Gröntvätt. Den 29 juli 2025

År 2021 stoppade högsta förvaltningsdomstolen förslaget till generalplan för Östersundom, bland annat för att den inte tog tillräcklig hänsyn till miljövärden. Lika väl hade Helsingfors marknadsfört Östersundom som en framtida ekologisk stadsdel. Som en del av den ekologiska satsningen lät Helsingfors stad för drygt tio år sedan affärsverket Helsingfors Energi (från 2015 bolaget Helen) som ett pilotprojekt bygga ett uppvärmningssystem som baserar sig på förnybar energi i Zachrisbackens skolcentrum. Skolbyggnaden skulle värmas med jordvärme, solvärme och en värmecentral som "huvudsakligen" skulle bränna bioolja.



Att Helsingfors Energi satsade på det aktuella pilotprojektet just i Östersundom passade bra, då Helsingfors Energi/ Helen inte äger vare sig fjärrvärmenät eller elnät i det år 2009 inkorporerade området. För tio år sedan hade Helsingfors stad, som gjort stora intäkter på Helsingfors Energis vinstbringande verksamhet, varit ovillig att ge tillstånd för fjärrvärme i andra delar av staden.


https://www.helen.fi/blogi/2012/uusiutuvilla-koulu-lampimaksi 


I projektet engagerades även lärare och elever i skolorna på Sachrisbacken och via skolornas involvering fick pilotprojektet stor publicitet, som naturligtvis passade så väl staden som energibolaget. Eftersom jag dagligen åker förbi Sachrisbackens skolcentrum följde jag med hur solfångarna sattes upp på marken invid skolbyggnadens värmecentral. Det handlar inte om solceller som producerar elektricitet, utan solen värmer direkt upp en vätska som cirkulerar i rör i solfångarna. Det bildas alltså ingen elektricitet som vid behov kunde köras in i Sibbo Energis elnät.



För fem år sedan noterade jag att solfångarna täckts över med vita skydd av tyg. Jag tänkte först att det handlade om att hålla solfångarna svala om sommaren, då skolcentrumet inte behöver värmas upp. Tygen togs dock inte ner till hösten. Fem år senare har de fortfarande inte plockats bort, men de har till stor del slitits sönder och skyddar endast delvis längre solfångarna.



Eftersom vad jag noterat medierna inte under de senaste åren rapporterat någonting om det ekologiska pilotprojektet vet jag inte hur uppvärmningssystemet på Sachrisbacken fungerar. Värmecentralen surrar dock på under värmeböljan och åtminstone verkar man ha beredskap att bränna lätt brännolja.







Diskussionen om behovet av en författningsdomstol fortsätter. Den 9 juli 2024


Grundlagsutskottets behandling av den så kallade avvisningslagen har på nytt lagt fart på diskussionen om Finland skulle behöva en författnings- eller grundlagsdomstol. (Detta har jag behandlat i min andra blogg i inlägget "Rättsstatsprincipen och maktfördelning".) I dagens nummer av Hufvudstadsbladet ingår en insändare av Henrik Lax med rubriken "Författningsdomstol – eller inte?" I insändaren lyfter Henrik Lax fram "annekteringen" av Östersundom som ett argument för behovet av en grundlagsdomstol:


Själv trodde jag att regeln i 106 §, som infördes i vår nya grundlag, skulle tillgodose detta behov ända tills Högsta förvaltningsdomstolen utan att knorra tillät Helsingfors att på svaga grunder annektera Östersundom. Professor Kaarlo Tuoris svidande kritik i HS av annekteringen har av någon anledning helt förtigits!

 

Om Kaarlo Tuoris artikel "Sipoo-päätös rikkoi itsehallintoa vastaan" i Helsingin Sanomat 17.2.2008 har jag skrivit i mitt blogginlägg "Frågor större än en korvkiosk. Den 17 februari 2008".  Upprörd av högsta förvaltningsdomstolens avgörande antyder Tuori i sin artikel att Finland skulle behöva en författnings- eller grundlagsdomstol, men senare har han försvarat det rådande systemet med ett grundlagsutskott.




Paragraf 106 i grundlagen, som Lax hänvisar till i sin insändare lyder enligt följande:


Om tillämpningen av en lagbestämmelse i ett ärende som behandlas av en domstol uppenbart skulle strida mot grundlagen, skall domstolen ge grundlagsbestämmelsen företräde.


Denna paragraf ger domstolsväsendet möjlighet att indirekt ta ställning till huruvida en vanlig lag är i överenstämmelse med grundlagen. I våras debatterades det om ordet "uppenbart" borde strykas ur § 106. Ett strykande av ordet "uppenbart" skulle ge domstolarna större tolkningsutrymme och ansågs öka domstolarnas oberoende, men knappast hade högsta förvaltningsdomstolen dömt annorlunda i fallet Sibbo ifall kravet på att motstridigheten mellan en lagbestämmelse och grundlagen måste vara uppenbar inte hade funnits.


I sitt avgörande angående statsrådets beslut om inkorporeringen av sydvästra Sibbo från januari 2008 hänvisar HFD till grundlagsutskottets utlåtande från år 1997 enligt vilket tvångssammanslagningar inte strider mot kommunernas (grundlagsenliga) självstyre. Vad jag förstår anser så väl Lax som Tuori att inkorporeringen av Östersundom stred mot den kommunala självstyrelsen och därmed mot grundlagen. Lax föreslog även efter HFD:s avgörande redan år 2008 ett inrättande av en förvaltningsdomstol, vilket jag noterat i inlägget "Den överkörda medborgarens halmstrå. Den 21 april 2008".


Själv är jag inte helt övertygad om att en grundlags- eller författningsdomstol hade bedömt att kommunindelningslagen som möjliggjorde tvångssammanslagningar stod i strid med den kommunala självstyrelsen. Däremot fanns det andra uppenbara fel i statsrådets Sibbobeslut, som en politisk oberoende domstol borde ha noterat. Liksom jag skriver i mitt inlägg "Svårbegripligt avgörande. Den 31 mars 2012" så var det avgörande i fallet Sibbo inte att domstolen som hade det sista ordet hette förvaltningsdomstol och inte författningsdomstol, utan att domarna som avgjorde fallet inte var oberoende.


Svar utan svar. Den 29 december 2023

Eftersom jag kommenterat eller framfört en åsikt om planeringsprinciperna för delgeneralplanen för Östersundom fick jag tidigare i veckan via e-post ett protokollsutdrag från stadsmiljönämndens möte den 19 december 2023.



Protokollsutdraget med länkar till bilagor finns tillgängligt på internet (här). En av bilagorna har titeln "Vuorovaikutusraportti". Här hittar man även ett kort svar på - eller avfärdande av - min åsikt eller kommentar om att gränsen mellan Helsingfors och Vanda är oklar vid Österleden och att området för delgeneralplanen därmed inte är rätt definierad.



I svaret hänvisar man till ett brev som i själva verket är daterat 19.3.2020 och vars avsändare är biträdande borgmästare Anni Sinnemäki. Brevet är ett svar på mitt kommuninvånarinitiativ om flyttning av gränsen mellan Helsingfors och Vanda. (Se "Kommuninvånarinitiativet nådde inte stadsstyrelsen. Den 9 juni 2020".)


Till min åsikt hade jag för att ge den mera tyngd bifogat ett klagomål till Justitiekanslern om att Helsingfors stadsstyrelse inte behandlat initiativen. Justitiekanslersämbetet torde fortfarande inte ha behandlat mitt klagomål och min gissning är att det helt har negligerats, fastän det var en berömd professor emeritus i juridik som rekommenderade mig att göra ett klagomål till JK. Mitt klagomål gällde inte tolkningen av kommunindelningen, utan att Helsingfors stad inte behandlat mina initiativ i stadsstyrelsen och därmed inte heller tillställt ministeriet mina framställningar.


Den exakta avgränsningen av området för delgeneralplanen har knappast någon större praktisk betydelse för planeringen. Syftet med att lämna in en åsikt var liksom med initiativen till ändring av kommunindelningen mellan Vanda och Helsingfors att uppmärksamma om att flera instanser valt att negligera fatala brister i samband med statsrådets Sibbobeslut 2007. Det finns väldigt mycket att invända och diskutera om det beslutet och lagen kan ofta tolkas på olika sätt, men det borde vara ett solklart faktum att regeringen aldrig tagit något beslut om att överföra registerenheten för allmän väg 2:43, nuvarande 91-895-2-45 från Vanda till Helsingfors.


Vad jag inte tidigare noterat är att mitt (senare) initiativ till ändring av kommunindelningen översatt till finska och stadens svar faktiskt finns tillgängligt på nätet i ett dokument med titeln "Kunnan asukkaan aloitteet 1.7.-31.12.2019". (För säkerhets skull har jag laddat upp backup.) I dokumentet  återges fyra invånarinitiativ och stadens svar på initiativen. I dokumentet är svaret till mitt initiativ dokumenterat 18.3.2023 och inte 19.3.2023 så som brevet som adresserats på svenska åt mig. Här kan jag därför nu återge mitt initiativ på finska:


3. Kunnan asukkaan aloite Helsingin ja Vantaan välisen kuntarajan siirtämisestä

Aloitteen sisältö:

Maanmittauslaitoksen kiinteistörekisterin ja kuntajakomateriaalin mukaan Helsingin ja Vantaan välinen raja on 1.1.2009 alkaen noudattanut Itäväylän (seututie 170) nykyistä, uutta linjausta, joka toteutettiin Vuosaaren satamaan vievän Satamatien rakentamisen yhteydessä. Uusi tielinjaus tuli valmiiksi noin vuotta ennen Helsingin ja kuntajakoselvittäjä Pekka Myllyniemen esityksiä Helsingin, Sipoon ja Vantaan välisen kuntajaon muuttamisesta. Näissä kahdessa esityksessä vuodelta 2006 ehdotus uudeksi Helsingin ja Vantaan väliseksi rajaksi noudattaa suurin piirtein Itäväylän vanhaa linjausta, joka kulkee hieman etelämpänä kuin nykyinen tie.

Valtioneuvoston päätöksessä kuntajaon muuttamisesta Helsingin, Vantaan ja Sipoon välillä vuodelta 2007 luetellaan ne kiinteistöt, jotka siirtyvät Helsingin puolelle kokonaan tai osittain. Päätöksessä mainitaan Vantaalta siirtyvien alueiden joukossa ”osa tiloista Harpas 6:71, Nikus 13:47 ja Westerkulla 18:0”. Päätöksestä ei käy ilmi, mitä tilojen tai kiinteistöyksiköiden osia siirtyminen koskee. Ilman karttaa on epäselvää, missä uusi raja kulkee niiden kiinteistöjen läpi, jotka siirtyvät vain osittain Helsingin puolelle. Kysymys kuuluu, määritelläänkö raja valmistelumateriaaliin sisältyneen sisäministeriön kartan vai nähtävillä olleen maanmittauslaitoksen kartan mukaisesti. Kummankin kartan mukaan Vantaan ja Helsingin välinen raja noudattaa Itäväylän vanhaa linjausta. Sipoon kunta korostaa valtioneuvoston päätöksestä korkeimpaan hallinto-oikeuteen tekemässään valituksessa, että päätös on epäselvä (muiden kiinteistöjen osalta) ja että se tulee tämän vuoksi mitätöidä.

Sisäministeriö liitti selvitykseensä kuntajakoa koskevasta valtioneuvoston päätöksestä korkeimpaan hallinto-oikeuteen tekemästään valituksesta uuden ja yksityiskohtaisen peruskarttapohjaisen kartan, joka noudatti maanmittauslaitoksen tulkintaa (korjaus) kuntajakoselvittäjän ehdotuksesta. Kartasta käy mitä selkeimmin ilmi, että raja kulkee sisäministeriön mukaan siinä, missä Itäväylä kulki aiemmin Vantaan läpi.

 


 

Korkein hallinto-oikeus ei anna päätöksessään päteviä perusteluja sille, että valtioneuvoston päätös rajasta olisi yksiselitteinen, mutta päätös on tulkittavissa niin, että korkein hallinto-oikeus asettuu sisäministeriön päätöstulkinnan taakse. Saman tulkinnan omaksui ensin myös Helsingin kaupunki, joka julkisti vuonna 2008 useita karttoja, joiden mukaan raja kulkee Itäväylän vanhan linjauksen kohdalla. Myös Helsingin kaupunginhallitus päätti kesäkuussa 2008 julistaa rakentamiskiellon alueelle, jonka raja noudattaa Itäväylän vanhaa linjausta. Saman vuoden huhtikuussa kaupunginhallitus päätti, että äänestysalueen 54G raja Vuosaaressa noudattaa Itäväylän vanhaa linjausta.

Uudenmaan maanmittaustoimiston paikkatietopäällikkö viestitti lokakuussa 2008 sähköpostiviestillä Vantaan kaupungin tilasto- ja tutkimusyksikölle, että uuden rajan paikkaa koskevasta valtioneuvoston päätöksestä oli päätetty poiketa:

”Vantaasta Helsinkiin siirrettävän ns. Vesterkullan kiilan alueen karttarajausta on tarkennettu.

Alkuperäisessä valtioneuvoston päätöksessä sekä päätöksen valmisteluaineistossa rajaus ja pinta-alatiedot perustuivat siihen, että Vantaan ja Helsingin välinen uusi kunnanraja muodostuu valtatien 170 (=Itäväylä) pohjoisreunaan niin että Itäväylän tiealue jää kaikilta osin Helsingin puolelle aina Sipoon kunnan (uudelle) rajalle asti. ...

Kun alueliitoksen lopullinen karttarajaus tehtiin, katsottiin, että alkuperäisen tarkoituksen mukainen ja teknisestikin tarkoituksenmukaisin rajaus syntyy siten, uusi kunnanraja muodostetaan hieman siirtyneen Itäväylän tiealueen pohjoisrajaan.”

Korjattu raja on jopa 1,4 km pitkä, vaikka pinta-alapoikkeama on vain 10 hehtaaria. Näistä kymmenestä hehtaarista kaksi kuului Westerkullan tilaan ja loput tielaitokselle.

Kameraalinen kuntajako on tosiasia ja sen vuoksi kuntajako ja kameraalinen jako poikkeavat toisistaan. Valtioneuvoston päätöksen mukaan lunastusyksikkö 2:8 maanteiden sijaintialueesta 895 siirtyy kokonaisuudessaan Helsinkiin, mutta yleisen tien rekisteriyksikköä 2:43 (nykyinen 91-895-2-45) ei mainita eikä sitä sen vuoksi voida katsoa siirretyksi Helsinkiin valtioneuvoston päätöksellä. Yleisen tien rekisteriyksikkö ei myöskään kuulu Helsinkiin siirrettävään alueeseen yhdelläkään virallisella tai kuntajakoselvittäjän kuntajakomuutosehdotuksen kanssa nähtäville asetetulla kartalla.

Kyseisenä ajankohtana maanmittauslaitoksella ei ollut myöskään valtuuksia muuttaa hallinnollista kuntajakoa vaan ainoastaan kameraalista jakoa.

Koska on epäselvää missä Helsingin ja Vantaan välinen raja kulkee, allekirjoittanut ehdottaa, että Helsingin ja Vantaan väliseen kuntajakoon tehdään muodollisesti uusi muutos, jossa Itäväylän kohdalla kulkeva raja merkitään siihen, missä sen tulisi kulkea sisäministeriön valtioneuvoston päätöksestä vuonna 2007 tekemän tulkinnan mukaan.

Rajanveto selkeyttämällä ehdotetun kuntajaon muutoksen voidaan nähdä täyttävän kuntarakennelain vaatimukset kuntarakenteen kehittämisestä (2 §) ja parantavan yhdyskuntarakenteen toimivuutta alueella. Kuntajaon muutos ei heikentäisi Helsinginkaupungin tai Vantaan kaupungin toimintakykyä eikä myöskään kaupunkien edellytyksiä vastata palvelujen järjestämisestä ja rahoittamisesta.


I det ovannämnda dokumentet återges även svaret till mitt initiativ på finska:


Kiitos aloitteestanne! Viitaten vuosina 2018 ja 2019 lähettämiinne esityksiin Helsingin ja Vantaan välisen kuntarajan siirrosta, siirto ei tule vireille Helsingin kaupungissa, sillä kaupungilla ei ole toimivaltaa eikä tarvetta valtioneuvoston päätösten tai korkeimman hallinto-oikeuden lainvoimaisten tuomioiden avaamiseen.

Helsingin kaupungin ja Vantaan kaupungin välillä ei vallitse epäselvyyttä kuntarajasta.

Kiinteistöt ovat vuonna 2009 tapahtuneen kameraalisen lohkomisen jälkeen sijaintikuntansa kiinteistörekisterissä.

Uusimmasta esityksestänne antamassaan kannanotossa kaupunkiympäristön toimialan maaomaisuuden kehittäminen ja tontit -palvelu toteaa lisäksi seuraavaa:

"Alue, jota on ehdotettu siirrettäväksi Vantaan kaupunkiin, on esityksen tekijän mukaan noin 12 hehtaarin kokoinen alue, josta 10 hehtaaria on yleistä tiealuetta ja 2 hehtaaria yksityisomistuksessa olevaa peltomaata, ja joka muodostuu kolmesta yleisen tiealueen määräalasta ja yhdestä yksityisomistuksessa olevan kiinteistön määräalasta. Yleinen tiealue muodostuu suureksi osaksi Itäväylästä ja yhdistää Mellunmäen Östersundomiin, jotka kumpikin sijaitsevat Helsingissä.

Ehdotuksessa Östersundomin yhteiseksi yleiskaavaksi yleinen tiealue on merkitty katualueeksi, joka yhdistää kaksi aluetta Helsingissä. Alueen siirtäminen johtaisi siihen, että katualue kuuluisi Vantaan kaupunkiin runsaan kilometrin pituiselta matkalta. Vantaan kaupungilla olisi tuolloin vastuu täysin Vantaan kaupungin muun katuverkon ulkopuolella sijaitsevan katualueen hoidosta.

Alueen siirtäminen ei siis paranna yhdyskuntarakenteen toimivuutta alueella, joten ehdotus tulee hylätä perusteettomana.”


I svaret motsäges eller kommenteras inte mitt påstående om att den aktuella registerenheten för allmän väg i Statsrådets beslut inte (administrativt) överförts från Vanda till Helsingfors. Enligt gällande lag kunde lantmäteriverket lätt åtgärda sitt misstag, men det förutsätter att man medger att det begåtts ett misstag så att den kamerala indelningen kommit att avvika från den administrativa.


För att skapa ett starkt svenskspråkigt Sibbo. Den 23 februari 2023


Hittade nyligen av en händelse en gammal text, som jag tror att jag inte har läst förut. Suomen Kuvalehtis artikel från 21.7 2006 innehåller några intressanta detaljer. Varför artikeln finns fritt tillgänglig på nätet har jag ingen aning om. I texten citeras Christel Liljeström om vad dåvarande kommunminister (och bostadsminister) Hannes Manninen sagt:


”Manninen on sanonut, että Rkp:n pitää hyväksyä aluesiirto, jotta syntyy vahva ruotsinkielinen Sipoo.”


Liljeström fortsätter:


”Voi voi, ministeri! Se on niin täyttä paskaa, että en ymmärrä, miten ministeri voi päästää sellaista suustaan.”


Jag kan dock förklara hur Manninen kommit fram till sin slutsats. I inlägget "Ilaskivis förslag. Den 29 mars 2007" har jag redogjort för hur kommunindelningsutredare Pekka Myllyniemi i sin rapport hänvisar till utredningen "Valtioneuvoston kanslian 13.3.1989 kutsuman selvitysmiehen Ylipormestari Raimo Ilaskiven ehdotus Pääkaupunkiseudun rakentamisedellytysten ja erityisesti asuntotuotannon turvaamiseksi". Myllyniemi redogör dock för ett förslag som inte alls ingår i Raimo Ilaskivis utredning eller officiella förslag, utan istället torde härröra sig från en text som man från Helsingfors stads sida briefat Myllyniemi med:


Avsikten är att den föreslagna områdesregleringen skall vara frivillig i enlighet med följande principer:

- till Vanda stad ansluts de områden mellan Ring III och Dickursby som i funktionellt hänseende hör dit och Vanda överlåter ett mindre område i Västersundom till Helsingfors stad. - från Sibbo kommun ansluts delar av södra Sibbo till Helsingfors stad. Genom detta arrangemang tryggas Helsingfors stads bostadsproduktion och undviks kanske ett kraftigt tryck på utflyttning till Sibbo för de finskspråkigas del. Omvänt torde lösningen kunna trygga att Sibbo förblir svenskspråkigt.


Det ovan citerade förslaget är alltså från år 1989. Den föreslagna "frivilligheten" var inte längre möjlig år 2006, vilket jag redogjort för i inlägget "Språkfrågan. Den 11 augusti 2013". Majoritetsspråket i Sibbo var numera finska, Sfp hade inte längre absolut majoritet i Sibbo kommunfullmäktige och även inom Sfp hade synen på språkets roll förändrats. Inspirerade av Ilaskivi torde ledningen för Helsingfors stad i förhandlingar med Manninen dock ha föreslagit att Sibbo formellt frivilligt kunde avstå från kommunens sydvästra del. Östra Nylands förbund och Sibbos medlemskap i Östra Nylands förbund var fortfarande viktigt för Svenska folkpartiet, så man bedömde att det fanns förutsättningar att pressa Sfp och Sibbo. Dessutom var kommunstyrelseordförande Christel Liljeström ordförande för Östra Nylands landskapsstyrelse.


I informella diskussioner eller påstådda förhandlingar mellan å ena sidan Helsingfors stadsdirektör Jussi Pajunen och stadsstyrelseordförande Jan Vapaavuori och å andra sidan Sibbo kommundirektör Markku Luoma och kommunstyrelseordförande Liljeström föreslog man från Helsingfors sida att Sibbo "frivilligt" skulle gå med på att avstå ett område som i stora drag motsvarade det förslag som Myllyniemi senare lade fram som en "kompromiss". Om Sibbo inte frivilligt avstod från det förslagna området skulle Östra Nylands förbund slås samman med  Nylands förbund. Från Helsingfors sida hotade man dessutom med att man genom en speciallag skulle inkorporera ett dubbelt så stort område, ifall kommunfullmäktige i Sibbo inte gick med på att avstå från det mindre området. Den formella frivilligheten var en förutsättning för att inkorporeringen skulle kunna ske utan att man skulle bryta mot den då gällande kommunindelningslagen.


Kommunminister Manninen var medveten om hoten med vilka man skulle tvinga Sibbo att frivilligt avstå nuvarande Östersundom för att skapa ett "starkt svenskspråkigt Sibbo". I själva verket förutsatte taktiken att Manninen informerade Sfp om att han och hans parti Centern stödde förslaget på att flytta fram Helsingfors gräns ända till Sibbo å. Det språkpolitiska lockbetet eller hotet skapade föga överraskande en stark upprördhet inom övriga partier i Sibbo, speciellt då man från Helsingfors sida efter misslyckade förhandlingar med Sibbo och Sfp i offentligheten gick ut med att en "språkmur i öst" gjorde ändringen i kommunindelningen nödvändig.


Östra Nylands välfärdsområde. Den 24 januari 2022

 

HS

Östra Nyland är tillbaka. Östra Nylands välfärdsområde är visserligen inte det samma som Östra Nylands förbund, vars rötter fanns i Östra Nylands regionplaneringsförbund. Regionplaneringen hör inte till välfärdsområdenas uppgifter, utan sköts fortfarande av landskapsförbunden. Resultatet i välfärdsområdesvalet visar lika väl hur viktigt det östnyländska landskapsförbundet var för Svenska folkpartiet. I Finland finns efter välfärdsområdesvalet två gula områden på kartan där Sfp är det största partiet: Österbotten och Östnyland.

Östra Nylands förbund slogs i samband med inkorporeringen av Östersundom samman med Nylands förbund. I sin skandalomsusade rapport "Kunnan osaliitos Sipoon kunnan, Vantaan kaupungin ja Helsingin kaupungin välillä" argumenterade kommunindelningsutredaren Pekka Myllyniemi för en sammanslagning av de nyländska landskapsförbunden med bl.a. motiveringen "Ruotsinkielisten aseman tasapainottuminen". I klartext var argumentet att de svenskspråkigas maktposition skulle försvagas.


HS

Som en följd av initiativet till inkorporeringen av sydvästra Sibbo med Helsingfors beslöt ett splittrat Sibbo självmant att lämna Östra Nylands förbund, vilket i sin tur ledde till att landskapsförbundet upplöstes och gick upp i Nylands förbund. Helsingfors hade krävt en sammanslagning av de nyländska landskapsförbunden, men var egentligen bara ute efter Östersundom. Eftersom Östra Nylands förbund var så viktigt för Sfp, passade ledningen för Helsingfors på att försöka utpressa Sibbos kommunstyrelseordförande Christel Liljeström, som var ordförande för Östra Nylands landskapsstyrelse. (Se "Språkfrågan. Den 11 augusti 2013".) Om Sibbo inte juridiskt sett frivilligt avstod Östersundom till Helsingfors, så skulle Helsingfors bl.a. kräva en sammanslagning av landskapsförbunden. Utpressningsförsöket misslyckades, varmed det inte fanns några förutsättningar för en "frivillig" inkorporering. Därmed kunde inte heller inkorporeringen, som centerministrarna i regeringen Vanhanen I utlovat åt Helsingfors, ske i enlighet med den rådande kommunindelningslagen. Resultatet blev en process som inte tål dagsljus.






Coverup. Den 18 oktober 2021

Det har gått över ett år sedan jag lämnade in ett klagomål till justitiekanslern med anledning av att mina initiativ till ändring av kommunindelningen inte nått Helsingfors stadsstyrelse (se "Kommuninvånarinitiativet nådde inte stadsstyrelsen. Den 9 juni 2020"). Min gissning är att initiativet skulle ha haft större chanser att nå stadsstyrelsen efter att Helsingfors fått en ny borgmästare, eftersom det är borgmästaren som ansvarar för föredragningslistan. Kanske ökar bytet av borgmästare även sannolikheten för att justitiekanslern på riktigt behandlar mitt klagomål. Enligt information på justitiekanslersämbetets webbsidor är målsättningen "att inkomna klagomål undersöks och avgörs inom en tidsperiod på ett år". 


Även om smittspridningen av corona just nu är större i Finland än i flera andra europeiska länder har Finland på flera sätt klarat sig relativt bra genom pandemin. Till detta finns flera förklaringar, men en viktig förklaring torde vara det höga förtroendet för myndigheter och etablerade massmedier. Vi har i Finland långt klarat oss med rekommendationer och medborgarnas grundläggande friheter och rättigheter har inte i högre grad behövt begränsas för att förhindra en överbelastning av sjukvården.


De som följt med denna blogg torde ha insett att förtroendet för finska myndigheter inte alltid är så motiverat. I Finland förekommer en strukturell korruption där deltagande i mygel belönas och kan gynna karriären. (Se "Opportunism. Den 13 juni 2010".) Det kan vara bra att inte vara naiv på den punkten, men förtroendet för myndigheterna är ändå någonting som jag anser vara värt att slå vakt om. Ville jag vara synisk, så kunde jag i machiavellisk anda hävda att det viktigaste är att myndigheternas agerande ser ut att vara lagligt eller berättigat - även då det inte är det. Här kunde en okritisk media och informatörer som är skickliga på att sprida dimridåer vara till hjälp. Jag vill ändå tro att nyckeln till förtroende tvärtom är öppenhet, maktfördelning och oberoende medier. Myndigheterna måste förtjäna medborgarnas förtroende.


Misstro mot myndigheter och etablerade massmedier skapar en grogrund för konspirationsteorier. Under pandemin har det skrivits mycket om konspirationsteorier, kanske obefogat mycket. En del av de omskrivna konspirationsteorierna handlar om vaccin mot SARS-CoV-2 och virusets ursprung. Jag har även själv på min andra blogg skrivit om konspirationsteorier (se speciellt "Konspirationsteoriernas år 2020") och intresserat mig för både konspirationer i sig och konspirationsteorier. Själv tror jag inte på några egentliga konspirationer då det gäller coronan, men det är uppenbart att de kinesiska myndigheterna täckt igen spår som kunde hjälpa oss att hitta virusets ursprung. Inte heller fallet Sibbo handlar om någon egentlig konspiration, utan snarare om vad som på engelska kunde kallas coverup.


Konspirationer torde vara ovanliga och det är orimligt att tänka sig att några konspirationer i högre grad styr världens gång. Däremot finns det ofta ett behov av att dölja verkliga avsikter och motiv. Politiker begår dessutom misstag, som de efter förmåga försöker dölja. Mycket förenklat kan man säga att fallet Sibbo handlar om en överenskommelse om att informellt koppla ihop kommunreformen KSSR (Paras) med inkorporeringen av sydvästra Sibbo. Inkorporeringen kunde ha förverkligats enligt rådande kommunindelningslag, om man lyckats pressa Sfp och beslutsfattarna i Sibbo att formellt frivilligt gå med på en ändring i kommunindelningen. Planen misslyckades och ledande politiker med Matti Vanhanen, Hannes Manninen, Jussi Pajunen och Jan Vapaavuori i spetsen behövde täckmantlar och dimridåer för att täcka igen spåren och dölja den uppenbara kopplingen.



Ingen gemensam generalplan för Östersundom. Den 12 juni 2021

Det har snart gått ett år sedan jag skrev det senaste blogginlägget om Fallet Sibbo. Att inga nya inlägg publicerats beror inte på att det inte skulle ha hänt någonting relevant, utan på att jag inte tagit mig tid att skriva. På sociala medier (Facebook och Twitter) har jag regelbundet gjort uppdateringar och delat länkar till nyhetstexter. De senaste inläggen har handlat om mina initiativ till ändring i kommunindelningen, genom vilka jag försökt lyfta fram oklarheten i var den nya gränsen mellan Helsingfors och Vanda går. Eftersom ärendet inte nådde stadsstyrelsen i Helsingfors (se "Kommuninvånarinitiativet nådde inte stadsstyrelsen. Den 9 juni 2020") gjorde jag i juli ett klagomål till justitiekanslern, men justitiekanslersämbetet har inte hört av sig. Däremot uppmärksammade Sipoon Sanomat klagomålet i augusti.



Årets hittills största nyhet gällande Östersundom kom den 10 maj, då högsta förvaltningsdomstolen publicerade sitt beslut att förkasta den gemensamma generalplanen för Östersundom. Redan i slutet av december trodde medier kunna berätta att beslutet kommer "snart", men det dröjde alltså till maj. Samma dag publicerade HFD även beslutet att förkasta besvären mot etapplandskapsplanen för "Östersundomområdet", som i detta sammanhang sträcker sig ända till Sibbo å. I arbetet med den gemensamma generalplanen för Östersundom borde man ha följt landskapsplanen, men en ursprunglig idé med en gemensam landskapsplan för delar av Helsingfors, Vanda och Sibbo var att skynda på planeringen. I verkligheten förefaller landskapsplanen långt följa utkasten till generalplan, men nu kommer generalplanen att vara färdig långt efter landskapsplanen. Det återstår att se om man ännu försöker med en för de tre kommunerna gemensam generalplan och om Sibbo är intresserat av ett fortsatt samarbete. I artikeln "Christel Liljeström: Man kan inte bara komma och ta av grannen" på Kommuntorget.fi  uttrycker Christel Liljeström enligt följande:


Först tvingades vi ge Helsingfors ett stort markområde och senare även planera det tillsammans med Vanda som också har gräns med Helsingfors. Det gjorde vi med långa tänder, men vi gjorde det. Det hela var ett fult politiskt spel.


En allmän slutsats från HFD:s beslut angående generalplanen är att man måste frångå planerna på en metroförbindelse till Östersundom. Förlängningen av östmetron har länge sett osannolik och orealistisk ut, men nu måste och får Helsingfors bryta löftet om en metrolinje. Det gör att annekteringen helt förlorar sin legitimitet, om den någonsin uppfattats som legitim. Nu säger man i Helsingfors att det kan ta flera årtionden innan man börjar bygga. För femton år sedan var det så bråttom att Helsingfors stadsfullmäktige - enligt motiveringarna - måste ta beslutet om ett initiativ till ändring i kommunindelningen i brådskande ordning.


Förkastandet av generalplanen har rent av aktualisera frågan om Östersundom borde lämnas tillbaka till Sibbo. Åtminstone publicerade svenska Yle den 17 maj en text med rubriken "Sibbobo vill ha tillbaka Östersundom, Helsingforspolitiker skakar på huvudet". Det är inte sagt att Östersundomborna vill byta hemkommun en andra gång, men Östersundomföreningen som representerar invånarna i Östersundom är ändå inte nådiga i sin kritik av Helsingfors. I en artikel med rubriken "Östersundom-seura vaatii rakennusoikeuksia – kaavan tyrmäys palautti kaiken lähtöruutuun", som publicerades av Rakennuslehti den 112 juni, kan man läsa följande:


Östersundom-seuran mukaan kuntarakennelain edellytykset eivät ole liitoksessa toteutuneet, sillä alue asetettiin yhteensä 15 vuoden rakennuskieltoon. Seuran mukaan asukkaiden ja yritysten tulevaisuudennäkymät ovat epävarmat ja terveys-, koulu- ja päiväkotipalvelut ovat huomattavasti heikentyneet.

Seura vaatii tiedotteessaan alueen rakennuskiellosta kärsineiden asukkaiden kiinteistöille rakennusoikeuksia alueen elinvoimaisuuden ja kiinteistöjen arvon palauttamiseksi.

Yleiskaavan kaaduttua uuden yleiskaavan laatiminen on seuran mukaan aloitettava lähes alusta. Östersundom-seura arvioi, että aloittaminen tulee ilmeisesti siirtymään, sillä seuran tietojen mukaan Helsingin kaupunkisuunnitteluvirasto aikoo siirtää suunnitteluresurssejaan ja asuntotuotantoaan muualle.