Vi skall inte inbilla oss att politiken var "renare" under exempelvis Kekkonens eller Koivistos tid, tvärtom. Då kunde mycket döljas bland annat för att det fanns en tyst överenskommelse mellan det politiska etablissemanget och journalisterna. Det fanns sådant som man helt enkelt inte talade om eller rapporterade om.
Mediernas självcensur under Kekkonens tid är kanske oacceptabel, men delvis även förståelig. Det rådde i Finland en realpolitisk konsensus om att det var nödvändigt att ha Moskvas förtroende. Moskvakortet användes många gånger i rent själviska syften, men det fanns i alla fall en poäng med självcensuren. I samband med fallet Sibbo kunde man känna en fläkt av Kekkonentiden. I mitt inlägg "En utredning som inte blev av. Den 13 januari 2007" har jag noterat hur chefredaktör Antti-Pekka Pietilä fick sparken från Ilta-Sanomat efter att i ledaren "Kovaa peliä Sipoossa" ha ifrågasatt Hannes Manninens motiv. Centern hade flera skäl att pressa Sanoma-WSOY att avsätta Pietilä, men månne inte en och annan redaktör förstod att tolka signalerna.
I samband med fallet Sibbo ville en del chefredaktörer, ledarskribenter och journalister stöda Helsingforspolitikerna och ansvariga ministrar i en fråga som ansågs lika viktig som känslig. Den verkliga orsaken till att inkorporeringen var så viktig för de ansvariga ministrarna förstod man knappast. Denna gång handlade det inte om nationens överlevnad eller om nationella intressen. På sin höjd handlade det om att undvika en regeringskris i samband med EU-ordförandeskapet (se "Ordförandelandet. Den 20 juli 2010"), men när statsrådet tog sitt avgörande beslut var Finlands ordförandeskap redan slut.
Inlägg
