Gränsjusteringar kräver politiska förutsättningar. Den 15 otober 2006

Delegationen för huvudstadsregionen beslöt i februari att Helsingfors och Vanda skulle byta områden så att Helsingfors skulle få den s.k. Västerkullakilen i utbyte mot Nedre Dickursby. I en utredningen vars namn är Reformen av kommun- och servicestrukturen: riktlinjer för huvudstadsregionen daterad 14.2.1006 tog delegationen samtidigt ställning för att "de västra områdena i Sibbo" skall införlivas med huvudstadsregionen.

En samhällsstruktur enligt principen för hållbar utveckling i regionen förutsätter att stadsstrukturen smidigt fortsätter österut och ansluts med spårtrafikförbindelser. I syfte att utvidga bosättningen kommer Helsingfors och Vanda att byta områden i Nedre Dickursby och den s.k. Västerkullakilen. De västra områdena i Sibbo skall införlivas med huvudstadsregionen.

En administrativ införlivning av de västra områdena i Sibbo kan naturligtvis inte ske utan en inkorporering, såvida inte hela Sibbo införlivas med huvudstadsregionen, vilket visserligen en del förespråkare för inkorporeringen av sydvästra Sibbo kontradiktoriskt förespråkat. (Jämför Risk för förhastade beslut. Den 13 oktober 2006.) Planerna på att byta ut Nedre Dickursby mot Västerkullakilen har Helsingfors visserligen gett upp, emedan det visade sig att invånarna i Nedre Dickursby inte ville bli Vandabor. Istället beslöt stadsfullmäktige Helsingfors i juni att ansöka om att få inkorporera endast de sydligaste delarna av Västerkullakilen tilsammans med en stor del av västra Sibbo. Detta lilla område av Vanda har Helsingfors ingen användning av annat än som en korridor till Sibbo, då lagen inte tillåter en exklav. Området har inte så stort ekonomiskt värde för Vanda, men nog ett stort symboliskt och historikt värde, då det inbegriper Vandas enda havstrand. Skulle Helsingfors ha fått hela Västerkullakilen upp till Borgå motorväg, hade Helsingfors kunnat bebygga även området mellan Sibbo och Helsingfors nuvarande östrgräns.

Personligen är jag nöjd med att Helsingfors inte längre gör anspråk på området mellan Österleden (Nya Borgåvägen) och Borgå motorväg i Vanda. Svenska kommittén i Vanda tog även i mars avstånd från bytet av Västerkullakilen mot Nedre Dickursby. Motiveringen var att områdesbytet skulle vara dåligt och oekonomiskt för Vanda och dess invånare, att Västerkullakilen är ett område med stor framtida potential för Vanda stad och dessutom en kulturbygd väl värd att bevara. Vanda kommer knappast inom en nära framtid att börja planera och bygga Västersundom och Västerkulla gårds marker, vilket Helsingfors torde göra om området tillfaller huvudstaden. Då områdesbytet med Vanda inte blev av vågade Helsingfors inte göra anspråk på hela Västerkullakilen, fastän en anslutning av området med Helsingfors med tanke på "utvecklingen av samhällstrukturen i Helsingforsregionen" borde vara att föredra framom en anslutning av sydvästra Sibbo. Helsingfors valde att inte göra anspråk på hela Västerkullakilen, för att staden samarbetar med Vanda och eftersom det hade varit mycket svårare att köra över Vanda än Sibbo.

Då kommunindelningsutredare Pekka Myllyniemi skall starta från rent bord då han utreder "om det finns behov för en utvidgning av Helsingfors stads område österut för att trygga utvecklingen av huvudstadsregionens samhällsstruktur", borde han inte kunna negligera att det i själva verket är mera motiverat att ansluta hela Västerkullakilen än en del av Sibbo till Helsingfors. Det är inte Sibbo utan Vanda som utgjort ett hinder för "utvecklingen av samhälsstrukturen" i öster. Västerkullakilen torde dessutom kunna anslutas till Helsingfors utan att lagen kringås. Om Manninen i sin utredning kommer fram till att hela Västerkullakilen bör anslutas till Helsingfors, kommer utredningen emellertid att resultera i att det i Helsingforsregionen och regeringen inte längre finns en enig allians bakom Helsingfors krav på att få expandera österut. (Jämför Allianser. Den 14 oktober 2006.)

Kommer utredningsmannen att ta hänsyn till de politiska förutsättningarna? Myllyniemi, som representerar Socialdemokratiska partiet i landskapsstyrelsen för Nylands förbund, skulle göra sitt parti en stor tjänst om han saboterade samarbetet mellan Centern och Samlingspartiet genom att i sin utredning medvetet förbise de politiska förutsättningarna för huvudstadens expansion österut. Formellt borde kommunindelningsutredaren inte kunna beakta de politiska betingelserna för eventuella gränsjusteringar.

Allianser. Den 14 oktober 2006

Politik handlar i ett demokratiskt samhälle i hög grad om kompromisser. Det gäller att finna kompromissförslag och paket av förslag, som en majoritet kan ställa sig bakom. I Sverige är det ordagrant en allians som har tagit över regeringsmakten. I Finland, var vi alltid har koalitionsregeringar, har det alltid behövts allianser mellan tegeringspartier, medan socialdemokraterna i Sverige har satsat på allianser med stödpartier, som står utanför regeringen. Emellertid har även regeringen Vanhanen i Finland skaffat sig ett stödparti utanför regeringen. I själva verket prioriterar Centern samarbetet med det största oppositionspartiet Samlingspartiet framom regeringspartnern Svenska folkpartiet. (Se Centern beredd att bryta med Sfp. Den 8 oktober 2006.)

Fastän Centern gör anspråk på att vara ett centerparti mellan vänster och höger och fastän Centern i Europaparlamentet hör till den den liberala gruppen, står Samlingspartiet och Socialdemokraterna närmare varandra än Centern i många viktiga frågor. Det räcker inte med att i regeringen bilda majoritet med Sfp. Speciellt när det gäller synpunkterna på kommun- och servicestrukturreformen står regeringspartern Socialdemokratiska partiet närmare oppositionspartiet Samlingspartiet. Fastän Centern innehar kommunministerposten kan partiet inte driva partiets linje när det gäller kommunstrukturen. Samlingspartiet har liksom socialdemokraterna krävt en radikalare kommunreform än den föreslagna. Kommun- och regionminister Hannes Manninen har haft den otacksamma rollen att ansvara för en reform som inte är populär bland centerfolk.

Kommunminister Manninens agerande i fallet Sibbo har inte formellt något samband med kommunreformen. Det kan förefalla synnerligen egendomligt att minister Manninen inte bara driver igenom en kommunindelningslag som strider mot partiets linje, utan även tar ställning för en annektering som hotar den kommunala självstyrelsen, bara för att det är i Helsingfors intresse. Låt vara att Manninen även är bostadsminister vid miljöministeriet. Manninens märkliga ställningstaganden, som uppbackats av statsminister Matti Vanhanen, har föranlett spekulationer. Jag har själv spekulerat i flera olika förklaringsmöjligheter. (Se t.ex. City-Centern. Den 3 augusti 2006, Statsministern offrar Sibbo för att polera sin och Centerns image? Den 5 augusti 2006, Den mobbade Centern. Den 9 augusti 2006 och Benmjöl åt mjölkkon. Den 30 september 2006.) Jag fortsätter att spekulera.

I Finland har vi ingen oppositionspolitik att tala om. Dels kan oppositionspartier åtminstone i vissa frågor fungera som de facto-stödpartier, dels vill de flesta partier vara med i nästa regering och riskerar därför inte att bränna några broar. Centern samarbetade helt öppet med Samlingspartiet i senaste presidentval, men även när det gäller kommunpolitiken samarbetar partierna. Efter att riksdagen mycket lamt debatterat ramlagen för kommun- och servicestrukturreformen undrade Sfp:s ordförande Stefan Wallin på sin blogg om Samlingspartiet har fått "löfte om att få Sibboaptiten mättad bara man håller någotsånär god min om själva ramlagen - som alltså inte har med Sibbo att skaffa".

Formellt har Centerministrarna Manninen och Vanhanen i fallet Sibbo inte samarbetat med Samlingspartiet, utan med Helsingfors stad. Så väl Helsingfors stadsdirektör Jussi Pajunen som styrelseordförande Jan Vapaavuori är emellertid samlingspartister. Vapaavuri är dessutom riksdagsledamot och viceordförande för Samlingspartiets riksdagsgrupp. Vapaavuori är därtill ordförande för delegationen för Huvudstadsregionen och ordförande för Helsingforsregionens samarbetsmöte. Dessutom är samlingspartisten Tapani Mäkinen orförande för stadsstyrelsen i Vanda och ordförande för landskapsstyrelsen för Nylands förbund, där utredningsmannen Pekka Myllyniemi även är styrelsemedlem. Det förefaller uppenbart att Helsingfors kommit överens om sitt förslag till gränsjusteringar med den samlingspartistiske styrelseordföranden Tapani Mäkinen, men inte förhandlat med Vandas stadsdirektör Juhani Paajanen. Långt efter att statsstyrelseorföranden uttalat Vandas stöd för Helsingfors annekteringsplaner uttryckte Vandapolitiker och stadadsdirektör Juhani Paajanen sin bestörtning över att Helsingfors agerat bakom Vandas rygg samt brutit mot samarbetsavtal. (Se Att legitimera ett rån. Den 25 augusti 2006.)

I januari tog Samlingspartiet vid ett extra fullmäktigemöte, där frågor som berör kommun- och servicestrukturreformen behandlades, starkt ställning för en fussion av Helsingfors, Vanda, Esbo och Grankulla. Jan Vapaavuori förespråkade vid mötet att även västra Sibbo skulle anslutas till storstaden. (Se HS.) I fallet Sibbo har Samlingspartistiska politiker utnyttjat Centerns behov av att säkra goda relationer med Samlingspariet. En fussion av huvudstadsregionens städer har centerministrarna inte vågat ta ställning för, kanske speciellt för att Esbo motsäger sig en fussion (se HS), men stödet för Helsingfors planer att annektera sydvästra Sibbo borde tillfrädställa Samlingspartiet.

Risk för förhastade beslut. Den 13 oktober 2006

Kommunindelningsutredare Pekka Myllyniemi besökte Sibbo i onsdags. (Se För tydliga direktiv. Den 12 oktober 2006.) Enligt Borgåbladet berättade Sibbo kommunfullmäktiges samlingspartistiske viceordförande Eero Seppänen att man under utredaren Myllyniemis besök diskuterat hur huvudstadsregionen ser ut om 20 till 30 år. Seppänen noterade att "det är mycket troligt att huvudstadsregionens ekonomiska centrum då ligger runt Helsingfors-Vanda flygplats." Det skulle på ett annat sätt än idag göra (hela) Sibbo till en del av huvudstadsregionen. (Se Bbl.)

Utredningmannens uppgift är uttryckligen att utreda förutsättningarna för utvecklingen av huvudstadsregionens samhällsstruktur, inte bara huvudstadens behov. Då Sibbo i framtiden torde vara en del av huvudstadsregionen, vore det synnerligen motsägelsefullt att för "att trygga utvecklingen av huvudstadsregionens samhällsstruktur" förstöra förutsättningarna till utveckling i Sibbo genom en tvångsanslutning av sydvästra Sibbo med Helsingfors.

Det talas mycket om Helsingfors metropolområde och utvecklingen av "metropolen" och metropolområdet har varit ett ofta upprepat argument för Helsingfors annekteringsplaner. Till metropolområdet räknas emellertid även Borgå, vilket betyder att Sibbo ligger innanför metropolområdet, vars utveckling just nu anses vara så viktig för hela Finland. Med tanke på hela metropolområdets ekonomiska utveckling borde HELI-banan byggas åtminstone till Borgå. Det skulle det vara oförnuftigt att bygga ut metrolinjen österut innan HELI-banans öde är avgjord, men Helsingfors annekteringsplaner förutsätter att metron dras till (nuvarande) Sibbo.

För en gynsam utveckling av huvudstadsregionens samhällsstruktur borde de centrala delarna av huvudstaden byggas tätare. Därtill borde Helsingfors och Helsingforsregionen ingå i ett nätverk av ekonomiskt vitala städer. Inkorporeras sydvästra Sibbo med Helsingfors finns det stora risker för att det tänkta bostadsområdet i Malm inte förverkligas på årtionden. (Se HS 7.7.2006.) Även andra byggnadsprojekt i Helsingfors skulle fördröjas. Det anses att Sibbo har bromsat utvecklingen i öster, men i verkligheten är största delen av området ytter om Ring III lika glesbebygt som i Sibbo. Undantaget utgör området kring huvudbanan från Helsingfors norrut. Vill man utveckla Helsingforsregionen i österled bör man inte satsa på att flytta metrons ändstation österut, utan bygga järnvägsförbindelse ända till den ekonomiskt så livskraftiga Borgå-regionen.

Tar Myllyniemi i sin utredning ställning för en justering av Helsingfors gräns österut, finns det risk för att regeringen gör ett synnerligen förhastat beslut. Månne inte ett av skälen till att det är så bråttom med utredningen är att en omsorgsfullt gjord utredning, som skulle ta i beaktande så väl framtidsutsiktena som metropolområdet i sin helhet, intre skulle ge Helsingfors annekteringsplaner några möjligheter. Helsingfors och stadsrådet har gett Sibbo chockterapi. Nu finns alla förutsättningar att utveckla metropolområdet i öster, om kommunindelningsutredaren och regeringen bara ger Sibbo en chans.

För tydliga direktiv. Den 12 oktober 2006

Utredningsman Pekka Myllyniemi har idag gjort ett officiellt besök i Sibbo. Juridiskt sett skall Myllyniemi bara göra en utredning, men regeringen kan knappast besluta om gränsändringar om inte utredningen noterar att det finns "ett behov för en utvidgning av Helsingfors stads område österut för att trygga utvecklingen av huvudstadsregionens samhällsstruktur". (Se Utredningsmannens sista utredning? Den 29 september 2006.) I Sibbo träffade Myllyniemi politiker och tjänstemän, men senare kan även besök vid invånarmöten bli aktuella. (Se HS.)

Kommunstyrelsens ordförande Christel Liljeström påpekade vid besöket att inrikesministeriet har gett alldeles för tydliga direktiv om hur utredningen ska göras, då det heter att Myllyniemi ska "bedöma metropolområdets behov av att växa". Liljeström anser att direktiven redan ger en fingervisning om en hurdan rapport inrikesministeriet vill ha. (Se Yle Internytt.) Myllyniemis objektivitet sätts verkligen på prov, inte minst med tanke på att han även efter att utredningen är klar har ett SDP-mandat i landskapsstyrelsen för Nylands förbund, vars ordförande Tapani Mäkinen kraftigt har kritiserat Sibbobornas "knutpatriotism". (Se Jävig utredningsman. Den 25 september 2006.) Hur skulle det vara om Sibbo anlitade en formellt oberoende konsult för att utreda om det finns ett behov av att bevara sydvästra Sibbo som en del Sibbo för att trygga kommunens och den kommunala självstyrelsens framtid?


I gårdagens Hufvudstadsblad ingick en artikel om Sibbo storskog, som på finska kallas Sipoonkorpi. Storskogens framtid har i sig föga med Helsingfors annekteringsplaner att skaffa, men skogens eller "ödemarken" har i medierna ändå kopplats samman med fallet Sibbo. Jag torde återkomma om Storskogen i ett senare inlägg.

I dagens Hufvudstadsblad ingår en artikel med rubriken "Helsingfors vinst i Sibbo – en miljard". I artikeln påpekas att många sibbobor kan vänta sig tvångsinlösning av sin tomt, ifall Helsingfors planer förverkligas. Staden förväntas köpa billigt och sälja dyrt. En finskspråkig som intervjuats av Hbl noterar att "ett fult svenskhat har blossat upp och det uppmuntras av Helsingfors politiker".

Föreningen För Sibbo har öppnat en ny webbplas. Jag vet inte om den ännu är officiell. Åtminstone fungerar inte alla länkar. Med tanke på vilka förluster markägare i Sibbo har skäl att frukta, torde det finnas goda möjligheter för föreningen att få ekonomiskt stöd för sin verksamhet, som just nu inte torde handla om mycket annat än försvarskriget mot huvudstaden. Jag skulle rekommendera föreningen att anlita professionell hjälp, kanske speciellt mediekonsulter. Och varför inte låta göra egna utredningar?

Helsingfors pantar på mark i Sibbo. Den 11 oktober 2006

Helsingfors stadsstyrelse beslöt i måndags att inte sälja de marker som staden äger i Nickby i Sibbo. Helsingfors har inga egna planer för området som ligger mycket centralt i Sibbo, men man torde ha reserverat området som ersättning åt Sibbo om huvudstadens planer på att annektera sydvästra Sibbo förverkligas. Enligt Hufvudstadsbladet ansågs köpet av området klart för två år sedan, då fastighetsnämnden i Helsingfors plötsligt stoppade köpet. I själva verket handlar det om samma område som stadens ledning i våras erbjöd Sibbo som ersättning, ifall kommunen frivilligt avstod från sydvästra Sibbo. Även om området är viktigt med tanke på utvecklingen av samhällstrukturen i Sibbo, är den inte så värdefull, vilket naturligtvis helsingforsledningen var medveten om. Det hela leder tankarna till Stalins förslag att Finland skulle avstå Karelska näset och Hangö udd mot ett område i Karelen - efter att Sovjetunionen hade ingått Molotov-Ribbentrop-avtalet. (Jämför Skenbar utpressning. Den 15 september 2006.)
Tisdagens Hufvudstadsblad lyfter i form av en insändarartikel av Jonas Forsman fram en annan aspekt av Helsingfors markegendomar i Sibbo: Då Helsingfors för tjugo år sedan köpte 1000 hektar i västra Sibbo till ett högt pris var planerna att byta området mot Sandhamn, som ägs av staten och är i försvarsmaktenns användning. Jag har själv omnämnt denna bakgrund till Helsingfors markegendomar i Sibbo i ett tidigare blogginlägg. (Se Helsingfors marker i Sibbo. Den 15 augusti 2006.) Försvarsmakten var dess värre inte intresserad av att flytta från Sandhamn till Sibbo, så affärren blev mycket dyr för huvudstaden. Utan denna felinvestering skulle annekteringen av sydvästra Sibbo aldrig ha aktualiserats.
Genom att panta på mark i Sibbo har huvudstaden bromsat utvecklingen i Sibbo på ett motsvarande sätt till hur staden genom att panta på mark i Alberga i Esbo försenade bebyggandet där. Helsingfors fick aldrig inkorporera Alberga, fastän området ligger mycket närmare Helsingfors centrum än vad sydvästra Sibbo gör och fastän Alberga till skillnad från sydvästra Sibbo i tiden hade hört till Helsinge socken (Helsingin pitäjä). (Jämför Helsinge och Sibbo. Den 3 september 2006.)
Helsingfors stad borde naturligtvis själv ta ansvar för sina misslyckade markspekulationer, men då en gång Centern vill visa sig som huvudstadens stora vän undrar jag om inte den centerpartistiske försvarsministern Seppo Kääriäinen kunde komma partikamraten Hannes Manninen till mötes och frigöra Sandhamn för bostadsbebyggelse. Behöver försvarsmakten verkligen sin strandbastu på Sandhamn?

Ett Finland utan landsortskommuner. Den 10 oktober 2006

Helsingin Sanomat publicerade igår resultaten från en undersökning om influensområden, som gjorts av Finska Gallup och professorn i statistik Pentti Manninen. (Se HS.) Enligt Helsinginsanomats tolkning av undersökningen skulle antalet kommuner minska till 123, om kommungränserna drogs upp på basen av hur människor uträttar ärenden och anlitar tjänster. Om kommunsammanslagningen skulle göras på basen av marknadsområden skulle antalet kommuner bli endast 43. Speciellt noterar Helsinginsanomat att grankullaborna söker rikligt med tjänster från Esbo och sibboborna från Helsingfors. Tidningen presenterar även en lista enligt vilken Grankulla skulle sammanslås med Esbo och Sibbo med Helsingfors. Däremot skulle t.ex. Nurmijärvi, Vanda och Tusby inte fusioneras med någon annan kommun.

Det heter visserligen "lögn, förbannad lögn, statistik", men nog häpnar mig den vinklade tolkningen. Principerna som undersökningen följer för kommunindelningen går i samma riktning som den nya kommunindelningslagen, som torde träda i kraft vid årsskiftet. Med (potentiell) kommun tycks man nu förstå det samma som stad med omnejd. Skall vi i Finland i framtiden bara ha städer? Det är väl självklart att invånarna i landsortskommuner i stor utsträckning uträttar sina ärenden i (egentliga) städer. Det har man alltid gjort. Det är ju städernas ursprungliga funktion att man innanför städernas gränser får idka handel. Sibbobor har i alla tider handlat och idkat torghandel i så väl Helsingfors som Borgå. Det är ingen nyhet.

Ur finlandssvensk synvinkel är de förutsedda kommunsammanslagningarna speciellt problematiska. De flesta svenskdominerade kommunerna är ju landsortskommuner. Visserligen kan någon svekoman tilltalas av tanken på ett Stornärpes, men man skall komma ihåg att den språkfred som ingicks i början av Finlands självständighet i hög grad bygger på den kommunala självstyrelsen. En kränkning av sibbobornas kommunala självstyre är även ett brott mot språkfreden, mot samhällsfördraget. (Se Samhällskontrakt. Den 1 augusti 2006.)

Det är anmärkningsvärt att just Centern signalerar att man är villig att bryta mot språkfreden. (Se Centern beredd att bryta med Sfp. Den 8 oktober 2006.) Svenska folkpartiet har ju varit Centerns trogna bundsförvant, speciellt då det gäller försvaret för landsbygden. Vad gäller förslaget till den nya ramlagen för kommunstrukturen är Centern, eller de traditionella centerväljarna, den stora förloraren. Centern är i likhet med Sfp stor i landsortkommuner, men svagt representerad i städer. Om Helsingin Sanomats visioner förverkligas blir ju landsortbefolkningen minoritet i de flesta kommuner, eftersom majoriteten av finländarna numera bor i (urbana delar av) städer. Så viktigt är det för Centern att vara med även i nästa regering att man inte bara sviker sin trogna bundsförvant, utan även driver igenom en reform vars mål är ett Finland utan landsortskommuner.

Landskapsförbund. Den 9 oktober 2006

I tisdags beslöt kommunstyrelsen i Sibbo att omedelbart ansöka om medlemskap i Nylands förbund. Detta beslut, som går emot kommunfullmäktiges beslut, motiverades med att Sibbo tydligt bör visa att man är beredd att ta ansvar för huvudstadsregionens utveckling. Sibbo och speciellt Sfp i Sibbo har gjort många eftergifter, vilket kan vara bra om man vill rädda kommunen. Det var dock endast en av Sfp:s styrelsemedlemmar som röstade för det vinnande förslaget. Det räckte för att förslaget skulle gå igenom med rösterna med rösterna 6-5. Sfp:s dilemma är som jag ser det att man inte vet om eftergifterna räddar kommunen. Jag undrar om man inte kunde ha ställt som krav på byte av landskapsförbund att Helsingfors planer på att annektera en del av kommunen inte förverkligas.

Om fallet Sibbo går till EG-domstolen kan det eventuellt vara en fördel att Sibbo inte hör till samma förbund som Helsingfors. (Se Ett fall för EG-domstolen? Den 22 september 2006.) Jag saknar juridiska insikter, men jag kan föreställa mig att Europeiska stadgan om lokal självstyrelse skulle ge ett säkrare skydd åt Sibbo så länge kommunen hör till Östra Nyland. Landskapsförbunden är förlängningar av den kommunala självstyrelsen och motsvaras i många europeiska länder av landskap eller regioner med politisk ledning som valts genom direkta folkval.

Sibbofullmäktiges beslut att dröja med byte av förbund har speciellt kritiserats av samlingspartisten Tapani Mäkinen, som är ordförande för landskapsstyrelsen för Nylands förbund, där utredningsmannen Pekka Mylliemi även är styrelsemedlem. Då man kritiserat Sibbos medlemskap i Östra Nylands förbund har man emellertid inte tagit landskapsförbundens ursprungliga syfte och tillkomsthistoria i beaktande. Landskapsförbunden är mycket mera än regionplaneförbund. Landskapsförbunden bildades visserligen delvis utgående från regionplaneförbund då Finland blev medlem i EU, men samtidigt överfördes en del av länens ansvar till landskapen. Länsslakten i mitten av 1990-talet hängde ihop med Finlands medlemskap i Europeiska unionen, fastän det inte sades rent ut. Statsstyrda län kan inte ansöka om ekonomska bidrag, vilket kommuner och samkommuner kan göra. Östra Nylands förbund, med dess gläsbygd och speciella språkförhållanden, var skräddarsytt för EU-biddrag. Åtminstone vittnar EU:s bidragspolitik om att unionen ger hög prioritet åt landskapens och kommunernas självstyre. Månne inte EG-domstolen gör det samma?


Rektorerna vid universitet, högskolor och yrkeshögskolor i Helsingforsregionen har idag framställt ett krav på att man i nästa regeringsprogram tar med en "metropolpolitik", vilket i praktiken skulle betyda ökade budjetanslag för högskolorna i regionen. (Se HS.) I och för sig innehåller kravet ingenting nytt. Helsingforsregionen, som har en central betydelse som "lokomotiv" för hela landets ekonomi, är förfördelad då det gäller statsanslag till forskning och utbildning. Det nya är att man tar till det magiska ordet metropol. I metropolens namn tycks ju vilka krav så helst kunna finna statsrådets stöd. Rektorerna ställer dock Centerns metropolpolitik på prov. Ökat stöd till huvudstadsregionen torde betyda mindre stöd åt högskolor i det övriga landet. Det finns ju inga högskolor i Sibbo varifrån man kunde flytta resurser.