Fastigheter bakom gränsen. Den 28 april 2008

Yle har idag publicerat en notis med rubriken "Prisnivån i Östersundom intresserar". Vega Östnyland har talat med Huoneistokeskus, som inte spår någon kraftig uppgång på priserna på fasigheter i Östersundom. Däremot noterar Jukka Karppinen, som är försäljningschef vid Huoneistokeskus, att "Östersundombor försökt sälja sin fastighet för att flytta, som de säger, till rätt sida av gränsen, alltså på Sibbosidan."

Konsensus. Den 27 april 2008

Konsensus är ett begrepp som - på gott och ont - karakteriserar finländsk politik. Konsensuspolitiken är delvis ett arv från kalla kriget, då Finland hade en mäktig yttre fiende och då det var speciellt viktigt att slå vakt om samhällsfreden. Konsensuspolitiken hänger även samman med att det i vårt land finns tre stora partier, som alla är beredda att ingå i koalistaionsregeringar med varandra och över blockgränserna. Som en följd av konsensuspolitiken har vi i Finland extremt stabila regeringar. Reformer och viktiga beslut bygger i regel på kompromisser och samförtsånd, vilket betyder att politiken inte behöver förändras då regeringen byts ut. Politiska program som gjorts upp i samförstånd mellan olika parter förväntas man inte ifrågasätta. Till de finska säregenheterna hör att även medierna har en tendens att foga sig. En annan säregenhet är att övenskommelser väger mera än lagen. Det finns ingen oberoende instans som på juridiska grunder kan fälla konsensusbeslut på hög nivå.

Sibbobeslutet var på inget sätt något typiskt konsesusbeslut. Beslutet saknade bred förankring och initiativet karakteriseras tvärtom av en hemlig beredning i snäva kretsar. Lika väl lade sig både medier och statliga instanser som trasor i fallet Sibbo. Speciellt anmärkningsvärt finner jag det att Kommunförbundets jurister ställde upp för den kontroversiella inkorporeringen. För att förstå fallet Sibbo, måste Sibbofrågan ställas i ett större sammanhang. Där Sibbobeslutet i sig inte var något konsnensusbeslut, handlar KSSR i desto högre grad om konsensuspolitik.

Ramlagen om kommun- och servicestrukturreformen är på många sätt speciell. Ramlagen är i kraft till slutet av 2012, men KSSR-kraven torde inte upphävas med den aktuella lagen. Reformen förväntas fortskrida över flera riksdagsval och lagändringar. Reformen eller projektet att reformera strukturerna är mera fundamental än själva ramlagen. Samförståndet gäller i första hand själva reformen. Om reformen så kräver, anpassa lagen - eller tolkningarna av lagen - till reformen.

För att uppnå samförstånd bakom kommunreformen inkluderade strukturgruppen, som beredde reformen, även representanter från de dåvarande oppositionspartierna. Dessutom hade kommunerna, i praktiken främst genom Kommunförbundet och dess ledande jurister, en central roll i beredningen av ramlagen. Modellen med baskommuner på minst 20 000 invånare lär ha varit Kommunförbundets, medan dåvarande kommunminister Hannes Manninen i ett tidigt skede talade för en modell som skulle ha gett landskapsförbunden en större roll. Det slutliga förslaget var i högsta grad ett kompromissförslag, men det såg lika väl in i det sista ut som om strukturgruppen inte skulle uppnå enighet. Det föreföll som om Helsingforspolitikerna skulle fälla Manninens kompromissförslag. För statsministern var det speciellt beklämmande att det var regeringspartern SDP:s förhandlare och representant i strukturgruppen, Rakel Hiltunen som strätade emot. Oppositiomnspartiet Samlingspartiets gruppordförande Jan Vapaavuori gjorde in i det sista stort nummer av denna "regeringskris". Efter att man uppnått samförstånd i Sibbofrågan lyckades man dock i sista stund uppnå enighet kring KSSR.

Det torde vara uppenbart att Kommunförbundet eller åtminstone dess jurister ställde upp för att ro kommunreformen i hamn. På grund av jävighetsproblem kunde man inte hitta någon utredningsman vare sig på Kommunförbundet eller högsta förvaltningsdomstolen (se "Påtänkta utredningsmän. Den 19 februari 2008"), men direktören för juridiska ärenden på Kommunförbundet, Kari Prättälä ställde upp och hjälpte utreddningsman Pekka Myllyniemi med den svåraste juridiska biten av Sibboutredningen. (Se "Text av en toppjurist. Den 24 februari 2008".) Ledande juristen vid Kommunförbundet Heikki Harjula ställde för sin del upp som tillfälligt förvaltningsråd vid HFD, då domstolen behandlade Sibbofallet.

Wallins blogg. Den 26 april 2008

Våren 2006 kopplades Sibbofrågan allmänt samman med kommunreformen, men efter Helsingfors initiativ i juni 2006 är det som om man plötsligt skulle ha godtagit dåvarande kommunminister Hannes Manninens påstående om att Sibbofrågan ingenting har med KSSR att skaffa. Tvärtom strider inkorporeringen för Sibbos del mot reformens officiella målsättningar. Tvärtom medför inkorporeringen att Sibbo koomn inte uppfyller ramlagens krav för en självständig kommun. Kopplingen mellan Sibbofrågan och KSSR (PARAS) är dock av central betydelse i fallet Sibbo. Jag har i flera blogginlägg redogjortför hur Hannes Manninen och Matti Vanhanen från Helsingfors sida pressades att stöda en inkorporering av sydvästra Sibbo för att rädda kommunreformen. ( Se "Ärade fru fullmäktigeordförande. Den 27 mars 2007", "Rakel Hiltunen. Den 2 aprikl 2007", "KSSR. Den 1 augusti 2007", "Förtal och hyckleri. Den 2 augusti 2007", "Samtidshistoria. Den 5 augusti 2007", "Avtal. Den 8 augusti 2007", "Koplaus. Den 29 oktober 2007", "Kommunförbundets jurister. Den 4 februari 2008", "Nya tolkningar. Den 11 februari 2008".) Jag har även låtit förstå att Sfp-ledningen känner till betydligt mera om KSSR-kopplingen än vad som medierna uppmärksammat. I själva verket har den när det begav sig nyvalda partiordföranden Stefan Wallin på sin blogg i juni 2006 antytt en hel del om kopplingen.

Den 20 juni 2006 skrev Wallin ett inlägg med rubriken "Ljus i tunneln - trots allt". Inlägget är skrivet samma dag som Helsingin Sanomat avslöjade att Helsingfors planerar ta ett initiativ och dagen före det "historiska" beslutet. Samma dag ingick i Helsingin Sanomat en text med rubriken "Kuntauudistukselle etsitään nyt uutta vauhtia kolmen koplasta". Av texten framgick det att Manninens strukturgrupp hade misslyckats i att nå enighet och att kommunreformen returnerats till trion bestående av de tre partiordförandena. Men se, nu fanns det plötsligt ljus i tunneln för ramlagen. Jag citerar:

Veckan har varit en balansgång mellan tvivel och hopp då det gäller kommun- och servicestrukturreformen. Arbetet med den ramlag, som borde bli det politiska verktyget för hela reformen, har gått i stå. Speciellt de två stora regeringspartierna är långt ifrån varandra i vissa frågor. Som väntat - men kanske lite väl sent.

Idag satt vi i samansättningen “de tres gäng” (Vanhanen, Heinäluoma, Wallin) med varsin förhandlare - Ulla-Maj Wideroos från sfp - i två timmar för att få klarhet i läget. Kontentan blev att förhandlingarna fortsätter med sikte på en lösning nästa vecka. Sen kommer semestrarna och EU-ordförandeskapet emot. Tiden tar slut. Men som vanligt ät jag optimist. Jag anar ljus i tunneln - nästa vecka.

Inspirerade av reformen har de stora grabbarna med hängslen i Helsingfors stad beslutat sig för att sluka en del av västyra Sibbo. Risken har hängt i luften ett tag, men nu tycks Maktpartierna vilja omsätta detta märkliga grannelag till konkreta förslag. Mer lär vi veta efter att Helsingfors stadsfullmäktige träffats på onsdagskvällen.
Att göra anspåk på grannens marker och till sin hjälp ropa på statsrådet - jo, de lagliga redkapen finns nog - är naturligtvis dialogens nederlag. Kleptokrati, har jag kalat det. Men stilpoäng tycks Helsingforsarna inte heller vara intresserade av. Nu får man hoppas att det ens blir möjligt med konstruktiva förhandlingar, helst en förhandlingslösning.

Frågan kvarstår förstås: varför har den här processen kommit igång på detta vis? Svaret skyldiga är uttryckligen de politiker och partier, som anser att Helsingfors stad har en subjektiv rätt att växa till vilket pris som helst. Svaret skyldiga är de som tycks kalla en svällande huvudstadsregion för önskvärd regionalpolitik.

Wallin frågar sig alltså hur fallet Sibbo kommit igång. Det är inte han själv som är svaret skyldig, men jag förmodar att Wallin vet mera än han redogjort för. Klart är att KSSR inte bara "inspirerade" Helsingfors till sitt kleptokratiska dåd, utan även skapade förutsättningarna. För övrigt vore jag även intresserad av vad för "förhandlingslösning" Wallin ännu dagen före Helsingfors lade fram sin framställning hoppades på, men den frågan är inte så viktig.

Den 22 juni, dagen efter Helsingfors stadsfullmäktihges beslut, publicerade Wallin ett nytt blogginlägg under rubriken "Den starkes rätt. Men fel.". Jag citerar ur inlägget:

Nu marscherar då den samlingspartitisk-socialdemokratisk-gröna bastionen Helsingfors till inrikesminisreriet - den röda mattan är utrullad - med sin framställan. Orsak: behöver mark för mer invånare för att bli en, tjohej, metropol! Metod: att åberopa kommunindelningslagen och dess kriterier för särskilda förutsättningar. Politiskt redskap: regeringspartierna – utom sfp. Som alltid stött sibboborna – och, banne mej, gör det den här gången också.

Beredningen av ärendet har pågått i en liten krets – på axeln Helsingfors-inrikesministeriet. Sent förankrades den hos regeringspartiernas ledare, däribland även sfp:s. Två av ledarna kvitterade planerna bums, till och med entusiastiskt. Den tredje gjorde det inte.

Om KSSR noterar Wallin i detta inlägg bara att "ramlagen vilar (igen)". Följande blogginlägg, som är från den 29 juni, handlar igen huvudsakligen om kommunreformen, men här noteras även en koppling till Sibbofrågan. Jag citerar ur inlägget, som har rubriken "Vit rök - en ramlag!":

Många gånger denna vecka har vi haft andra, dystrare tankar kring ramlagens födslovåndor. I ett läge verkade krystningarna så tafatta att kejsarsnitt verkade sannolikt - i det här byråkratiska fallet en ny sits mellan de tre regeringspartiernas ordförande. Nu förblev vi en taktisk reserv, låt vara att jag själv satt "på två stolar", alltså i själva strukturgruppen också.
...

Efter presskonferensen kände nog alla en stor lättnad. Ramlagen var i hamn. Men så återstår också flera problem. Ett av dem är Sibbo - eller snarare den helsingforsiska vrålhungern efter 5000 hektar av denna sin granne. Detta kan vara bra att veta: Sibbofrågan var aldrig uppe i strukturarbetsgruppen för diskussion. Inte en gång. Också det här bevisar vilka mörkrets krafter som opererat bakom ridån.

Mycket tydligare kunde Wallin inte säga att en lösning av "Sibbofrågan" var nödvändig för att ro ramlagen i hamn.

Ett oprövat fall. Den 25 april 2008

I dagens Hufvudstadsblad ingår en insändarartikel av professor J P Roos. Artikeln, som är ett inlägg i en mera allmänn diskussion om den bristande rättssäkerheten i Finland, har rubriken "Ingen ordentlig prövning". Jag återger här det avslutande stycket:


Det ofta upprepade påståendet att Finland är en rättsstat är en sanning med modifikation. Vi är snarare en stat där högre instanser egentligen inte behöver följa lagen om de inte vill.


Roos ger i sin artikel flera färska exempel på fall som i det rådande systemet inte har någon chans att bli ordentligt prövade. Ett av exemplen är följande:


Helsingfors annektering av västra Sibbo, som kan anses bryta mot enskilda medborgares mänskliga rättigheter och där högsta förvaltningsdomstolen tolkade lagen på ett minst sagt märkvärdigt sätt


Stefan Wallin har idag hållit ett tal om "regeringes första år" vid Sfp:s partistyrelsemöte. Redan i andra satsen omnämndes fallet Sibbo:


Jag vill sammanfatta regeringens första år som intressant, också framgångsrikt men även turbulent. På minussidan bokför vi naturligtvis Sibbobeslutet, men också motvinden i förvaltningsfrågorna.


Uppdrag för en obunden grupp. Den 24 april 2008

Radio Vega Östnyland hade i morse ett inslag om den nya politiska gruppen "Vårt enade Sibbo", som igår höll sitt första planeringsmöte. I inslaget säger Caspar Berntzen att Sibbo behöver en obunden grupp, som inte är bunden av politiska partiers beslut på riksnivå. Resonemanget är intressant. Enligt min bedömning är det faktum att de tre stora rikspartierna alla är svagt representerade i Sibbo en viktig bidragande orsak till den aktuella inkorporeringen. En obunden grupp förbättrar inte situationen ur denna synvinkel. Påståendet att en obunden grupp inte är bunden av politiska partiers beslut på riksnivå föranleder å andra sidan frågan om Sibbopolitikernas möjligheter att värja attacken från Helsingfors begränsats av politiska band. Åtminstone har varken Eero Seppänen (saml) eller Jouko Tikkanen (c) i fallet Sibbo sparat på kritiken mot den egna respektive partiledningen. Hur är det då med Sfp? Har Svenska folkpartiets representnater tvingats att ta hänsyn till direktiv från partiledningen? Var man rent av tvungen att ge lillfingret åt Helsingfors, för att partiet pressades i KSSR-förhandlingarna våren 2006?

Det är klart att kommunledningen är tvungen att ta hänsyn i olika riktningar och även i en konflikt med Helsingfors agera diplomatiskt. En obunden grupp har däremot större möjligheter till aktivism. Det finns mycket man kunde göra: Anmäl Pekka Myllyniemi och Arto Sulonen för oegentligheter i bedredningen av statsrådets Sibbobeslut; kräv att HFD:s Sibbobeslut återbryts med motiveringen att Heikki Harjula på flera grunder kan betraktas som jävig; försök föra vidare Sibbofrågan till så väl EG-domstolen som Europeiska människorättsdomstolen.

Skatteinkomster. Den 23 april 2008

I en artikel med rubriken "Tarvitaanko Espoota yhtään mihinkään?" i dagens Helsingin Sanomat citeras Jukka Relander, som säger följande:

Mutta eikö Helsingin olisi kannattanut Sipoon lounaisosien sijaan haukata Otaniemi ja Keilaniemi. Miettikää niitä verotuloja!

I verkligheten hade Helsingfors många gånger hellre valt Otnäs och Kegelviken än sydvästra Sibbo, men det fanns inga politiska förutsättningar för en västexpansion. Den nu aktuella inkorporeringen hade aldrig aktualiserats, om Helsingfors hade haft möjlighet att expandera västerut. Relanders förslag är dock knappast allvarligt menat. Om Helsingfors vill komma över Otnes och Kegelviken, måste hela huvudstadsregionen slås samman. Egentligen har det inte så stor direkt ekonomisk betydelse för Helsingfors att Nokias huvudkontor ligger i Esbo och inte i huvudstaden, emedan kommunerna inte längre får bolagsskatt enligt bolagens hemort. Så till vida träffar Relander ändå rätt att Helsingfors intresse för sydvästra Sibbo i första hand egentligen handlar om skatteinkomster.

Många Helsingforspolitiker har ansett att Helsingfor bör få sydvästra Sibbo för att Esbo har sitt Westend. I sin skandalomsusade Sibboutredning gör Pekka Myllyniemi den tokiga kalkyleringen att då Sibbo förlorar 10,5 procent av sin befolkning, så förlorar kommunen (bara) 10,5 % av skatteinkomsterna. Däremot precenterar Myllyniemi i en tabell i avnitt 2.1 i sin rapport troligen hellt korrekta siffror som visar skatteintekterna per ivånare för de tre berörda kommunerna år 2005. Siffrorna är följande: Helsingfors 3 535, Vanda 3 260, Sibbo 3 028. Trots att Sibbo redan från förut har en högre skatteprocent än både Vanda och Helsingfors, har Sibbo de lägre skatteinkomster per invånare.

Samlingspartiets linje. Den 22 april 2008

Borgåbladet berättar på eftermiddagen i en notis med rubriken "Ny fullmäktigegrupp i Sibbo" att Eero Seppänen uteslöts ur samlingspartiets fullmäktigegrupp i Sibbo och nu bildar en egen "grupp" med namnet "Vårt enade Sibbo". Det är lätt att ironisera över enigheten i en enmansgrupp. Jag har även i blogginlägget "Följder för kommunalvalet. Den 10 april 2008" uttryckt mitt tvivel mot den tänkta gruppen "Vårt förenade Sibbo". Jag vill ändå i detta sammanhang uttrycka min respekt för Seppänens val att inte ställa upp för Samlingspartiet i nästa val. Enligt vad Seppänen tidigare sagt hade Samlingspartiets ordörande Jyrki Katainen i somras sagt till Seppänen att det är Samlingsparteiets linje att inkorporeringen bör förverkligas och att Seppänen kan byta parti, om han inte kan omfatta denna linje. (Se "Osakliga grunder. Den 3 november 2007".)

När Seppänen valde att inte ställa upp för samlingspartiet i kommunalvalet drog han koncekvenserna av partiets och dess ordförandes oacceptabla bemötande. Man kan för övrigt fråga sig om det även var "Samlingspartiets linje" att inkorporeringen hade lagliga förutsättningar. Samlingspartiets "linje" är speciellt intressant med tanke på att statsministern ännu vid presskonferensen efter statsrådets beslut framhöll att huvudvikten i beslutet låg på den juridiska bedömningen och att ministrarna enskilt för sig tog ställning till de juridiska förutsättningarna först vid statsrådets sammanträde.