En partisk kommunindelningsutredare. Den 22 juli 2007

Då Hannes Manninen i spetember presenterade sitt förslag till utredningsman fick förslaget omedelbart kritik från Sibbos sida. Kommunstyrelsen i Sibbo behandlade den 25 september förslaget att utnämna Pekka Myllyniemi till kommunindelningsutredare och gav ett utlåtande (lausunto) där man dels kritiserade förslaget att förorda en kommunindelningsutredare i sig, dels kritiserade valet av Myllyniemi, emedan "den föreslagna utredaren är bl.a. medlem i styrelsen för Nylands förbund och har på förhand tagit ställning till markanvändningen i områdena." Myllyniemi försvarade själv sin opartiskhet med att hävda att han inte i offentligheten tagit ställning i frågor som berör Sibbo. Till saken hör att Nylands förbund i augusti inofficiellt hade tagit ställning för en inkorporering. (Se Östra Nylands förbund. Den 30 januari 2007.)

I mitt blogginlägg "Utredningsmannens tidigare ställningstaganden. Den 20 oktober 2006" visade jag att Myllyniemis ställningstagande till markanvändningen i Västersundom och Östersundom de facto finns protokollfört från ett landskapsfullmäktigemötet den 14 december 2004. Blogginlägget bifogades som en utredning till det besvär angående av utnämningen av kommunindelningsutredare som Sibbo lämnade in den 29 november. Därmed ingick blogginlägget även som en bilaga till Sibbos utlåtande om Myllyniemis framställan om gränsändring från den 5 mars. (Det aktuella ställningstagandet behandlar jag mera omfattande i inlägget "Alternativa planer för Västersundom. Den 30 december 2006".) Högsta förvaltningsdomstolen beslöt emellertid den 12 december att inte undersöka Sibbo kommuns besvär gällande beslutet om att låta göra en utredning och tillsätta Myllyniemi som kommunindelningsutredare. HFD motiverade kort sitt beslut med att inrikesministeriets beslutet om en utredning och ett tillsättande av kommunindelningsutredare inte är ett sådant beslut som det går att besvära sig över. HFD har alltså inte tagit ställning till huruvida Myllyniemi är jävig. Däremot har justitiekansler Jaakko Jonkka faktiskt den 15 juni i ett svar på ett klagomål mot utnämningen av Myllyniemi konstaterat att det inte kommer fram något i klagomålen, som skulle motivera att han ingriper i inrikesministeriets beredning av ärendet. Yle publicerade den 15 rentav en notis med rubriken "Sipoon rajakiistaa valmistellut Myllyniemi ei ollut esteellinen". Jonkka försvarade faktiskt utnämningen av Myllyniemi och konstaterade att Myllyniemi är en erfaren kommunindelningsutredare, men frågan om Myllyniemis jäv torde inte härmed vara avgjord.

Efter att inrikesministeriet i ett beslut från den 28 juni konstaterat att Helsingfors förslag från den 21 juni ifjol inte uppfyller ett enda av de allmänna villkoren som omnämns i 3 § i kommunindelningslagen förefaller det högst anmärkningsvärt att inrikesministeriet via Myllyniemis utredning lade fram ett eget förslag. Inrikesmisteriet borde ha tagit beslutet att förkasta Helsingfors förslag för länge sedan, så att man från Helsingfors sida kunde ha lagt fram ett nytt förslag. Enligt kommunindelningslagen kunde förutom Helsingfors stadsfullmäktige t.ex. Kai Kalima i eget namn ha lagt fram ett förslag där Granö ingick, men som i övrigt var mindre än Helsingfors ursprungliga helt orealistiska förslag. Kanske hoppades man att kommunfullmäktige i Sibbo under hotet av Helsingfors obehandlade förslag skulle lägga fram ett dylikt motförslag, varmed villkoren i 5 § automatiskt hade uppfyllts. Hade Myllyniemi varit invånare i Helsingfors kunde i teorin även han i eget namn ha lagt fram ett förslag. Då hade frågan om jäv på inget sätt varit relevant. Nu var Myllyniemis uppgift inte bara att komma med ett förslag med motiveringar. Myllyniemis uppgift var bl.a. även att utreda de lagliga förutsättningarna för ett eventuellt förslag. Därmed är Myllyniemis utredning och rapport så som jag ser det en essentiell del av inrikesministeriets beredning. I själva verket bygger inrikesministeriets motivering till statsrådets gränsbeslut helt på Myllyniemis rapport.

Eftersom Myllyniemi av inrikesministeriet utnämndes till kommunindelningsutredare, torde reglerna om jäv för tjänsteman kunna tillämpas på honom. Åtminstone enligt kutym förväntas en tjänsteman som deltar i en beredning inte på förhand ha tagit ställning till ett ärende. Då Myllyniemi i sin rapport som en dellösning på det påstådda problemet med de admninistrativa gränserna mellan Helsingfors och Sibbo föreslår en sammanslagning av Nylands och Östra Nylands förbund är det enligt mig uppenbart att Myllyniemi på förhand gjort stälningstaganden som äventyrar förtroendet för hans opartiskhet. I blogginlägget "Bevismaterial. Den 5 december 2006" visade jag att Myllyniemis tidigare ställningstagande för en sammanslagning av landskapsförbunden finns dokumenterat i landskapsstyrelsens utlåtande till inrikesministeriet. Utlåtandet citerades även i Yles radionyhter den 7 december. Att Myllyniemi själv åtminstone senare noterat riskerna för jäv framgår av att han jävade sig då landskapsstyrelsen för Nylands förbund den 22 januari behandlade ett initiativ till sammanslagning av de nyländska landskapsförbunden.

Viktigare än tidigare ställningstagande finner jag dock att Mylyniemi som socialdemokratisk representant för Lojo i landskapsstyrelsen för Nylands förbund varit bunden att främja Helsingfors intressen och att Myllyniemis roll som springpojke för Helsingfors finns domumenterat. (Se Springpojken. Den 16 december 2006, Sipoo sulle, rautatie mulle. Den 22 januari 2007.) Ur innehållet i Myllyniemis rapport framgår även med pinsam tydlighet att Myllyniemi tolkat sin utredning som ett beställningsarbete. Myllyniemi har okritiskt infogad text som han levererats i sin rapport, utan att inse vilka följderna är för utredningens trovärdighet.

Kalima ville inte ställa upp på intervju. Den 21 juli 2007

På min blogg har jag kritiserat Hufvudstadsbladets något passiva bevakning av Sibbofrågan, men det är inte alltid mediernas fel när viktiga frågor inte blir ställda. Av inläggen "Sibbo: Svårt att hänga med i debatten" och "Kalima vill inte" på Hufvudstadsbladets Helsingforsblogg Parkvakten framgår att Hbl ville intervjua Kai Kalima, men att Kalima inte ställde upp. Kalima utmärkte sig senast med en besynnerlig insändare i Helsingin Sanomat den 9 juli. (Se Kalima fortsätter hota. Den 10 juli 2007.)

Christel Liljeström har ikväll publicerat ett blogginlägg med rubriken "Fråga om sannolikhet" ("Todennäköisyyden arviointi"), där hon begrundar ett dilemma med Sibbo kommuns besvär till Högsta förvaltningsdomstolen. Enligt de experter som kommunen anlitat är tröskeln för HFD lägre att godkänna ett besvär som hänvisar till fel i tillvägagångssättet och som kräver att ett beslut upphävs för att remitteras till ny beredning än att godkänna ett besvär där det krävs att ett beslut som helhet skall upphävas och avslås till alla delar. Liljeström önskar dock i första hand kräva att beslutet förkastas i sin helhet. Jag vet inte vilken tyngd besvär som inlämnas av privata personer har i förhållande till ett besvär som lämnas in av Sibbo kommun, men även den ovannämnda problematiken tycker jag att visar att det behövs kompletarande besvär av privatpersoner, så väl besvär där man i första hand tar fasta på fel i tillvägagångssättet som besvär där man primärt kräver att beslutet upphävs för att det strider mot lagen.

Partiska kommunministrar. Den 20 juli 2007

Inrikesministeriets beredning av statsrådets gränsbeslut har ytterligare ökat misstänksamheten mot inrikesministeriets kommunavdelning. Det är för mig helt uppenbart att inrikesministeriet i sin beredning har förtigit bristerna i Pekka Myllyniemis rapport. Så väl den nuvarande som den föregående kommunministern torde ha gett sitt stöd för det sätt som beredningen har skötts på. Frågan är vilka andra andra personer på ministeriet som är medskyldiga till att inrikesministeriet har skyddat så väl Helsingfors ursprungliga förslag som Myllyniemis förslag från kritisk granskning. Samtidigt som man har förtigit bristerna i så väl Helsingfors som i Myllyniemis förslag har anställda vid kommunavdelningen även bidragit till att Myllyniemis utredning blev en flopp. Myllyniniemis rapport innehåller inte bara plagierad och klumpigt infogad lånad text. I den mån Myllyniemi kommer med egna argument som inte direkt är lånade från Helsingfors dokument refererar Myllyniemi till Toivo Pihlajaniemis bok Kuntajakolaki selityksin, fastän Pihlajaniemi redan före Myllyniemi utnämndes till utredningsman i offentligheten hade hävdat att Helsingfors annekteringsplaner stred mot lagen. Yle publicerade den 18 augusti följande notis:

Helsingfors planer på att ta över sydvästra Sibbo strider mot lagen, anser Toivo Pihlajaniemi, som är landets ledande juridiska expert på området.
Pihlajaniemi ansvarade för beredningen av kommuninedlningslagen - enligt den krävs särskilt vägande skäl för att ändra på kommunindelningen om någondera kommunen motsätter sig en ändring.
Några sådana skäl föreligger inte i Sibbofrågan, som enligt Pihlajaniemi är helt annorlunda än de fall där särskilt vägande skäl tidigare har konstaterats.
Annekteringen, som nu är på utlåtelserunda, avgörs slutligen av statsrådet.

Antingen är man på kommunavdelningen medskyldiga till myglet eller så har man medvetet sett till att bristerna i Myllyniemis utredning avslöjas, utan att själv behöva påtala bristerna och komma i onåd med kommunministern. Irikesministeriets motiveringar eller promemoria (muistio) är skriven som om syftet var att uppmärksamma faktumet att Myllyniemis rapport till centrala delar är ett plagiat. (Se i Inrikesministeriet förtiger bristerna i Myllyniemis rapport. Den 8 juni 2007 och Regeringsrådets motiveringar. Den 9 juli 2007.) För att försöka få lite inblick i kommunavdelningens agerande har jag tittat på metadata i dokumenten som inrikesministeriet publicerade i samband med statsrådets gränsbeslut. Jag har inte hittat någonting sensationellt, men mindre märkligheter har jag observerat. Kanske handlar det om ironi.

Pdf-filen med den finska versionen av regeringsrådet Arto Sulonens prememorian (utan karta) är skapad (eller printad) den 26 juli 10:30 från ett Word-dokument. Pdf-filen med prememorian på svenska är skapad ett par minuter senare på samma sätt. Word dokumentens författare är enligt metainformationen HARLAIRI alias Airi Harlin. Herlin har åtminstone tidigare varit inspektör och föredragningsassistent i lagstiftningsfrågor, så någon helt vanlig avdelningssekreterare, translator eller maskinskriverska lär det inte ha varit som skrivit ner Sulonens motiveringar. För övrigt har Harlin även varit medlem i kommunutvecklingsteamet, som leddes av Toivo Pihlajaniemi. Båda Word-dokumenten är skapade ur en mall på den lokala adressen N:\Mallit\Lainlaatija\Muistio2000.dot. Det märkliga är att Word-dokumenten som metadata har titeln "KUNTAJAON MUUTOS SIUNTION JA VIHDIN KUNTIEN VÄLILLÄ". Vad detta skall betyda vet jag inte. Antagligen betyder det ingenting, men lite komiskt är det.

Jag är övertygad om att inrikesministeriets beredning av gränsbeslutet hade sett helt annorlunda ut utan de två partiska ministrarna Hannes Manninen och Mari Kiviniemi. Högsta förvaltningsdomstolen bör inse att den spektakulära utnämningen av Kiviniemi till Manninens efterträdare starkt äventyrar förtroendet för opartiskheten i inrikesministeriets beredning. I vilken mån detta har juridisk relevans är en fråga som jag inte kan besvara, men sättet på vilket inrikesministeriet beredde Sibbofrågan antyder att så väl Kiviniemi som Manninen på något sätt har haft inflytande över beredningen.

Kiviniemis jäv torde vara uppenbart, men det kan vara svårt att bevisa att hon tagit del i beredningen. Manninens jäv är inte lika påtagligt, men däremot torde det vara klart att han deltagit i beredningen, då det var han som utnämnde kommunindelningsutredaren och tog emot den färdiga utredningen. Det bör noteras att justitiekansler Jaakko Jonkka enligt sitt svar på ett klagomål inte funnit Manninen jävig, så här torde det finnas en liten bevisbörda. Eftersom Manninen inter tog del i avgörandet av Sibbofrågan, så torde inte heller reglerna om domares jäv kunna tillämpas på honom. Manninen är att betraktas som en jävig tjänsteman, men kraven på opartiskhet torde vara lägre på en minister, som ju förväntas ta ställning i politiska frågor. Att Manninen under pågående utredning försvarade Helsingfors annekteringsplaner (se Ställningstaganden under pågående utredning. Den 2 oktober 2006) tär ytterligare på utredningens trovärdighet, men är kanske inte ett tillräckligt bevis på Manninens partiskhet. Ett problem är att medierna i mycket ringa grad har undersökt och uppmärksammat Manninens motiv att stöda Helsingfors annekteringsplaner. Kanske kan det kan vara skäl att i en anmärkning till HFD påpeka att Ilta-Sanomats chefredaktör Antti-Pekka Pietilä fick sparken en vecka efter att han i en ledarartikel föreslog att Manninens motv bör utredas. (Se En utredning som inte blev av. Den 13 januari 2007.)

Då Centerns partiordförande Matti Vanhanen för ett drygt år sedan meddelade att Centergruppen stöder Helsingfors förslag gav han skäl att misstro Manninens opartiskhet, men i sig är det knappast tillräckligt för att HFD skall finna Manninen jävig. Viktigare är det att han i offentligheten själv ställde sig bakom Helsingfors förslag på ett 5000 ha stort område. Ännu viktigare än Manninens ställningstaganden finner jag dock den stora mängden uppgifter som antyder att Manninen hade gjort en överenskommelse med ledningen för Helsingfors stad om att stöda en inkorporering av sydvästra Sibbo. Det är en synnerligen allmän uppfattning att man mellan statsmakten och Helsingfors hade kommit överens om en inkorporering. Detta i sig borde vara en omständighet som betyder att det finns observerbara särskilda skäl som äventyrar tilltron till Manninens opartiskhet. Att en dylik överenskommelse dessutom betydde synnerlig nytta för Manninen är det lätt att se då man observerar att överenskommelsen sannolikt räddade kommun- och servicestrukturreformen, som Manninen ansvarade för. (Se Synnerlig nytta för Vanhanen. Den 18 juli 2007, Ärade fru fullmäktigeordförande. Den 27 mars 2007 och Rakel Hiltunen. Den 2 aprikl 2007.)

Brännbart stoff. Den 19 juli 2007

Då jag igår gick igenom gamla blogginlägg noterade jag att Hufvudstadsbladet redan den 11 augusti hade en artikel om förhören av Cristel Liljeström och Markku Luoma den 9 augusti. Den 11 augusti hade mitt eget blogginlägg rubriken "Utpressning", men jag omnämnde Helsingfors utpressningsförsök i en enda sats. Artikeln i Hbl med rubriken "Sibbos ledning grillades" fanns på en undanskymdplats i tidningen och utpressningsförsöken är bara en bisak, som antyds indirekt. Jag citerar ur artikeln:

Vid den andra lunchen hade Pajunen och Vapaavuori med sig två kartor, den ena ungefär som dagens krav, den andra med ett hälften så stort område. Villkoren för det senare var att Sibbo frivilligt skulle ge ifrån sig området, att Helsingfors skulle sälja sina övriga markområden till Sibbo och att man inte skulle ställa krav på att Sibbo lämnar Östnylands förbund.

Hbl:s artikel torde basera sig på en muntlig återgivning av förhöret, för diskussionsprotokollet fanns först den 31 augusti. Hbl hade dock kommit över information som borde ha varit brännbart stoff. Ändå kom de stora rubrikerna först när protokollet hade läckt till Helsingin Sanomat. Den 15 september kunde man på löpsedlarna och paradsidan i Helsingin Sanomat läsa att "Helsingin johto yritti uhkailla Sipoota rajansiirtoon". Helsingin Sanomat drog på basen av förhörsprotokollet slutsatsen att "Sondeeraukseen perustuvaan valmisteluun näyttävät kuuluneen pakonomainen salailu ja kiristystä muistuttava uhkailu." Själv drog jag på min blogg i detta skede dock helt felaktiga slutsatser.

Förhörsprotokollet hade kanske något tidigare läckt till Hbl. Den 14 augusti ingick i Hufvudstadsbladet en ledare med rubriken "Politiskt drama i Sibbo" där det konstateras att det är Vapaavuori som är skyldig till att förhandlingarna fördes i hemlighet, ifall det inte var regeringens krav. Ledaren handlade huvudsakligen om den interna förtroendekrisen i Sibbo. Några utpressningsförsök omnämns däremot inte. Ur ledarartikeln framgick det att Hbl kommit över det 64 sidor lång förhörsprotokollet. I samma tidning ingick en liten notis med rubriken "'De ville ha hemliga samtal'". Notisen innehöll "plock ur förhören med Luoma och Liljeström". Här heter det även att "Protokollet postas till fullmäktigeledamöterna i dag." Speciellt sekretessbelagt var protokollet tydligen inte. Möjligen har protokollet läckt ut via någon kommunstyrelsemedlem. Jag har föreställt mig att diskussionsprotokollet är högst känsligt med tanke på att det här återges information ur konfidentiella samtal. Istället för att försöka bevara ett förtroendefullt förhållanmde till Helsingfors föredetta stadsstyrelseordförande, kunde man kanske lika bra ha satt dit honom med hjälp av förhörsprotokollet. Jag återger här i min tur (mindre brännbara) plock ur plocket:

"De (Pajunen och Vapaavuori) accepterade inte något markanvändningsavtal. De sade uppriktigt att det här för deras del handlar om skattebasen och att de måste bredda sitt inkomstunderlag eftersom de bär ett stort ansvar för de svagare delarna av metropolområdet. Skattebasen måste stärkas för att trygga service­produktionen."

På samma sida ingick en annan liten notis med rubriken "Jan Vapaavuori: 'Vi sonderade'". Jag återger även plock ur denna notis:

Han [Vapaavuori] säger att hemlighetsmakeriet berodde på ärendets natur och på att kontakterna till Sibbo var informella och att man därför hade friare händer att diskutera.

- Då vi fick klara besked från Sibbo om att de inte var intresserade av att fortsätta diskussionerna om våra förslag gick vi vår egen väg och lämnade in en ansökan om gränsjusteringar, säger Vapaavuori.

I själva verket torde man från Sibbos sida visst ha visat intresse att fortsätta diskussionerna, men av förekommen anledning gick Helsingfors ändå sin "egen väg". Varför Helsingfors valde att komma med sitt eget synnerligen dåligt förberedda förslag utan att diskutera med Sibbo framgår inte direkt ur diskussionsprotokollet, men på basen av protokollet är det möjligt att dra slutsatser.


Orsaken till att förhörsprotokollet postades till fullmäktigemedlemmarna var att man i Sibbo skulle rösta om förtroende för kommundirektör Markku Luoma och kommunstyrelseordförande Christel Liljeström. Skälet till förhöret med Luoma och Liljeström var en misstro mot kommundirektörens och styrelseordförandens sätt att sköta förhandlingar med Helsingfors utan att informera alla förtroendevalda. Avslöjandena om utpressningsförsök kom endast på köpet. Ur förhörsprotokollet kan man dra slutsatsen att Liljeströms av Vapaavuori tvingades att hålla Helsingfors hot på 5000 hektar och anbud på 3000 hektar konfidentiellt för att det senare alternativet skulle kunna komma på fråga. Ur detta perspektiv handlade Sibbos ledning helt rationellt.

Diskussionsprotokollet har skrivits ner av en framstående stenograf, som är anställd vid FNB. Med tanke på syftet bakom förhören och förhörsprotokollet utgör protokollet en högst pålitlig informationskälla. Jag undrar om inte utrdrag ur detta protokoll borde bifogas till anmärkningar till HFD angående statsrådets gränsbeslut.
Efter att ha kollat vad Hufvudstadsbladet skrivit om förhören av Luoma och Liljeström inser jag att det inte bör vara någon hemlighet att Vapaavuori från Helsingfors eller Samlingspartiets sida erbjöd Sibbo ett alternaiv på 3000 hektar och att Sibbo på köpet skulle få köpa Helsingfors mark i Nickby och stanna kvar i Östra Nylands förbund, såvida Sibbo frivilligt gick med på alternativet på 3000 ha. Med facit på hand är det lätt att konstatera att alternativet på ett 5000 ha stort område - oberoende av vad Soininvaara, Lehtipuu och Juurikkala kanske föreställde sig - inte var ämnat som annat än ett hot. Miljöministeriet har senare beviljat Sibbo rätt att inlösa marken i Nickby och inrikesministeriet har konstaterat att Helsingfors förslag på ett 5000 ha stort område inte uppfyller ett enda av de fyra alternativa allmänna förutsättningarna för en ändring i kommunindelningen. Av ovannämnda diskussionsprotokoll och av nyhetsförmdlingen i Hbl och HS den 21 juni ifjol framgår det tydligt att från statsmaktens sida åtminsone Hannes Manninen ställde upp för att ge hotet på 5000 ha trovärdighet. Detta riskfyllda spel skulle den dåvarande kommunministern aldrig ha ställt upp på om han inte lovat ge Helsingfors sydvästra Sibbo i förhandlingarna om kommun- och servicestrukturreformen (KSSR).

Från Helsingfors sida har man flera gånger framhållit att "Sibbofrågan" hänger samman med KSSR-processen. Därför är det anmärkningsvärt att Manninen förnekat ett samband. Att Manninen redan i början av år 2006 informerades om Helsinmgfors planer eller önskemål medgav stadsdirektör Jussi Pajunen även i artikeln "Hallitus hyväksyi Sipoon rajasiirron", som Helsingin Sanomat publicerade på tidningens webbplats den 28 juni. Samtidigt lyftes Sdp:s huvudförhandlare i KSSR Rakel Hiltunen fram. Jag citerar ur artikeln:

Pajunen valotti myös taustoja Sipoo-hankkeesta, jossa Helsingin puolella olivat aktiivisia kaupunginhallituksen silloinen puheenjohtaja Jan Vapaavuori(kok) ja valtuuston puheenjohtaja Rakel Hiltunen (sd).

Pajusen mukaan ajatus Lounais-Sipoon liittämisestä Helsinkiin ei tullut edelliselle hallitukselle todellakaan yllätyksenä. Kuntaministeri Hannes Mannisen (kesk) kanssa asiasta oli puhuttu viimeistään vuoden 2006 alkukuukausina.

Christel Liljeström har igår kväll på sin blogg kommenterat beredningen av Sibbo kommuns besvär över statsrådets beslut i annekteringsfrågan. Liljeström berättar att den juridiska expertis som kommunen har anlitat har olika upfattningar om Matti Vanhanens jäv. Själv drar jag slutsatsen att det är ytterst viktigt att kommunens besvär kompleteras med besvär av privatpersoner, så att alla relevanta fakta och synpunkter kommer med.

För övrigt rekommenderas signaturen Jyrkiks text "Uusi, uljas Suur-Suomi", som publicerades på Kauppalehtis webbplats den 17 juli.

Synnerlig nytta för Vanhanen. Den 18 juli 2007

Yle Östnyland har idag publicerat en notis med rubriken "Ännu få besvär mot Sibbo-annekteringen". Enligt Yle har Högsta förvaltningsdomstolen har hittills tagit emot fyra besvärsskrifter mot statsrådets gränsbeslut. Yle hänvisar även till föreningen För Sibbos hemsida för informatione om hur man kan besvära sig. Det viktigaste är inte att det lämnas in så många besvär som möjligt, utan att så många relevanta fakta och synpunkter som möjligt kommer fram i besvären. Själv har jag övervägt att inte lämna in ett besvär och istället hoppas att andra använder sig av min blogg som underlag för besvär. Man kan låna argument, citera min blogg eller bifoga blogginlägg. En del av mina blogginlägg från ifjol har även under rubriken "Sibbo(över)fallet – urval ur bloggdagboken" (pdf) publicerats i tidskriften Skärgård Nr 4/2006. Det kan vara en god idé att referera till denna tidskrift.

Eftersom jag har skrivit flera hundra blogginlägg om fallet Sibbo, skall jag i några inlägg göra vissa sammanfattningar och redogöra för vilka blogginlägg som jag finner relevanta i olika sammanhang. Jag kommer att börja med att redogöra för inlägg som som kan ha betydelse med tanke på misstankar om jäv och partiskhet. Själv har jag inte hittat några lagparagrafer som direkt skulle förbjuda tjänstemän eller ens domare att i förväg uttrycka sin åsikt i en fråga. Som jag ser det är det därför av betydelse att påvisa att tidigare ställningstaganden i det aktuella fallet på det sätt som syftas på i den 7. punkten i första momentet i 28 § i förvaltningslagen faktiskt äventyrar tilltron till opartiskheten gällande vissa personer som deltagit i avgörandet och beredningen. Då ministrar svär domareden och ministrarna i Sibbofrågan, enligt Paavo Nikulas och Matti Vanhanens egna ord, fungerade som domare kan det även vara relevant att hänvisa till rättegångsbalken där det i 7 § i kapitel 12 talas om jäv på grund av misstankar om att en domaren har en förhandsinställning.

Vad beträffar Matti Vanhanens ställningstaganden i Sibbofrågan så äventyrar de så väl fötroendet för Vanhanens egen opartiskhet som förtroendet för objektiviteten i Pekka Myllyniemis utredning. Då det gäller Myllyniemis utredninga har det kanske framför allt betydelse att statsministern i en intervju i Rakennuslehti under pågående utredning kom med klara ställningstaganden. (Se Ställningstagande av statsministern. Den 24 november 2006.) För övrigt kom även den ansvariga ministern vid inrikesministeriet, Hannes Manninen med ställningstaganden medan utredningen pågick. (Se Ställningstaganden under pågående utredning. Den 2 oktober 2006.) Av betydelse har även Vanhanens tal vid bostadsmässan den 14 juli 2006, i vilket han enligt egen utsaga angav detaljerade riktlinjer för hur en gränsjustering bör förverkligas. (Se Vanhanens aktiva roll. Den 11 juli 2007.) Att Myllyniemis rapport och förslag på flera sätt tar hänsyn till Vanhanens uttalade åsikter bör väl äventyra så väl uttredningens trovärdighet som fötroendet för Vanhanens opartiskhet.

Enligt 28 § i förvaltningslagen är en tjänsteman (och en medlem i ett "kollegialt organ" så som regeringen) jävig om "avgörandet i ärendet kan väntas medföra synnerlig nytta eller skada för tjänstemannen". Hur nyttiga politiska poäng än är, torde politisk poäng eller prestige inte tolkas som "synnerlig nytta" i detta sammanhang. För Vanhanens del föreligger dock nytta av konkretare slag. Att Vanhanens ställningstaganden för en annektering skapade förutsättningar för finansiering av senaste valkampanj är väl lika självklart som svårt att bevisa. Jag skulle inte satsa på anklagelser om Vanhanens beroende av byggnadsbranschen, eftersom detta beroende undanskymmer viktigare intressen.

Då man närmare tittar tillbaka på händelserna i juni förra året förefaller det åtminstone för mig självklart att Matti Vanhanen tillsammans med Hannes Manninen lovade stöda en inkorporering av sydvästra Sibbo mot att Helsingfors och speciellt socialdemokraternas representant i strukturgruppen Rakel Hiltunen godkände Manninens kompromissförslag för kommun- och servicestrukturreformen. Hur skall man annars tolka Jan Vapaavuoris ord i statdsstyreslseordförandens anförande vid fullmäktigemötet den 21 juni 2006 när han sade att "viime viikon puolivälissä kävi ilmeiseksi, että meillä on perusteltua syytä olettaa valtiovallan suhtautumisen kehittyneen niin myönteiseksi, että asian ratkaiseminen nyt olisi mahdollista.". Centerministrarna lovade naturligtvis inte sitt stöd utan ersättning. Oenigheten kring ramlagen hotade före midsommaren så väl KSSR (PARAS) som regeringens sammanhållning. Sibbo blev räddningen. (Se Ärade fru fullmäktigeordförande. Den 27 mars 2007 och Rakel Hiltunen. Den 2 aprikl 2007.) Det är klart att Vanhanen även hade egna intressen på spel. Ändå är det främst Hannes Manninen som här torde ha varit inblandad i en komplott, så jag skall återkomma till denna historia senare.

Vanhanens egen nytta angående Sibbofrågan handlar framför allt om statsministerns intima relationer till Centern i Helsingfors, hans ställningstaganden för Malms flygfält och hans dåliga relationer till Helsingfors. Genom sina uttalanden om Malms flygfält och speciellt genom sitt tal den 18 maj 2003 kom Vanhanen i onåd med Helsingfors tills han kunde erbjuda sydvästra Sibbo som ett alternativt område för småhusbebyggelse innanför stadens gränser. Helsingin Sanomat hävdade även i en artikel den 17 januari att Vanhanens stöd för Helsingfors annekteringsförslag innebar en "vapenvilan mellan Helsingfors och staten" (Se "Vapenvilan mellan Helsingfors och staten. Den 17 januari 2007".) Betydelsen av Vanhanens ställningstaganden för Malms flygfält har jag behandlat i bl.a. inläggen "Vanhanens ställningstaganden för Malm. Den 31 januari 2007" och "Statsministerns relationer till Helsingfors. Den 2 februari 2007". Det torde vara högst relevant att notera att Matti Vanhanen i sitt tal vid bostadsmässan liksom Laura Kolbe i sitt anförande den 21 juni 2006 och Centern i Helsingfors i sitt ställningstagande från samma dag uttryckte förhoppningar om att Sibbobeslutet skulle minska trycket på att bebygga Malms flygfält.

Det finns knappast någonting som starkare äventyrar fötroendet för en domares opartiskhet än misstankar om att domaren har utsatts för utpressning. När det gäller Vanhanen går det rykten om att han utsetts för utpressning. Även om dessa rykten saknade grund, äventyrar de i sig fötroendet för Vanhanens opartiskhet. Ett visst fog för misstankar om utpressning utgör Vanhanens privatliv och den nya regeringens sätt att bereda ärenden utan offentlig diskussion. Även inblandningen i Helsingforsledningens användning av utpressning, hot och bluffande i fallet Sibbo ger ett visst fog för ryktena om utpressning. I varje fall skulle det ha förefallit inkonsekvent av Vanhanen att först uttrycka sitt stöd för Helsingfors förslag på 5000 ha och sedan rösta emot Pekka Myllyniemis förslag på 3000 ha. Efter sina ställningstaganden och efter alla suspekta omständigheter kring fallet Sibbo var Vanhanen i praktiken tvungen att rösta för Myllyniemis förslag.

För övrigt rekommenderas Esko Rantanens artikel "Nami nami Sipoo, Helsinki huuliaan lipoo", som publicerats på Talouselämäs webbplats den 29 juni.

Juridiskt mellanspel. Den 17 juli 2007

Vilken Högsta förvaltningsdomstolens dom än blir angående statsrådets gränsbeslut kommer Helsingfors att fortsätta att utöva påtryckningar mot sina grannar. För Sibbos del gäller det att inte bränna broar i onödan. Riktigt alla möjliga anklagelser mot inblandade politiker och tjänstemän bör kommunen kanske därför inte ta med i sitt besvär till HFD. Så som jag ser det är det önskvärt att istället privatpersoner tar med de grövsta anklagelserna i sina besvär.

Vad jag förstår finns det flera än två alternativa domslut. HFD kan godkänna statsrådets gränsbeslut eller bedöma att det inte fanns juridiska grunder för beslutet, men HFD torde även kunna ogiltigförklara beslutet på grund av jäv. Om man bara finner Matti Vanhanen jävig, torde statsrådet snabbt kunna ta Myllyniemis förslag till ny behandling. Om däremot gränsbeslutet faller på att jäviga ministrar eller tjänstemän deltagit i inrikesministeriets beredning av ärendet, torde det behövas ett nytt förslag. Enligt 28 § i förvaltningslagen är en tjänsteman och därmed även en minister jävig även om tilltron till tjänstemannens (eller ministerns) opartiskhet av något särskilt skäl äventyras. Enligt gängse tolkning bör det "särskilda skälet" kunna observeras av en utomstående och den fara det särskilda skälet utgör för opartiskheten vara av samma grad som i fråga om övriga jävsgrunder. Själv kan jag mycket väl observera att det föreligger särskilda skäl för att tilltron till Vanhanens, Manninens, Myllyniemis och Sulonens opartiskhet är äventyrad. En annan sak är vad domarna i HFD observerar.

Det finns flera skäl att betvivla ansvariga ministrars och tjänstemäns opartiskhet. I själva verket är det nog att Helsingfors är den ena parten för att det skall finnas misstankar om partiskhet. Vanhanen, Manninen och Myllyniemi har alla varit beroende av goda relationer till Helsingfors, men det är i sig knappast en tillräkcklig grund för jäv. Det går dock att konkretisera beroendet. Vanhanen kom genom sina uttalanden om Malms flygfält i onåd med Helsingfors tills han kunde erbjuda sydvästra Sibbo som ett alternativt småhusområde. Manninen var helt beroende av en överenskommelse med Rakel Hiltunens för att ro kommun- och servicestrukturreformen i land. Myllyniemis möjligheter att främja Lojos intressen inom Nylands förbund har förutsatt att han fungerat som springpojke för Helsingfors. Regeringsrådet Arto Sulonens opartiskhet är något svårare att påvisa. Mitt misstroende mot regeringsrådet bygger delvis på Jan Vapaavuoris anförande vid stadsfullmäktigemötet den 21 juni 2006 där Vapaavuori bl.a. sade följande:

valtuuston yhteistä tahtotilaa on pyritty edistämään lobbaamalla aktiivisesti asiaa kevään aikana monille ministereille ja keskeisille valtion virkamiehille. Noin viime viikon puolivälissä kävi ilmeiseksi, että meillä on perusteltua syytä olettaa valtiovallan suhtautumisen kehittyneen niin myönteiseksi, että asian ratkaiseminen nyt olisi mahdollista.

Sulonen är om någon i detta sammanhang en "central statlig tjänsteman". Helsingfors lobbning gör naturligtvis inte i sig Sulonen jävig, men mellan raderna läser åtminstone jag i Vapaavuoris anförande att en viss tjänsteman tillsammans med Manninen och Vanhanen hörde till dem som från statsmaktens sida visade förståelse för Helsingfors annekteringsplaner. Min misstro mot regeringsrådet Sulonen baserar sig dock främst på att han i inrikesministeriets beredning och motivering helt förtiger bristerna i Myllyniemis utredning, rapport och förslag. Jag frågar mig om Sulonen på något sätt är medskyldig till att Myllyniemis rapport blev ett fiasko. Varför skulle han annars försvara den undermåliga rapporten?
Åtminstone en del av de dokument som Myllyniemis rapport bygger på torde ha förmedlats till honom via inrikesministeriet. I förordet till sin rapport (pdf) avtackar Myllyniemi dem som har hjälpt honom i utredningen med följande ord:

Selvittäjä on saanut monipuolista tukea osaton virkamiehiltä. Esitän parhaimmat kiitokset ylitarkastaja Suvi Savolaiselle, neuvotteleva virkamies Mika Rossille, hallitusneuvos Arto Suloselle, neuvotteleva virkamies Rainer Alaselle, ylitarkastaja Markku Möllärille ja erityisasiantuntija Olli T. Alholle.

Liksom jag konstaterat i bloggionläggen "Inrikesministeriet har klåpat igen. Den 6 juli 2007" och "Inrikesministeriet förtiger bristerna i Myllyniemis rapport. Den 8 juni 2007" kan justitiekanslerns svar på klagomålet mot Myllyniemis rapport tolkas som en hård kritik mot inrikiesministeriets beredning, som Sulonen ansvarade för. Jag citerar än en gång ur justitiekanslerns svar:

Sisäasiainministeriön, jolla on ollut käytettävissään asiassa tehdyt lukuisat huomautukset ja lausunnot, on ollut hyvät mahdollisuudet tutkia, sisältyykö selvitykseen kirjoituksissa mainittuja tai muita puutteita ja virheellisyyksiä, sekä tarvittaessa arvioida, mikä merkitys niillä on harkittaessa sitä, miten kuntajaon muutosasiassa ministeriössä tulisi edetä.

För övrigt rekommenderas Kari Hokkanens kolumn "Lain pykälät vai yleinen etu?" i Ilkka den 10 juli.

Spörsmål om ministrarnas jäv. Den 16 juli 2007

Den 28 juni gjorde statsrådet sitt gränsbeslut, som fick mycket uppmärksamhet. Samma dag beslöt inrikiesministeriet att förkasta Helsingfors förslag, besvarade justitiekanslern två klagomål angående fallet Sibbo och gav justitieministern sitt svar på ett skriftligt spörsmål angående ministrarnas jäv. Oberoende av syftet med timingen betydde den att de övriga avgörandena eller ärendena fick mycket mindre publicitet än de hade kunnat få om de inte sammanfallit med statsrådets beslut.

Päivi Räsänens (kd) skriftliga spörsmål från den 13 juni kanske i och för sig inte hade förtjänat större uppmärksamhet. Spörsmålet luktar åtminstone i min näsa en aning populism. Inte blir det bättre av att justitieministern, som heter Tuija Brax, är en av de ministrar som måste jäva sig i Sibbofrågan. Jag citerar ur spörsmålet:

Useat ministerit ovat jo ilmoittaneet olevansa mielestään jäävejä käsittelemään valtioneuvostossa Sipoon ja Helsingin välistä maakiistaa. Esteellisyyden syyksi on ilmoitettu muun muassa se, että ministeri on aikaisemmin ottanut julkisesti kantaa asiaan. Osa ministereistä on ilmoittanut, ettei lausu asiasta mitään, jottei tulisi esteelliseksi.

Tällainen tulkinta on kansalaisten kannalta epädemokraattinen. Valtioneuvoston ja yksittäisen ministerin toiminnassa on kysymys poliittisesta päätöksenteosta. Poliitikkojen tehtävänä on ottaa asioihin julkisesti kantaa ja tehdä päätöksiä kannanottojensa mukaisesti. Julkinen kannanotto ei saa edustuksellisessa demokratiassa olla asia, jonka perusteella ministeri tulee jääviksi. Kansalaisten tulee voida kuulla sekä ehdokkaiden että valitsemiensa poliitikkojen mielipiteitä yhteisistä asioista ennen päätöksentekoa. Ellei näin käy, kansalaisten luottamus päätöksentekoon vaarantuu enemmän kuin väitetyn esteellisyyden perusteella.

Poliittisen luottamuksen varassa toimivan ministerin jääviyttä tulisi Sipoo-kysymyksen kaltaisissa tilanteissa muutenkin arvioida demokratian kannalta. Valtuuston jäsenyyden perusteella itsensä jäävänneiden ministereiden menestykseen vaaleissa on vaikuttanut heidän kantansa maakiistaan. Nyt he eivät voi äänestäjiensä edustajina osallistua asian käsittelyyn.

Justitieministerns svar finner jag däremot både upplysande och sakligt. Jag citerar ur svaret:

I lagen om statsrådet som reglerar statsrådets beslutsfattande ingår inga bestämmelser om jäv för en minister. På en ministers rätt att delta i behandlingen av ett ärende vid statsrådets allmänna sammanträde och i föredragning för presidenten samt på utövandet av avgörandemakten inom ministeriet tillämpas förvaltningslagens (434/2003) bestämmelser om jäv för tjänsteman. Detta grundar sig på 27 § 2 mom. i förvaltningslagen. Bestämmelserna om jäv för tjänstemän gäller också ledamöter i ett kollegialt organ och alltså också medlemmarna i statsrådet (RP 72/2002 rd, s. 80). Om en minister är jävig, får han eller hon inte delta i avgörandet av ett ärende i egenskap av beslutsfattare eller föredragande. Han eller hon får inte heller i övrigt delta i behandlingen av ärendet. Detta innebär jäv att bereda också ett enskilt förvaltningsärende.

Om grunderna för tjänstemäns jäv föreskrivs i 28 § i förvaltningslagen. De flesta av jävsgrunderna i paragrafen grundar sig på formella kriterier och är alltså rätt entydiga när det gäller tolkningen av dem. Den s.k. generalklausulen angående jäv som ingår i paragrafens 1 mom. 7 punkten lämnar dock ett större rum för tolkning och förutsätter ett noggrant övervägande i det enskilda fallet. Enligt bestämmelsen är en tjänsteman jävig om tilltron till tjänstemannens opartiskhet av något annat särskilt skäl äventyras. Det "särskilda skäl" som avses i bestämmelsen skall kunna observeras av en utomstående och dess verkning på opartiskheten skall i stort sett vara på samma nivå som i de i lagen särskilt definierade övriga jävsituationerna. Generalklausulens centrala uppgift är att trygga en objektivt opartisk behandling av ett ärende, dvs. särskilt en allmän tilltro till att förfarandet är objektivt och opartiskt.

I sitt svar antyder justitieminister Brax att bestämmelserna om ministrarnas jäv bör ses över, men då det gäller Sibbobeslutet är det naturligtvis de rådande bestämmelserna som gäller. Enligt rådande bestämmelser är det skäligt att misstänka att flera ministrar som deltog i behandlingen av Sibbofrågan är jäviga.

Hannes Manninen deltog inte i avgörandet av ärendet, men han hade en central roll i beredningen. För Manninens del förekommer det minsann särskilda skäl för att tilltron till hans opartiskhet är äventyrad. För det första hade han lovat Helsingfors att stöda en annektering innan Helsingfors kom med sitt förslag, vilket i praktiken betyder att han genom ett inofficiellt avtal var bunden i frågan. Därtill spelade han en central roll i den där på följande processen genom att lova stöda ett förslag på 5000 ha, ställa sig bakom Helsingfors högst bristfälliga förslag, utnämna en utredningsman och godkänna en utredning som innehöll plagierad text och uppenbarligen var ett beställningsarbete.

När det gäller Vanhanens jäv har han själv medgett att han har haft en aktiv roll och att han är rädd för att hans deltagande i avgörandet av frågan kan leda till att beslutet ogiltigförklaras. Även för Vanhanens del finns det särtskilda skäl utöver att han på förhand uttalat sin åsikt i frågan.

Vad Jan Vapaavuori och Mari Kiviniemi beträffar är deras jäv uppnebart. Vapaavuori och Kiviniemi deltog dock inte som beslutsfattare i avgörandet av ärendet, men kan väl i övrigt i egenskap av medlemmar i statsrådet sägas ha deltagit i behandlingen av ärendet. Vapaavuori och Kiviniemi tog inte bara i offentligheten ställning efter att de meddelat att de jävar sig, utan påverkade även aktivt sina ministerkollegers beslutsfattande. I egenskap av Manninens efterträdare som kommunminister torde Kiviniemi även ha haft ett inflytande över inrikesministeriets skandalösa beredning. För att statsrådets gränsbeslut skall ogiltigförklaras räcker det dock med att Vanhanen konstateras jävig.

Juridiskt har det väl ingen större betydelse om folk uppfattar de rådande bestämmelserna om ministrarnas jäv som "odemokratiska". I sig är Sibbofrågan även allt för unik för att motivera en ändring av bestämmelserna. Sibbofrågan borde aldrig ha fått göras till en polittisk fråga, speciellt inte om syftet var att pröva en ny tolkning av moment två i kommunindelningslagens femte paragraf. Visserligen var statsrådets uppgift inte enbart att ta ställning till lagligeheten i Myllyniemis förslag. Även ministrar som funnit förslaget juridiskt hållbart, hade efter prövning kunnat rösta mot förslaget. Om Sibbobeslutet, så som statsminister Vanhanen själv har hävdat, i första hand var ett juridiskt beslut, så bör Vanhanen absolut betraktas som jävig. Om man däremot, liksom Tarja Cronberg tolkar statsrådets beslut som huvudsakligen politiskt, så vilar det juridiska beslutet på inrikesministeriets beredning. Det bör inte vara svårt att bevisa att inrikesministeriets beredning inte ger hållbara belägg för gränsbeslutets laglighet.

För övrigt rekommenderas Henrik Stenbäcks ledarartikel "Det lönar sig att svettas i Sibbo" i Vasabladet den 9 juli.