Parlamentarisk nonchalans. Den 8 mars 2015

För en vecka sedan ingick i Hufvudstadsbladet en kolumn av Torbjörn Kevin med rubriken "'Parlamentariskt' lättsinne". Kevin beskriver här hur beslutsfattarna i samband med vårdreformen eller den så kallade sote-reformen nonchalerat så både grundlagen och experternas synpunkter. Jag har på denna blogg i flera sammanhang påtalat det problematiska med parlamentariska beredningar eller "parlamentarism" när det gäller maktfördelningen och förhindrande av maktmissbruk.

Både när det gäller kommunreformen och sote-reformen kan man, så som Kevin noterar, se ett "parlamentariskt" lättsinne i form av en nonchalant inställning till juridiska och andra experter. Kommunreformen har däremot i likhet med sote-reformen fram till partiordförandenas överenskommelse i mars 2014 varit allt annat än parlamentarisk i betydelsen att den skulle ha beretts av eller förankrats i alla riksdagspartier. Här skiljer sig den aktuella kommun- och sote-reformen från sin föregångare KSSR (Paras), som uttryckligen bereddes "parlamentariskt". När det gäller KSSR hade även kommunerna, åtminstone på pappret, ett starkt inflytande genom Kommunförbundet, som hade ett central ansvar för reformen.

Syftet med en "parlamentarisk" beredning kan vara att möjliggöra en reform som binder även kommande regeringar, men när det gäller den aktuella sote-reformen förefaller motivet till att man i ett sent skede bjöd in oppositionen snarare ha varit att garantera ett lagförslag som går igenom riksdagens grundlagsutskott. Det visade sig dess värre att grundlagsutskottet denna gång inte fullt delade partiordförandenas parlamentariska lättsinne. Även då den parlamentariska metoden fungerar så att beslutsfattare först lyssnar till experter, finns det avigsidor med parlamentarisk beredning: Det finns inte någon politisk opposition eller åtminstone inte någon oppositionsledare som i efterskott kritiserar besluten. Därmed gör den parlamentariska beredningen och överenskommelsen mellan regering och opposition det lättare att köra över lagen.

Då det gäller KSSR var det speciellt kommunindelningslagen och Sibbo som fick känna av den parlamentariska metodens avigsida: i den slutliga överenskommelsen mellan ordförandena för de två största regeringspartierna samt det största oppositionspartiet ingick även en juridiskt tvivelaktig inkorporering av sydvästra Sibbo. Till saken hör att även representanter för Kommunförbundet, som alltså hade haft en central roll i beredningen av KSSR-ramlagen, var införstådda i lösningen på Sibbofrågan.

Google+ Followers