Den 28 juni gjorde statsrådet sitt gränsbeslut, som fick mycket uppmärksamhet. Samma dag beslöt inrikiesministeriet att förkasta Helsingfors förslag, besvarade justitiekanslern två klagomål angående fallet Sibbo och gav justitieministern sitt svar på ett skriftligt spörsmål angående ministrarnas jäv. Oberoende av syftet med timingen betydde den att de övriga avgörandena eller ärendena fick mycket mindre publicitet än de hade kunnat få om de inte sammanfallit med statsrådets beslut.
Päivi Räsänens (kd) skriftliga spörsmål från den 13 juni kanske i och för sig inte hade förtjänat större uppmärksamhet. Spörsmålet luktar åtminstone i min näsa en aning populism. Inte blir det bättre av att justitieministern, som heter Tuija Brax, är en av de ministrar som måste jäva sig i Sibbofrågan. Jag citerar ur spörsmålet:
Useat ministerit ovat jo ilmoittaneet olevansa mielestään jäävejä käsittelemään valtioneuvostossa Sipoon ja Helsingin välistä maakiistaa. Esteellisyyden syyksi on ilmoitettu muun muassa se, että ministeri on aikaisemmin ottanut julkisesti kantaa asiaan. Osa ministereistä on ilmoittanut, ettei lausu asiasta mitään, jottei tulisi esteelliseksi.
Tällainen tulkinta on kansalaisten kannalta epädemokraattinen. Valtioneuvoston ja yksittäisen ministerin toiminnassa on kysymys poliittisesta päätöksenteosta. Poliitikkojen tehtävänä on ottaa asioihin julkisesti kantaa ja tehdä päätöksiä kannanottojensa mukaisesti. Julkinen kannanotto ei saa edustuksellisessa demokratiassa olla asia, jonka perusteella ministeri tulee jääviksi. Kansalaisten tulee voida kuulla sekä ehdokkaiden että valitsemiensa poliitikkojen mielipiteitä yhteisistä asioista ennen päätöksentekoa. Ellei näin käy, kansalaisten luottamus päätöksentekoon vaarantuu enemmän kuin väitetyn esteellisyyden perusteella.
Poliittisen luottamuksen varassa toimivan ministerin jääviyttä tulisi Sipoo-kysymyksen kaltaisissa tilanteissa muutenkin arvioida demokratian kannalta. Valtuuston jäsenyyden perusteella itsensä jäävänneiden ministereiden menestykseen vaaleissa on vaikuttanut heidän kantansa maakiistaan. Nyt he eivät voi äänestäjiensä edustajina osallistua asian käsittelyyn.
Justitieministerns svar finner jag däremot både upplysande och sakligt. Jag citerar ur svaret:
I lagen om statsrådet som reglerar statsrådets beslutsfattande ingår inga bestämmelser om jäv för en minister. På en ministers rätt att delta i behandlingen av ett ärende vid statsrådets allmänna sammanträde och i föredragning för presidenten samt på utövandet av avgörandemakten inom ministeriet tillämpas förvaltningslagens (434/2003) bestämmelser om jäv för tjänsteman. Detta grundar sig på 27 § 2 mom. i förvaltningslagen. Bestämmelserna om jäv för tjänstemän gäller också ledamöter i ett kollegialt organ och alltså också medlemmarna i statsrådet (RP 72/2002 rd, s. 80). Om en minister är jävig, får han eller hon inte delta i avgörandet av ett ärende i egenskap av beslutsfattare eller föredragande. Han eller hon får inte heller i övrigt delta i behandlingen av ärendet. Detta innebär jäv att bereda också ett enskilt förvaltningsärende.
Om grunderna för tjänstemäns jäv föreskrivs i 28 § i förvaltningslagen. De flesta av jävsgrunderna i paragrafen grundar sig på formella kriterier och är alltså rätt entydiga när det gäller tolkningen av dem. Den s.k. generalklausulen angående jäv som ingår i paragrafens 1 mom. 7 punkten lämnar dock ett större rum för tolkning och förutsätter ett noggrant övervägande i det enskilda fallet. Enligt bestämmelsen är en tjänsteman jävig om tilltron till tjänstemannens opartiskhet av något annat särskilt skäl äventyras. Det "särskilda skäl" som avses i bestämmelsen skall kunna observeras av en utomstående och dess verkning på opartiskheten skall i stort sett vara på samma nivå som i de i lagen särskilt definierade övriga jävsituationerna. Generalklausulens centrala uppgift är att trygga en objektivt opartisk behandling av ett ärende, dvs. särskilt en allmän tilltro till att förfarandet är objektivt och opartiskt.
I sitt svar antyder justitieminister Brax att bestämmelserna om ministrarnas jäv bör ses över, men då det gäller Sibbobeslutet är det naturligtvis de rådande bestämmelserna som gäller. Enligt rådande bestämmelser är det skäligt att misstänka att flera ministrar som deltog i behandlingen av Sibbofrågan är jäviga.
Hannes Manninen deltog inte i avgörandet av ärendet, men han hade en central roll i beredningen. För Manninens del förekommer det minsann särskilda skäl för att tilltron till hans opartiskhet är äventyrad. För det första hade han lovat Helsingfors att stöda en annektering innan Helsingfors kom med sitt förslag, vilket i praktiken betyder att han genom ett inofficiellt avtal var bunden i frågan. Därtill spelade han en central roll i den där på följande processen genom att lova stöda ett förslag på 5000 ha, ställa sig bakom Helsingfors högst bristfälliga förslag, utnämna en utredningsman och godkänna en utredning som innehöll plagierad text och uppenbarligen var ett beställningsarbete.
När det gäller Vanhanens jäv har han själv medgett att han har haft en aktiv roll och att han är rädd för att hans deltagande i avgörandet av frågan kan leda till att beslutet ogiltigförklaras. Även för Vanhanens del finns det särtskilda skäl utöver att han på förhand uttalat sin åsikt i frågan.
Vad Jan Vapaavuori och Mari Kiviniemi beträffar är deras jäv uppnebart. Vapaavuori och Kiviniemi deltog dock inte som beslutsfattare i avgörandet av ärendet, men kan väl i övrigt i egenskap av medlemmar i statsrådet sägas ha deltagit i behandlingen av ärendet. Vapaavuori och Kiviniemi tog inte bara i offentligheten ställning efter att de meddelat att de jävar sig, utan påverkade även aktivt sina ministerkollegers beslutsfattande. I egenskap av Manninens efterträdare som kommunminister torde Kiviniemi även ha haft ett inflytande över inrikesministeriets skandalösa beredning. För att statsrådets gränsbeslut skall ogiltigförklaras räcker det dock med att Vanhanen konstateras jävig.
Juridiskt har det väl ingen större betydelse om folk uppfattar de rådande bestämmelserna om ministrarnas jäv som "odemokratiska". I sig är Sibbofrågan även allt för unik för att motivera en ändring av bestämmelserna. Sibbofrågan borde aldrig ha fått göras till en polittisk fråga, speciellt inte om syftet var att pröva en ny tolkning av moment två i kommunindelningslagens femte paragraf. Visserligen var statsrådets uppgift inte enbart att ta ställning till lagligeheten i Myllyniemis förslag. Även ministrar som funnit förslaget juridiskt hållbart, hade efter prövning kunnat rösta mot förslaget. Om Sibbobeslutet, så som statsminister Vanhanen själv har hävdat, i första hand var ett juridiskt beslut, så bör Vanhanen absolut betraktas som jävig. Om man däremot, liksom Tarja Cronberg tolkar statsrådets beslut som huvudsakligen politiskt, så vilar det juridiska beslutet på inrikesministeriets beredning. Det bör inte vara svårt att bevisa att inrikesministeriets beredning inte ger hållbara belägg för gränsbeslutets laglighet.
För övrigt rekommenderas Henrik Stenbäcks ledarartikel "Det lönar sig att svettas i Sibbo" i Vasabladet den 9 juli.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar