Sent om sider har jag haft möjlighet att studera det hemligstämplade förhörsprotokollet från förhöret av Markku Luoma och Christel Liljeström från augusti ifjol. Protokollet läckte till Helsingin Sanomat, som den 14 september publicerade en artikel med rubriken "Helsingin johto yritti uhkailla Sipoota rajansiirtoon". I Helsingin Sanomats artikel berättas det att Jussi Pajunen och Jan Vapaavuori i april hade lagt fram ett hot: Om Sibbo inte frivilligt avstod från ett område på 25 kvadratkilometer, skulle Helsingfors med regeringens hjälp skaffa sig ett dubbelt så stort område. Därtill berättas i artikeln att statssekreterare Stefan Wallin den 16 juni hade ringt till Christel Liljeström och berättat att kommunminister Hannes Manninen stöder Helsingfors initiativ.
Uppgifterna som kommer fram i förhörsprotokollet stämmer till största delen väl överens med uppgifter som jag hittat i andra källor. På någon punkt sviker Liljeströms minne, men generellt finner jag inga skäl att misstro informationen i protokollet. Mycket nytt utöver vad som redan läckt ut genom Helsingin Sanomat har jag inte hittat, men sent igår kväll, efter att ha firat midsommar i Sibbo, hittade jag ändå ett par högst betydelsefulla detaljer.
Ur förhörsprotokollet framgår att Pajunen och Vapaavuori den 11 april 2006 för Luoma och Liljeström presenterade två alternativ: Det ena alternativet var ett område på 5000 hektar. Det andra alternativet var ett område på omkring 2500 hektar. Förutsättningen för det mindre området var att Sibbo frivilligt skulle gå med på gränsjusteringen. Frivilligheten skulle dessutom belönas med att Sibbo skulle få mark som Helsingfors äger på annat håll i kommunen och med att Helsingfors inte skulle verka för en sammanslagning av landskapsförbunden! Till saken hör alltså att Liljeström var och är ordförande för Östra Nylands landskapsstyrelse. Det fanns alltså starka skäl för Sibbo och speciellt för Liljeström att "frivilligt" välja det mindre alternativet.
Ur förhörsprotokollet framgår, liksom Helsingin Sanomat noterat, att Stefan Wallin den 16 juni ringde Liljeström och berättade att Manninen stöder Helsingfors initiativ, men inte bara det. Manninen hade antytt att han med Helsingfors hade kommit överens om en gränsjustering på 5000 ha. Att Manninen skulle ha medgett en överenskommelse är anmärkningsvärt och juridiskt högst relevant. Jag är dock mest intresserad av siffran 5000 ha.
Redan den 11 april hade Pajunen och Vapaavuori för Luoma och Liljeström visat upp en karta med ett område på ungefär 5000 ha. Fredagen den 16 var det definitivt bekräftat att Manninen skulle stöda en annektering av ett område på 5000 ha. Den 21 juni föreslog Helsingfors stadsfullmäktige på stadsstyrelsens förslag från samma dag att Helsingfors skulle inkorporera ett område på 5000 ha. Dess värre hade Helsingfors dragit gränsen med linjal tvärs genom fastigheter och byggnader och utan att det minsta ta hänsyn till bygränser. Därtill hade man dragit gränsen längs Sibbo å så att bl.a. Ingamns mejeri till de grönas beklagan hamnade på Helsingfors sida om gränsen. Även genom Sibboviken hade man dragit gränsen med linjal, fastän man där hade kunnat följa byagränser. I Västersundom hade man dragit gränsen enligt den gamla sträckningen för Österleden. I den inre skärgården hade man kopierat gränsen från Ilaskivis inofficiella förslag från 1989, medan man inte alls ritat ut något gränsförslag i den yttre skärgården. När Helsingfors lyfte fram sitt förslag saknade man därtill korrekta uppgifter om hur många invånare som bor i området och hur stort vattenområde som förslaget inbegriper.
Att Helsingfors inte lyckades prestera ett seriöst förslag på ett område på 5000 ha kräver en förklaring. Jag har gett förklaringen tidigare på denna blogg, men jag upprepar den här i en lite förnyad version på basen av informationen i förhörsprotokollet. På kvällen tisdagen den 20 juni, dvs dagen före Helsingfors annekteringsbeslut, ringde Liljeström med kommunstyrelsens fullmakt till Vapaavuori för att be om förhandlingar. Det är inte så svårt att gissa att kommunalpolitikerna i Sibbo i det läget hade varit villiga till stora eftergifter. Vapaavuori tackade och tog mycket positivt emot Liljeströms erbjudande. Han sade att han skulle tala med Pajunen och återkomma på onsdag morgon. På onsdag morgonen, av allt att döma efter stadsstyrelsen mycket tidiga extraordinära möte, ringde Vapaavuori tillbaka till Liljeström. Tåget hade gått, men han föreslog att man på hösten kunde återkomma och diskutera kompromissförslag.
Helsingfors beslut att föreslå ett område på 5000 ha i en situation där man fått kommunpolitikerna i Sibbo på knä förefaller inte rationellt. Helsingfors hade redan färdigt ett förslag på ett område på 3000 ha, vilket framgår av en karta i Hbl den 21 juni 2006. Om kommunfullmäktige i Sibbo hade godkänt det förslaget, torde förslaget ha uppfyllt de stränga villkoren i 5 § i kommunindelningslagen. Kommunminister Hannes Manninen torde då i princip ha kunnat ta beslutet om en gränsjustering, utan att ärendet hade behövt gå till statsrådet och föranleda problem med jäviga ministrar. Inte heller hade det behövts någon pinsam låtsasutredningar för att komma fram till "kompromissförslaget" på 3000 ha. Där till torde motståndet från Sibbobornas sida ha blivit betydligt lamare än det nu blev.
När Vapaavuori ringde upp Liljeström onsdagen den 21 juni hade inte bara tåget gått för Sibbos del. Pajunen hade även förlorat kontrollen över spakarna. I de inre kretsarna i partierna i Helsingfors och Vanda torde budet ha gått att Manninen kommit överens om en inkorporering av ett 5000 ha stort område. Varför då nöja sig med ett område på 2500 - 3000 ha? De gröna insåg att förslaget på ett område på 3000 ha allt för uppenbart hotade Sibbo storskog och förutsatte att man skulle föreslå ett område på minst 5000 ha. Eftersom utpressning, hot och bedrägeri inte är allmännt accepterade politiska medel, kunde Pajunen, Vapaavuori, Hiltunen och Kalima inte förklara för de gröna att hela idén var att lura Sibbo att frivilligt avstå området på 3000 ha.
Helsingin Sanomats ovannämnda artikel "Helsingin johto yritti uhkailla Sipoota rajansiirtoon" är en av de viktigaste artiklar som skrivits om fallet Sibbo. Rubriken är dock missvisande. En liten inre krets planerade att hota Sibbo att "frivilligt" gå med på en gränsjustering, för att det inte fanns andra lagliga förutsättningar för en annektering. Planerna misslyckades, men inte för att hoten inte bet på Sibbo. Nu behövdes en plan B. Det förefaller som om den lilla invigda kretsen efter stadsstyrelsens beslut den 21 juni fåfängt hoppades att Sibbo ännu på hösten skulle acceptera ett "kompromissförslag" på 3000 ha. Enligt de ursprungliga planerna var det inrikesministeriet eller kommunministern som (inofficiellt) skulle föreslå ett område på 5000 ha och Helsingfors som skulle föreslå ett område på 3000 ha, men istället kom Helsingfors att (officiellt) föreslå området på 5000 ha och inrikesministeriet eller utredningsmanen det mindre området på 3000 ha. Oberoende av motiv kom kommunministern och statsministern genom sina upprepade ställningstaganden för en annektering att spela Helsingfors i händerna i ett spel som byggde på hot och bluffande.
Hufvudstadsbladet har 22:23 publicerat en artikel med rubriken "Sibboborna gläds inte över bytet av minister". Valet av rubrik är beklagligt.
Uppgifterna som kommer fram i förhörsprotokollet stämmer till största delen väl överens med uppgifter som jag hittat i andra källor. På någon punkt sviker Liljeströms minne, men generellt finner jag inga skäl att misstro informationen i protokollet. Mycket nytt utöver vad som redan läckt ut genom Helsingin Sanomat har jag inte hittat, men sent igår kväll, efter att ha firat midsommar i Sibbo, hittade jag ändå ett par högst betydelsefulla detaljer.
Ur förhörsprotokollet framgår att Pajunen och Vapaavuori den 11 april 2006 för Luoma och Liljeström presenterade två alternativ: Det ena alternativet var ett område på 5000 hektar. Det andra alternativet var ett område på omkring 2500 hektar. Förutsättningen för det mindre området var att Sibbo frivilligt skulle gå med på gränsjusteringen. Frivilligheten skulle dessutom belönas med att Sibbo skulle få mark som Helsingfors äger på annat håll i kommunen och med att Helsingfors inte skulle verka för en sammanslagning av landskapsförbunden! Till saken hör alltså att Liljeström var och är ordförande för Östra Nylands landskapsstyrelse. Det fanns alltså starka skäl för Sibbo och speciellt för Liljeström att "frivilligt" välja det mindre alternativet.
Ur förhörsprotokollet framgår, liksom Helsingin Sanomat noterat, att Stefan Wallin den 16 juni ringde Liljeström och berättade att Manninen stöder Helsingfors initiativ, men inte bara det. Manninen hade antytt att han med Helsingfors hade kommit överens om en gränsjustering på 5000 ha. Att Manninen skulle ha medgett en överenskommelse är anmärkningsvärt och juridiskt högst relevant. Jag är dock mest intresserad av siffran 5000 ha.
Redan den 11 april hade Pajunen och Vapaavuori för Luoma och Liljeström visat upp en karta med ett område på ungefär 5000 ha. Fredagen den 16 var det definitivt bekräftat att Manninen skulle stöda en annektering av ett område på 5000 ha. Den 21 juni föreslog Helsingfors stadsfullmäktige på stadsstyrelsens förslag från samma dag att Helsingfors skulle inkorporera ett område på 5000 ha. Dess värre hade Helsingfors dragit gränsen med linjal tvärs genom fastigheter och byggnader och utan att det minsta ta hänsyn till bygränser. Därtill hade man dragit gränsen längs Sibbo å så att bl.a. Ingamns mejeri till de grönas beklagan hamnade på Helsingfors sida om gränsen. Även genom Sibboviken hade man dragit gränsen med linjal, fastän man där hade kunnat följa byagränser. I Västersundom hade man dragit gränsen enligt den gamla sträckningen för Österleden. I den inre skärgården hade man kopierat gränsen från Ilaskivis inofficiella förslag från 1989, medan man inte alls ritat ut något gränsförslag i den yttre skärgården. När Helsingfors lyfte fram sitt förslag saknade man därtill korrekta uppgifter om hur många invånare som bor i området och hur stort vattenområde som förslaget inbegriper.
Att Helsingfors inte lyckades prestera ett seriöst förslag på ett område på 5000 ha kräver en förklaring. Jag har gett förklaringen tidigare på denna blogg, men jag upprepar den här i en lite förnyad version på basen av informationen i förhörsprotokollet. På kvällen tisdagen den 20 juni, dvs dagen före Helsingfors annekteringsbeslut, ringde Liljeström med kommunstyrelsens fullmakt till Vapaavuori för att be om förhandlingar. Det är inte så svårt att gissa att kommunalpolitikerna i Sibbo i det läget hade varit villiga till stora eftergifter. Vapaavuori tackade och tog mycket positivt emot Liljeströms erbjudande. Han sade att han skulle tala med Pajunen och återkomma på onsdag morgon. På onsdag morgonen, av allt att döma efter stadsstyrelsen mycket tidiga extraordinära möte, ringde Vapaavuori tillbaka till Liljeström. Tåget hade gått, men han föreslog att man på hösten kunde återkomma och diskutera kompromissförslag.
Helsingfors beslut att föreslå ett område på 5000 ha i en situation där man fått kommunpolitikerna i Sibbo på knä förefaller inte rationellt. Helsingfors hade redan färdigt ett förslag på ett område på 3000 ha, vilket framgår av en karta i Hbl den 21 juni 2006. Om kommunfullmäktige i Sibbo hade godkänt det förslaget, torde förslaget ha uppfyllt de stränga villkoren i 5 § i kommunindelningslagen. Kommunminister Hannes Manninen torde då i princip ha kunnat ta beslutet om en gränsjustering, utan att ärendet hade behövt gå till statsrådet och föranleda problem med jäviga ministrar. Inte heller hade det behövts någon pinsam låtsasutredningar för att komma fram till "kompromissförslaget" på 3000 ha. Där till torde motståndet från Sibbobornas sida ha blivit betydligt lamare än det nu blev.
När Vapaavuori ringde upp Liljeström onsdagen den 21 juni hade inte bara tåget gått för Sibbos del. Pajunen hade även förlorat kontrollen över spakarna. I de inre kretsarna i partierna i Helsingfors och Vanda torde budet ha gått att Manninen kommit överens om en inkorporering av ett 5000 ha stort område. Varför då nöja sig med ett område på 2500 - 3000 ha? De gröna insåg att förslaget på ett område på 3000 ha allt för uppenbart hotade Sibbo storskog och förutsatte att man skulle föreslå ett område på minst 5000 ha. Eftersom utpressning, hot och bedrägeri inte är allmännt accepterade politiska medel, kunde Pajunen, Vapaavuori, Hiltunen och Kalima inte förklara för de gröna att hela idén var att lura Sibbo att frivilligt avstå området på 3000 ha.
Helsingin Sanomats ovannämnda artikel "Helsingin johto yritti uhkailla Sipoota rajansiirtoon" är en av de viktigaste artiklar som skrivits om fallet Sibbo. Rubriken är dock missvisande. En liten inre krets planerade att hota Sibbo att "frivilligt" gå med på en gränsjustering, för att det inte fanns andra lagliga förutsättningar för en annektering. Planerna misslyckades, men inte för att hoten inte bet på Sibbo. Nu behövdes en plan B. Det förefaller som om den lilla invigda kretsen efter stadsstyrelsens beslut den 21 juni fåfängt hoppades att Sibbo ännu på hösten skulle acceptera ett "kompromissförslag" på 3000 ha. Enligt de ursprungliga planerna var det inrikesministeriet eller kommunministern som (inofficiellt) skulle föreslå ett område på 5000 ha och Helsingfors som skulle föreslå ett område på 3000 ha, men istället kom Helsingfors att (officiellt) föreslå området på 5000 ha och inrikesministeriet eller utredningsmanen det mindre området på 3000 ha. Oberoende av motiv kom kommunministern och statsministern genom sina upprepade ställningstaganden för en annektering att spela Helsingfors i händerna i ett spel som byggde på hot och bluffande.
Hufvudstadsbladet har 22:23 publicerat en artikel med rubriken "Sibboborna gläds inte över bytet av minister". Valet av rubrik är beklagligt.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar