Konsensus. Den 27 april 2008

Konsensus är ett begrepp som - på gott och ont - karakteriserar finländsk politik. Konsensuspolitiken är delvis ett arv från kalla kriget, då Finland hade en mäktig yttre fiende och då det var speciellt viktigt att slå vakt om samhällsfreden. Konsensuspolitiken hänger även samman med att det i vårt land finns tre stora partier, som alla är beredda att ingå i koalistaionsregeringar med varandra och över blockgränserna. Som en följd av konsensuspolitiken har vi i Finland extremt stabila regeringar. Reformer och viktiga beslut bygger i regel på kompromisser och samförtsånd, vilket betyder att politiken inte behöver förändras då regeringen byts ut. Politiska program som gjorts upp i samförstånd mellan olika parter förväntas man inte ifrågasätta. Till de finska säregenheterna hör att även medierna har en tendens att foga sig. En annan säregenhet är att övenskommelser väger mera än lagen. Det finns ingen oberoende instans som på juridiska grunder kan fälla konsensusbeslut på hög nivå.

Sibbobeslutet var på inget sätt något typiskt konsesusbeslut. Beslutet saknade bred förankring och initiativet karakteriseras tvärtom av en hemlig beredning i snäva kretsar. Lika väl lade sig både medier och statliga instanser som trasor i fallet Sibbo. Speciellt anmärkningsvärt finner jag det att Kommunförbundets jurister ställde upp för den kontroversiella inkorporeringen. För att förstå fallet Sibbo, måste Sibbofrågan ställas i ett större sammanhang. Där Sibbobeslutet i sig inte var något konsnensusbeslut, handlar KSSR i desto högre grad om konsensuspolitik.

Ramlagen om kommun- och servicestrukturreformen är på många sätt speciell. Ramlagen är i kraft till slutet av 2012, men KSSR-kraven torde inte upphävas med den aktuella lagen. Reformen förväntas fortskrida över flera riksdagsval och lagändringar. Reformen eller projektet att reformera strukturerna är mera fundamental än själva ramlagen. Samförståndet gäller i första hand själva reformen. Om reformen så kräver, anpassa lagen - eller tolkningarna av lagen - till reformen.

För att uppnå samförstånd bakom kommunreformen inkluderade strukturgruppen, som beredde reformen, även representanter från de dåvarande oppositionspartierna. Dessutom hade kommunerna, i praktiken främst genom Kommunförbundet och dess ledande jurister, en central roll i beredningen av ramlagen. Modellen med baskommuner på minst 20 000 invånare lär ha varit Kommunförbundets, medan dåvarande kommunminister Hannes Manninen i ett tidigt skede talade för en modell som skulle ha gett landskapsförbunden en större roll. Det slutliga förslaget var i högsta grad ett kompromissförslag, men det såg lika väl in i det sista ut som om strukturgruppen inte skulle uppnå enighet. Det föreföll som om Helsingforspolitikerna skulle fälla Manninens kompromissförslag. För statsministern var det speciellt beklämmande att det var regeringspartern SDP:s förhandlare och representant i strukturgruppen, Rakel Hiltunen som strätade emot. Oppositiomnspartiet Samlingspartiets gruppordförande Jan Vapaavuori gjorde in i det sista stort nummer av denna "regeringskris". Efter att man uppnått samförstånd i Sibbofrågan lyckades man dock i sista stund uppnå enighet kring KSSR.

Det torde vara uppenbart att Kommunförbundet eller åtminstone dess jurister ställde upp för att ro kommunreformen i hamn. På grund av jävighetsproblem kunde man inte hitta någon utredningsman vare sig på Kommunförbundet eller högsta förvaltningsdomstolen (se "Påtänkta utredningsmän. Den 19 februari 2008"), men direktören för juridiska ärenden på Kommunförbundet, Kari Prättälä ställde upp och hjälpte utreddningsman Pekka Myllyniemi med den svåraste juridiska biten av Sibboutredningen. (Se "Text av en toppjurist. Den 24 februari 2008".) Ledande juristen vid Kommunförbundet Heikki Harjula ställde för sin del upp som tillfälligt förvaltningsråd vid HFD, då domstolen behandlade Sibbofallet.

Google+ Followers