Spörsmål om ministrarnas jäv. Den 16 juli 2007

Den 28 juni gjorde statsrådet sitt gränsbeslut, som fick mycket uppmärksamhet. Samma dag beslöt inrikiesministeriet att förkasta Helsingfors förslag, besvarade justitiekanslern två klagomål angående fallet Sibbo och gav justitieministern sitt svar på ett skriftligt spörsmål angående ministrarnas jäv. Oberoende av syftet med timingen betydde den att de övriga avgörandena eller ärendena fick mycket mindre publicitet än de hade kunnat få om de inte sammanfallit med statsrådets beslut.

Päivi Räsänens (kd) skriftliga spörsmål från den 13 juni kanske i och för sig inte hade förtjänat större uppmärksamhet. Spörsmålet luktar åtminstone i min näsa en aning populism. Inte blir det bättre av att justitieministern, som heter Tuija Brax, är en av de ministrar som måste jäva sig i Sibbofrågan. Jag citerar ur spörsmålet:

Useat ministerit ovat jo ilmoittaneet olevansa mielestään jäävejä käsittelemään valtioneuvostossa Sipoon ja Helsingin välistä maakiistaa. Esteellisyyden syyksi on ilmoitettu muun muassa se, että ministeri on aikaisemmin ottanut julkisesti kantaa asiaan. Osa ministereistä on ilmoittanut, ettei lausu asiasta mitään, jottei tulisi esteelliseksi.

Tällainen tulkinta on kansalaisten kannalta epädemokraattinen. Valtioneuvoston ja yksittäisen ministerin toiminnassa on kysymys poliittisesta päätöksenteosta. Poliitikkojen tehtävänä on ottaa asioihin julkisesti kantaa ja tehdä päätöksiä kannanottojensa mukaisesti. Julkinen kannanotto ei saa edustuksellisessa demokratiassa olla asia, jonka perusteella ministeri tulee jääviksi. Kansalaisten tulee voida kuulla sekä ehdokkaiden että valitsemiensa poliitikkojen mielipiteitä yhteisistä asioista ennen päätöksentekoa. Ellei näin käy, kansalaisten luottamus päätöksentekoon vaarantuu enemmän kuin väitetyn esteellisyyden perusteella.

Poliittisen luottamuksen varassa toimivan ministerin jääviyttä tulisi Sipoo-kysymyksen kaltaisissa tilanteissa muutenkin arvioida demokratian kannalta. Valtuuston jäsenyyden perusteella itsensä jäävänneiden ministereiden menestykseen vaaleissa on vaikuttanut heidän kantansa maakiistaan. Nyt he eivät voi äänestäjiensä edustajina osallistua asian käsittelyyn.

Justitieministerns svar finner jag däremot både upplysande och sakligt. Jag citerar ur svaret:

I lagen om statsrådet som reglerar statsrådets beslutsfattande ingår inga bestämmelser om jäv för en minister. På en ministers rätt att delta i behandlingen av ett ärende vid statsrådets allmänna sammanträde och i föredragning för presidenten samt på utövandet av avgörandemakten inom ministeriet tillämpas förvaltningslagens (434/2003) bestämmelser om jäv för tjänsteman. Detta grundar sig på 27 § 2 mom. i förvaltningslagen. Bestämmelserna om jäv för tjänstemän gäller också ledamöter i ett kollegialt organ och alltså också medlemmarna i statsrådet (RP 72/2002 rd, s. 80). Om en minister är jävig, får han eller hon inte delta i avgörandet av ett ärende i egenskap av beslutsfattare eller föredragande. Han eller hon får inte heller i övrigt delta i behandlingen av ärendet. Detta innebär jäv att bereda också ett enskilt förvaltningsärende.

Om grunderna för tjänstemäns jäv föreskrivs i 28 § i förvaltningslagen. De flesta av jävsgrunderna i paragrafen grundar sig på formella kriterier och är alltså rätt entydiga när det gäller tolkningen av dem. Den s.k. generalklausulen angående jäv som ingår i paragrafens 1 mom. 7 punkten lämnar dock ett större rum för tolkning och förutsätter ett noggrant övervägande i det enskilda fallet. Enligt bestämmelsen är en tjänsteman jävig om tilltron till tjänstemannens opartiskhet av något annat särskilt skäl äventyras. Det "särskilda skäl" som avses i bestämmelsen skall kunna observeras av en utomstående och dess verkning på opartiskheten skall i stort sett vara på samma nivå som i de i lagen särskilt definierade övriga jävsituationerna. Generalklausulens centrala uppgift är att trygga en objektivt opartisk behandling av ett ärende, dvs. särskilt en allmän tilltro till att förfarandet är objektivt och opartiskt.

I sitt svar antyder justitieminister Brax att bestämmelserna om ministrarnas jäv bör ses över, men då det gäller Sibbobeslutet är det naturligtvis de rådande bestämmelserna som gäller. Enligt rådande bestämmelser är det skäligt att misstänka att flera ministrar som deltog i behandlingen av Sibbofrågan är jäviga.

Hannes Manninen deltog inte i avgörandet av ärendet, men han hade en central roll i beredningen. För Manninens del förekommer det minsann särskilda skäl för att tilltron till hans opartiskhet är äventyrad. För det första hade han lovat Helsingfors att stöda en annektering innan Helsingfors kom med sitt förslag, vilket i praktiken betyder att han genom ett inofficiellt avtal var bunden i frågan. Därtill spelade han en central roll i den där på följande processen genom att lova stöda ett förslag på 5000 ha, ställa sig bakom Helsingfors högst bristfälliga förslag, utnämna en utredningsman och godkänna en utredning som innehöll plagierad text och uppenbarligen var ett beställningsarbete.

När det gäller Vanhanens jäv har han själv medgett att han har haft en aktiv roll och att han är rädd för att hans deltagande i avgörandet av frågan kan leda till att beslutet ogiltigförklaras. Även för Vanhanens del finns det särtskilda skäl utöver att han på förhand uttalat sin åsikt i frågan.

Vad Jan Vapaavuori och Mari Kiviniemi beträffar är deras jäv uppnebart. Vapaavuori och Kiviniemi deltog dock inte som beslutsfattare i avgörandet av ärendet, men kan väl i övrigt i egenskap av medlemmar i statsrådet sägas ha deltagit i behandlingen av ärendet. Vapaavuori och Kiviniemi tog inte bara i offentligheten ställning efter att de meddelat att de jävar sig, utan påverkade även aktivt sina ministerkollegers beslutsfattande. I egenskap av Manninens efterträdare som kommunminister torde Kiviniemi även ha haft ett inflytande över inrikesministeriets skandalösa beredning. För att statsrådets gränsbeslut skall ogiltigförklaras räcker det dock med att Vanhanen konstateras jävig.

Juridiskt har det väl ingen större betydelse om folk uppfattar de rådande bestämmelserna om ministrarnas jäv som "odemokratiska". I sig är Sibbofrågan även allt för unik för att motivera en ändring av bestämmelserna. Sibbofrågan borde aldrig ha fått göras till en polittisk fråga, speciellt inte om syftet var att pröva en ny tolkning av moment två i kommunindelningslagens femte paragraf. Visserligen var statsrådets uppgift inte enbart att ta ställning till lagligeheten i Myllyniemis förslag. Även ministrar som funnit förslaget juridiskt hållbart, hade efter prövning kunnat rösta mot förslaget. Om Sibbobeslutet, så som statsminister Vanhanen själv har hävdat, i första hand var ett juridiskt beslut, så bör Vanhanen absolut betraktas som jävig. Om man däremot, liksom Tarja Cronberg tolkar statsrådets beslut som huvudsakligen politiskt, så vilar det juridiska beslutet på inrikesministeriets beredning. Det bör inte vara svårt att bevisa att inrikesministeriets beredning inte ger hållbara belägg för gränsbeslutets laglighet.

För övrigt rekommenderas Henrik Stenbäcks ledarartikel "Det lönar sig att svettas i Sibbo" i Vasabladet den 9 juli.

Thors kritiserar statsrådets Sibbobeslut. Den 15 juli 2007

Helsingin Sanomat har 7:14 publicerat FNB:s notis med rubriken "Thors moittii yhä Sipoo-päätöstä". Samma notis med samma rubrik publicerades i Aamulehti redan 4:23. De två tidningarna har publicerat något avvikande varianter av notisen. Det sista stycket i Aamulehtis version finns inte med på Helsingin Sanomats webbsidor, så jag återger stycket här:

Voisiko Helsingillä olla niin raadollinen motiivi, että Sipoosta halutaan lohkaista parhaat veronmaksajat?

–Kyllä sellainen ajatus on hyvin lähellä, Thors aprikoi.

Å andra sidan ingår följande stycke från Helsingin Sanomats version varken i Aamulehtis version eller i notisen på FNB:s egna sidor.:

"Varmaa on vain se, että asia käsitellään oikeudessa nopeasti. Omasta mielestäni Sipoo-päätöksen perusteluna käytetty lain kohta ei ole tarkoitettu sovellettavaksi tämäntyyppiseen asiaan", Thors sanoi.

Jag skulle tillägga att det när det begav sig för ett drygt år sedan inte heller var tänkt att man skulle behöva försöka sig på en ny tillämpning av kommunindelningslagen. Astrid Thors skrev själv i sitt blogginlägg "Sibbo i kläm" den 21 juni 2006 "Jag hoppas att detta agerande är ett sätt att få fart på förhandlingar med Sibbo, inte att det är alla dessa områden som Helsingfors vill ha från Sibbo." Allt tyder på att Thors här gjorde en korrekt bedömning. Genom att hota med området på 5ooo hektar ville Helsingfors få Sibbo att förhandla. Dess värre var man från Helsingfors sida inte villigt att förhandla om någonting annat än att Sibbo frivilligt skulle avstå från området på 3000 ha i utbyte mot lite mark till förmånligt pris i Nickby. Då Kai Kalima ännu denna vecka beskyller Sibbo för förhandlingsovilja och hävdar att Sibbo fortfarande inte förhandlar med Helsingfors, så syftar han på att Sibbo kommun fortfarande inte frivilligt har gått med på en annektering och istället har valt att skaffa sig marken i Nickby genom tvångsinlösning. (Se Kalima fortsätter hota. Den 10 juli 2007.) Man kan fråga sig varför professor Kalima går så het över Sibbos "förhandlingsovilja". Månne han inte egentligen delar juristkollegan Thors uppfattning om att moment två i kommunindelningslagens femte paragraf inte är ämnad att tillämpas på det sett som gjordes i statsrådets Sibbobeslut.

Hbl har på kvällen publicerat FNB:s notis under rubriken "Sibbo kan bygga själv".

Fegt av Cronberg. Den 14 juli 2007

Tarja Cronberg gav i ett inlägg på De grönas webbplats den 28 juli synnerligen dåliga förklaringar för sitt röstningsbeteende i Sibbofrågan. Cronberg inleder sitt inlägg att med att säga att "Perspektiivini Sipoon kehitykseen juontaa juurensa 80-luvulle aikaan". Jag skulle ha lust att kontra med att påpeka att den nuvarande bostadsministern på 1980-talet ännu var ungdomsbrottsling. Cronbergs beskyllningar mot Sibbo är både osakliga och orättvisa. Rent självmotsägande är Cronberg när hon säger sig värna om de södra delarna av Sibbo storskog samtidigt som hon stöder en annektering. För att legitimera sitt eget kontroversiella ställningstagande valde Cronberg beskylla Sibbo för att ha stått i vägen för utvecklingen och säga att Sibbo kan skylla sig själv. Att förtala sitt offer för att försöka rentvå sig själv är både fegt och moralist förkastligt. Så långt försvaret av det politiska beslutet att stöda utredningsmannens förslag. Vad den juridiska sidan av beslutet gäller skriver Cronberg följande:

Mitä tulee päätöksen laillisuuteen, sen valvonnasta vastaa oikeuskansleri. Asia ei olisi ollut valtioneuvoston listalla päätösasiana, mikäli oikeuskanslerin tulkinta päätöksen laillisuudesta olisi ollut kielteinen. Luotan oikeuskanslerin ratkaisuun.

Där Vanhanen hävdar att Sibbobeslutet var rent juridiskt vill Cronberg alltså förstå att beslutet för statsrådets del var rent politiskt. Båda har fel. Ministrarna skulle så väl politiskt pröva som ta ställning till lagligheten i kommunindelningsutredarens förslag. Att justitiekanslern inte ingrep, betyder inte att beslutet var lagligt. Jaakko Jonkka, som av statsrådet valdes till ny justitiekansler bara ett par veckor före statsrådets Sibbobeslut, har i olika sammanhang hävdat att det inte finns juridiska skäl för honom att ingripa i Sibbofrågan. Det var faktiskt inte justitiekanslerns, utan statsrådets uppgift att ta ställning till huruvida Pekka Myllyniemis förslag har juridiska förutsättningar. Statsrådet hänvisade i sin tur till tjänstemannaberedningen, utan att därutöver motivera beslutet. Jonkka fann inte heller juridiska skäl att ingripa i tjänstemannaberedningen, men det borde han kanske ha gjort. Beredningen motsvarade inte alls de krav som justitiekanslern själv ställer i sitt svar på ett klagomål mot Myllyniemis utredning. (Se Inrikesministeriet har klåpat igen. Den 6 juli 2007, Inrikesministeriet förtiger bristerna i Myllyniemis rapport. Den 8 juni 2007.)

Eero Seppänen replikerar. Den 13 juni 2007

Eero Seppänen, som är samlingspartistisk viceordförande för kommunfullmäktige i Sibbo, svarade i gårdagens nummer av Helsingin Sanomat på Kai Kalimas insändarartikel från den 9 juli. (Se Kalima fortsätter hota. Den 10 juli 2007.) Jag återger här valda bitar:

Kalima väittää, että Helsinki ja Sipoo olisivat neuvotelleet 13 vuotta Helsingin Sipoossa olevien maiden kaavoittamisesta. Valitettavasti tämä ei pidä paikkaansa, sillä Helsinki ei ole suostunut neuvotteluihin.

Se on esimerkiksi jättänyt vastaamatta Sipoon esittämään neuvottelutarjoukseen eikä ole esittänyt rakentavia kannanottoja vuonna 2000 aloittamaamme yleiskaavatyöhön.

Johtuiko Helsingin kiire tehdä rajansiirtoesityksensä siitä, että joku Helsingin päättäjistä huomasi, että Sipoo oikeasti tekee yleiskaavaa, jolloin piti ehtiä vetämään matto Sipoon tekemisten alta?

Väite, että me emme kaavoita Helsingin maita, ei pidä paikkaansa. Kaavoitamme niitä paraikaa. Helsingin kaupunki ei ole osoittanut yhteistyöhalua esimerkiksi maankäyttösopimusten laadinnassa. Siksi olemme olleet pakotettuja pakkolunastusmenettelyyn, jotta maat saadaan asunto- ja työpaikkarakentamiseen, eikä Helsingin kaavoitettujen, mutta käyttämättömien tonttien reserviin.
...Todellinen syy rajanmuutosesitykseen on, kuten Helsingin kaupunginhallituksen edellinen ja nykyinen puheenjohtaja ovat sanoneet, taloudellinen. Helsingin kaupungin veropohja on murenemassa - työikäisten miesten työssäkäymis-prosentti on vain 70 - ja jostain täytyy saada lisää hyviä veronmaksajia.

Helsingfors advokat. Den 12 juli 2007

I Helsingin Sanomat den 14 juni motiverade statsminister Matti Vanhanen sitt beslut att jäva sig i Sibbofrågan med att han bl.a. i sitt tal vid bostadsmässan angav detaljerade riktlinjer för hur en gränsjustering bör förverkligas. (Se Vanhanens aktiva roll. Den 11 juli 2007.) Kanske av ännu större betydelse än de detaljerade föreskrifterna är dock att Vanhanen överhuvudtaget antydde att det behövs ett nytt förslag. I talet sade Vanhanen bl.a. att "Aluesiirtohanke tulee aikanaan valtioneuvostoon ja silloin selvinnevät täsmälliset liitoksen rajat." och vidare att "Rajojen suhteen on keskityttävä yhdyskuntarakentamiseen soveltuvaan maahan, tätä taustaa vasten olen valmis tarkastelemaan mm. saariston osuutta ratkaisussa." I själva verket skrev Vanhanen på sin blogg redan den 22 juni 2006 att "Aluesiirtohanke tulee aikanaa valtioneuvostoon ja silloin selvinnevät täsmälliset liitoksen rajat ..."

Vanhanen antydde alltså redan dagen efter Helsingfors annekteringsbeslut att det behövs ett nytt förslag. Kommunindelningslagen ger inte många alternativ till hur en gränjustering kan göras. Alternativen är att förslag görs av av fullmäktige i ett av förslaget berörda kommuner, av en enskild invånare i någon av de berörda kommunerna eller av inrikesministeriet, vilket i praktiken betyder en kommunindelningsutredare. Man kan fråga sig vilket alternativ Vanhanen hade i tankarna. Det märkliga är att medierna på morgonen den 21 juni innan Jussi Pajunen för Helsingfors stadsstyrelse lade fram sitt förslag kunde berätta att regeringen hade gett grönt ljus för en annektering av ett 5000 hektar stort område som sträckte sig ända fram till Sibbo å. Följande dag, det vill säga samma dag som Vanhanen för första gången kommenterade fallet Sibbo i sin blogg, sade Vanhanen i Helsigin Sanomat att "Tuen esitystä erittäin voimakkaasti" och vidare att "Keskustan ryhmä on sen kannalla." Där till lät Vanhanen förstå att "Helsinkiä on jopa rohkaistu esityksen tekemiseen."

Så väl från Helsingfors som från Vandas sida har det intygats att det var regeringen eller vissa ministrar som önskade att Helsingfors skulle komma med sitt förslag i brådskande ordning före midsommaren. Orsaken hävdades vara att den sittande regeringen villa hinna ta ett gränsbeslut före riksdagsvalet. Om det var så bråttom som man lät förstå, borde väl Helsingfors ha lagt fram ett förslag som hade så väl politiska som lagliga förutsättningar. Vanhanen tycks själv ha varit villig att ge detaljerade anvisningar. Så väl Helsingfors förslag som Vanhanens uttalde stöd för förslaget är således ytterst suspekt.

Av Vanhanens uttalanden på sin blogg och vid bostadsmässan att döma fanns det redan då Helsingfors kom med sitt ursprungliga förslag planer på ett "kompromissförslag". Vanhanen var den första som i offentligheten antydde möjligheterna till ett nytt förslag, men Helsingfors dåvarande stadsstyrelseordförande lär redan samma dag som Helsingfors kom med sitt förslag ha antytt att Sibbo kommunfullmäktige i samband med utlåtelserundan ännu skulle erbjudas möjligheten att godkänna ett förslsag på ett 3000 ha stort område. (Se Plan A, plan B och plan C. Den 4 juni 2007.)

Vanhanen har alltså inte bara varit "aktiivinen prosessin vauhdittaja", utan han har även spelat med i Helsingfors spel som gick ut på att med utpressning, hot och bluffande lura kommunfullmäktige i Sibbo att "frivilligt" ställa sig bakom ett förslag på ett 3000 ha stort område. Om Vanhanen kände till Pajunens och Vapaavuoris dubbelspel eller aningslöst lät sig utnyttjas av dem må vara osagt. I var dera fallet har Vanhanen på förhand bundit sig att hålla fast vid sitt stöd för en annektering, oberoende av vad som framkommit ur utredningar och utlåtanden. Det bör vara uppenbart att det från sibbobornas sida inte finns något förtroende för Vanhanens oberoende som domare då han röstade för utredningsmannens förslag. Genom att i egenskap av statsminister varit involverad i processen och försvarat Helsingfors har Vanhanen beskyddat Helsingfors från kritik och kritisk granskning.

I artikeln "Sipoo-päätös levittää pelkoa keskustan kenttäväen keskuudessa" i Helsingin Sanomat den 13 juni tog justitiekansler Jaakko Jonkka del i Jävdiskussionen. Jag citerar ur artikeln:

Julkisen kannanoton luoma esteellisyys on apulaisoikeuskansleri Jaakko Jonkan mukaan ministerin itse harkittava asia.

"Pääsääntöisesti se ei tee jääviksi", hän sanoo. Eri asia on, jos kannanotoillaan olisi ryhtynyt jommankumman osapuolen "asianajajaksi"

En närmare titt på Vanhanens ställningstagande i Sibbofrågan torde visa att statsministerns de facto har fungerat som Helsingfors försvarare. Jag skall återkomma till Vanhanens ställningstaganden.

För övrigt rekommenderas Karri Kokkos inlägg "Onko Matti Vanhanen uskottava pääministeri?" på Suomen Kuvalehtis webbsidor.

Vanhanens aktiva roll. Den 11 juli 2007

En av svårigheten som hör till filosofens roll är att bedöma gränsen för den egna kompetensen. Juridik hör definitivt inte till mitt kompetensområde, men lika väl förväntas en lärare i filosofi ha åtminstone grändläggande insikter i rättsfilosofiska frågor. Då ledarskribenter, politiker och andra lekmän tagit del i den juridiska diskussionen kring fallet Sibbo, tänker även jag ta mig friheten att filosofera kring den redan uttjatade frågan om ministrarnas jäv.

En faktor som ökade förvirringen kring ministrarnas jäv i Sibbofrågan är att Jaakko Jonkka tog över efter Paavo Nikula som justitiekansler. I offentligheten har det hävdats att Jonkka haft en något annan uppfattning i jävarfrågan än Nikula. Om det stämmer och om det i så fall har någon juridisk betydelse kan jag inte bedöma, men skilnaden i uppfattning är knappast stor. Se FNB:s notis "Nikula ei antanut kirjallista tulkintaa jääviydestä" från den 29 juni. Mot slutet av senaste år varnade Nikula ministrarna från att ta ställning i Sibbofrågan och påminde om ministrarnas domarroll. Jonkka har i sin tur påpekat att ministrarna i de flesta fall inte kan betraktas som jäviga bara för att de har tagit ställning i en fråga. Så är det naturligtvis, men det betyder inte att vissa ministrar inte kan ha gjort sig jäviga genom sina uttalanden i Sibbofrågan, som oförnekligen även är en juridisk fråga där domarrollen aktualiseras. Där till har Jonkka på enskilda ministrars begäran svarat dem att det inte finns juridiska grunder för honom att ingripa ifall de tar del i statsrådets beslutet i Sibbofrågan. I verkligheten hör det till ministrarna ansvar att själva bedöma sitt eventuella jäv, fastän justitiekanslern kan ställa upp med råd. Å andra sidan måste det även finnas hållbara grunder för att en minister skall kunna jäva sig. För Mauri Pekkarinens del fanns det kanske inte sådana grunder. För Matti Vanhanens del var situationen en helt annan.

Inför valet drog Vanhanen fördel av att med hänvisning till Nikulas uttalande om ministrarnas domarroll inte behöva ta ställning i Sbbofrågan. Lika väl måste jävsfrågan för Vanhanens del ha varit högst olustig. Vanhanen torde ha försökt hitta naturliga förhinder för att inte behöva ta del i beslutet. Samtidigt pressades Vanhanen märkligt nog av Rakel Hiltunen att inte jäva sig. Efter att justitiekanslern meddelat att det inte fanns juridiska grunder att ingripa beslöt Vanhanen att inte jäva sig. Vanhanen hade dock haft all orsak att jäva sig.

I artikeln "Vanhanen ei halua vaarantaa Sipoo-päätöstä" i Helsingin sanomat den 14 juni medgav Vanhanen att han har haft aktiv roll. Jag citerar ur artikeln:

Vanhanen korosti kannattavansa vahvasti sitä, että osa Sipoosta liitetään Helsinkiin.

Väitteisiin poliittisen vastuun pakoilusta hän vastasi, että "siitä ei voi olla kyse". Hän huomautti, että hän on muun muassa asuntomessuilla pitämässään puheessa luonnehtinut yksityiskohtaisesti, miten rajansiirto pitäisi toteuttaa. Näin hän katsoo olleensa aktiivinen prosessin vauhdittaja.

Det torde vara uppenbart att Pekka Myllyniemi så väl direkt som via dokumentet som han fått från Helsingfors stadskontor har tagit hänsyn till Vanhanens detaljerade direktiv. Om Vanhanens ställningstaganden vid bostadsmässan inte gör Vanhanen jävig, kan man fråga sig om det över huvudtaget är möjligt att en minister kan anses jävig på grund av tidigare uttalanden. Vanhanens aktiva roll begränsar sig inte heller till talet vid bostadsmässan, men han kunde knappast för justitiekans redogöra för hur vissa centerministrar före Helsingfors förslag från den 21 juni ifjol hade lovat stöda en inkorporering.

Vanhanen betonade själv in i det sista att Sibbofrågan är en "rent juridisk" fråga, där varje minister själv avgör hur han röstar. Uttalandet torde i första hand ha varit ämnat att bortföklara Centerns splittring i frågan, men det stämmer dåligt överens med de samlingspartistiska ministrarnas gemensamma linje. Å andra sidan var Sibbofrågan inte bara juridisk. Statsrådet hade haft rätt att pröva förslaget, även i fall att det hade funnits juridiska förutsättningar för förslaget. Nu förlitade sig de ministrar som röstade för förslaget på tjänstemanaberedningen, men denna beredning gav inga klara eller trovärdiga motiveringar till varför de juridiska villkoren skulle vara uppfyllda. Då den föredragande ministern med stöd av juridisk expertis hävdade att juridiska förutsättningar inte fanns, måste väl ministrarnas domarroll aktualiseras.

Det torde vara högst sannolikt att Högsta förvaltningsdomstolen finner Vanhanen jävig och på denna grund ogiltigförklarar statsrådets gränsbeslut, ifall beslutet inte i övrigt betraktas som lagstridigt. Detta skulle naturligtvis inte vara en slutgiltig seger för Sibbo, men besvär över Vanhanens deltagande i statsrådets behandling av Pekka Myllyniemis förslag till ny kommunindelning kommer säkert att lämnas in till HFD. Jag skall i ett senare blogginlägg lyfta fram flera fakta och synpunkter som talar för Vanhanens jäv.

Kalima fortsätter hota. Den 10 juli 2007

Liksom jag noterade i gårdagens blogginlägg "Regeringsrådets motiveringar. Den 9 juli 2007" beslöt Helsingfors stadsstyrelse att inte besvära sig över inrikesministeriets beslut (pdf) att förkasta Helsingfors försag från den 21 juni 2006. Alla Helsingforspolitiker är dock inte nöjda över beslutet. En som inför stadsstyrelsemötet lät förstå att han inte är nöjd med inrikesministeriets beslut att förkasta Helsingfors förslag på ett 5000 ha stort område till förmån för Pekka Myllyniemis förslag på ett 3000 ha stort område är den socialdemokratiska fullmäktigegruppens ordförande, professorn i finansrätt Kai Kalima. I gårdagens nummer av Helsingin Sanomat publicerades Kalimas insändare med rubriken "Sipoo-ratkaisu ei tee oikeutta Helsingille".

Kalimas insändare innehåller hot, felaktig information och direkta lögner. Till hot har Kalima tagit förut. Speciellt fick han uppmärksamhet då han vid Helsingfors stadsfullmäktigemöte den 29 november benämnde Sibbo "korvkiosk" (nakkikioski). Senast Klima hotade med att införliva hela Sibbo med Helsingfors var i Dipoli den 19 juni. (Se "Kalima tar igen till hot. Den 20 juni 2007".)

Kalima inleder sin insändarartikel med att konstatera att "Helsingin kaupunki eli helsinkiläiset veronmaksajat omistavat Sipoossa 1708 hehtaaria maata ja 1973 hehtaaria vesialueita, yhteensä peräti 3681 hehtaaria." Här torde vi ha informationen som Vapaavuori kom ihåg då han på sin blogg den 12 juni skrev att "Helsinki muuten omistaa muistaakseni maita Sipoossa noin 3700 hehtaaria." Kalima fortsätter med att hävda att "Sipoon kunnan päättäjät ovat ennen muuta kielipoliittisista syistä estäneet Helsingin omistamien maiden käytön asuntorakentamisen ja elinkeinotoiminnan tarpeisiin." Lika väl hävdar han att "jo ennen rajansiirtohanketta Sipoo ryhtyi muodollisella hinnalla pakkolunastamaan Helsingin Sipoossa omistamia maita."

Liksom vid sitt anförande vid stadsfullmäktigemötet den 28 februari hävdar Kalima i insändaren att Myllyniemis förslag är ett stympat verk (torso). Denna gång säger han att "Rajansiirtopäätös on helsinkiläisille veronmaksajille paitsi epäoikeudenmukainen myös alueellisesti torso." Påståendet förtjänar uppmärksamhet. I sitt anförande i februari uttryckte Kalima missnöje över att Granö inte ingick i utredningsmannens förslag genom att säga att "meillä on siellä noin 130 ha Granössä, jota emme pääse käyttämään sen takia, että Granö ei tule tässä mukaan." Det finns mycket som tyder på att den föregående kommunministern åt Helsingfors hade lovat ett område som inkluderade Granö. Hur Kalima vill använda Granö har han inte sagt ut direkt, men i Helsingfors stadsstyrelses utlåtande över utkastet til generalplan för Sibbo heter det att "Granön alue, joka nyt ei sisälly kunnan yleiskaavaluonnoksen aluerajaukseen olisi voitu merkitä taajamatoimintojen käyttöön." Det är i sig anmärkningsvärt att Granö omnämns, då utkastet till generalplan inte inkluderar skärgården. Formuleringen ovan härstammar från stadsplaneringskontorets utlåtande från den 27 mars. I fastighetskontorets utlåtande från den 22 mars heter det igen om Granö att "Saaren kehittämisessä on monia muitakin mahdollisuuksia kuin maakuntakaavassa määritelty pelkkä virkistyskäyttö." Lika väl skriver Kalima, som är viceordförande i fastighetsnämnden, i sin insändare följande:

Sipoon saarista Helsingin kaupunki omistaa Itä-Helsingin edustalla sijaitsevan Eestiluodon (43 hehtaaria), kaupunkilaisten hyvin tunteman Kaunissaaren (43 ha), pääosan Granöstä (136 ha) ja Husön (72 ha). Hallituksen päätöksen mukaan ne jäivät nyt Sipoon puolelle.

Näiden saarten käyttämisestä Helsinki ei niiden omistajana voi jatkossakaan vapaasti päättää, vaikka niiden virkistyskäyttötarpeet ovat merkittävät.

I själva verket ingår Husö, som har vägförbindelse, och hela Husö by i Myllyniemis förslag, som statdsrådet godkände för knapt två veckor sedan. Estlotan ingick visserligen i lantmäteriverkets tolkning av Helsingfors förslag, men fanns inte entydigt med i det ursprungliga förslaget. Åtminstone rymdes Estlotan inte på Helsingfors karta med de föreslagna gränserna. Fagerö ingick definitivt inte i Helsingfors eget förslag. Om Helsingfors verkligen önskar använda sin mark på Granö som reaktionsområde, bör det inte ha någon betydelse för Helsingfors att ön hör till Sibbo. Kalima döljer dåligt sitt missnöje över att Helsingfors inte fritt kan planera Granö för annat än rekreation. Jag citerar ur insändaren:

Alueellisesti torso valtioneuvoston rajansiirtopäätös on ennen kaikkea näiden saarten osalta. Merellisiä virkistystarpeita ei tällä ratkaisulla kyetty turvaamaan. Helsingin kaupunginvaltuusto teki 21.6. 2006 oman ehdotuksen noin 5000 hehtaarin siirtämisestä Helsinkiin. Alue olisi käsittänyt myös nuo saaret ja merkittäviä alueita muun muassa Östersundomissa.

Ovanciterade stycke är till innehållet rent nonsens, men den verkliga godbiten kommer på de sista raderna i Kalimas insändare:

Ministerien jääväysteatteria hämmästellen on saatu seurata niitä kannanottoja, joissa Sipoon kunnan johto kertoo jatkavansa taistelua rajansiirtoa vastaan.

On poliittista lukutaidottomuutta pyrkiä jatkamaan omaksutulla linjalla, jossa Helsingin kanssa ei edelleenkään neuvotella. Tällöin ainoaksi ratkaisuksi jää uuden kuntakokonaisuuden luominen, kun Helsinki, Sipoo ja Vantaa yhdistetään.

Alueellisesti tämä turvaisi Suomen ainoan metropolin kehittymisen seuraavien neljän vuosikymmenen ajan. Vantaan ja Helsingin osalta ratkaisun perustana olisi vapaaehtoinen kuntaliitos.

För övrigt rekommenderas Mauri Pekkarinens motiveringar (pdf) till förslaget att inte godkänna gränsjusteringen.