Synnerlig nytta för Vanhanen. Den 18 juli 2007

Yle Östnyland har idag publicerat en notis med rubriken "Ännu få besvär mot Sibbo-annekteringen". Enligt Yle har Högsta förvaltningsdomstolen har hittills tagit emot fyra besvärsskrifter mot statsrådets gränsbeslut. Yle hänvisar även till föreningen För Sibbos hemsida för informatione om hur man kan besvära sig. Det viktigaste är inte att det lämnas in så många besvär som möjligt, utan att så många relevanta fakta och synpunkter som möjligt kommer fram i besvären. Själv har jag övervägt att inte lämna in ett besvär och istället hoppas att andra använder sig av min blogg som underlag för besvär. Man kan låna argument, citera min blogg eller bifoga blogginlägg. En del av mina blogginlägg från ifjol har även under rubriken "Sibbo(över)fallet – urval ur bloggdagboken" (pdf) publicerats i tidskriften Skärgård Nr 4/2006. Det kan vara en god idé att referera till denna tidskrift.

Eftersom jag har skrivit flera hundra blogginlägg om fallet Sibbo, skall jag i några inlägg göra vissa sammanfattningar och redogöra för vilka blogginlägg som jag finner relevanta i olika sammanhang. Jag kommer att börja med att redogöra för inlägg som som kan ha betydelse med tanke på misstankar om jäv och partiskhet. Själv har jag inte hittat några lagparagrafer som direkt skulle förbjuda tjänstemän eller ens domare att i förväg uttrycka sin åsikt i en fråga. Som jag ser det är det därför av betydelse att påvisa att tidigare ställningstaganden i det aktuella fallet på det sätt som syftas på i den 7. punkten i första momentet i 28 § i förvaltningslagen faktiskt äventyrar tilltron till opartiskheten gällande vissa personer som deltagit i avgörandet och beredningen. Då ministrar svär domareden och ministrarna i Sibbofrågan, enligt Paavo Nikulas och Matti Vanhanens egna ord, fungerade som domare kan det även vara relevant att hänvisa till rättegångsbalken där det i 7 § i kapitel 12 talas om jäv på grund av misstankar om att en domaren har en förhandsinställning.

Vad beträffar Matti Vanhanens ställningstaganden i Sibbofrågan så äventyrar de så väl fötroendet för Vanhanens egen opartiskhet som förtroendet för objektiviteten i Pekka Myllyniemis utredning. Då det gäller Myllyniemis utredninga har det kanske framför allt betydelse att statsministern i en intervju i Rakennuslehti under pågående utredning kom med klara ställningstaganden. (Se Ställningstagande av statsministern. Den 24 november 2006.) För övrigt kom även den ansvariga ministern vid inrikesministeriet, Hannes Manninen med ställningstaganden medan utredningen pågick. (Se Ställningstaganden under pågående utredning. Den 2 oktober 2006.) Av betydelse har även Vanhanens tal vid bostadsmässan den 14 juli 2006, i vilket han enligt egen utsaga angav detaljerade riktlinjer för hur en gränsjustering bör förverkligas. (Se Vanhanens aktiva roll. Den 11 juli 2007.) Att Myllyniemis rapport och förslag på flera sätt tar hänsyn till Vanhanens uttalade åsikter bör väl äventyra så väl uttredningens trovärdighet som fötroendet för Vanhanens opartiskhet.

Enligt 28 § i förvaltningslagen är en tjänsteman (och en medlem i ett "kollegialt organ" så som regeringen) jävig om "avgörandet i ärendet kan väntas medföra synnerlig nytta eller skada för tjänstemannen". Hur nyttiga politiska poäng än är, torde politisk poäng eller prestige inte tolkas som "synnerlig nytta" i detta sammanhang. För Vanhanens del föreligger dock nytta av konkretare slag. Att Vanhanens ställningstaganden för en annektering skapade förutsättningar för finansiering av senaste valkampanj är väl lika självklart som svårt att bevisa. Jag skulle inte satsa på anklagelser om Vanhanens beroende av byggnadsbranschen, eftersom detta beroende undanskymmer viktigare intressen.

Då man närmare tittar tillbaka på händelserna i juni förra året förefaller det åtminstone för mig självklart att Matti Vanhanen tillsammans med Hannes Manninen lovade stöda en inkorporering av sydvästra Sibbo mot att Helsingfors och speciellt socialdemokraternas representant i strukturgruppen Rakel Hiltunen godkände Manninens kompromissförslag för kommun- och servicestrukturreformen. Hur skall man annars tolka Jan Vapaavuoris ord i statdsstyreslseordförandens anförande vid fullmäktigemötet den 21 juni 2006 när han sade att "viime viikon puolivälissä kävi ilmeiseksi, että meillä on perusteltua syytä olettaa valtiovallan suhtautumisen kehittyneen niin myönteiseksi, että asian ratkaiseminen nyt olisi mahdollista.". Centerministrarna lovade naturligtvis inte sitt stöd utan ersättning. Oenigheten kring ramlagen hotade före midsommaren så väl KSSR (PARAS) som regeringens sammanhållning. Sibbo blev räddningen. (Se Ärade fru fullmäktigeordförande. Den 27 mars 2007 och Rakel Hiltunen. Den 2 aprikl 2007.) Det är klart att Vanhanen även hade egna intressen på spel. Ändå är det främst Hannes Manninen som här torde ha varit inblandad i en komplott, så jag skall återkomma till denna historia senare.

Vanhanens egen nytta angående Sibbofrågan handlar framför allt om statsministerns intima relationer till Centern i Helsingfors, hans ställningstaganden för Malms flygfält och hans dåliga relationer till Helsingfors. Genom sina uttalanden om Malms flygfält och speciellt genom sitt tal den 18 maj 2003 kom Vanhanen i onåd med Helsingfors tills han kunde erbjuda sydvästra Sibbo som ett alternativt område för småhusbebyggelse innanför stadens gränser. Helsingin Sanomat hävdade även i en artikel den 17 januari att Vanhanens stöd för Helsingfors annekteringsförslag innebar en "vapenvilan mellan Helsingfors och staten" (Se "Vapenvilan mellan Helsingfors och staten. Den 17 januari 2007".) Betydelsen av Vanhanens ställningstaganden för Malms flygfält har jag behandlat i bl.a. inläggen "Vanhanens ställningstaganden för Malm. Den 31 januari 2007" och "Statsministerns relationer till Helsingfors. Den 2 februari 2007". Det torde vara högst relevant att notera att Matti Vanhanen i sitt tal vid bostadsmässan liksom Laura Kolbe i sitt anförande den 21 juni 2006 och Centern i Helsingfors i sitt ställningstagande från samma dag uttryckte förhoppningar om att Sibbobeslutet skulle minska trycket på att bebygga Malms flygfält.

Det finns knappast någonting som starkare äventyrar fötroendet för en domares opartiskhet än misstankar om att domaren har utsatts för utpressning. När det gäller Vanhanen går det rykten om att han utsetts för utpressning. Även om dessa rykten saknade grund, äventyrar de i sig fötroendet för Vanhanens opartiskhet. Ett visst fog för misstankar om utpressning utgör Vanhanens privatliv och den nya regeringens sätt att bereda ärenden utan offentlig diskussion. Även inblandningen i Helsingforsledningens användning av utpressning, hot och bluffande i fallet Sibbo ger ett visst fog för ryktena om utpressning. I varje fall skulle det ha förefallit inkonsekvent av Vanhanen att först uttrycka sitt stöd för Helsingfors förslag på 5000 ha och sedan rösta emot Pekka Myllyniemis förslag på 3000 ha. Efter sina ställningstaganden och efter alla suspekta omständigheter kring fallet Sibbo var Vanhanen i praktiken tvungen att rösta för Myllyniemis förslag.

För övrigt rekommenderas Esko Rantanens artikel "Nami nami Sipoo, Helsinki huuliaan lipoo", som publicerats på Talouselämäs webbplats den 29 juni.

Juridiskt mellanspel. Den 17 juli 2007

Vilken Högsta förvaltningsdomstolens dom än blir angående statsrådets gränsbeslut kommer Helsingfors att fortsätta att utöva påtryckningar mot sina grannar. För Sibbos del gäller det att inte bränna broar i onödan. Riktigt alla möjliga anklagelser mot inblandade politiker och tjänstemän bör kommunen kanske därför inte ta med i sitt besvär till HFD. Så som jag ser det är det önskvärt att istället privatpersoner tar med de grövsta anklagelserna i sina besvär.

Vad jag förstår finns det flera än två alternativa domslut. HFD kan godkänna statsrådets gränsbeslut eller bedöma att det inte fanns juridiska grunder för beslutet, men HFD torde även kunna ogiltigförklara beslutet på grund av jäv. Om man bara finner Matti Vanhanen jävig, torde statsrådet snabbt kunna ta Myllyniemis förslag till ny behandling. Om däremot gränsbeslutet faller på att jäviga ministrar eller tjänstemän deltagit i inrikesministeriets beredning av ärendet, torde det behövas ett nytt förslag. Enligt 28 § i förvaltningslagen är en tjänsteman och därmed även en minister jävig även om tilltron till tjänstemannens (eller ministerns) opartiskhet av något särskilt skäl äventyras. Enligt gängse tolkning bör det "särskilda skälet" kunna observeras av en utomstående och den fara det särskilda skälet utgör för opartiskheten vara av samma grad som i fråga om övriga jävsgrunder. Själv kan jag mycket väl observera att det föreligger särskilda skäl för att tilltron till Vanhanens, Manninens, Myllyniemis och Sulonens opartiskhet är äventyrad. En annan sak är vad domarna i HFD observerar.

Det finns flera skäl att betvivla ansvariga ministrars och tjänstemäns opartiskhet. I själva verket är det nog att Helsingfors är den ena parten för att det skall finnas misstankar om partiskhet. Vanhanen, Manninen och Myllyniemi har alla varit beroende av goda relationer till Helsingfors, men det är i sig knappast en tillräkcklig grund för jäv. Det går dock att konkretisera beroendet. Vanhanen kom genom sina uttalanden om Malms flygfält i onåd med Helsingfors tills han kunde erbjuda sydvästra Sibbo som ett alternativt småhusområde. Manninen var helt beroende av en överenskommelse med Rakel Hiltunens för att ro kommun- och servicestrukturreformen i land. Myllyniemis möjligheter att främja Lojos intressen inom Nylands förbund har förutsatt att han fungerat som springpojke för Helsingfors. Regeringsrådet Arto Sulonens opartiskhet är något svårare att påvisa. Mitt misstroende mot regeringsrådet bygger delvis på Jan Vapaavuoris anförande vid stadsfullmäktigemötet den 21 juni 2006 där Vapaavuori bl.a. sade följande:

valtuuston yhteistä tahtotilaa on pyritty edistämään lobbaamalla aktiivisesti asiaa kevään aikana monille ministereille ja keskeisille valtion virkamiehille. Noin viime viikon puolivälissä kävi ilmeiseksi, että meillä on perusteltua syytä olettaa valtiovallan suhtautumisen kehittyneen niin myönteiseksi, että asian ratkaiseminen nyt olisi mahdollista.

Sulonen är om någon i detta sammanhang en "central statlig tjänsteman". Helsingfors lobbning gör naturligtvis inte i sig Sulonen jävig, men mellan raderna läser åtminstone jag i Vapaavuoris anförande att en viss tjänsteman tillsammans med Manninen och Vanhanen hörde till dem som från statsmaktens sida visade förståelse för Helsingfors annekteringsplaner. Min misstro mot regeringsrådet Sulonen baserar sig dock främst på att han i inrikesministeriets beredning och motivering helt förtiger bristerna i Myllyniemis utredning, rapport och förslag. Jag frågar mig om Sulonen på något sätt är medskyldig till att Myllyniemis rapport blev ett fiasko. Varför skulle han annars försvara den undermåliga rapporten?
Åtminstone en del av de dokument som Myllyniemis rapport bygger på torde ha förmedlats till honom via inrikesministeriet. I förordet till sin rapport (pdf) avtackar Myllyniemi dem som har hjälpt honom i utredningen med följande ord:

Selvittäjä on saanut monipuolista tukea osaton virkamiehiltä. Esitän parhaimmat kiitokset ylitarkastaja Suvi Savolaiselle, neuvotteleva virkamies Mika Rossille, hallitusneuvos Arto Suloselle, neuvotteleva virkamies Rainer Alaselle, ylitarkastaja Markku Möllärille ja erityisasiantuntija Olli T. Alholle.

Liksom jag konstaterat i bloggionläggen "Inrikesministeriet har klåpat igen. Den 6 juli 2007" och "Inrikesministeriet förtiger bristerna i Myllyniemis rapport. Den 8 juni 2007" kan justitiekanslerns svar på klagomålet mot Myllyniemis rapport tolkas som en hård kritik mot inrikiesministeriets beredning, som Sulonen ansvarade för. Jag citerar än en gång ur justitiekanslerns svar:

Sisäasiainministeriön, jolla on ollut käytettävissään asiassa tehdyt lukuisat huomautukset ja lausunnot, on ollut hyvät mahdollisuudet tutkia, sisältyykö selvitykseen kirjoituksissa mainittuja tai muita puutteita ja virheellisyyksiä, sekä tarvittaessa arvioida, mikä merkitys niillä on harkittaessa sitä, miten kuntajaon muutosasiassa ministeriössä tulisi edetä.

För övrigt rekommenderas Kari Hokkanens kolumn "Lain pykälät vai yleinen etu?" i Ilkka den 10 juli.

Spörsmål om ministrarnas jäv. Den 16 juli 2007

Den 28 juni gjorde statsrådet sitt gränsbeslut, som fick mycket uppmärksamhet. Samma dag beslöt inrikiesministeriet att förkasta Helsingfors förslag, besvarade justitiekanslern två klagomål angående fallet Sibbo och gav justitieministern sitt svar på ett skriftligt spörsmål angående ministrarnas jäv. Oberoende av syftet med timingen betydde den att de övriga avgörandena eller ärendena fick mycket mindre publicitet än de hade kunnat få om de inte sammanfallit med statsrådets beslut.

Päivi Räsänens (kd) skriftliga spörsmål från den 13 juni kanske i och för sig inte hade förtjänat större uppmärksamhet. Spörsmålet luktar åtminstone i min näsa en aning populism. Inte blir det bättre av att justitieministern, som heter Tuija Brax, är en av de ministrar som måste jäva sig i Sibbofrågan. Jag citerar ur spörsmålet:

Useat ministerit ovat jo ilmoittaneet olevansa mielestään jäävejä käsittelemään valtioneuvostossa Sipoon ja Helsingin välistä maakiistaa. Esteellisyyden syyksi on ilmoitettu muun muassa se, että ministeri on aikaisemmin ottanut julkisesti kantaa asiaan. Osa ministereistä on ilmoittanut, ettei lausu asiasta mitään, jottei tulisi esteelliseksi.

Tällainen tulkinta on kansalaisten kannalta epädemokraattinen. Valtioneuvoston ja yksittäisen ministerin toiminnassa on kysymys poliittisesta päätöksenteosta. Poliitikkojen tehtävänä on ottaa asioihin julkisesti kantaa ja tehdä päätöksiä kannanottojensa mukaisesti. Julkinen kannanotto ei saa edustuksellisessa demokratiassa olla asia, jonka perusteella ministeri tulee jääviksi. Kansalaisten tulee voida kuulla sekä ehdokkaiden että valitsemiensa poliitikkojen mielipiteitä yhteisistä asioista ennen päätöksentekoa. Ellei näin käy, kansalaisten luottamus päätöksentekoon vaarantuu enemmän kuin väitetyn esteellisyyden perusteella.

Poliittisen luottamuksen varassa toimivan ministerin jääviyttä tulisi Sipoo-kysymyksen kaltaisissa tilanteissa muutenkin arvioida demokratian kannalta. Valtuuston jäsenyyden perusteella itsensä jäävänneiden ministereiden menestykseen vaaleissa on vaikuttanut heidän kantansa maakiistaan. Nyt he eivät voi äänestäjiensä edustajina osallistua asian käsittelyyn.

Justitieministerns svar finner jag däremot både upplysande och sakligt. Jag citerar ur svaret:

I lagen om statsrådet som reglerar statsrådets beslutsfattande ingår inga bestämmelser om jäv för en minister. På en ministers rätt att delta i behandlingen av ett ärende vid statsrådets allmänna sammanträde och i föredragning för presidenten samt på utövandet av avgörandemakten inom ministeriet tillämpas förvaltningslagens (434/2003) bestämmelser om jäv för tjänsteman. Detta grundar sig på 27 § 2 mom. i förvaltningslagen. Bestämmelserna om jäv för tjänstemän gäller också ledamöter i ett kollegialt organ och alltså också medlemmarna i statsrådet (RP 72/2002 rd, s. 80). Om en minister är jävig, får han eller hon inte delta i avgörandet av ett ärende i egenskap av beslutsfattare eller föredragande. Han eller hon får inte heller i övrigt delta i behandlingen av ärendet. Detta innebär jäv att bereda också ett enskilt förvaltningsärende.

Om grunderna för tjänstemäns jäv föreskrivs i 28 § i förvaltningslagen. De flesta av jävsgrunderna i paragrafen grundar sig på formella kriterier och är alltså rätt entydiga när det gäller tolkningen av dem. Den s.k. generalklausulen angående jäv som ingår i paragrafens 1 mom. 7 punkten lämnar dock ett större rum för tolkning och förutsätter ett noggrant övervägande i det enskilda fallet. Enligt bestämmelsen är en tjänsteman jävig om tilltron till tjänstemannens opartiskhet av något annat särskilt skäl äventyras. Det "särskilda skäl" som avses i bestämmelsen skall kunna observeras av en utomstående och dess verkning på opartiskheten skall i stort sett vara på samma nivå som i de i lagen särskilt definierade övriga jävsituationerna. Generalklausulens centrala uppgift är att trygga en objektivt opartisk behandling av ett ärende, dvs. särskilt en allmän tilltro till att förfarandet är objektivt och opartiskt.

I sitt svar antyder justitieminister Brax att bestämmelserna om ministrarnas jäv bör ses över, men då det gäller Sibbobeslutet är det naturligtvis de rådande bestämmelserna som gäller. Enligt rådande bestämmelser är det skäligt att misstänka att flera ministrar som deltog i behandlingen av Sibbofrågan är jäviga.

Hannes Manninen deltog inte i avgörandet av ärendet, men han hade en central roll i beredningen. För Manninens del förekommer det minsann särskilda skäl för att tilltron till hans opartiskhet är äventyrad. För det första hade han lovat Helsingfors att stöda en annektering innan Helsingfors kom med sitt förslag, vilket i praktiken betyder att han genom ett inofficiellt avtal var bunden i frågan. Därtill spelade han en central roll i den där på följande processen genom att lova stöda ett förslag på 5000 ha, ställa sig bakom Helsingfors högst bristfälliga förslag, utnämna en utredningsman och godkänna en utredning som innehöll plagierad text och uppenbarligen var ett beställningsarbete.

När det gäller Vanhanens jäv har han själv medgett att han har haft en aktiv roll och att han är rädd för att hans deltagande i avgörandet av frågan kan leda till att beslutet ogiltigförklaras. Även för Vanhanens del finns det särtskilda skäl utöver att han på förhand uttalat sin åsikt i frågan.

Vad Jan Vapaavuori och Mari Kiviniemi beträffar är deras jäv uppnebart. Vapaavuori och Kiviniemi deltog dock inte som beslutsfattare i avgörandet av ärendet, men kan väl i övrigt i egenskap av medlemmar i statsrådet sägas ha deltagit i behandlingen av ärendet. Vapaavuori och Kiviniemi tog inte bara i offentligheten ställning efter att de meddelat att de jävar sig, utan påverkade även aktivt sina ministerkollegers beslutsfattande. I egenskap av Manninens efterträdare som kommunminister torde Kiviniemi även ha haft ett inflytande över inrikesministeriets skandalösa beredning. För att statsrådets gränsbeslut skall ogiltigförklaras räcker det dock med att Vanhanen konstateras jävig.

Juridiskt har det väl ingen större betydelse om folk uppfattar de rådande bestämmelserna om ministrarnas jäv som "odemokratiska". I sig är Sibbofrågan även allt för unik för att motivera en ändring av bestämmelserna. Sibbofrågan borde aldrig ha fått göras till en polittisk fråga, speciellt inte om syftet var att pröva en ny tolkning av moment två i kommunindelningslagens femte paragraf. Visserligen var statsrådets uppgift inte enbart att ta ställning till lagligeheten i Myllyniemis förslag. Även ministrar som funnit förslaget juridiskt hållbart, hade efter prövning kunnat rösta mot förslaget. Om Sibbobeslutet, så som statsminister Vanhanen själv har hävdat, i första hand var ett juridiskt beslut, så bör Vanhanen absolut betraktas som jävig. Om man däremot, liksom Tarja Cronberg tolkar statsrådets beslut som huvudsakligen politiskt, så vilar det juridiska beslutet på inrikesministeriets beredning. Det bör inte vara svårt att bevisa att inrikesministeriets beredning inte ger hållbara belägg för gränsbeslutets laglighet.

För övrigt rekommenderas Henrik Stenbäcks ledarartikel "Det lönar sig att svettas i Sibbo" i Vasabladet den 9 juli.

Thors kritiserar statsrådets Sibbobeslut. Den 15 juli 2007

Helsingin Sanomat har 7:14 publicerat FNB:s notis med rubriken "Thors moittii yhä Sipoo-päätöstä". Samma notis med samma rubrik publicerades i Aamulehti redan 4:23. De två tidningarna har publicerat något avvikande varianter av notisen. Det sista stycket i Aamulehtis version finns inte med på Helsingin Sanomats webbsidor, så jag återger stycket här:

Voisiko Helsingillä olla niin raadollinen motiivi, että Sipoosta halutaan lohkaista parhaat veronmaksajat?

–Kyllä sellainen ajatus on hyvin lähellä, Thors aprikoi.

Å andra sidan ingår följande stycke från Helsingin Sanomats version varken i Aamulehtis version eller i notisen på FNB:s egna sidor.:

"Varmaa on vain se, että asia käsitellään oikeudessa nopeasti. Omasta mielestäni Sipoo-päätöksen perusteluna käytetty lain kohta ei ole tarkoitettu sovellettavaksi tämäntyyppiseen asiaan", Thors sanoi.

Jag skulle tillägga att det när det begav sig för ett drygt år sedan inte heller var tänkt att man skulle behöva försöka sig på en ny tillämpning av kommunindelningslagen. Astrid Thors skrev själv i sitt blogginlägg "Sibbo i kläm" den 21 juni 2006 "Jag hoppas att detta agerande är ett sätt att få fart på förhandlingar med Sibbo, inte att det är alla dessa områden som Helsingfors vill ha från Sibbo." Allt tyder på att Thors här gjorde en korrekt bedömning. Genom att hota med området på 5ooo hektar ville Helsingfors få Sibbo att förhandla. Dess värre var man från Helsingfors sida inte villigt att förhandla om någonting annat än att Sibbo frivilligt skulle avstå från området på 3000 ha i utbyte mot lite mark till förmånligt pris i Nickby. Då Kai Kalima ännu denna vecka beskyller Sibbo för förhandlingsovilja och hävdar att Sibbo fortfarande inte förhandlar med Helsingfors, så syftar han på att Sibbo kommun fortfarande inte frivilligt har gått med på en annektering och istället har valt att skaffa sig marken i Nickby genom tvångsinlösning. (Se Kalima fortsätter hota. Den 10 juli 2007.) Man kan fråga sig varför professor Kalima går så het över Sibbos "förhandlingsovilja". Månne han inte egentligen delar juristkollegan Thors uppfattning om att moment två i kommunindelningslagens femte paragraf inte är ämnad att tillämpas på det sett som gjordes i statsrådets Sibbobeslut.

Hbl har på kvällen publicerat FNB:s notis under rubriken "Sibbo kan bygga själv".

Fegt av Cronberg. Den 14 juli 2007

Tarja Cronberg gav i ett inlägg på De grönas webbplats den 28 juli synnerligen dåliga förklaringar för sitt röstningsbeteende i Sibbofrågan. Cronberg inleder sitt inlägg att med att säga att "Perspektiivini Sipoon kehitykseen juontaa juurensa 80-luvulle aikaan". Jag skulle ha lust att kontra med att påpeka att den nuvarande bostadsministern på 1980-talet ännu var ungdomsbrottsling. Cronbergs beskyllningar mot Sibbo är både osakliga och orättvisa. Rent självmotsägande är Cronberg när hon säger sig värna om de södra delarna av Sibbo storskog samtidigt som hon stöder en annektering. För att legitimera sitt eget kontroversiella ställningstagande valde Cronberg beskylla Sibbo för att ha stått i vägen för utvecklingen och säga att Sibbo kan skylla sig själv. Att förtala sitt offer för att försöka rentvå sig själv är både fegt och moralist förkastligt. Så långt försvaret av det politiska beslutet att stöda utredningsmannens förslag. Vad den juridiska sidan av beslutet gäller skriver Cronberg följande:

Mitä tulee päätöksen laillisuuteen, sen valvonnasta vastaa oikeuskansleri. Asia ei olisi ollut valtioneuvoston listalla päätösasiana, mikäli oikeuskanslerin tulkinta päätöksen laillisuudesta olisi ollut kielteinen. Luotan oikeuskanslerin ratkaisuun.

Där Vanhanen hävdar att Sibbobeslutet var rent juridiskt vill Cronberg alltså förstå att beslutet för statsrådets del var rent politiskt. Båda har fel. Ministrarna skulle så väl politiskt pröva som ta ställning till lagligheten i kommunindelningsutredarens förslag. Att justitiekanslern inte ingrep, betyder inte att beslutet var lagligt. Jaakko Jonkka, som av statsrådet valdes till ny justitiekansler bara ett par veckor före statsrådets Sibbobeslut, har i olika sammanhang hävdat att det inte finns juridiska skäl för honom att ingripa i Sibbofrågan. Det var faktiskt inte justitiekanslerns, utan statsrådets uppgift att ta ställning till huruvida Pekka Myllyniemis förslag har juridiska förutsättningar. Statsrådet hänvisade i sin tur till tjänstemannaberedningen, utan att därutöver motivera beslutet. Jonkka fann inte heller juridiska skäl att ingripa i tjänstemannaberedningen, men det borde han kanske ha gjort. Beredningen motsvarade inte alls de krav som justitiekanslern själv ställer i sitt svar på ett klagomål mot Myllyniemis utredning. (Se Inrikesministeriet har klåpat igen. Den 6 juli 2007, Inrikesministeriet förtiger bristerna i Myllyniemis rapport. Den 8 juni 2007.)

Eero Seppänen replikerar. Den 13 juni 2007

Eero Seppänen, som är samlingspartistisk viceordförande för kommunfullmäktige i Sibbo, svarade i gårdagens nummer av Helsingin Sanomat på Kai Kalimas insändarartikel från den 9 juli. (Se Kalima fortsätter hota. Den 10 juli 2007.) Jag återger här valda bitar:

Kalima väittää, että Helsinki ja Sipoo olisivat neuvotelleet 13 vuotta Helsingin Sipoossa olevien maiden kaavoittamisesta. Valitettavasti tämä ei pidä paikkaansa, sillä Helsinki ei ole suostunut neuvotteluihin.

Se on esimerkiksi jättänyt vastaamatta Sipoon esittämään neuvottelutarjoukseen eikä ole esittänyt rakentavia kannanottoja vuonna 2000 aloittamaamme yleiskaavatyöhön.

Johtuiko Helsingin kiire tehdä rajansiirtoesityksensä siitä, että joku Helsingin päättäjistä huomasi, että Sipoo oikeasti tekee yleiskaavaa, jolloin piti ehtiä vetämään matto Sipoon tekemisten alta?

Väite, että me emme kaavoita Helsingin maita, ei pidä paikkaansa. Kaavoitamme niitä paraikaa. Helsingin kaupunki ei ole osoittanut yhteistyöhalua esimerkiksi maankäyttösopimusten laadinnassa. Siksi olemme olleet pakotettuja pakkolunastusmenettelyyn, jotta maat saadaan asunto- ja työpaikkarakentamiseen, eikä Helsingin kaavoitettujen, mutta käyttämättömien tonttien reserviin.
...Todellinen syy rajanmuutosesitykseen on, kuten Helsingin kaupunginhallituksen edellinen ja nykyinen puheenjohtaja ovat sanoneet, taloudellinen. Helsingin kaupungin veropohja on murenemassa - työikäisten miesten työssäkäymis-prosentti on vain 70 - ja jostain täytyy saada lisää hyviä veronmaksajia.

Helsingfors advokat. Den 12 juli 2007

I Helsingin Sanomat den 14 juni motiverade statsminister Matti Vanhanen sitt beslut att jäva sig i Sibbofrågan med att han bl.a. i sitt tal vid bostadsmässan angav detaljerade riktlinjer för hur en gränsjustering bör förverkligas. (Se Vanhanens aktiva roll. Den 11 juli 2007.) Kanske av ännu större betydelse än de detaljerade föreskrifterna är dock att Vanhanen överhuvudtaget antydde att det behövs ett nytt förslag. I talet sade Vanhanen bl.a. att "Aluesiirtohanke tulee aikanaan valtioneuvostoon ja silloin selvinnevät täsmälliset liitoksen rajat." och vidare att "Rajojen suhteen on keskityttävä yhdyskuntarakentamiseen soveltuvaan maahan, tätä taustaa vasten olen valmis tarkastelemaan mm. saariston osuutta ratkaisussa." I själva verket skrev Vanhanen på sin blogg redan den 22 juni 2006 att "Aluesiirtohanke tulee aikanaa valtioneuvostoon ja silloin selvinnevät täsmälliset liitoksen rajat ..."

Vanhanen antydde alltså redan dagen efter Helsingfors annekteringsbeslut att det behövs ett nytt förslag. Kommunindelningslagen ger inte många alternativ till hur en gränjustering kan göras. Alternativen är att förslag görs av av fullmäktige i ett av förslaget berörda kommuner, av en enskild invånare i någon av de berörda kommunerna eller av inrikesministeriet, vilket i praktiken betyder en kommunindelningsutredare. Man kan fråga sig vilket alternativ Vanhanen hade i tankarna. Det märkliga är att medierna på morgonen den 21 juni innan Jussi Pajunen för Helsingfors stadsstyrelse lade fram sitt förslag kunde berätta att regeringen hade gett grönt ljus för en annektering av ett 5000 hektar stort område som sträckte sig ända fram till Sibbo å. Följande dag, det vill säga samma dag som Vanhanen för första gången kommenterade fallet Sibbo i sin blogg, sade Vanhanen i Helsigin Sanomat att "Tuen esitystä erittäin voimakkaasti" och vidare att "Keskustan ryhmä on sen kannalla." Där till lät Vanhanen förstå att "Helsinkiä on jopa rohkaistu esityksen tekemiseen."

Så väl från Helsingfors som från Vandas sida har det intygats att det var regeringen eller vissa ministrar som önskade att Helsingfors skulle komma med sitt förslag i brådskande ordning före midsommaren. Orsaken hävdades vara att den sittande regeringen villa hinna ta ett gränsbeslut före riksdagsvalet. Om det var så bråttom som man lät förstå, borde väl Helsingfors ha lagt fram ett förslag som hade så väl politiska som lagliga förutsättningar. Vanhanen tycks själv ha varit villig att ge detaljerade anvisningar. Så väl Helsingfors förslag som Vanhanens uttalde stöd för förslaget är således ytterst suspekt.

Av Vanhanens uttalanden på sin blogg och vid bostadsmässan att döma fanns det redan då Helsingfors kom med sitt ursprungliga förslag planer på ett "kompromissförslag". Vanhanen var den första som i offentligheten antydde möjligheterna till ett nytt förslag, men Helsingfors dåvarande stadsstyrelseordförande lär redan samma dag som Helsingfors kom med sitt förslag ha antytt att Sibbo kommunfullmäktige i samband med utlåtelserundan ännu skulle erbjudas möjligheten att godkänna ett förslsag på ett 3000 ha stort område. (Se Plan A, plan B och plan C. Den 4 juni 2007.)

Vanhanen har alltså inte bara varit "aktiivinen prosessin vauhdittaja", utan han har även spelat med i Helsingfors spel som gick ut på att med utpressning, hot och bluffande lura kommunfullmäktige i Sibbo att "frivilligt" ställa sig bakom ett förslag på ett 3000 ha stort område. Om Vanhanen kände till Pajunens och Vapaavuoris dubbelspel eller aningslöst lät sig utnyttjas av dem må vara osagt. I var dera fallet har Vanhanen på förhand bundit sig att hålla fast vid sitt stöd för en annektering, oberoende av vad som framkommit ur utredningar och utlåtanden. Det bör vara uppenbart att det från sibbobornas sida inte finns något förtroende för Vanhanens oberoende som domare då han röstade för utredningsmannens förslag. Genom att i egenskap av statsminister varit involverad i processen och försvarat Helsingfors har Vanhanen beskyddat Helsingfors från kritik och kritisk granskning.

I artikeln "Sipoo-päätös levittää pelkoa keskustan kenttäväen keskuudessa" i Helsingin Sanomat den 13 juni tog justitiekansler Jaakko Jonkka del i Jävdiskussionen. Jag citerar ur artikeln:

Julkisen kannanoton luoma esteellisyys on apulaisoikeuskansleri Jaakko Jonkan mukaan ministerin itse harkittava asia.

"Pääsääntöisesti se ei tee jääviksi", hän sanoo. Eri asia on, jos kannanotoillaan olisi ryhtynyt jommankumman osapuolen "asianajajaksi"

En närmare titt på Vanhanens ställningstagande i Sibbofrågan torde visa att statsministerns de facto har fungerat som Helsingfors försvarare. Jag skall återkomma till Vanhanens ställningstaganden.

För övrigt rekommenderas Karri Kokkos inlägg "Onko Matti Vanhanen uskottava pääministeri?" på Suomen Kuvalehtis webbsidor.