En av svårigheten som hör till filosofens roll är att bedöma gränsen för den egna kompetensen. Juridik hör definitivt inte till mitt kompetensområde, men lika väl förväntas en lärare i filosofi ha åtminstone grändläggande insikter i rättsfilosofiska frågor. Då ledarskribenter, politiker och andra lekmän tagit del i den juridiska diskussionen kring fallet Sibbo, tänker även jag ta mig friheten att filosofera kring den redan uttjatade frågan om ministrarnas jäv.
En faktor som ökade förvirringen kring ministrarnas jäv i Sibbofrågan är att Jaakko Jonkka tog över efter Paavo Nikula som justitiekansler. I offentligheten har det hävdats att Jonkka haft en något annan uppfattning i jävarfrågan än Nikula. Om det stämmer och om det i så fall har någon juridisk betydelse kan jag inte bedöma, men skilnaden i uppfattning är knappast stor. Se FNB:s notis "Nikula ei antanut kirjallista tulkintaa jääviydestä" från den 29 juni. Mot slutet av senaste år varnade Nikula ministrarna från att ta ställning i Sibbofrågan och påminde om ministrarnas domarroll. Jonkka har i sin tur påpekat att ministrarna i de flesta fall inte kan betraktas som jäviga bara för att de har tagit ställning i en fråga. Så är det naturligtvis, men det betyder inte att vissa ministrar inte kan ha gjort sig jäviga genom sina uttalanden i Sibbofrågan, som oförnekligen även är en juridisk fråga där domarrollen aktualiseras. Där till har Jonkka på enskilda ministrars begäran svarat dem att det inte finns juridiska grunder för honom att ingripa ifall de tar del i statsrådets beslutet i Sibbofrågan. I verkligheten hör det till ministrarna ansvar att själva bedöma sitt eventuella jäv, fastän justitiekanslern kan ställa upp med råd. Å andra sidan måste det även finnas hållbara grunder för att en minister skall kunna jäva sig. För Mauri Pekkarinens del fanns det kanske inte sådana grunder. För Matti Vanhanens del var situationen en helt annan.
Inför valet drog Vanhanen fördel av att med hänvisning till Nikulas uttalande om ministrarnas domarroll inte behöva ta ställning i Sbbofrågan. Lika väl måste jävsfrågan för Vanhanens del ha varit högst olustig. Vanhanen torde ha försökt hitta naturliga förhinder för att inte behöva ta del i beslutet. Samtidigt pressades Vanhanen märkligt nog av Rakel Hiltunen att inte jäva sig. Efter att justitiekanslern meddelat att det inte fanns juridiska grunder att ingripa beslöt Vanhanen att inte jäva sig. Vanhanen hade dock haft all orsak att jäva sig.
I artikeln "Vanhanen ei halua vaarantaa Sipoo-päätöstä" i Helsingin sanomat den 14 juni medgav Vanhanen att han har haft aktiv roll. Jag citerar ur artikeln:
Vanhanen korosti kannattavansa vahvasti sitä, että osa Sipoosta liitetään Helsinkiin.
Väitteisiin poliittisen vastuun pakoilusta hän vastasi, että "siitä ei voi olla kyse". Hän huomautti, että hän on muun muassa asuntomessuilla pitämässään puheessa luonnehtinut yksityiskohtaisesti, miten rajansiirto pitäisi toteuttaa. Näin hän katsoo olleensa aktiivinen prosessin vauhdittaja.
Det torde vara uppenbart att Pekka Myllyniemi så väl direkt som via dokumentet som han fått från Helsingfors stadskontor har tagit hänsyn till Vanhanens detaljerade direktiv. Om Vanhanens ställningstaganden vid bostadsmässan inte gör Vanhanen jävig, kan man fråga sig om det över huvudtaget är möjligt att en minister kan anses jävig på grund av tidigare uttalanden. Vanhanens aktiva roll begränsar sig inte heller till talet vid bostadsmässan, men han kunde knappast för justitiekans redogöra för hur vissa centerministrar före Helsingfors förslag från den 21 juni ifjol hade lovat stöda en inkorporering.
Vanhanen betonade själv in i det sista att Sibbofrågan är en "rent juridisk" fråga, där varje minister själv avgör hur han röstar. Uttalandet torde i första hand ha varit ämnat att bortföklara Centerns splittring i frågan, men det stämmer dåligt överens med de samlingspartistiska ministrarnas gemensamma linje. Å andra sidan var Sibbofrågan inte bara juridisk. Statsrådet hade haft rätt att pröva förslaget, även i fall att det hade funnits juridiska förutsättningar för förslaget. Nu förlitade sig de ministrar som röstade för förslaget på tjänstemanaberedningen, men denna beredning gav inga klara eller trovärdiga motiveringar till varför de juridiska villkoren skulle vara uppfyllda. Då den föredragande ministern med stöd av juridisk expertis hävdade att juridiska förutsättningar inte fanns, måste väl ministrarnas domarroll aktualiseras.
Det torde vara högst sannolikt att Högsta förvaltningsdomstolen finner Vanhanen jävig och på denna grund ogiltigförklarar statsrådets gränsbeslut, ifall beslutet inte i övrigt betraktas som lagstridigt. Detta skulle naturligtvis inte vara en slutgiltig seger för Sibbo, men besvär över Vanhanens deltagande i statsrådets behandling av Pekka Myllyniemis förslag till ny kommunindelning kommer säkert att lämnas in till HFD. Jag skall i ett senare blogginlägg lyfta fram flera fakta och synpunkter som talar för Vanhanens jäv.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar