ett område fram till Sibbo å, som Helsingfors med Manninens uttalade stöd tog den 21 juni 2006, var dock oacceptabelt för Sfp, fastän enighet om KSSR officiellt nåddes först en vecka senare.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar