Två parter. Den 6 augusti 2011

På Helsingin Sanomats webbplats, Oma kaupunki publicerades i onsdags en artikel med rubriken "Aurinkovoima hyötykäytössä yhä useammin". Frånsett det inledande stycket är artikeln identisk med artikeln som i onsdagens nummer av Vartti publicerades under rubrikerna "Östersundom luottaa aurinkoenergiaan", "Nuuksioonkin tulossa aurinkoenergia", "Aurinkotalon idea haudattiin vähin äänin" och Aurinkoideoita syntyy - toteutus takkuilee". (Se "Sol och sommar. Den 4 augusti 2011".) Jag passar på att citera ur artikeln, då det nu fungerar med copypaste:

Suunnitteilla olevista aurinkohankkeista isoin sijoittuu Helsingin Östersundomiin. VTT:n selvityksen mukaan Östersundomista voisi tulla uusiutuvien energiamuotojen näyteikkuna ja testialusta. Porvoon moottoritien meluvalleihin asennettavilla aurinkopaneeleilla ja muilla ratkaisuilla voitaisiin tyydyttää 35 prosenttia uuden alueen sähkön tarpeesta. Aurinkokeräimet täydentäisivät alueen lämmitysratkaisuja.

Östersundomin rakentamiseen on kuitenkin vielä pitkä matka eivätkä hienotkaan suunnitelmat takaa toteutusta.

http://omakaupunki.hs.fi/paakaupunkiseutu/uutiset/aurinkovoima_hyotykaytossa_yha_useammin/

Att olika tidningar publicerar samma artiklar men under olika rubriker är i sig inte så anmärkningsvärt. Så görs det regelbundet med FNB:s nyhetstexter. När det gäller Vartti och konkurrenten Helsingin Uutiset / Vantaa Sanomat / Länsiväylä är det dock skäl att notera att de olika lokala upplagorna inte representerar olika lokala perspektiv, fastän stoffet och rubrikerna delvis är anpassade efter lokala målgrupper.

Liksom Helsingin Sanomat hör Vartti till mediehuset Sanoma. Det gör anmärkningsvärt nog även Metrotidningen som utkommer i Finland. Tillsammans med Suomen Lehtiyhtymä (se "Berlusconi. Den 6 juni 2008") behärskar Sanoma News marknaden i Helsingforsregionen. Då Sanoma News och Suomen Lehtiyhtymäs tidningar väljer samma linje i en fråga finns det föga förutsättningar för alternativa synsätt. Perspektivet är för det mesta Helsingforscentrerat.


För snart två veckor sedan publicerade flera medier STT:s artikel med rubriken "Suomalaismedia voi maksaa vinkistä tuhansia, muttei lahjo". I onsdags publicerade Hbl en motsvarande artikel under rubriken "Finländska tidningshus noga med etiken". I artikeln kan man bl.a. läsa att "Tidningarna i Finland tar avstånd till avlyssning och andra ojusta metoder" och att "Lagen och pressetiska regler följs noga, uppger representanter för tidningarna Hymy, Helsingin Sanomat, Ilta-Sanomat och Iltalehti, som FNB intervjuat, samt Hbl, Nya Åland, Vasabladet och webbsajten papper.fi som SPT talat med." Det är lätt att följa lagen och pressetiska regler då man saknar mod, ambitioner och resurser. Speciellt morgontidningarna, som inte är beroende av försäljning av lösnummer, har inte något större behov av scoop.

I artikeln på Hbl:s webbplats kan man vidare läsa att "Helsingin Sanomat har ... upphört med att betala för tips". Om Helsingin Sanomat inte mutar eller ens betalar för tips kan man fråga sig varför t.ex. Helsingfors stadsplaneringskontor läcker information till tidningen. Svaret torde vara att betalningen för exklusiv information sker i form av gentjänster.

Då dagtidningarna tidigare i högre grad representerade uttalade politiska linjer var nyhetsbevakningen i de enskilda tidningarna mera ensidigt eller partiskt, men som en helhet kunde pressen vara mera pluralistisk. Idag försöker medierna i bästa fall vara objektiva genom att låta båda sidorna i en konflikt bli hörda. Naturligtvis är den sociala verkligheten ofta så mångfasetterad att det inte alltid finns en sanning, men någon ny information får man inte fram med en journalistik som på detta sätt försöker vara objektiv.

När jag i juni 2007 försökte tipsa Hufvudstadsbladet angående fallet Sibbo fick jag som svar av en stressad och irriterad nyhetschef att tidningen redan skrivit mycket om Sibbofrågan, att ämnet redan var uttjatat och att det finns två parter. Om jag tolkade nyhetschefen rätt så ansåg han att nyhetsredaktionens uppgift inte var att ta ställning i konflikten. Hufvudstadsbladet hade faktiskt till skillnad från de flesta finskspråkiga medier gett mycket utrymme även för Sibbos ståndpunkter i konflikten. Några sensationella avslöjanden eller någon undersökande journalistik var man dock inte beredd att satsa på.

Sett ur mitt perspektiv handlar fallet Sibbo inte primärt om en konflikt mellan Helsingfors och Sibbo. Istället handlar fallet Sibbo i första hand om hur högt uppsatta politiker och statliga tjänstemän myglat, utövat utpressning och klåpat. Hufvudstadsbladet nöjde sig, liksom andra medier, med att låta de två stridande parterna komma till tals, men noterade inte de bakomliggande sammanhangen.

Genom att kommunminister Hannes Maninen uppmanade Helsingfors att i brådskande ordning lägga fram en egen framställning till ändring i kommunindelningen kom "Sibbofrågan" från början se ut som en konflikt mellan Helsingfors och Sibbo, fastän det var Manninens eget agerande och motiv som borde ha granskats. Sibbofrågan komplicerades ytterligare av att Helsingfors framställning (och centerministrarnas stöd av förslaget) föranledde en förtroendekris i Sibbo. Hade inte protokollet från Sibbos interna förhör av Markku Luoma och Christel Liljeström läckt ut till medierna (se "Brännbart stoff. Den 19 juli 2007" och "Utpressning, hot och bluffande. Den 23 juni 2007"), hade försöket att utpressa Sibbo kanske aldrig överhuvudtaget kommit fram. Dess värre rubricerade Helsingin Sanomat den 15 september 2006 på basen av förhörsprotokollet att "Helsinki yritti Sipoolta uhkailemalla maata" och "Helsingin johto yritti kiristää Sipoota rajansiirtoon", när det i verkligheten var Manninen som i första hand försökte lura Sibbo att frivilligt avstå från ett område på 3000 hektar. (Dagen innan hade man på tidningens webbplats publicerat en nyhet med rubriken "Helsingin johto yritti uhkailla Sipoota rajansiirtoon".) Om Manninen noterar tidningen bara följande:

Sipoon johtokaksikko herää ankeaan arkeen vasta 16. kesäkuuta. Valtiosihteeri Stefan Wallin (r) soittaa Liljeströmille kertoakseen, että kuntaministeri Hannes Manninen tukeekin Helsingin hanketta.

Tidningen skriver dessutom att "Helsinki kuitenkin toteutti uhkauksensa ja esitti kesäkuussa sisäministeriölle, että Sipoosta siirretään Helsingille maata noin 50 neliökilometriä", när det ur förhörsprotokollet i själva verket framgår att kommunministern meddelade Stefan Wallin att han stöder förslaget på att inkorporera ett 50 kvadratkilometer stort område. Det torde vara uppenbart att Manninens motiv var att en sista gång försöka pressa Sibbo att formellt frivilligt acceptera det mindre alternativet på 30 kvadratkilometer. Inkorporeringen av det 30 kvadratmeter stora området måste förverkligas i enlighet med de löften som Mainninen get i samband med förhandlingarna om kommunreformen.

Trots allt representerar Jarmo Huhtanens artikel i Helsingin Sanomat kanske den bästa journalistiska insatsen då det gäller bevakningen av fallet Sibbo. Här lät man inte bara representanter från de två föreställda parterna, Helsingfors och Sibbo komma till tals, utan man drog även egna slutsatser utgående från det material man hade kommit över.