Om demokrati. Den 29 augusti 2006

Efter Helsingfors stadsfulmäktiges beslut att ansöka om att få ansluta sydvästra Sibbo till Helsingfors anklagades Helsingfors och dess fullmäktige för att handla odemokratiskt. Förslaget hade förberetts i smyg och ärendet förklarades brådskande utan klar motivering. Så här kan det inte gå till i en demokrati, var säkert mångas spontana reaktion. I en intervju i Presso 19.8 försvarar stadsstyrelseordförande Jan Vapaavuori Helsingfors mot anklagelserna med invändningen att demokrati kan förstås på många olika sätt. (Se Att legitimera ett rån. Den 25 augusti 2006.) Det har han förstoss rätt i.

Demokrati kan fösrstås på många olika sätt! Betydelsen av begreppet eller benämningen demokrati har under historiens gång utvecklats och förändrats. Under det kalla kriget var synen på demokrati i öst mycket annorlunda än i väst. Eller åtminstone gavs benämningen demokrati i öst en annan innebörd än i väst. Begreppet demokarti är värdeladdat och inexakt. De flesta torde i Finland i begreppet demokrati ändå inbegripa vissa demokratiska spelregler. Hit hör inte minst öppenhet och principen att ärenden som skall behandlas på beslutande möte bör meddelas på förhand. Demokrati betyder inte bara folkvälde. Demokrati är inte det samma som godtyckligt majoritetsstyre.

I Presso antyder Vapaavuori att Helsingfors beslut kan betraktas som demokratiskt därför att Helsingfors har 560 000 invånare medan Sibbo endast har drygt 18 000 invånare. I ett riksdagsval väger en halv miljon röster naturligtvis mera än ett par tiotusen, men om Vapaavuoris logik skulle tillämpas på beslutförandet inom Europeiska Unionen hade Finland inte längre några påverkningsmöjligheter. I demokratins namn kunde t.ex. Tyskland då besluta att tvångsansluta delar av sina grannländer. Nej, denna maktlogik kallas inte demokrati, åtminstone inte i västerländska liberala demokratier.

Rotslöshet. Den 28 augusti 2006

Den finska statskulturen är mycket ung. Finland har urbaniserats mycket sent, men ännu senare har den andliga urbaniseringen ägt rum. Till skillnad från landsbyar på kontinenten är nordiska byar till följd av storskiftet utspridda över stora områden. Kanske just därför har det för finländarna varit så svårt att anpassa sig till stadslivet. En annan orsak till anpassningssvårigheterna kan bero på att flyttningrörelsen från landet till staden ofta har betytt flyttning från inlandet till kusten. När finnarna flyttat till städerna har de lämnat sina rötter bakom sig och haft svårt att rota sig på den nya orten. Ofta har den nya hemorten varit en tidigare svenskspråkig ort, vilket ytterligare försvårat en identifiering med ortens historia och traditioner. Istället har man ofta försökt förneka ortens svenskspråkiga förflutna.

Störst är rotlösheten i förorterna, som saknar egen historia och identitet. Det faktum att förorterna ofta är mångkulturella gör det ännu svårare för dess invånare att känna sig hemmastadda. En hög frekvens hyresbostäder har inte bara en förslummande verkan. Att invånarna inte själva äger sina bostäder gör dem i sig mera rotlösa. Eftersom de socioekonomiska förhållandena är andra i villaområden synns problemen där inte på samma sätt. Småhus och egnahemshus garanterar dock inte att invånarna känner sig rotade.

Idealiserandet av egnahemsboende har ironiskt nog kommit speciellt starkt fram under Matti Vanhanens statsministerskap. (Se Egnahemshus. Den 19 augusti 2006 .) Barnfamiljernas och de goda skattebetalningarnas dragning till egnahemshus i kranskommunerna, vilket är ett problem för Helsingfors, kan i själva verket ses som ett symptom på finländarnas rotlöshet i storstaden. Egnahemshuset löser dock inte i sig problemet med rotlösheten. För att invånarna inte skall känna sig rotlösa måste orter få utvecklas i måttlig takt. Det tar tid för traditioner att förmedlas och sociala nätverk att utvecklas och utvidgas. Bebyggelse som skapas utan hänsynstagande till lokala traditioner, befintliga sociala nätverk i form av ideella föreningar och församlingar eller kommungränser som utgör grund för hembygdsidentiteten resulterar i sovstäder där invånarna inte känner sina närmaste grannar och där ingen bryr sig om den gemensamma närmiljö.

På 1960- och 1970-talet skapades nya förorter i rask takt fram ur intet. Stora områden byggdes på en gång, så att alla ortens invånare var nyinflyttade och inga sociala nätverk existerade. Vi har lärt oss att betrakta denna stadsplanering som ett fiasko, som ett resultat av den funktionalistiska erans övertro på ingensjörskonsten och utvecklingen. Helsingfor lider än idag av de problem som 60-talets förortsbyggande gav upphov till. Nu vill staden upprepa misstagen och bygga nya förorter i sydvästra Sibbo. På statsplanerarens skrivbord kan de nya förorterna te sig rätt idylliska. Förverkligas Helsingfors planer kommer idyllen dock att visa sig vara ett tomt skal. Bakom den eventuella fasaden av träpanel kommer människorna att känna sig lika rotlösa som i vilken annan sovstad.

Sibbo kommunstyrelse har i kväll inför fullmäktige lagt fram sitt förslag till Sibbos egna planer för tillväxt. (Se MTV3.) Kommundirektör Markku Luomas presenterade före fullmäktigemötet en utredning som beställts av Statens tekniska forskningscentral. Utredningen stödjer styrelsens förslag att fördubbla antalet invånare till 40 000 fram till år 2025. (Se FNB/Hbl.) Även enligt kommunens egna planer skulle tillväxten i sydvästra Sibbo ske oroväckande fort. Sibbo har dock helt andra möjligheter än Helsingfors att bygga området med hänsynstagande till områdets historia, traditioner och befintliga sociala nätverk. Som en del av Sibbo kan området bevara en egen identitet. Genom att ansluta sig till befintliga församlingar och ideella föreningar kan de nya invånare identifiera sig med bygdens lokalhistoria och därmed lättare rota sig i sin nya hembygd. Styrelsens ordförande Christel Liljeström betonade inför kommunfulmäktige uttryckligen att Sibbo inte bör göras till en sovstad.

Fullmäktige stödde enhelligt styrelsen förslag, som utgör ett motdrag mot Helsingfors planer. (Se HS.)

Kringgås lagen? Den 27 augusti 2006

Namninsamlingen mot Helsingfors annekteringsplaner avslutas officiellt idag. För en vecka sedan hade det, enligt Borgåbladet, redan insamlats 11 000 namn. Då namnen huvudsakligen samlats in i Sibbo torde de flesta undertecknaden vara Sibbobor. Majoriteten av de röstberättigade Sibboborna har därmed redan undertecknat medborgaradressen. Ytterligare har just nu 4757 personer undertecknat en namninsamling på Internet. Enligt tidningen Presso, som gjort en undersökning, är "nästan alla" Sibbobor emot Helsingfors planer på att annektera 5000 hektar av Sibbo. Då lagen säger att invånarna i de berörda kommunerna bör höras innan en förändring av kommungränserna görs, förefaller det klart att Helsingfors planer på att annektera sydvästra Sibbo saknar lagliga förutsättningar. Om kommuninvånarnas åsikter inte behövde beaktas, så skulle det ju inte vara någon idé med at låta dem höras. Enligt lagen kan kommunindelningen ändras "om ändringen leder till bättre service för regionens invånare, förbättrar invånarnas levnadsförhållanden och näringarnas verksamhetsbetingelser eller främjar kommunernas handlingskraft och gör verksamheten mer lönsam." Enligt Helsingfor fyller förslaget att införliva området i sydvästra Sibbo alla de ovannämnda villkoren. (Se protokollutdrag.) Enligt Sibbo uppfylls inget av villkoren. (Se Sibbos besvär.)

Det torde vara uppenbart att invånarna väster om Sibboviken och Sibbo å inte skulle få bättre service om sydvästra Sibbo anslöts till Helsingfors. Tvärtom skulle servicen åtminstone till en början radikalt försämras. Förbindelserna till Sibbos andra kommuncentrum Söderkulla och den kommunala servicen där är nu utmärkta. Speciellt skulle den lagstadgade servicen på svenska försämras om området anslöts till Helsingfors. Vet man i Helsingfors och i statsrådet inte att det i Sibbo finns äldre människor som överhuvudtaget inte kan göra sig förstådda på finska? För invånarna i Restsibbo skulle nu anlitade skolor, barträdgårdar, helgedomar, båthamnar och trafikförbindelser i sydvästra Sibbo hamna utanför kommunens gränser. Om lagen kan tolkas så som Helsingfors läser lagen är det fel på hela rättssytemet. Då det gäller Helsingfors inkorporering av den sk Västerkullakilen är det uppenbart att inga av de ovannämnda villkoren är aktuella. Syftet är ju bara att skapa en korridor till Sibbo. Det olagliga i Helsingforsfullmäktiges beslut är dokumenterat i juris doktor, professor Kaarlo Tuoris expertutlåtande.

För en icke-jurist förefaller det fullständigt klart att Helsingfors anspråk strider mot lagen. Därför är det anmärkningsvärt att Sibbo nu gör eftergifter. Man borde ju inte ha något att frukta. Varför tar sig en dubbelarbetande Helsingforsbo som jag tid att dagligen skriva upprörda blogginlägg, om utgången i Sibbofallet ändå är given? Svaret är att vi inte fullt litar på att Finland är en rättstat. Speciellt under centerpartistisk ledning har ju lagen tidigare körts över när "nationens intressen" så krävt. Lagen ger i viss mån oförutsägbara tolkningsmöjligheter när "särskilt vägande skäl" föreligger. Och om lagen står i vägen kan riksdagen stifta undantagslagar.

Den som gapar efter för mycket... Den 26 augusti 2006

Om det gick till så som Hufvudstadsbladet skriver den 11 augusti visade Helsingfors stadsdirektör Jussi Pajunen och styrelseordförande Jan Vapaavuori för Sibbos kommundirektör Markku Luoma och styrelseordförande Christel Liljeström den 11 april upp två kartor, den ena ungefär med det aktuella kravet (eventuellt något mindre och utan Ingmans mejeri), den andra med ett hälften så stort område. Villkoren för att Helsingfors skulle nöja sig med det mindre området var att Sibbo frivilligt gav ifrån sig området. Som belöning skulle Helsingfors sälja sina övriga markområden till Sibbo och inte längre ställa krav på att Sibbo lämnar Östnylands förbund. Luoma och Liljeström torde vid detta tillfälle inte ha haft mandat att förhandla, så utgången var given, speciellt som Helsingfors mycket snabbt där efter kom med sin anhållan om annektering. Helsingfors sätt att agera borde vara tillräckligt för att stadsrådet skulle dra bort sitt stöd för annekteringen. Genom att uttala sitt stöd för Helsingfors planer har centerministrarna dragits med ner i smutsen.

Helsingfors territoriella anspråk, som var så stort att det överraskade alla ickeinvigda, kan se ut som en bestraffning för Sibbos motsträvighet, men det finns ingen logik i att bestraffa hela kommunen och speciellt de invånare som är bosatta i det av Helsingfors åtrådda området. Det kan visserligen vara förnuftigt att försöka skapa en bild av Sibbo och sibboborna som motsträviga, samarbetsovilliga, förhandlingsovilliga, utvecklingsfientliga, själviska, parasitiska, isolatoriska, ansvarslösa och senfärdiga. Helsingfors anspråk är dock så provokativt att det förefaller taktiskt vettlöst. Det är troligt att ett mindre anspråk endast väckt måttliga protester. I själva verket kunde det ha splittrat sibboborna och speciellt Sfp, som sett en möjlighet att bevara Sibbo relativt svenskt och Sfp-dominerat genom att kommunen avstått från Östersundom. Nu står kommunen enig mot alla gränsförskjutningar och Sibbo har fått mycket sympati, trots Helsingfors delvis framgångsrika medielobbning.

Varför valde Helsingfors att provocera och göra orealistiska anspråk? Knappast hade man ansökt om att få inkorporera hela femtusen (5000) hektar om man inte uppmuntrats till det av kommunminister Hannes Manninen eller statsminister Matti Vanhanen. Det Helsingforsägda område som Sibbo beslutit ansöka om att få inlösa är till ytan mindre än en tiondedel av det område som Helsingfors gör anspråk på. Statsministern har visserligen hunnit säga att gränsdragningen bör kunna diskuteras och att Sibbo bör få behålla skärgården, men Helsingfors valde nog inte karta utan att sporras till största möjliga hunger av centerministrarna.

Att statsrådet uppmuntrat Helsingfors till anspråk som får stadens och dess ledning att förefalla girig och brutal är trots allt inte så svårt att förstå. Regeringen vill ju inte själv komma i ofördelaktiv dager. Om regeringen slutligen besluter att med huvudstaden införliva ett något mindre område av Sibbo kan statsministern framstå som en lyhörd landsfader, trots att även Helsingfors har skäl att vara tacksam. Detta är machiavellisk statskonst av klassisk modell. Det var dumt av Helsingfors att låta sig luras och göra oförskämda anspråk. Nu är det sannolikt att staden mister hela stycket.

Att legitimera ett rån. Den 25 augusti 2006

Av en kollega fick jag idag det senaste numret av tidningen Presso. Helsingfors stadsrirektör Jussi Pajunen och styrelseordförande Jan Vapaavuori intervjuvas här (s B1-B3) om Helsingfors planer på att annektera femtusen hektar av Sibbo. Det trista med intervjuer av detta slag är att de sällan och aldrig medvetet avslöjar verkliga motiv. Argumenten handlar om att försöka legitimera planer och handlingar vars motiv i sig inte ger legitimitet. Rubriken på intervjun i Presso är ett citat av Pajunen: "Tämä ei ole ryöstö" (Detta är inte ett rån).

Stadsdirektörens uppgift är att främja och bevaka Helsingfors intressen. Så länge förstäderna Vanda och Esbo förblir självständiga städer är det uttryckligen staden Helsingfors och inte Helsingforsregionens eller "metropolområdets" ingtressen som stadsdirektören slår vakt om. Det samma gäller Helsingfors stadsstyrelse och fullmäktige. När det gäller annekteringen av sydvästra Sibbo behöver och kan man inte försvara planerna för stadens egna invånare. Man kan ju inte precis gå ut i offentligheten med att stadsplanerarna får behålla sina jobb eller att skatteöret sjunker om annekteringsplanerna förverkligas. Fullmäktigena har redan vid slutna möten och korridorsdiskussioner övertygats eller övertalats att stöda planerna - med undantag av Svenska folkpartiets fullmäktigen. (Vapaavuori har kritiserat Sfp:s fullmäktigen för att de inte fyllt sin primära uppgift: att slå vakt om stadens intressen.) Även centrala ministrar har man i det fördolda övertygat, fastän argumenten här inte längre bara handlar om stadens intressen. Kvar återstår den allmänna opinionen, som speciellt regeringen är beroende av.

Det borde egentligen vara ministrarnas uppgift att motivera och berättiga sitt stöd för annekteringeng, men åtminstone kommunminister Hannes Manninen har här misslyckats fullständigt. Han har ju bara gett motståndarna vatten på sin kvarn. Pajunens och Vapaavuoris försvar av stadens planer (och statsrådets stöd) är därför behövligt.

Sadsdirektör Pajunen och styrelseordförande Vapaavuori är ändå i en lite liknande situation som centerministrarna Manninen och Vanhanen. Inför den egna gruppen måste ministrarna försvara sitt stöd av Helsingfors planer, som i det aktuella fallet strider mot partiets linje, med att det är viktigt för partiets imago samt för relationerna med kampanjfinansiärer, (potentiella) regeringspartners och medier, men i offentligheten måste man argumentera för att Helsingfors planer är och motsvarar ett allmänt eller nationellt intresse. Även Pajunen och Vapaavuori måste i offentligheten hänvisa till det allmänna intesset. Det faktum att stadens intressen och regionens intressen delvis kan sammanfalla gör uppgiften lite lättare för stadsdirektören och styrelseordföranden.

Om Helsingfors fullmäktige tog Sibbo på säng i juni så förefaller inte heller den andra partern ha varit förberedd på Sibbo kommunstyrelses motdrag. Åtminstone var minister Manninen totalt handfallen. För att argumenten om nationens bästa skall vara trovärdiga borde man hjärtligt ha välkomnat Sibbos initiativ. Det är ju troligt att annekteringen av sydvästra Sibbo inte håller juridisk prövning. Då är det tur att Sibbo själv nu vill bära sitt ansvar för metropolens utveckling. Genom att kalla Sibbostyrelsens beslut en provokation, bevisar Manninen att de verkliga motiven är andra än de offentliga argumenten. Även Pajunen och Vapaavuori måste nu hitta nya argument. Pajunen och Vapaavuori torde till skillnad från ministrarna dock inte ha några problem att rädda sina ansikten. De har ju bara gjort ett försök till en strålande affär för staden. Eller borde man kanske ändå kalla det försök till rån?

Min kollegan tog exemplaret av Presso på ett seminarium för Vanda stadsfullmäktigen som ägde rum igår. I den ovannämnda intervjun säger Helsingors stadssyrelseordförande Vapaavuori att Vanda uttalat sitt stöd för Helsingfors annekteringsplaner. Stämningarna på seminariet, som bevakades av Helsingin Sanomat, vittnar dock om det motsatta. Dagens Helsinginsanomat kan skvallra om att en stor del av Vandapolitikerna starkt motsätter sig att den sk Västerkullakilen (Se Utpressning. Den 11 augusti 2006) ansluts till Helsingfors. Vandapolitikerna och stadadsdirektören Juhani Paajanen visade sig vara bestörta över att Helsingfors agerat bakom Vandas rygg samt brutit mot samarbetsavtal. Socialdemokraten Pentti Poukari förundrade sig över att Helsingfors vill utvidga till Sibbo när staden ännu har oanvänd mark vid järnvägen i Malm. Centerpartisten Matti Sippola kritiserade sin partikamrat minister Manninen för att ha gett efter för Helsingfors i hemlighet förberedda annekteringsplaner.

"Sibbo" börjar i Helsingfors. Den 24 augusti 2006

Som ett argument för att Helsingfors måste inkorporera sydvästra Sibbo har angetts att staden eller stadssamhället nu tar tvärt slut när man kommer till Sibbo. Denna upplevelse av "Sibbo" kan man få då man åker österut med Österleden/ Nya Borgåvägen. I verkligheten börjar landsbygden redan i Helsingfors, några kilometer från Sibbosgränsen. Sydvästra Vanda, som ligger mellan Helsingfors och Sibbo är fullständig landsbygd, delvis rena ödemarken. (Det finns nog med mark att bebygga på annat håll i Vanda.) Först när man kommer över gränsen till Sibbo börjar ett relativt urbant villaområde. (Se bilder.) Södra Östersundom och Husö söder om Nya Borgåvägen utgör delar av ett större grönområde från Svartabacken i sydväst till Sibbo Storskog i nordöst. Detta område är delvis naturskyddsområde och skulle inte bebyggas, fastän området anslöts till Helsingfors. På norra sidan om Österleden, norr om den fridlysta Svartabacken vid Vandagränsen en dryg kilometer från Metrons ändststion i Mellungsbacka, bedriver Helsingfors jordbruk med stadens egna traktorer och skördetröskor. (Se bilden ovan.) Om staden tar för fort slut i öster, så är det åtminstone inte bara Sibbojordbrukarnas fel.

Helsingfors är geografiskt i obalans, då stadeden i väst slutar några kilometer från centrum, men i öst sträcker sig ända till sydöstra Vandas ödemarker. Helsingforsregionen bestående av Helsingfors, Vanda och Esbo sträcker sig däremot längre västerut än österut. Å andra sidan är det i väst långt till närmaste stad som är Karis, medan Borgå ligger betydligt närmare i öst. Till det nu så trendiga "metropolområdet", vars utveckling enligt regeringen Vanhanen är ett nationellt intresse, räknas även Borgå. Ur ett större perspektiv borde det därför inte ha varit ett problem att Borgå hade förblivit lokal centralort för Sibbo. Kommunstyrelsen i Sibbo har dock gjort avbön och beslutit att Sibbo skall lämna Östra Nylands förbund, för att försöka blidka huvudstaden. I Sibbo kommer man dock fortsättningsvis att läsa Borgåbladet. För övrigt prenumererar även mina närmaste grannar i Nordsjö (östra Helsingfors) på Borgåbladet.

Jag läste i en ledarartikel i helsingforstidningen Helsigin Uutiset för ett par veckor sedan att det är Sibbos fel att metron tar tvärt slut i öster. I verkligheten välkomnar Sibbo metron till Sibbo, medan Esbo ännu tvekar på att med Helsingfors stads bidrag på 150 miljioner euro bygga metron västerut. Nu tar ju metron slut ett par kilometer från Helsingfors centrum i väst, medan den sträcker sig ett par mil i östlig riktning. Jag har därför svårt att förstå mig på beskyllningarna mot Sibbo. Vad jag inte heller riktigt förstår är hur ledarskribenten tänkte sig att en metrolinje skulle se ut som inte tar "tvärt slut" någonstans.

Sibbo har resurserna. Den 23 augusti 2006

När kommunstyrelsen i Sibbo dels beslöt att inlösa helsingforsägd mark och bygga för 40 000 invånare på 20 år dels beslöt att gå med i Nylands förbund drog man undan mattan för Helsingfors planer på att annektera sydvästra Sibbo. Det borde, om det någonsin har funnits, därmed inte längre finnas något allmänt eller nationellt intresse som skulle motivera annekteringen. Istället för att konstatera att situationen förändrats tolkade kommunminister Hannes Manninen Sibbostyrelsens beslut som en provokation. (Se Hur rädda centerministrarnas ansikten? Den 17 augusti 2006.) Det var minst andra gången denna sommar som Manninen trampade i klaveret med galna uttalanden. Helsingfors, som är rädd att förlora sin "once in a lifetime chance" (se Bråttom. Den 8 augusti 2006), hävdar nu att Sibbo inte har möjlighet att bygga tillräckligt snabbt. Som om Sibbos markreserv nu absolut borde förbrukas på en gång! I en intervju för Radio Vega hävdar emellertid professor emeritus Heikki Kukkonen idag att Sibbo visst har resurserna som behövs för att bygga, eller snarare planera, vilket det ju för kommunens del egentligen handlar om. (Se YLE Internytt.) VVT har kommit till samma slutresultat. (Se pressmeddelande.)