Wallins blogg. Den 26 april 2008

Våren 2006 kopplades Sibbofrågan allmänt samman med kommunreformen, men efter Helsingfors initiativ i juni 2006 är det som om man plötsligt skulle ha godtagit dåvarande kommunminister Hannes Manninens påstående om att Sibbofrågan ingenting har med KSSR att skaffa. Tvärtom strider inkorporeringen för Sibbos del mot reformens officiella målsättningar. Tvärtom medför inkorporeringen att Sibbo koomn inte uppfyller ramlagens krav för en självständig kommun. Kopplingen mellan Sibbofrågan och KSSR (PARAS) är dock av central betydelse i fallet Sibbo. Jag har i flera blogginlägg redogjortför hur Hannes Manninen och Matti Vanhanen från Helsingfors sida pressades att stöda en inkorporering av sydvästra Sibbo för att rädda kommunreformen. ( Se "Ärade fru fullmäktigeordförande. Den 27 mars 2007", "Rakel Hiltunen. Den 2 aprikl 2007", "KSSR. Den 1 augusti 2007", "Förtal och hyckleri. Den 2 augusti 2007", "Samtidshistoria. Den 5 augusti 2007", "Avtal. Den 8 augusti 2007", "Koplaus. Den 29 oktober 2007", "Kommunförbundets jurister. Den 4 februari 2008", "Nya tolkningar. Den 11 februari 2008".) Jag har även låtit förstå att Sfp-ledningen känner till betydligt mera om KSSR-kopplingen än vad som medierna uppmärksammat. I själva verket har den när det begav sig nyvalda partiordföranden Stefan Wallin på sin blogg i juni 2006 antytt en hel del om kopplingen.

Den 20 juni 2006 skrev Wallin ett inlägg med rubriken "Ljus i tunneln - trots allt". Inlägget är skrivet samma dag som Helsingin Sanomat avslöjade att Helsingfors planerar ta ett initiativ och dagen före det "historiska" beslutet. Samma dag ingick i Helsingin Sanomat en text med rubriken "Kuntauudistukselle etsitään nyt uutta vauhtia kolmen koplasta". Av texten framgick det att Manninens strukturgrupp hade misslyckats i att nå enighet och att kommunreformen returnerats till trion bestående av de tre partiordförandena. Men se, nu fanns det plötsligt ljus i tunneln för ramlagen. Jag citerar:

Veckan har varit en balansgång mellan tvivel och hopp då det gäller kommun- och servicestrukturreformen. Arbetet med den ramlag, som borde bli det politiska verktyget för hela reformen, har gått i stå. Speciellt de två stora regeringspartierna är långt ifrån varandra i vissa frågor. Som väntat - men kanske lite väl sent.

Idag satt vi i samansättningen “de tres gäng” (Vanhanen, Heinäluoma, Wallin) med varsin förhandlare - Ulla-Maj Wideroos från sfp - i två timmar för att få klarhet i läget. Kontentan blev att förhandlingarna fortsätter med sikte på en lösning nästa vecka. Sen kommer semestrarna och EU-ordförandeskapet emot. Tiden tar slut. Men som vanligt ät jag optimist. Jag anar ljus i tunneln - nästa vecka.

Inspirerade av reformen har de stora grabbarna med hängslen i Helsingfors stad beslutat sig för att sluka en del av västyra Sibbo. Risken har hängt i luften ett tag, men nu tycks Maktpartierna vilja omsätta detta märkliga grannelag till konkreta förslag. Mer lär vi veta efter att Helsingfors stadsfullmäktige träffats på onsdagskvällen.

Att göra anspåk på grannens marker och till sin hjälp ropa på statsrådet - jo, de lagliga redkapen finns nog - är naturligtvis dialogens nederlag. Kleptokrati, har jag kalat det. Men stilpoäng tycks Helsingforsarna inte heller vara intresserade av. Nu får man hoppas att det ens blir möjligt med konstruktiva förhandlingar, helst en förhandlingslösning.

Frågan kvarstår förstås: varför har den här processen kommit igång på detta vis? Svaret skyldiga är uttryckligen de politiker och partier, som anser att Helsingfors stad har en subjektiv rätt att växa till vilket pris som helst. Svaret skyldiga är de som tycks kalla en svällande huvudstadsregion för önskvärd regionalpolitik.

Wallin frågar sig alltså hur fallet Sibbo kommit igång. Det är inte han själv som är svaret skyldig, men jag förmodar att Wallin vet mera än han redogjort för. Klart är att KSSR inte bara "inspirerade" Helsingfors till sitt kleptokratiska dåd, utan även skapade förutsättningarna. För övrigt vore jag även intresserad av vad för "förhandlingslösning" Wallin ännu dagen före Helsingfors lade fram sin framställning hoppades på, men den frågan är inte så viktig.

Den 22 juni, dagen efter Helsingfors stadsfullmäktihges beslut, publicerade Wallin ett nytt blogginlägg under rubriken "Den starkes rätt. Men fel.". Jag citerar ur inlägget:

Nu marscherar då den samlingspartitisk-socialdemokratisk-gröna bastionen Helsingfors till inrikesminisreriet - den röda mattan är utrullad - med sin framställan. Orsak: behöver mark för mer invånare för att bli en, tjohej, metropol! Metod: att åberopa kommunindelningslagen och dess kriterier för särskilda förutsättningar. Politiskt redskap: regeringspartierna – utom sfp. Som alltid stött sibboborna – och, banne mej, gör det den här gången också.

Beredningen av ärendet har pågått i en liten krets – på axeln Helsingfors-inrikesministeriet. Sent förankrades den hos regeringspartiernas ledare, däribland även sfp:s. Två av ledarna kvitterade planerna bums, till och med entusiastiskt. Den tredje gjorde det inte.

Om KSSR noterar Wallin i detta inlägg bara att "ramlagen vilar (igen)". Följande blogginlägg, som är från den 29 juni, handlar igen huvudsakligen om kommunreformen, men här noteras även en koppling till Sibbofrågan. Jag citerar ur inlägget, som har rubriken "Vit rök - en ramlag!":

Många gånger denna vecka har vi haft andra, dystrare tankar kring ramlagens födslovåndor. I ett läge verkade krystningarna så tafatta att kejsarsnitt verkade sannolikt - i det här byråkratiska fallet en ny sits mellan de tre regeringspartiernas ordförande. Nu förblev vi en taktisk reserv, låt vara att jag själv satt "på två stolar", alltså i själva strukturgruppen också.
...

Efter presskonferensen kände nog alla en stor lättnad. Ramlagen var i hamn. Men så återstår också flera problem. Ett av dem är Sibbo - eller snarare den helsingforsiska vrålhungern efter 5000 hektar av denna sin granne. Detta kan vara bra att veta: Sibbofrågan var aldrig uppe i strukturarbetsgruppen för diskussion. Inte en gång. Också det här bevisar vilka mörkrets krafter som opererat bakom ridån.

Mycket tydligare kunde Wallin inte säga att en lösning av "Sibbofrågan" var nödvändig för att ro ramlagen i hamn.