Vilken Högsta förvaltningsdomstolens dom än blir angående statsrådets gränsbeslut kommer Helsingfors att fortsätta att utöva påtryckningar mot sina grannar. För Sibbos del gäller det att inte bränna broar i onödan. Riktigt alla möjliga anklagelser mot inblandade politiker och tjänstemän bör kommunen kanske därför inte ta med i sitt besvär till HFD. Så som jag ser det är det önskvärt att istället privatpersoner tar med de grövsta anklagelserna i sina besvär.
Vad jag förstår finns det flera än två alternativa domslut. HFD kan godkänna statsrådets gränsbeslut eller bedöma att det inte fanns juridiska grunder för beslutet, men HFD torde även kunna ogiltigförklara beslutet på grund av jäv. Om man bara finner Matti Vanhanen jävig, torde statsrådet snabbt kunna ta Myllyniemis förslag till ny behandling. Om däremot gränsbeslutet faller på att jäviga ministrar eller tjänstemän deltagit i inrikesministeriets beredning av ärendet, torde det behövas ett nytt förslag. Enligt 28 § i förvaltningslagen är en tjänsteman och därmed även en minister jävig även om tilltron till tjänstemannens (eller ministerns) opartiskhet av något särskilt skäl äventyras. Enligt gängse tolkning bör det "särskilda skälet" kunna observeras av en utomstående och den fara det särskilda skälet utgör för opartiskheten vara av samma grad som i fråga om övriga jävsgrunder. Själv kan jag mycket väl observera att det föreligger särskilda skäl för att tilltron till Vanhanens, Manninens, Myllyniemis och Sulonens opartiskhet är äventyrad. En annan sak är vad domarna i HFD observerar.
Det finns flera skäl att betvivla ansvariga ministrars och tjänstemäns opartiskhet. I själva verket är det nog att Helsingfors är den ena parten för att det skall finnas misstankar om partiskhet. Vanhanen, Manninen och Myllyniemi har alla varit beroende av goda relationer till Helsingfors, men det är i sig knappast en tillräkcklig grund för jäv. Det går dock att konkretisera beroendet. Vanhanen kom genom sina uttalanden om Malms flygfält i onåd med Helsingfors tills han kunde erbjuda sydvästra Sibbo som ett alternativt småhusområde. Manninen var helt beroende av en överenskommelse med Rakel Hiltunens för att ro kommun- och servicestrukturreformen i land. Myllyniemis möjligheter att främja Lojos intressen inom Nylands förbund har förutsatt att han fungerat som springpojke för Helsingfors. Regeringsrådet Arto Sulonens opartiskhet är något svårare att påvisa. Mitt misstroende mot regeringsrådet bygger delvis på Jan Vapaavuoris anförande vid stadsfullmäktigemötet den 21 juni 2006 där Vapaavuori bl.a. sade följande:
Sulonen är om någon i detta sammanhang en "central statlig tjänsteman". Helsingfors lobbning gör naturligtvis inte i sig Sulonen jävig, men mellan raderna läser åtminstone jag i Vapaavuoris anförande att en viss tjänsteman tillsammans med Manninen och Vanhanen hörde till dem som från statsmaktens sida visade förståelse för Helsingfors annekteringsplaner. Min misstro mot regeringsrådet Sulonen baserar sig dock främst på att han i inrikesministeriets beredning och motivering helt förtiger bristerna i Myllyniemis utredning, rapport och förslag. Jag frågar mig om Sulonen på något sätt är medskyldig till att Myllyniemis rapport blev ett fiasko. Varför skulle han annars försvara den undermåliga rapporten?
Åtminstone en del av de dokument som Myllyniemis rapport bygger på torde ha förmedlats till honom via inrikesministeriet. I förordet till sin rapport (pdf) avtackar Myllyniemi dem som har hjälpt honom i utredningen med följande ord:
Liksom jag konstaterat i bloggionläggen "Inrikesministeriet har klåpat igen. Den 6 juli 2007" och "Inrikesministeriet förtiger bristerna i Myllyniemis rapport. Den 8 juni 2007" kan justitiekanslerns svar på klagomålet mot Myllyniemis rapport tolkas som en hård kritik mot inrikiesministeriets beredning, som Sulonen ansvarade för. Jag citerar än en gång ur justitiekanslerns svar:
För övrigt rekommenderas Kari Hokkanens kolumn "Lain pykälät vai yleinen etu?" i Ilkka den 10 juli.
Vad jag förstår finns det flera än två alternativa domslut. HFD kan godkänna statsrådets gränsbeslut eller bedöma att det inte fanns juridiska grunder för beslutet, men HFD torde även kunna ogiltigförklara beslutet på grund av jäv. Om man bara finner Matti Vanhanen jävig, torde statsrådet snabbt kunna ta Myllyniemis förslag till ny behandling. Om däremot gränsbeslutet faller på att jäviga ministrar eller tjänstemän deltagit i inrikesministeriets beredning av ärendet, torde det behövas ett nytt förslag. Enligt 28 § i förvaltningslagen är en tjänsteman och därmed även en minister jävig även om tilltron till tjänstemannens (eller ministerns) opartiskhet av något särskilt skäl äventyras. Enligt gängse tolkning bör det "särskilda skälet" kunna observeras av en utomstående och den fara det särskilda skälet utgör för opartiskheten vara av samma grad som i fråga om övriga jävsgrunder. Själv kan jag mycket väl observera att det föreligger särskilda skäl för att tilltron till Vanhanens, Manninens, Myllyniemis och Sulonens opartiskhet är äventyrad. En annan sak är vad domarna i HFD observerar.
Det finns flera skäl att betvivla ansvariga ministrars och tjänstemäns opartiskhet. I själva verket är det nog att Helsingfors är den ena parten för att det skall finnas misstankar om partiskhet. Vanhanen, Manninen och Myllyniemi har alla varit beroende av goda relationer till Helsingfors, men det är i sig knappast en tillräkcklig grund för jäv. Det går dock att konkretisera beroendet. Vanhanen kom genom sina uttalanden om Malms flygfält i onåd med Helsingfors tills han kunde erbjuda sydvästra Sibbo som ett alternativt småhusområde. Manninen var helt beroende av en överenskommelse med Rakel Hiltunens för att ro kommun- och servicestrukturreformen i land. Myllyniemis möjligheter att främja Lojos intressen inom Nylands förbund har förutsatt att han fungerat som springpojke för Helsingfors. Regeringsrådet Arto Sulonens opartiskhet är något svårare att påvisa. Mitt misstroende mot regeringsrådet bygger delvis på Jan Vapaavuoris anförande vid stadsfullmäktigemötet den 21 juni 2006 där Vapaavuori bl.a. sade följande:
valtuuston yhteistä tahtotilaa on pyritty edistämään lobbaamalla aktiivisesti asiaa kevään aikana monille ministereille ja keskeisille valtion virkamiehille. Noin viime viikon puolivälissä kävi ilmeiseksi, että meillä on perusteltua syytä olettaa valtiovallan suhtautumisen kehittyneen niin myönteiseksi, että asian ratkaiseminen nyt olisi mahdollista.
Sulonen är om någon i detta sammanhang en "central statlig tjänsteman". Helsingfors lobbning gör naturligtvis inte i sig Sulonen jävig, men mellan raderna läser åtminstone jag i Vapaavuoris anförande att en viss tjänsteman tillsammans med Manninen och Vanhanen hörde till dem som från statsmaktens sida visade förståelse för Helsingfors annekteringsplaner. Min misstro mot regeringsrådet Sulonen baserar sig dock främst på att han i inrikesministeriets beredning och motivering helt förtiger bristerna i Myllyniemis utredning, rapport och förslag. Jag frågar mig om Sulonen på något sätt är medskyldig till att Myllyniemis rapport blev ett fiasko. Varför skulle han annars försvara den undermåliga rapporten?
Åtminstone en del av de dokument som Myllyniemis rapport bygger på torde ha förmedlats till honom via inrikesministeriet. I förordet till sin rapport (pdf) avtackar Myllyniemi dem som har hjälpt honom i utredningen med följande ord:
Selvittäjä on saanut monipuolista tukea osaton virkamiehiltä. Esitän parhaimmat kiitokset ylitarkastaja Suvi Savolaiselle, neuvotteleva virkamies Mika Rossille, hallitusneuvos Arto Suloselle, neuvotteleva virkamies Rainer Alaselle, ylitarkastaja Markku Möllärille ja erityisasiantuntija Olli T. Alholle.
Liksom jag konstaterat i bloggionläggen "Inrikesministeriet har klåpat igen. Den 6 juli 2007" och "Inrikesministeriet förtiger bristerna i Myllyniemis rapport. Den 8 juni 2007" kan justitiekanslerns svar på klagomålet mot Myllyniemis rapport tolkas som en hård kritik mot inrikiesministeriets beredning, som Sulonen ansvarade för. Jag citerar än en gång ur justitiekanslerns svar:
Sisäasiainministeriön, jolla on ollut käytettävissään asiassa tehdyt lukuisat huomautukset ja lausunnot, on ollut hyvät mahdollisuudet tutkia, sisältyykö selvitykseen kirjoituksissa mainittuja tai muita puutteita ja virheellisyyksiä, sekä tarvittaessa arvioida, mikä merkitys niillä on harkittaessa sitä, miten kuntajaon muutosasiassa ministeriössä tulisi edetä.
För övrigt rekommenderas Kari Hokkanens kolumn "Lain pykälät vai yleinen etu?" i Ilkka den 10 juli.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar