Byggnadsarbete. Den 2 augusti 2010

I mina inlägg "Nyt tehdään. Den 17 juli 2010" och "Olaglig avverkning? Den 31 juli 2010" har jag noterat att Helsingfors stad har fällt träd på Husö för att bygga en ny väg. Vägen skall gå alldeles invid Torpviken, som är skyddad av Natura 2000 och i området gäller byggnadsförbud. När jag för en vecka sedan cyklade till Husö lade jag inte märke till några förändringar andra än de fällda träd som fällts redan i början av sommaren, men under den senaste veckan har det hänt en del. Byggarbetet skall dock ha inletts redan den 17 juli enligt stadens skylt. Då jag igår gjorde en cykelrunda från Svarta backen till Husö gård passade jag på att ta några bilder med min mobil.



På gårdens parkeringsplats kan man hitta vägtrummor och vattenrör.



Den nya vägen har brunnslock och allt.



Staden drar vattenrör för kommunalt vatten via Sibbo vatten- och avloppsverk, men några avloppsrör dras inte.



Fram till Helsingin luonnonsuojeluyhdistys gårdspklan har man ännu inte kommit med vägbygget.


På ändan av udden är det meningen att man skall bygga en simstrand med bl.a. omklädningsskydd.




Vid den yttersta ändan av udden planeras det även en båtbrygga.



Slutet av den nya vägen följer inte den nuvarande stigen till udden.




Här återstår ännu fälla en hel del träd. Av någon anledning blev avverkningen på hälft.

Samarbete i Sibbo storskog. Den 1 augusti 2010

På denna blogg har jag publicerat och refererat utlåtanden om Forsstyrelsens utredning om förutsättningarna för en nationalpark i Sibbo storskog. I utlåtandena tar man i princip ställning för en nationalpark i någon utsträckning. I Skogscentralens utlåtande "Utlåtande gällande Forststyrelsens utredning om förutsättningarna för grundandet av Sibbo storskogs nationalpark" (som jag hittat endast på svenska) är man dock emot ett grundande av en nationalpark. Jag återger här delar av Skogscentralens utlåtande:

Sibbo Storskog är ett unikt område som är väl värt att bevara. Olika arbetsgrupper samt berörda kommuner och landskapsförbund är alla av samma åsikt. Dock har utredningen på inget sätt försökt beskriva hela Sibbo Storskog ur ekonomisk, ekologisk, social eller kulturell synvinkel, utan koncentrerat sig på en del av det geografiska området ur enbart ekologisk aspekt. Sibbo Storskog är ett enhetligt jord- och skogsbruksområde i huvudsakligen privat ägo med insprängda skyddsområden i statlig eller kommunal ägo. De privata skogsägarnas marker utgör ungefär 62 % av arealen. De offentligt ägda markerna består av många mindre områden, vilkas användning starkt påverkar de omkringliggande privata markerna. ...


Kring och också delvis på området finns ett stort tryck att bygga mera, i huvudsak bostäder. Det största trycket gäller de av Helsingfors stad annekterade områdena De samhällsägda skyddsområdena är redan fredade från mera byggande. Genom att bara koncentrera utredningen på dessa områden förändras inte hotbilden.

Utredningen tar entydigt ställning för en nationalpark. Denna åsikt färgar hela rapporten och ger tyvärr en mycket partisk bild av hela utredningen. Trots att utredningen inte på något sätt beaktar det privata skogsägandet föreslår man i de olika nationalparksalternativen att den splittrade nationalparken via samhällsplaneringen och buffertzoner ska göras mera enhetlig. Detta är i strid med de textdelar som talar för att de privata skogsägarna på alldeles frivillig väg kan besluta om användningen av sina marker.

Jag har svårt att se hur buffertzoner skulle påverka jord- och skogsbruk. Närmast utgör väl en buffertzon ett område som bevaras från bebyggelse och trafikleder, men byggnadsrätt kan naturligtvis intressera markägarna. På Metsäkeskus webbplats kan man även hitta dokumentet "Samarbete i Sibbo Storskog hankesuunnitelma" från 5.5.2009.

Olaglig avverkning? Den 31 juli 2010

I mitt inlägg "Nyt tehdään. Den 17 juli 2010" noterade jag att Helsingin Sanomat den 17 juli publicerat en artikel med rubriken "Virkistysmetsän huoltotiestä riidellään Talosaaressa". Vad jag däremot inte noterat tidigare är att Helsingin uutiset dagen innan på tidningens webbplats publicerat en notis med rubriken "Helsy: Talosaaren virkistysalueen hakkuut laittomia" och Kansan Uutiset (Verkkolehti) samma dag publicerade en artikel med rubriken "Helsinki aloittaa laittomat hakkuut Talosaaressa". Jag citerar ur den senare artikeln:

Tien rakentamisen väitetään liittyvän uimarannan ja venerannan ruoppaamiseen Talosaaren kärkeen. Niiden rakentamisesta ei kuitenkaan ole päätöksiä, vaan lupaprosessi on vasta aloitettu.

– On kestämätöntä, että liikuntavirasto yrittää rakentaa uutta tietä toimenpidekiellossa olevalle alueelle, ilman mitään tietoa onko rakentamiselle edes mitään järkevää syytä, sanoo Helsyn puheenjohtaja Kati Vierikko, joka on myös Helsingin kaupungin ympäristölautakunnan varapuheenjohtaja.

– On syytä epäillä, että Talosaaren luontoarvoja pyritään heikentämään, jotta olisi helpompi perustella alueen kaavoittamista asutukselle.

Från stadens sida hävdas det att man vill bygga ett tillfälligt rekreationsområde för inkorporeringsområdets nuvarande invånare.




Ett märkligt sammanträffande verkar det även vara att staden vill rusta upp en stig som går över gårdsplanen till Helsingin luonnonsuojeluyhdistys stuga på Husö. Speciellt många träd har inte avverkats och flertalet av de fällda träden verkar vara döda. Bilden nedan har jag tagit senaste vecka, alldeles invid Helsys stuga.




Själva vägbygget förefaller mera kontroversiellt än avverkningen, som visserligen gjordes vid en olämplig tidpunkt i ett känsligt område. På Googles karta slutar den aktuella vägen vid Helsys stuga.



Visa större karta

På Eniros karta synns Husövägen överhuvudtaget inte, men däremot nog Helsys gårdsplan.




Att planerna inte bara handlar om att fälla döda träd framgår ur idrottsverkets ritningar, som är daterade 26.5.2010 och xx.xx.2010.




Av verkets ritningar framgår även att ändan av den planerade "räddningsvägen" är en helt ny väg.

Kolumn av Kaikkonen. Den 30 juli 2010

Yle (Östnyland) har idag publicerat en notis med rubriken "Kaikkonen för nationalpark i Sibbo". Yle skriver att riksdagsledamot Antti Kaikkonen (C) understöder förslaget på att grunda en nationalpark i Sibbo storskog och hänvisar till en kolumn i gårdagens nummer av Sipoon Sanomat. Det torde handla om samma kolumn "26.7.2010 Sipoonkorpi-kolumni", som förutom i Suomenmaa, Keski-Uusimaa, Aamuposti och Uusimaa även publicerats på Kaikkonens egen webbplats. Jag citerar ur texten:

Puistoja pääkaupunkiseudulla kyllä on. Mutta ei kansallispuistoja. Siksi asumisratkaisuja tulee löytyä jostain muualta kuin Sipoonkorven kansallispuiston alueelta. Helsinki on saamassa muutenkin uusia alueita asuinkäyttöön lähivuosina. Ja sitä paitsi – ei kaikkien tarvitse asua Helsingissä.

Fördröjs kännbart. Den 29 juli 2010

Yle publicerade igår på eftermiddagen en artikel med rubriken "Helsingin Östersundom – suunnitelma viivästyy tuntuvasti". Yle berättar att planeringen av Östersundom kännbart fördröjs. Yle har intervjuat Helsingfors stadssrtrelseordförande Risto Rautava  (saml), som ville framhålla den gemensamma planeringen av "Östersundom".

Päättäjät arvioivat nyt, että Sipoon liitosalueen maapakettiin liittyvät ratkaisut siirtyvät loppuvuoteen 2010. Vielä keväällä uskottiin, että vajaan 30 neliökilometrin maapaketti olisi saatu käsittelyyn ennen kesälomia.

Paketissa on kyse laajasta asiakokonaisuudesta, jossa tarkasteluun tulevat asumisen, maankäytön ja liikenneratkaisujen tarpeet Helsingin, Vantaan, Sipoon ja osin myös Porvoon näkökulmasta.

Liitosalueen pientalovaltaisen kaupunginosan rakentamista suunnitellaan kuntarajat ylittävästi.

– Yhteen kytkeminen tapahtuu siten, että maankäytönsuunnittelua tehdään yhdessä Vantaan ja Sipoon kanssa ja jossakin vaiheessa sieltä tulee myös yhteinen osayleiskaava, sanoo Helsingin kaupunginhallituksen puheenjohtaja Risto Rautava (kok.). ...


Rautavan visiossa kerrostalot keskitettäisiin metroaseman ympärille. Joukkoliikenteen välineratkaisut ovat toki tekemättä, mutta metro näyttää olevan vahvoilla, kun päätöstä ryhdytään harsimaan kokoon kesälomien jälkeen syksyllä.

Rautava aloittaa Östersundomin liikennejärjestelyjen tarkastelun kevyenliikenteen väylien kautta ja niveltää sen jatkeeksi huomattavasti järeämmät tulevaisuudessa odottavat hankkeet.

– Sitä pitäisi ajatella pidemmälle aina Kotkaan saakka, ehkä myös Venäjän liikennettä. Kun teemme pitkälle tulevaisuuteen meneviä ratkaisuja, olennaista on, ettei maankäytöllä tehdä sellaisia ratkaisuja, joilla estettäisiin tulevaisuuden rakentamista estävät ratkaisuja, yhtenä esimerkkinä raideliikenneratkaisut.

Ett motsvarande inslag ingick som första nyhet i kvällens sändning av Uudenmaan uutiset (kan ses på Yle Areena). Här heter det att man tar time out (aikalisä) i planeringen av inkorporeringsområdet (Sipoon liitosalue).




Uudenmaan uutiset har intervjuat Rautava på nästan exakt samma plats som TV-nytt intervjuadse mig för tre år sedan. (Se "Yle uppmärksammar märkligheter i beredningen. Den 25 juli 2007".) Rautavas förklaringar till fördröjningen av planeringen är inte speciellt trovärdiga. Åtminstone ger han inga svar på varför utredningarna om de alternativa spårvägsförbindelserna till Östersindom förblivít opublicerade.





Enligt texten på Yles webbplats säger Rautav fölande:

– Nyt ei saa sössiä tätä juttua. Meillä on hienot alueet keskustassa, mutta tarvitsemme myös pientaloaluetta. Ja jos sellainen jonnekin sopii, niin on varmasti juuri Östersundomiin.

I TV-intervjun använder Rautava i detta sammanhang dock inte benämningen Östersundom, utan talar istället om "tämä Sipoon alue", vilket är lite ironiskt. För fem år sedan ansåg biträdande stadsdirektör Pekka Korpinen och och många Helsingforspolitker att Sandhamn var ett lämpligt område för småhusbebyggelse. Det var just i detta sammanhang som föredetta kommendören Rautava istället började förespråka ett "öppnande" av gränsen till Sibbo. Nu när gränsen är öppnad och Sandhamn räddat för fortsatt militärt bruk är det inte så bråttom längre.

Urklipp. Den 28 juli 2010

När jag för snart fyra veckor sedan kom hem från Italien klippte jag ut en del tidningsartiklar. Ett urklipp var dock så litet att det tappades bort. Hufvudstadsbladet publicerade den 28 juni en insändare (via SMS) med rubriken "Historien upprepas?"

Självcensur. Den 27 juli 2010

I mitt inlägg "Tillit. Den 25 juli 2010" kommenterade jag Valitut palats undersökning enligt vilken finländarna har lågt förtroende för så väl journalister som politiker. Jag konstaterade här att jag skulle lita mera på politikerna, om jag kunde lita på att journalisterna bevakar den politiska beslutsprocessen. Ledaren i dagens nummer av Borgåbladet har rubriken "Politikerna är inte opålitligare än förr" och är en direkt kommentar till den aktuella undersökningen. Ledarskribenten menar alltså att politikerna (och journalisterna) inte var pålitligare förr. Jag citerar:

Vi skall inte inbilla oss att politiken var "renare" under exempelvis Kekkonens eller Koivistos tid, tvärtom. Då kunde mycket döljas bland annat för att det fanns en tyst överenskommelse mellan det politiska etablissemanget och journalisterna. Det fanns sådant som man helt enkelt inte talade om eller rapporterade om.

Mediernas självcensur under Kekkonens tid är kanske oacceptabel, men delvis även förståelig. Det rådde i Finland en realpolitisk konsensus om att det var nödvändigt att ha Moskvas förtroende. Moskvakortet användes många gånger i rent själviska syften, men det fanns i alla fall en poäng med självcensuren. I samband med fallet Sibbo kunde man känna en fläkt av Kekkonentiden. I mitt inlägg "En utredning som inte blev av. Den 13 januari 2007" har jag noterat hur chefredaktör Antti-Pekka Pietilä fick sparken från Ilta-Sanomat efter att i ledaren "Kovaa peliä Sipoossa" ha ifrågasatt Hannes Manninens motiv. Centern hade flera skäl att pressa Sanoma-WSOY att avsätta Pietilä, men månne inte en och annan redaktör förstod att tolka signalerna.


I samband med fallet Sibbo ville en del chefredaktörer, ledarskribenter och journalister stöda Helsingforspolitikerna och ansvariga ministrar i en fråga som ansågs lika viktig som känslig. Den verkliga orsaken till att inkorporeringen var så viktig för de ansvariga ministrarna förstod man knappast. Denna gång handlade det inte om nationens överlevnad eller om nationella intressen. På sin höjd handlade det om att undvika en regeringskris i samband med EU-ordförandeskapet (se "Ordförandelandet. Den 20 juli 2010"), men när statsrådet tog sitt avgörande beslut var Finlands ordförandeskap redan slut.