Den som gapar efter för mycket... Den 26 augusti 2006

Om det gick till så som Hufvudstadsbladet skriver den 11 augusti visade Helsingfors stadsdirektör Jussi Pajunen och styrelseordförande Jan Vapaavuori för Sibbos kommundirektör Markku Luoma och styrelseordförande Christel Liljeström den 11 april upp två kartor, den ena ungefär med det aktuella kravet (eventuellt något mindre och utan Ingmans mejeri), den andra med ett hälften så stort område. Villkoren för att Helsingfors skulle nöja sig med det mindre området var att Sibbo frivilligt gav ifrån sig området. Som belöning skulle Helsingfors sälja sina övriga markområden till Sibbo och inte längre ställa krav på att Sibbo lämnar Östnylands förbund. Luoma och Liljeström torde vid detta tillfälle inte ha haft mandat att förhandla, så utgången var given, speciellt som Helsingfors mycket snabbt där efter kom med sin anhållan om annektering. Helsingfors sätt att agera borde vara tillräckligt för att stadsrådet skulle dra bort sitt stöd för annekteringen. Genom att uttala sitt stöd för Helsingfors planer har centerministrarna dragits med ner i smutsen.

Helsingfors territoriella anspråk, som var så stort att det överraskade alla ickeinvigda, kan se ut som en bestraffning för Sibbos motsträvighet, men det finns ingen logik i att bestraffa hela kommunen och speciellt de invånare som är bosatta i det av Helsingfors åtrådda området. Det kan visserligen vara förnuftigt att försöka skapa en bild av Sibbo och sibboborna som motsträviga, samarbetsovilliga, förhandlingsovilliga, utvecklingsfientliga, själviska, parasitiska, isolatoriska, ansvarslösa och senfärdiga. Helsingfors anspråk är dock så provokativt att det förefaller taktiskt vettlöst. Det är troligt att ett mindre anspråk endast väckt måttliga protester. I själva verket kunde det ha splittrat sibboborna och speciellt Sfp, som sett en möjlighet att bevara Sibbo relativt svenskt och Sfp-dominerat genom att kommunen avstått från Östersundom. Nu står kommunen enig mot alla gränsförskjutningar och Sibbo har fått mycket sympati, trots Helsingfors delvis framgångsrika medielobbning.

Varför valde Helsingfors att provocera och göra orealistiska anspråk? Knappast hade man ansökt om att få inkorporera hela femtusen (5000) hektar om man inte uppmuntrats till det av kommunminister Hannes Manninen eller statsminister Matti Vanhanen. Det Helsingforsägda område som Sibbo beslutit ansöka om att få inlösa är till ytan mindre än en tiondedel av det område som Helsingfors gör anspråk på. Statsministern har visserligen hunnit säga att gränsdragningen bör kunna diskuteras och att Sibbo bör få behålla skärgården, men Helsingfors valde nog inte karta utan att sporras till största möjliga hunger av centerministrarna.

Att statsrådet uppmuntrat Helsingfors till anspråk som får stadens och dess ledning att förefalla girig och brutal är trots allt inte så svårt att förstå. Regeringen vill ju inte själv komma i ofördelaktiv dager. Om regeringen slutligen besluter att med huvudstaden införliva ett något mindre område av Sibbo kan statsministern framstå som en lyhörd landsfader, trots att även Helsingfors har skäl att vara tacksam. Detta är machiavellisk statskonst av klassisk modell. Det var dumt av Helsingfors att låta sig luras och göra oförskämda anspråk. Nu är det sannolikt att staden mister hela stycket.