Det är svårt att förstå att tre av landets landets ledande experter på kommunal förvaltning och förvaltningsjuridik Heikki Harjula, Kari Prättälä och Olli Mäenpää har ställt upp och försvarat inrikesministeriets beredning och statsrådets beslut i fallet Sibbo. Högsta förrvaltningsdomstolens beslut i fallet Sibbo skadar förtroendet för domstolen och den roll Kommunförbundets jurister spelat i fallet Sibbo kunde lika så ha skadat förtroendet för Kommunförbundet - om medierna bara brytt sig om att bedriva lite undersökande journalistik i fallet. Enligt min bedömning måste de ovannämnda auktoriteterna ha lovat sitt stöd innan Helsingfors gjorde sitt initiativ i juni 2006.
Inkorporeringen av sydvästra Sibbo kunde ha skett på ett juridiskt hållbat sätt. Liksom jag noterat i inlägget "Inte bara kommununallagen. Den 31 januari 2009" skriver Harjula och Prättälä i Kuntalaki: taustat ja tulkinat att riksdagen har rätt att besluta om tvångssammanslagningar efter att regeringen lagt fram ett lagförslag. Ett dylikt beslut hade kanske varit politiskt tvivelaktigt, men juridiskt sett hade det väl inte funnits några större problem, så länge skadorna för Sibbo inte varit oskäligt stora. Motiveringar så som bostadspriserna i huvudstadsregionen kunde här ha varit relevanta.
Mot bakgrunden av att Matti Vanhanen hävdade att Centern stöder en inkorporering av sydvästra Sibbo (se "Statsministern talade osanning. Den 1 februari 2009") borde det ha funnits förutsättningar för att beslutsfattarna i Sibbo tagit emot Jan Vapaavuoris erbjudande att frivilligt avstå ett område på 3 000 hektar i utbyte mot mark som Helsingfors pantat på i Nickby. Alternativet var, enligt ett hot som bekräftades av kommunminister Hannes Manninen, att Helsngfors med statsmaktens stöd ovillkorligen skulle ha tvångsinkorporerat ett 5 000 hektar stort område. Ifall kommunfullmäktige i Sibbo hade gått med på en frivillig ändring i kommunindelningen, hade ändringen kunnat ske utan större juridisk kontrovers. Allt gick dock inte som tänkt, kanske för att kravet på en ändring av kommunindelningen (felaktigt) kom att tolkas som ett resultat av en politik som bedrivits av Sfp i Sibbo.
Även efter att det stod klart att beslutsfattarna i Sibbo inte skulle gå med på en formellt frivillig ändring i kommunindelningen, hade det funnits möjligheter att sköta Sibbofrågan på ett juridiskt hållbart sätt, vilket jag noterat i inlägget "Plan A, plan B och plan C. Den 4 juli 2007". Det mesta gick dock helt fel, börjande med Helsingfors katastrofalt bristfälliga framställning till ändring i kommunindelningen. Om Helsingfors på ett korrekt sätt lagt fram en seriös framställning och erbjudandet på 3 000 hektar inte läckt ut, hade det kanske fortfarande funnits förutsättningar att pressa Sibbo att gå med på en "kompromiss". Den verkliga missräkningen var dock utnämningen av kommunindelningsutredare och utredningaman Pekka Myllyniemis utredning, som måste ha varit en total missräkning. Ytterligare en missräkning var regerinsrådets Arto Sulonens beredning av statsrådets beslut. Strulet med kartorna och den oklara beskrivningen av gränsdragningen hade våra experter på förvaltningsjuridik knappast räknat med.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar