Bästa Sibboaktivister! Som vi alla vet står Finland under stadsminister Matti Vanhanens ledarskap värd för det sjätte ASEM-toppmötet i Helsingfors den 10–11 september. Ett dylikt toppmöte är en unik möjlighet att få internationell medieuppmärksamhet. Speciellt dagarna före toppmötet har journalister och TV-team tid att notera demonstrationer och åsiktsyttringar av olika intresse- och aktivistgrupper. Måndagen den 11 vore ändå den optimala dagen för en traktordemonstration på Mannerheimvägen. Ett hundratal traktorer som helt lagligt kör mellan Mässcentrum och Presidentens slott skulle inte bara skapa trafikkaos, utan skulle även stjäla uppmärksamgeten från såväl anarkisternas stenkastning som ministrarnas och statsöverhuvudenas möte. Att traktordemonstrationen dessutom var riktad mot centerministrar skulle göra det hela ytterst pinsamt för regeringen i allmänhet och stadsministern och kommunministern i synnerhet.
Jag vädjar dock att ni allvarligt överväger att lämna traktorerna hemma, denna gång. Speciellt kommunminister Hannes Manninen har visat sig lätt provocerad. (Se Hur rädda centerministrarnas ansikten? Den 17 augusti 2006.) Då centerministrarna förefaller agera helt oberäkneligt och stöda annekteringsplaner oberoende av dess laglighet, är det bäst att inte i onödan reta upp dem. Risken är stor att några omdömeslösa Sibbobors helt lagliga traktorfärd kan resultera i att Sibbo styckas helt och hållet. Spara även äggen och tomaterna. Om det, trots att vi skonar toppmötet, går så illa att stadsrådet på vintern besluter att ansluta en del av Sibbo till Helsingfors, så är äggen och tomaterna då lämpligt ruttna för att användas.
Om det omoraliska i Helsingfors agerande. Den 5 september 2006
Juristen och politikern Jan Vapaavuori vågar sig på att diskutera moral i sitt senaste blogginlägg. Så väl politik som juridik är svårt att förena med moral. Sällan blir man lika misstänksam som då en politiker börjar tala om moral eller då en jurist i sitt försvarstal tar till moraliska argument. Hela blogginlägget är en apologi för Helsingfors beslut att ansöka om att få ansluta sydvästra Sibbo till staden. Jag vet inte om Vapaavuori tar sin egen argumentering på allvar eller om det bara handlar om politisk retorik, men jag skall ändå bemöta hans argument.
Enligt Helsingfors stadsstyrelseordförande Jan Vapaavuori är det en Helingforsbeslutsfattares moraliska plikt att främja den egna stadens och de egna kommuninvånarnas sak, inte den egna språkgruppens intressen. Vapaavuori, som även i andra sammanhang anklagat Helsingfors SFP-ledamöter för att svika sin plikt, menar således indirekt att Svenska folkpartiets representanter i stadsfullmäktige handlade omoraliskt då de röstade mot förslaget om annektering. Här blandar nog Vapaavuori ihop politiskt ansvar och väljarnas eventuella förväntningar med moralisk plikt, om han överhuvudtaget tror på en specifik moralisk plikt.
Vapaavuori noterar att SFPare motsatt sig Helsingfors annekteringsplaner även på moralisk grund. Han påpekar sarkastiskt att SFParna verkar ha en annan moraluppfattning än "hela det övriga samhället"! Han säger vidare att det är synnerligen osannolikt att SFParna skulle ha en renare och ädlare moral än andra. Därför drar han slutsatsen att det bakom kritiken finns mera krassa partipolitiska faktorer.
Nej, SFPare har knappast en högre moral än alla andra. De flesta politiker är oberoende av parti tvungna att kompromissa med sin moraliska övertygelse, om de överhuvudtaget har en sådan. Detta förhindrar inte att vissa politiska beslut kan vara mera omoraliska än andra. Det är nog inte bara SFPare och svenskspråkiga som tycker att så väl Vapaavuori som centerministrarna har handlat omoraliskt i Sibbofrågan. I Sibbo kommunfullmäktige är representanterna för samtliga företredda partier emot Helsingfors annekteringsplaner.
En förälders skylldighet är i första hand att ta ansvar för den egna familjen. Däremot är det inte förälderns moralisk plikt att stjäla brödet från grannens bord. Det är tvärtom enligt de flesta människors moraliska uppfattning entydigt fel, speciellt om man klarar sig med mindre eller om man genom att stjäla hotar grannens överlevnad. Ännu mera moraliskt vidrigt är det om man sedan försöker berättiga stölden med att samtidigt vädja till plikten att försörja den egna familjen och se till det allmänna bästa.
De SFP-ledamöter som röstade emot förslaget att Helsingfors skulle ansöka om att få annektera en del av Sibbo torde, trots att de är politiker, ha handlat från en moralisk intuition, som de delar med de flesta människor. Att så många ledamöter från andra partier röstade för förslaget beror, hoppas jag, på att de inte såg det omoraliska i handlingen. Man hade inför omröstningen skapat en bild av Sibbo som en ond fiende, ett slutet samhälle jämförbart med DDR. Man ville kanske tro att beslutet inte bara var bra för Helsingfors, utan för hela nationen. Mera sannolikt är dock att man valde att inte betrakta frågan ur ett moraliskt perspektiv.
Helsinge och Sibbo. Den 3 september 2006
I dagens Helsinginsanomat ingår artikeln "Helsingin pinta-alaa on kasvatettu koko sen historian ajan" som jag omnämner i gårdagens blogginlägg och som publicerades på Internet redan igår kväll. Artikeln har dock fått en ny överrubrik: Helsinki on aina saanut haluamansa (Helsingfors har alltid fått vad staden önskat). Det stämmer emellertid inte att Helsingfors alltid skulle ha fått de landområden som staden hoppats på. Helsingfors försökte länge ansluta delar av Esbo till huvudstaden, men trots att man i Esbo liksom nu i Sibbo pantade på betydande markområden, fick man ge upp. Artikelförfattaren Riku Jokinen hävdar att den nu planerade utvidgningen av Helsingfors österut i ett historiskt sammanhang inte är någonting nytt, men även detta är en sanning med modifikation: Helsingfors har hittills alltid vuxit genom att områden som tidigare hört till Helsinge socken eller landskommun (på finska Helsingin pitäjä respektive Helsingin maalaiskunta) anslutits till staden.
Sibbo och Helsinge/Vanda har båda nyligen firat 650 års jubileum, men Sibbo socken år äldre och har omfattat även nuvarande Helsingfors, Vanda, Tusby och Nurmijärvi. Även efter att Helsinge socken grundats under slutet av 1300-talet hörde delar av det som idag är östra Helsingfors och östra Vanda till Sibbo socken. Min Sibbopatriotism och -identitet har dock ingenting att göra med att stadsdelen Nordsjö, där jag numera bor, en gång har tillhört Sibbo socken. Innan Nordsjö införlivades med Helsingfors år 1966 tillhörde området i århundraden kyrkligt Helsinge socken, från 1826 även administrativt Helsinge socken och från och med 1865 Helsinge landskommun.
Flervåningshuset i Nordsjö där jag äger min och familjens lägenhet blev färdigt 1965. Före Nordsjö anslöts till Helsingfors hade Nordsjö redan utvecklats till en förort till Helsingfors. Området hängde geografiskt inte ihop med den övriga landskommunen, vilket torde ha bidragit till att så väl Nordsjöborna som landskommunen i övrigt var tillfredställda med gränsförskjutningen. Själv har jag på senare tid - kanske lite originellt - börjat betrakta mig som Helsingebo. Det beror främst på att jag jobbat som lärare i Helsinge gymnasium och Helsinge skola i Helsinge kyrkoby. Vid Helsinge kyrka finns även en släktgrav, som ger mig anknytning till kyrkobyn. Dessutom bor jag nära Västerkulla gård, som förutom säd odlar Helsinges gamla agrara traditioner. Men framför allt representerar namnet Helsinge inte bara nuvarande Vanda utan även hela Helsingfors, eventuellt med undantag av stamstaden.
Namnet Helsinge står förutom för agrara och lantliga aspekter även för svenska traditioner. Namnet Helsinge byttes ut mot Vanda år 1972. Då Helsinge blev köping 1972 och stad 1974 kunde orten inte på finska längre heta Helsingin maalaiskunta (ordagrant Helsingfors landskommun) men naturligtvis inte heller döpas om till Helsingin kauppala eller Helsingin kaupunki (Helsingfors stad). Jag finner det ytterst beklagligt att Helsinge inte på svenska fick behålla sitt gamla svenska namn. Namnbytet representerar ett brott med traditionen och ett förnekande av ortens svenska förflutna. Å andra sidan är det roligt när skolor och ideella föreningar trotsar namnreformen och nonchalerar det historielösa namnet Vanda.
Helsinges gamla finska namn Helsingin pitäjä och Helsingin maalaiskunta representerar väl förhållandet mellan Helsingfors och Helsinge/Vanda. Under ett par århundrade var Helsingfors kyrkoherde även kyrkoherde för Helsinge socken tills Helsinge församling blev självständig i mitten av 1800-talet. Delar av Helsinge har tidigare anslutits till Helsingfors, men största delen av dagens Helsingfors anslöts till huvudstaden 1946. Vissa stadsdelar hade före det hunnit vara självständiga köpingar i något årtionde, men Helsingfors har hittills endast expanderat innanför det historiska Helsinge sockens gränser.
Allt sedan Helsingfors grundades har Helsinge/Vanda haft Helsingfors som centralort. Förhållandet mellan Helsingfors och Vanda kunde väl jämföras med förhållanden mellan andra städer och landskommuner som gått samman utan större dramatik och utan att ortens invånare nämnvärt behövt byta identitet. Med Sibbo förhåller det sig annorlunda. Hittills har Sibbo och Helsingfors inte ens varit grannkommuner. Om sydvästra Sibbo ansluts till Helsingfors kommer området inte på årtal att utvecklas till en integrerad del av huvudstaden. Kanske kommer någon historiker att hjälpa invånarna att skapa sig en ny identitet genom att föreslå att den nya stadsdelen skall kallas Sundom, på finska eventuellt Salmi. Sundom fjärding, en "fjärdedel" av Sibbo (administrativa) socken, omfattade fram till 1826 förutom Västersundom i nuvarande Vanda och Östersundom i Sibbo bl.a. Sibbo Storskog och Nordsjö. Men före en historisk Sundomidentitet kan återskapas måste nog Helsingfors gå samman med modersocknen eller -staden Helsinge/Vanda.
Jag förhåller mig inte fullständigt avvisande till kommunsammanslagningar, men de får inte göras utan hänsynstagande till historien och förutsättningar till historiska rötter. Historiska rötter är ofta någonting som historiker skapat, men historia kan inte skapas utan grund i historiska dokument och i det verkliga förflutna. Det är inte historikernas uppgift att försöka legitimera kontroversiella gränsförskjutningar, än mindre att förfalska historia. Däremot kan historien och historikerna hjälpa oss att finna nya rötter efter att en gränsjustering eller en kommunsammanslagning är ett faktum. Historikerna borde oberoende av partipolitiska intressen utreda vilka gränsförskutningar som är godtagbara med tanke på orternas historiska identitet. I princip finns det efter en sammangång mellan Helsingfors och Vanda - med tanke på Sibbo sockens forna storhet - en historisk grund för en fusion även mellan huvudstaden och hela Sibbo, men då skall den nya storkommunen heta Sibbo...
Sibbo och Helsinge/Vanda har båda nyligen firat 650 års jubileum, men Sibbo socken år äldre och har omfattat även nuvarande Helsingfors, Vanda, Tusby och Nurmijärvi. Även efter att Helsinge socken grundats under slutet av 1300-talet hörde delar av det som idag är östra Helsingfors och östra Vanda till Sibbo socken. Min Sibbopatriotism och -identitet har dock ingenting att göra med att stadsdelen Nordsjö, där jag numera bor, en gång har tillhört Sibbo socken. Innan Nordsjö införlivades med Helsingfors år 1966 tillhörde området i århundraden kyrkligt Helsinge socken, från 1826 även administrativt Helsinge socken och från och med 1865 Helsinge landskommun.
Flervåningshuset i Nordsjö där jag äger min och familjens lägenhet blev färdigt 1965. Före Nordsjö anslöts till Helsingfors hade Nordsjö redan utvecklats till en förort till Helsingfors. Området hängde geografiskt inte ihop med den övriga landskommunen, vilket torde ha bidragit till att så väl Nordsjöborna som landskommunen i övrigt var tillfredställda med gränsförskjutningen. Själv har jag på senare tid - kanske lite originellt - börjat betrakta mig som Helsingebo. Det beror främst på att jag jobbat som lärare i Helsinge gymnasium och Helsinge skola i Helsinge kyrkoby. Vid Helsinge kyrka finns även en släktgrav, som ger mig anknytning till kyrkobyn. Dessutom bor jag nära Västerkulla gård, som förutom säd odlar Helsinges gamla agrara traditioner. Men framför allt representerar namnet Helsinge inte bara nuvarande Vanda utan även hela Helsingfors, eventuellt med undantag av stamstaden.
Namnet Helsinge står förutom för agrara och lantliga aspekter även för svenska traditioner. Namnet Helsinge byttes ut mot Vanda år 1972. Då Helsinge blev köping 1972 och stad 1974 kunde orten inte på finska längre heta Helsingin maalaiskunta (ordagrant Helsingfors landskommun) men naturligtvis inte heller döpas om till Helsingin kauppala eller Helsingin kaupunki (Helsingfors stad). Jag finner det ytterst beklagligt att Helsinge inte på svenska fick behålla sitt gamla svenska namn. Namnbytet representerar ett brott med traditionen och ett förnekande av ortens svenska förflutna. Å andra sidan är det roligt när skolor och ideella föreningar trotsar namnreformen och nonchalerar det historielösa namnet Vanda.
Helsinges gamla finska namn Helsingin pitäjä och Helsingin maalaiskunta representerar väl förhållandet mellan Helsingfors och Helsinge/Vanda. Under ett par århundrade var Helsingfors kyrkoherde även kyrkoherde för Helsinge socken tills Helsinge församling blev självständig i mitten av 1800-talet. Delar av Helsinge har tidigare anslutits till Helsingfors, men största delen av dagens Helsingfors anslöts till huvudstaden 1946. Vissa stadsdelar hade före det hunnit vara självständiga köpingar i något årtionde, men Helsingfors har hittills endast expanderat innanför det historiska Helsinge sockens gränser.
Allt sedan Helsingfors grundades har Helsinge/Vanda haft Helsingfors som centralort. Förhållandet mellan Helsingfors och Vanda kunde väl jämföras med förhållanden mellan andra städer och landskommuner som gått samman utan större dramatik och utan att ortens invånare nämnvärt behövt byta identitet. Med Sibbo förhåller det sig annorlunda. Hittills har Sibbo och Helsingfors inte ens varit grannkommuner. Om sydvästra Sibbo ansluts till Helsingfors kommer området inte på årtal att utvecklas till en integrerad del av huvudstaden. Kanske kommer någon historiker att hjälpa invånarna att skapa sig en ny identitet genom att föreslå att den nya stadsdelen skall kallas Sundom, på finska eventuellt Salmi. Sundom fjärding, en "fjärdedel" av Sibbo (administrativa) socken, omfattade fram till 1826 förutom Västersundom i nuvarande Vanda och Östersundom i Sibbo bl.a. Sibbo Storskog och Nordsjö. Men före en historisk Sundomidentitet kan återskapas måste nog Helsingfors gå samman med modersocknen eller -staden Helsinge/Vanda.
Jag förhåller mig inte fullständigt avvisande till kommunsammanslagningar, men de får inte göras utan hänsynstagande till historien och förutsättningar till historiska rötter. Historiska rötter är ofta någonting som historiker skapat, men historia kan inte skapas utan grund i historiska dokument och i det verkliga förflutna. Det är inte historikernas uppgift att försöka legitimera kontroversiella gränsförskjutningar, än mindre att förfalska historia. Däremot kan historien och historikerna hjälpa oss att finna nya rötter efter att en gränsjustering eller en kommunsammanslagning är ett faktum. Historikerna borde oberoende av partipolitiska intressen utreda vilka gränsförskutningar som är godtagbara med tanke på orternas historiska identitet. I princip finns det efter en sammangång mellan Helsingfors och Vanda - med tanke på Sibbo sockens forna storhet - en historisk grund för en fusion även mellan huvudstaden och hela Sibbo, men då skall den nya storkommunen heta Sibbo...
Historien som legitimerande myt. Den 2 september 2006
Historien används mycket allmänt för att legitimera politisk makt, politiska beslut och politiska gränser. Nationell historia handlar ofta om hur nationens fädrar hjältemodigt befriat folket ur en förtryckares bojor. Ett ifrågasättande av den rådande politiska ordningen betraktas därför som ett svek mot friheten och nationens ljusnande framtid. Jag har behandlat historiska berättelsers betydelse som myter eller legitimationsberättelser i min avhandling Stora och små europeiska historier samt i akademiska kurser i historiefilosofi och om myter och historia.
Speciellt när det gäller dyra, svåra, kontroversiella och moraliskt tvivelaktiga beslut brukar politiker söka en legitimerande grund i historien eller nationella myter. Historiker har ofta ställt upp med att belysa nya aspekter av historien, som får de politiska besluten att framstå i fördelaktig dager. Genom att svartmåla aktuella fiender, gamla regimer eller gångna tider kan historieskrivningen få den rådande ordningen att förefalla berättigad. Historiker brukar visserligen föredra historisk kontinuitet framför omstörtande förändringar, men även kontinuitet kan vara en legitimerande grund.
Christel Liljeström, som är kommunstyrelseordförande i Sibbo, har betonat Sibbos 650 år som ett argument för kommunens fortsatta existens. Man behöver inte vara historiker för att känna vördnad och respekt för en så lång kontinuitet. I Finland är alla gamla byggnader och befästningar skyddade av lagen. I Finlands historia är 650 år en så lång tid att varje fornlämning av den åldern skulle utgöra ett hinder för vägar och byggnader. Dess värre finns det ingen instans som skyddar gränser eller fortgående företeelser.
Professorn i Europas historia Laura Kolbe, som är centerpartistisk ledamot i Helsingfors stadsfullmäktige, har aktivt tagit ställning för Centerns nya skenbart huvudstadsvänliga politik i allmänhet och Helsingfors annekteringsplaner i synnerhet. (Se City-Centern. Den 3 augusti 2006.) Det är inte alltid uppenbart i vilken roll hon uttalat sig, även om hon i sina kolumner titulerats centerpartistisk fullmäktigeledamot, inte professor i historia. I kommuntidningen Kuntalehti säger Kolbe att inkorporeringen av en del av Sibbo med Helsingfors skulle utgöra en historisk kontinuitet på huvudstadens tillväxt: ”Sipoo-osaliitos toisi jatkuvuutta pääkaupungin kehityshistoriaan.”
I andra sammanhang har Kolbe jämfört anslutningen av sydvästra Sibbo med tidigare anslutningar. Hon har även påstått att Sibbo eller sydvästra Sibbo liksom andra stadsdelar som tidigare har anslutits till Helsingfors skulle bevara sin identitet. Dylika påståenden kan man kanske göra i egenskap av politiker, men inte i egenskap av professor i historia, för påståendena är fullständigt ogrundade. Sydvästra Sibbo har aldrig varit ett område med en egen identitet så som t.ex. Haga eller Nordsjö; sydvästra Sibbos identitet bygger på att området är en del av Sibbo samt på att det inte hör till Helsingfors. Speciellt är det på sin plats att notera att Helsingfors hittills alltid vuxit innanför det gamla Helsinge sockens gränser. Vill man hitta historiskt berättigande för Helsingfors expansion torde det bara finnas ett alternativ: att Helsingfors går samman med modersocknen eller -staden Helsinge/Vanda.
Helsingin Sanomat publicerade just ikväll en artikel under rubriken "Helsingin pinta-alaa on kasvatettu koko sen historian ajan" (Helsingfors yta har vuxit under stadens hela historia). Det var ju ett märkligt sammanträffande. Artikelförfattaren låter förstå att den nu planerade utvidgningen av Helsingfors i ett historiskt sammanhang inte är någonting nytt, men jag upprepar: Helsingfors har hittills alltid vuxit genom att områden som tidigare hört till Helsinge socken eller landskommun (på finska Helsingin pitäjä respektive Helsingin maalaiskunta) anslutits till staden.
Speciellt när det gäller dyra, svåra, kontroversiella och moraliskt tvivelaktiga beslut brukar politiker söka en legitimerande grund i historien eller nationella myter. Historiker har ofta ställt upp med att belysa nya aspekter av historien, som får de politiska besluten att framstå i fördelaktig dager. Genom att svartmåla aktuella fiender, gamla regimer eller gångna tider kan historieskrivningen få den rådande ordningen att förefalla berättigad. Historiker brukar visserligen föredra historisk kontinuitet framför omstörtande förändringar, men även kontinuitet kan vara en legitimerande grund.
Christel Liljeström, som är kommunstyrelseordförande i Sibbo, har betonat Sibbos 650 år som ett argument för kommunens fortsatta existens. Man behöver inte vara historiker för att känna vördnad och respekt för en så lång kontinuitet. I Finland är alla gamla byggnader och befästningar skyddade av lagen. I Finlands historia är 650 år en så lång tid att varje fornlämning av den åldern skulle utgöra ett hinder för vägar och byggnader. Dess värre finns det ingen instans som skyddar gränser eller fortgående företeelser.
Professorn i Europas historia Laura Kolbe, som är centerpartistisk ledamot i Helsingfors stadsfullmäktige, har aktivt tagit ställning för Centerns nya skenbart huvudstadsvänliga politik i allmänhet och Helsingfors annekteringsplaner i synnerhet. (Se City-Centern. Den 3 augusti 2006.) Det är inte alltid uppenbart i vilken roll hon uttalat sig, även om hon i sina kolumner titulerats centerpartistisk fullmäktigeledamot, inte professor i historia. I kommuntidningen Kuntalehti säger Kolbe att inkorporeringen av en del av Sibbo med Helsingfors skulle utgöra en historisk kontinuitet på huvudstadens tillväxt: ”Sipoo-osaliitos toisi jatkuvuutta pääkaupungin kehityshistoriaan.”
I andra sammanhang har Kolbe jämfört anslutningen av sydvästra Sibbo med tidigare anslutningar. Hon har även påstått att Sibbo eller sydvästra Sibbo liksom andra stadsdelar som tidigare har anslutits till Helsingfors skulle bevara sin identitet. Dylika påståenden kan man kanske göra i egenskap av politiker, men inte i egenskap av professor i historia, för påståendena är fullständigt ogrundade. Sydvästra Sibbo har aldrig varit ett område med en egen identitet så som t.ex. Haga eller Nordsjö; sydvästra Sibbos identitet bygger på att området är en del av Sibbo samt på att det inte hör till Helsingfors. Speciellt är det på sin plats att notera att Helsingfors hittills alltid vuxit innanför det gamla Helsinge sockens gränser. Vill man hitta historiskt berättigande för Helsingfors expansion torde det bara finnas ett alternativ: att Helsingfors går samman med modersocknen eller -staden Helsinge/Vanda.
Helsingin Sanomat publicerade just ikväll en artikel under rubriken "Helsingin pinta-alaa on kasvatettu koko sen historian ajan" (Helsingfors yta har vuxit under stadens hela historia). Det var ju ett märkligt sammanträffande. Artikelförfattaren låter förstå att den nu planerade utvidgningen av Helsingfors i ett historiskt sammanhang inte är någonting nytt, men jag upprepar: Helsingfors har hittills alltid vuxit genom att områden som tidigare hört till Helsinge socken eller landskommun (på finska Helsingin pitäjä respektive Helsingin maalaiskunta) anslutits till staden.
Utredningsman. Den 1 september 2006
Inrikesministeriet överväger att tillsätta en utredningsman för att förbereda eller utreda förskjutningarna av Helsingfors, Vandas och Sibbos gränser, skriver Helsingin Sanomat. (Se även YLE Internytt och Borgåbladet.) Som orsak till planerna på att tillsätta en utredningsman nämner tidningen det faktum att politiker börjat tvivla på lagligheten i Helsingfors ansökan om att få inkorporera sydvästra Sibbo. Svenska folkpartiets ordförande Stefan Wallin hann redan välkomna förslaget (se Kuntalehti, se FNB/Hbl), men den erfarne f.d. ordföranden, miljöminister Jan-Erik Enestam ser mera kritiskt på förslaget (se Radio Vega, HS). Enestam säger att man genom att tillsätta en utredningsman kan undvika en juridisk granskning av lagligheten i Helsingfors ansökan. Genom att tillsätta en utredningsman kunde regeringen istället direkt ta ställning till utredningsmannens utredning. Enestam menar att statsrådet på detta sätt under den nuvarande regeringsperioden kan hinna ta ställning till annekteringsplanerna. (För Sibbo kommunstyrelses ordförande Christel Liljeströms kommentar lyssna på Radio Vega Aktuellt.)
Förslaget på att tillsätta en utredningsman stöder uppfattningen att det i själva verket är statsrådet och kommunminister Hannes Manninen som har brottom att ansluta sydvästra Sibbo till huvudstaden. Helsingfors kunde väl i princip göra ett nytt, lagligt beslut att ansöka om att få inkorporera delar av Sibbo och Vanda. Då skulle emellertid inte den sittande regeringen hinna behandla ansökan. En utredningsman kan kanske även rädda ministrarnas ansikte genom att en ansökan som de uttryckt sitt stöd för inte behöver konstateras olaglig. På vilka lagliga grunder regeringen sedan skulle kunna besluta om en gränsförskjutning har jag ingen aning om, då det ju inte bara är ordningen genom vilken Helsingfors beslut tillkom som är olaglig. De i lagen föreskrivna kriterierna för korringeringar av kommungränserna torde fortfarande inte vara uppfyllda, hur en utredningsman än vänder på steken. Jag är rädd för att tillsättandet av en utredningsman ökar chanserna för att lagen kringås. I själva verket är väl en utredningsman i sig ett sätt att kringå en i lagen föreskriven ordning.
Helsingfors och Helsingfors. Den 31 augusti 2006
Helsingfors är en viktig stad för Finlad. Men i regionaliseringens och globaliseringens tidevarv kan det visa sig att det är Estland och esterna som drar den största nyttan av att Finlands regering nu vill satsa på huvudstaden. Visserligen är staten och därmed hela Finland beroende av de skatter som man kan hova in i Helsingfors, men statens roll som finansiär av landsbyggden är inte vad den var före Finlands inträde i Europeiska unionen och före den intensifierade globaliseringen. Norra Finland är nu och i framtiden i stället allt mera beroende av EU:s stöd, kommunernas och landskapens egna ekonomiska utveckling och den ekonomiska utvecklingen på Nordkalotten. När Centerministrarna nu vill stöda Helsingfors genom att erbjuda sydvästra Sibbo åt huvudstaden är det nog inte glesbygdens och de traditionella väljares bästa man har i tankarna. Här handlar det iställe om att kunna visa upp resultat och stöd för Helsingfors med tanke på att erövra nya väljare i staden.
Hur viktig Helsingfors är för Finland beror på vad man menar med Helsingfors. Esbo- och Vandabor som reser utomlands torde berätta att de kommer från Helsingfors. Utomlands vet ingen vad Esbo är, fastän det står Espoo på Nokias pressmeddelanden. Tekniska Högskolan heter på engelska Helsinki University of Technology, fastän Otnäs hör till Esbo. På sin höjd vet utlänningar som besökt Finland att Helsingfors flygplats heter Vantaa. Esbo och Vanda ingår i Helsingfors i en utvidgad bemärkelse. Det är detta större Helsingfors, lokalt ofta kallat Storhelsingfors, på finska Suur-Helsinki (se Storhelsingfors. Den 14 augusti 2006), vars ekonomiska utveckling är viktig för hela södra Finland.
För Storhelsingfors, helsingforsregionens eller "metropolens" utveckling har det ingen större betydelse hur Sibbo utvecklas eller i vilken riktning staden växer. Däremot kan det vara i Helsingfors stads intresse att huvudstadsregionens tyngdpunkt justeras österut. I (det mindre) Helsingfors snäglar man avundssjukt på Esbo, som blivit landest främsta teknologicentrum och hemort för Nokia. Liksom jag i gårdagens blogginlägg noterade är det ingen nationell fråga hur Helsingfors stad klarar sig i konkurrensen med grannstäderna. Därför utnyttjar man medvetet tvetydigheten i begreppet eller namnet Helsingfors, för att få stadens behov att förefalla vara en nationell fråga.
Megalomani? Den 30 augusti 2006
TV-programmet Suomi express hade besökt Sibbo, där Helsingfors stadsdirektör Jussi Pajunen intervjuades tillsammans med Ilkka Luoma och Mia Vanhatalo. Pajunen framförde här ett lite förnyat argument för varför sydvästra Sibbo bör anslutas till Helsingfors: Nu har Helsingfors en äkta chans att bli Östersjöns ledansde stad ("aito mahdollisuus nousta Itämeren johtavaksi kaupungiksi"). I Finland är det lätt att väcka nationella känslor genom att tala om finländska möjligheter i tävlingar och jämförelser med andra länder. Pajunens tro på Helsingfors möjligheter kan se ut som ett uttryck för megalomani, men snarare handlar pratet om Helsingfors som en metropol av internationell betydelse om att försöka utnyttja finländarnas svaga nationella självkänsla för att vinna stöd för stadens utvecklingsplaner. Självklart har anslutningen av sydvästra Sibbo inte någon avgörande betydelse för Helsingfors möjligheter att klara sig i kunkurrensen med andra medelstora städer i norra Europa.
En mera realistisk målsättning för Helsingfors stadsdirektör vore att säkra stadens ställning som den ledande staden i huvudstadsregionen. I konkurrensen med Nokia-hemorten Esbo och Gateway-staden Vanda kan Helsingfors kanske behöva sydvästra Sibbo, men denna målsättning motsvarar inga nationella intressen. Åtminstone är detta inte ett mål som väcker finländarnas patriotiska känslor.
Esbobon Ilkka Luoma föreslog i TV-programmet att Helsingfors istället för att expandera österut borde gå samman med Vanda. Historiskt sett finns det grunder för denna samgång. Helsingfors utvidgning har alltid skett innanför Helsinge sockens gränser. Helsingfors har även fått sitt finska namn direkt från namnet Helsinge (motsvaras på finska av Helsingin pitäjä och Helsingin maalaiskunta). I Vanda (fd Helsinge) har det faktiskt funnits ett relativt stort intresse för en samgång. Efter att Helsingfors denna sommar i sina annekteringsbeslut handlat bakom Vandas rygg och brutit mot överenskommelser (se Att legitimera ett rån. Den 25 augusti 2006) kan det dock vara svårt att inleda förhandlingar om en samgång eller ens ett utvidgat samarbete.
En mera realistisk målsättning för Helsingfors stadsdirektör vore att säkra stadens ställning som den ledande staden i huvudstadsregionen. I konkurrensen med Nokia-hemorten Esbo och Gateway-staden Vanda kan Helsingfors kanske behöva sydvästra Sibbo, men denna målsättning motsvarar inga nationella intressen. Åtminstone är detta inte ett mål som väcker finländarnas patriotiska känslor.
Esbobon Ilkka Luoma föreslog i TV-programmet att Helsingfors istället för att expandera österut borde gå samman med Vanda. Historiskt sett finns det grunder för denna samgång. Helsingfors utvidgning har alltid skett innanför Helsinge sockens gränser. Helsingfors har även fått sitt finska namn direkt från namnet Helsinge (motsvaras på finska av Helsingin pitäjä och Helsingin maalaiskunta). I Vanda (fd Helsinge) har det faktiskt funnits ett relativt stort intresse för en samgång. Efter att Helsingfors denna sommar i sina annekteringsbeslut handlat bakom Vandas rygg och brutit mot överenskommelser (se Att legitimera ett rån. Den 25 augusti 2006) kan det dock vara svårt att inleda förhandlingar om en samgång eller ens ett utvidgat samarbete.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
