1 + 1 = 3. Den 30 januari 2008

Hufvudstadsbladet har publicerat FNB:s notis med rubriken "Kiviniemi vill slå ihop huvudstadsregionen". Det är knappast någon tillfällighet att Mari Kiviniemi kommer med sitt ställningstagande först efter HFD:s Sibbobeslut. Inkorporeringen av sydvästra Sibbo har betraktats som ett alternativ till en sammanslagning av kommunerna i huvudstadsregionen. Därigenom har Helsingfors även lyckats få grannstädernas tysta medgivande till en annektering. Nu visar det sig uppenbart att Östersundom inte var Helsingfors sista krav och att freden i huvudstadsregionen inte alls är räddad i vår tid. Förlåt parallellerna, men Helsingfors dominans bekymrar mig.

I blogginlägget "Vems motiveringar? Den 27 januari 2008" noterade jag att motiveringarna i högsta förvaltningsdomstolens Sibbobeslut i hög grad bygger på Pekka Myllyniemis utredning och rapport. Detta finner jag anmärkningsvärt, emedan domstolen inte alls kommenterat påståenden om brister i utredningen. HFD kunde ju inte i sitt domslut referera till inrikesministeriets promemoria, eftersom de var just dessa motiveringar som ifrågasattes i besvären. Domstolen har funnit "den utredning som framlagts i ärendet" som tillräcklig grund för motiveringarna, oberoende av utredningens trovärdighet. En del av motiveringarna kan betraktas som subjektiva och ogrundade omdömen, men utredningens lagliga status tycks vara nog. Man kan fråga sig hur HFD skulle förhålla sig till direkta sakfel. Kunde utredningsmannen ha hävdat vad som helst, t.ex. att 1 + 1 = 3?

En central fråga i motiveringarna till statsrådets Sibbobeslut är hur beslutet beaktar proportionalitetsprincipen och bedömningen av annekteringens följder för Sibbo. HFD hävdar i sitt beslut att det "i detta skede" inte är möjligt att "exakt bedöma hur ändringen i kommunindelningen kommer att påverka Sibbo kommuns ekonomi", eftersom Myllyniemi i sin rapport hävdar att det "i detta skede" inte är möjligt att "göra någon exakt uppskattning av den totala inkomst- och utgiftsförändringen, inklusive inverkningarna på investeringsutgifterna." När det gäller bedömningen om Sibbo kommun efter en ändring i kommunindelningen uppfyller ramlagens krav på "åtminstone ungefär 20 000 invånare" anser HFD i enlighet med Myllyniemis utredningen att kravet inte utgör en "grund att betrakta statsrådets beslut som lagstridigt". HFD:s motivering motsvarar dock snarare inrikesministeriets motiveringar än Myllynimis motivering. Myllyniemis bedömning och motivering bygger nämligen på ett räknefel, vilket jag noterat i blogginlägget "Räknefel. Den 24 november 2007".

Nu gäller det att se om finansministeriet i sitt hörande av Sibbo delar Myllyniemis uppfattning att Sibbo på egen hand uppnår ett befolkningsunderlag på "åtminstone ungefär 20 000 invånare" före år 2012, fastän Myllyniemi räknat fel. Är ministeriet av annan åsikt, medger man att Myllyniemi bedömt de juridiska förutsättningarna för sitt förslag fel och att statsrådet har tagit Sibbobelsutet utgående från en otillräcklig och bristfällig utredning.

Att HFD haft kompetens att bedöma betydelsen av lagen för kommun- och servicestrukturreformen för statsrådets Sibbobeslut är i sig inte att betvivla. Den 21 september 2007 utnämndes Heikki Harjula, som är ledande jurist vid Kommunförbundet, till tillfällig domare vid högsta förvaltningsdomstolen fram till slutet av år 2007. Hans tjänsteförhållande har senare förlägts med några månader. Harjula var tillsammans med Arto Sulonen, som ansvarade för inrikesministeriets beredning av statrådets gränsbeslut, medlem i lagarbetsgruppen för kommun- och servicestrukturreformen. Till lagarbetsgruppens uppdrag hörde att ge förslag till ramlag och bereda statsrådets förslag till de lagändringar som KSSR föranleder. Harjula är en av domarna som avgjorde Sibboärendet.

Helsingin Sanomat har på kvällen publicerat en notis med rubriken "Helsingin demarit: Kirkkonummi ja Sipoo osaksi metropolia". Den första satsen i notisen lyder "Helsingin Sdp pelkää, että Helsinki jää pussinperään, koska se ei pääse leviämään itään ja länteen."

Klimatgärningar. Den 29 januari 2008

Efter HFD:s överraskande Sibbobeslut finns det mycket att förhandla om. Vare sig det gäller kommunerna eller de kyrkliga samfälligheter kommer jag endast undantagsvis på denna blogg att följa upp förhandlingarna mellan Sibbo och Helsingfors. Jag vill ändå tipsa om notisen "Östersundom kyrka glömmer ej Sibboborna", som Yle publicerat på morgonen. Igår publicerade Yle en notis med rubriken "Sibbo i samtal med Helsingfors". Jag skall inte desto mera kommentera dessa "konstruktiva" samtal mellan Markku Luoma och Jussi Pajunen. Däremot följer jag med största intresse med förhandlingarna mellan finansministeriet och jumbolistade Sibbo kommun. (Se "Ramlagens krav. Den 22 januari 2008 ".)

Jag hade tänkt skriva om villkoren inför fredagens träff mellan representaneter för finansministeriet respektive Sibbo kommun, men ett tal som Jan Vapaavuori hållit idag ändrar på mina planer. Talet som bostadsministern höll på ett seminarium i Helsingfors har fått rubriken "Asuntopolitiikan suunta ja keinot". Pajunens tal handlar i hög grad om kollektivtrafik. Han säger bl.a. att "Järkeviä kasvualueita Helsingin seudulla ovat Lohjan ja Porvoon suunnat, varsinkin jos niille saataisiin raideliikenne etupainotteisesti." Indirekt talar han alltså fför (nya) Elsa och Heli, vilket är intressant med tanke på fallet Sibbo. (Se bl.a. "Järnväg till Lojo. Den 21 november 2007" och "Helsingfors räknar med Heli-banan. Den 27 november 2007".) I sitt tal kommenterar Vapaavuorio Sibbofrågan även mera direkt. Jag citerar:

Paras-hanke edistää oikeansuuntaisesti kuntarakenteen kehitystä, mutta se ei etene riittävällä nopeudella. Vauhtia on saatava varsinkin kasvavilla kaupunkiseuduilla seudullisesti strategisiin kuntaliitoksiin, koskivatpa ne koko kuntaa tai määrättyä kunnan osa-aluetta. Sipoon länsiosan liittäminen Helsinkiin oli tärkeä askel, mutta Helsingin seudulla riittää muutakin korjattavaa (esim. Ristikytö).

Hallinnollisten rajojen pitäisi olla järkevän toiminnan apuvälineitä, ei niiden este. Kuntarajoilla pitäisi olla välinearvo, ei itseisarvoa. Ilmastonmuutoksen hillinnällä ja yhdyskuntarakenteen eheyttämisellä, kuntien välisen epätarkoituksenmukaisen verokilpailun vähentämisellä sekä riittävällä vuokra-asuntotuotannolla sen sijaan on itseisarvoa.

Suuremmat kuntakokonaisuudet myös Helsingin seudulla tukisivat kaikkia näitä tavoitteita. Kuuma-kuntien yhdistäminen olisikin pienimuotoinen ympäristöteko. Pääkaupunkiseudun kaupunkien yhdistäminen puolestaan olisi jo suuri ympäristöteko. Seudun kaupungit ja kunnat ovat kuitenkin itsepintaisesti halunneet pitää rajapyykkinsä kuopissaan ja vakuuttaneet, että hyvällä yhteistyöllä päästään samaan lopputulokseen. Saapi nähdä miten käy!

Rehellisyyden nimissä on toki todettava että toissaviikkoinen valtion ja Helsingin seudun kuntien välinen asunto- ja tonttitarjontaa koskeva aiesopimus sekä pääkaupunkiseudun kuntien samalle päivälle ajoittunut yhteisymmärrys yhteisen joukkoliikennejärjestelmän luomisesta antavat aihetta tiettyyn optimismiin. Selvää kuitenkin on, että jatkossakin ilmastonmuutokseen vaikuttamisella saavutetaan enemmän Nobelin palkintoja kuin kuntarajoja puolustamalla.

Det var ju modigt av Vapaavuori att våga sig på ett så filosofiskt ämne som egenvärden och instrumentella värden. Jag kan intyga att han inte skulle ha fått många poäng för sina exempel, om det hade gällt ett gymnasieprov i filosofi. Vapaavuori har visserligen rätt i att administrativa gränser inte är att betraktas som egenvärden, men det finns mycket som förtjänar vår respekt och vördnad, även om dess ursprungliga syfte varit funktionellt. Till skillnad från länsgränser är kommungränser dessutom inte längre redskap bara för statlig administration. Kommunerna och kommungränserna är framför allt redskap för lokalt självstyre. Knappast är Vapaavuori själv aktuell för Nobels fredspris med anledning av annekteringen av Sydvsätra sibbo, som av Finlands naturskyddsförbund inofficiellt utnämnts till årets mest deprimerande "miljögärning". (Se pressmeddelandet "Lounais-Sipoon vyörytys vuoden masentavin ympäristöteko".) Däremot torde Vapaavuoris tal applåderas av Osmo Soininvaara. (Se bl.a. Soininvaaras blogginlägg "Kuntarajojen pyhyys ja itsehallinnon rajat" och mitt blogginlägg "Konspiration. Den 28 april 2007".) Lite komiskt är det att Vapaavuori säger att Helsingforsregionens städer och kommuner egensinnigt velat bevara sina gränser och satsat på samarbete, när det framför allt är Vapaavuori själv som tidigare förespråkat ett frivilligt samarbete fram om statlig inblandning i Helsingforsregionen.

Någon juridisk betydelse har de klimatpolitiska synpunkterna inte för Sibbobeslutet. Klimatpolitiken var inte aktuell då statsrådet tog sitt beslut om "nationella målsättningar för områdesanvändning" ("Valtioneuvoston päätös valtakunnallisista alueidenkäyttötavoitteista"), som HFD använder som grund för sitt och statsrådets beslut. År 2000 var argumenten helt andra. Det är intressant att notera att Vapaavuori nu efter HFD:s beslut öppet talar för komundelssammanslagningar. Få se hur länge förvaltnings- och kommunminister Mari Kiviniemi kommer att hålla fast vid att Sibbo var ett specialfall och inte ett prejudikat. (Se FNB:s notis "Kuntaministeri Kiviniemi: Sipoo oli poikkeus".) Ministeriet har redan korrigerat sina uttalanden om att inga kommundelssammanslagningar sker under PARAS-processen och på många håll i landet är kommundelssammanslagningar med och mot berörda kommuners vilja aktuella. I artikeln "Kiviniemi: Sipoo ei ollut ennakkotapaus", som Helsingin Sanomat publicerade den 17 januari heter det att "Sipoon osien liittäminen Helsinkiin oli Kiviniemen mukaan poikkeustapaus, koska perusteet täyttivät valtioneuvoston asettamat, Helsingin erityisasemaan liittyvät vaatimukset esimerkiksi yhdyskuntarakenteen kehittämiselle." Uttalandet visar att Kiviniemi bekantat sig med HFD:s motiveringar.

Själv har jag svårt att hitta någon juridiskt relevant specialstatus för "Helsingfors" eller Helsingforsregionen i statsrådets målsättningar för områdesanvändning. Jag antar att HFD även här har gått den verkställande makten till mötes och försökt göra sitt bästa för att unvika att Sibbo kan tolkas som ett prejudikat. Att Kiviniemis föregångare som kommunminister Hannes Manninen gick med på att stöda en annektering av sydvästra Sibbo beror enligt min bedömning i första hand på det ledande oppositionspartiets gruppordförande Jan Vapaavuori liksom SDP:s och De grönas huvudförhandlare angående kommun- och servicestrukturreformen Rakel Hiltunen respektive Osmo Soininvaara krävda tvångssammanslagningar. För att få igenom sitt lagförslag, som innbar att tvångssammanslagningar kunde undvikas, gick Manninen med på att stöda en inkorporering av sydvästra Sibbo. Om Sibbo blir ett allmänt prejudikat, som kan tillämpas även utanför Helsingforsregionen, har avtalet i praktiken brutits. Pacta sunt servanda.

Två beslut. Den 28 januari 2008

I dagens nummer av Hufvudstadsbladet ingår en kolumn med rubriken "Splittrade vi falla" av Thomas Rosenberg. Rosenberg har naturligtvis tagit ställning för Sibbo i tvisten med Helsingfors, men endast av principskäl. Rosenberg, som själv är hemma från Helsinge, har även talat för att Sibbo borde avstå från den sydvästra delen av kommunen och gå samman med Borgå. Det skulle stärka de svenska strukturerna. Ramlagen och den pågående reformen av förvaltningen motiverar en sammanslagningar av tvåspråkiga kommuner för att trygga service på svenska. Samtidigt handlar det naturligtvis om att trygga Sfp:s inflytande på det lokala planet. Med en förvaltnings- och kommunminister som gång på gång "glömmer" de svenska behoven finns det, liksom Rosenberg understryker i den ovannämnda kolumnen, alla skäl att stärka de svenska strukturerna, men priset är högt. Kommunsammanslagningar innebär ett brott med historien och traditionen, som i grunden ger oss finlandsvenskar vår hemortsrätt.

Om fallet Sibbo skriver Rosenberg att "slaget är ohjälpligen förlorat och det skulle gälla att se vidare och om möjligt vinna kriget, eller åtminstone minimera förlusterna." Vidare skriver han att "man inbillar sig väl knappast att en självständighet i det strippade formatet ännu skall vara en option att räkna med?" I stället för "självständighet i det strippade formatet" föreslår Rosenberg att Sibbo går samman med Borgå. Själv ser jag inte en sammangång med Borgå som ett önskvärt eller ens realistiskt alternativ, men HFD:s beslut skapar kanske vissa förutsättningar för detta alternativet. Ändå har Rosenberg en klar åsikt om domslutet: "Att HFD:s beslut i Sibbofrågan var smutsig politik och inte juridik är de flesta överens om."

Hur smutsigt HFD:s Sibbobeslut var kan man ha olika åsikter om. Klart är att beslutet var politiskt. Det framgår redan ur högsta förvaltningsdomstolens meddelande "HFD förkastade besvären över ändringen i kommunindelningen mellan Helsingfors, Sibbo och Vanda". I meddelandet informeras det inte bara om domslutet i Sibboärendet, utan även om domstolens beslut att förkasta Helsingfors stads besvär över miljöministeriets beslut att ge Sibbo kommun lov att lösa in som Helsingfors äger i Nickby. Vad har besluten att göra med varandra? Juridiskt sett ingenting. Att HFD informerar om båda besluten i samma meddelande kan kanske motiveras med att fallen avgjordes samma dag, men då återstår frågan varför de avgjordes samma dag. I verkligheten har HFD inte skipat rättvisa i juridisk mening. Istället har man strävat efter att av två olika ärenden ta ett beslut som kan uppfattas som rättvist i en politisk eller moralisk bemärkelse. Även beslutet att förkasta Helsingfors stads besvär var rent juridiskt sett tvivelaktigt, trots att det är uppnebart att staden pantade på marken i Nickby i utpressningssyfte. Att Helsingfors skulle avstå från den mark som staden äger och pantat på i Nickby ingick i den överenskommelse som Hannes Manninen slöt med Helsingfors stads representanter våren 2006. Genom sina beslut bekräftar HFD en koppling och ett politisk överenskommelse, som hotar förtroendet för så väl ministrars som tjänstemäns opartiskhet i beredningen av statsrådets Sibbobeslut.

Omedelbart efter att HFD hade publicerat sitt Sibbobeslut öppnade Helsingfors stad på webben "specialsidor om inkorporeringen". Under rubriken "Liitos alkoi Helsingin esityksestä" har man även satt ut en länk till HFD:s beslut om inlösningen av marken i Nickby. Hoppsan. Vad har inlösningen med inkorporeringen att göra?

Vems motiveringar? Den 27 januari 2008

Många har reagerat på att högsta förvaltningsdomstolen i sitt beslut i fallet Sibbo kommer med subjektiva politiska motiveringar. Ledarskribenten i Helsingin uutiset/ Vantaan Sanomat/ Länsiväylä drog ur domslutet slutsatsen att Sfp-arnas kritik mot annekteringsprojektet bara handlat om att bevara partiets "nakna partimakt", varigenom "RKP:läiset" riskerat förutsättningarna till utveckling för hela Finlands nationalekonomi! (Se "Justitiemord. Den 18 januari 2008".) Ledarskribenten Risto Hietanens slutsatser är inte helt logiska, men han gör anspråk på att dra dem från HFD:s beslut. Själv skrev jag i blogginlägget "Ett överraskande beslut. Den 15 januari 2008" att HFD utan referenser upprepar "subjektiva politiska omdömen från Helsingfors utlåtanden och Myllyniemis rapport". Efter att ha tittat lite närmare måste jag ta tillbaka mitt påstående. Visst uppger HFD referens, fastän det inte är helt uppenbart vad man stöder sina motiveringar på.

För en lekman kan det förefalla som om HFD är av samma åsikt som Helsingfors stad, men så enkelt är det inte. HFD har tagit ett politiskt beslut så till vida att man valt att negligera formella fel och funnit Helsingfors, utrednbingsmannens och statsrådets tolking av kommunindelningslaglen som korrekt, trots att den strider mot den juridiska expertisens tolkning av lagen. Däremot är HFD:s motiveringar till lagligheten i statrådets beslut inte nödvändigtvis ett uttryck för domarnas egen uppfattning. Utgångspunkten har varit att finna motiveringar för statsrådets beslut och för dessa motiveringar har man behöft dokument med en viss juridisk status.

I Helsingfors motiveringar för en annektering har man gjort anspråk på att förslaget uppfyller alla fyra allmänna villkor som definieras i § 3 i kommunindelningslagen, fastän det i princip hade räckt med att ett enda villkor uppfylldes. I sin rapport hävdar även kommunindelningsutredare Pekka Myllyniemi, som kopierat Helsingfors nya motiveringar, att samtliga fyra villkor uppfylls. I inrikesministeriets motiveringar till statsrådets beslut grundar sig föredragande tjänsteman Arto Sulonen helt på Myllyniemis rapport. Då det gäller villkoren i § 3 finner han sig lika väl tvungen attavvika från Myllyniemis tolkning, eftersom han inte finner det rimligt att hävda att alla fyra villkor uppfylls. HFD hävdar däremot i sitt beslut att alla fyra villkor mera eller mindre uppfylls och att en annektering och hävdar att annekteringen indirekt "gör det möjligt att förbättra levnadsförhållandena för invånarna i området"!

Även på flera andra punkter förefaller HFD ha kommit till samma slutsats som Helsingfors stad i sitt utlåtande från november 2006. HFD säger att markpolitiken som bedrivits av Sibbo kommun inte har möjliggjort en "naturlig utveckling av Helsingforsregionen österut". Möjligheterna att utveckla bostadsbyggandet, trafikförbindelserna och näringslivet i Helsingforsregionen försvagas av att "Sibbo hör till ett annat förbund på landskapsnivå än de övriga kommunerna i Helsingforsregionen". Vidare noteras det i motiveringarna till beslutet att "samhällsstrukturen i Sibbo splittrad" och så upprepas det i sammanhanget föga relevanta faktapåståendet att befolkningstätheten i Sibbo är 50 invånare per kvadratkilometer medan den i Helsingfors är 3 000 invånare per kvadratkilometer.

I min första snabba genomläsning av HFD:s beslut noterade jag inte att HFD grundar sina ovannämnda motiveringar på "den utredning som framlagts i ärendet". HFD säger i sitt beslut vidare att statsrådet med sitt beslut skall "anses ha godkänt även de motiveringar till beslutet som framgår av föredragandens promemoria". Inrikesministeriets promemoria anses alltså vara statrådets motivering. Någon motivering till att statrådet valde att tro på föredragande tjänsteman Arto Sulonen istället för på föredragande minister Mauri Pekkarinen torde inte behövas. HFD har granskat promemorian och kommit fram till att motiveringarna till statrådets beslut stämmer överens med "den utredning som framlagts i ärendet". Därför stöder sig domstolen i sin motivering till domslutet direkt på ovannämnda utredning, det vill säga Myllyniemis rapport. Några andra juridiskt giltiga grunder för inrikesministeriets subjektiva motiveringar finns inte. Att motiveringarna i HFD:s domslut stämmer överens med Helsingfors motiveringar beror på att så väl Myllyniemis utredning som Helsingfors utlåtande till centrala delar har kopierats från den av Helsingfors förvaltningsdirektör Eila Ratasvuori författade opublicerade utredningen "Selvitys kuntajakolain edellytysten täyttämisestä kuntajaotuksen muuttamisessa Helsingin kaupungin, Sipoon kunnan ja Vantaan kaupungin kesken".

I HFD:s beslut noteras det att Leena Liipola i sitt besvär hävdar att "en del av texten är kopierad direkt ur en 18.10.2006 daterad promemoria av Helsingfors stads förvaltningscentrals direktör Eila Ratasvuori." Någon notis om detta påstående tar domstolen dock inte i sitt beslut. Det nämns inte i beslutet att Ratasvuoris opublicerade utredning bifogats till besväret. Att i sammanhanget tala om "en del av texten" är även där till direkt missvisande. Myllyniemi har även kopierat andra dokument och i strid mot villkoren i GNU kopierat ett halft dussin sidor ur Wikipedia, vilket HFD tiger om. Det är inte bara en "del av texten" som Myllyniemi kopierat ur Ratasvuoris promemoria, utan uttryckligen de juridiska motiveringarna. Därför är de just de delar ur Myllyniemis rapport som utredningsmannen tagit ur Ratasvuoris utredning som återges i inrikesministeriets promemoria.

Det bör vara uppenbart att "den utredning som framlagts i ärendet" inte uppfyller de krav som bör ställas på en utredning. Detta har även justitiekanslern indirekt medgett. Man kan fråga sig vilket förtroendet för statliga utredningar är efter Myllyniemis låtsasutredning. Att kommunminister Mari Kiviniemi två dagar efter offentliggörandet av HFD:s domslut utnämnde Myllyniemi till utredningsman för tvångsutredningen gällande en sammanslagning av Kemijärvi och Pelkosenniemi visar att någonting är fatalt på tok vid kommunavdelningen vid finansministeriet. Utnämningen tyder även på att substansen i HFD:s Sibbobeslut på förhand hade läckt ut till ministeriet. Till detta skall jag återkomma i ett senare inlägg.

Bålabisin. Den 26 januari 2008

Borgåbladet har publiserat en skämtteckning med en lärare och en elev från 1922 respektive 2008. År 1922 hotar Sibboläraren med bålabisin, även känd som bolabisin och brunnsgubben. År 2008 har den traditionella bålabisin ersatts av Vapaavuori. (Se detalj ur teckningen ovan.) Jag undrar om det inte snarare än i Sibboskolorna är vid de statliga instanserna som man är rädda för den nya bålabisin. Om detta tyder åtminstone de statliga myndigheternas agerande i fallet Sibbo. Efter högsta förvaltningsdomstolens Sibbobeslut har Helsingfors stad även goda förutsättningar att hota sina grannkommuner med bålabisin. Man kan fråga sig vilken betydelse Sibbobeslutet hade för de två övriga regionalt viktiga besluten som togs under samma "historiska" vecka, avtalet mellan SAD-kommunerna samt avtalet mellan staten och de 14 kommunerna i Helsingforsregionen.

Denna blogg finns nu med en alternativ layout på adressen www.geocities.com/wadenstrom.

Oegentligheter. Den 25 januari 2008

I gårdagens blogginlägg citerade jag ur en notis från FNB med rubriken "Tontit kallistuvat Sipoolta Helsingille siirtyvällä alueella". Notisen hade publicerats på Helsingin Sanomats webbplats. I notisen säges det bland annat att "Helsingin kaupunki omistaa Lounais-Sipoon maista vain kahdeksan neliökilometriä eli runsaan neljänneksen." Borgåbladet har idag publicerat en mycket längre version av notisen under rubriken "Dyrare tomter i sydvästra Sibbo". Även här heter det att "Staten äger bara åtta kvadratkilometer, vilket är en dryg fjärde del av markerna i sydvästra Sibbo." Där till heter det att "Hälften av stadens mark är dessutom naturskyddsområde". Siffrorna som uppges är inte exakta, men de visar med tydlighet att statsministerns påstående om att Helsingfors i sydvästra Sibbo äger "nästan 1 000 hektar färdig tomtmark" var helt felaktigt. Även en stor del av den mark som inte är naturskyddsområde är olämplig för bebyggelse. Lika väl uppger högsta förvaltningsdomstolen i sitt beslut Helsingfors "stora markområden" som en grund för lagligheten i statsrådets beslut. HFD grundra sig direkt på Pekka Myllyniemis rapport, som i sin tur baserar sig på vinklad information från Helsingfors förvaltningscentral.

Även Hufvudstadsbladet har publicerat en version av FNB:s notis. Rubriken är här något missvisande "Tomterna blir dyrare i Sibbo". I Hbl:s version saknas de ovanciterade satserna. Däremot publicerade Ilta-Lehti på nätet igår en version med rubriken "Tontit kallistuvat uudessa Itä-Helsingissä", där det redan i ingressen heter att "Sipoolta Helsingille siirtyvästä liitosalueesta on Helsingin kaupungin omistuksessa vain reilu neljännes." Längre fram i texten heter det här att "Helsinki tosin omistaa Lounais-Sipoosta vain runsaan neljänneksen eli noin kahdeksan neliökilometriä, joista vielä yli puolet on luonnonsuojelualueita."

Hufvudstadsbladet har idag publicerat en insändare av Pertti Hakala med rubriken "Markinnehav behöver inte betyda övertagande". Hakala kommenterar här betydelsen av Helsingfors marinnehav genom att säga "Att ett markinnehav inte nödvändigtvis behöver resultera i gränsförskjutningar, vilket till exempel Kai Kalima i Helsingfors fullmäktige hävdat, visar fallet Esbo där Helsingfors inte för Albergas del fick sin vilja igenom." Hakala har naturligtvis rätt. Kai Kalimas påstående om att Helsingfors matrkegendom skulle utgöra ett särskilt vägande skäl för annekteringen var rena nonsens och visar att inga verkliga särskilt vägande skäl för en annektering förelåg. I ett gruppanförande vid ett stadsfullmäktigemöte i februari ifjol hävdade Kalima i brist på bättre argument att "erityinen syy on se, että meillä on omaa maata 815 ha, jota me emme muuten pääse käyttämään". (Se "Kalima tar igen till hot. Den 20 juni 2007".)

HFD har i Pekka Myllyniemis rapport och de av statrådet år 2000 givna "riksomfattande målen för områdesanvändningen" hittat andra vägande skäl för en annektering, men HFD har i sitt beslut lika väl i beskrivningen av "särdrag hos det område som anslutningen gäller" noterat att "Helsingfors stad äger avsevärda områden i sydvästra Sibbo" och i bedömning av de juridiska förutsättningarna hänvisat till att "Helsingfors stad äger stora markområden i sydvästra Sibbo." Å andra sidan noteras i HFD:s beslut att utredningsmannen (enligt inrikesministeriet) i de juridiska motiveringarna till sitt beslutsförslag inte har hänvisat till den mark som Helsingfors äger. Det avsnitt med juridiska motiveringar som här syftas på har undantagsvis inte kopierats ur den utredning som professor Kalimas adept Eila Ratasvuori författat. (Se "Förvaltningsdirektören. Den 14 oktober 2007".)

I dagens Borgåblad ingår en kolumn med rubriken "Skadeglädje och sympati" av Nancy Lökfors. Jag återger det första stycket:

Så har då min hemkommun blivit rumphuggen och det med högsta förvaltningsdomstolens välsignelse. De allra flesta Sibbobor väntade sig att dessa lärda herrar hade tolkat kommuindelningslagen på ett annat sätt. Men nämnda instans lär aldrig ha gått emot ett beslut som en regering fattat i vårt land, så var skulle domstolen nu plötsligt ha hittat det modet?

Enskilda små administrativa beslut som statrådet tagit har HFD visserligen ogiltigförklarat, men Lökfors torde ha rätt så till vida att HFD aldrig har gått emot några betydelsefulla beslut. Man kan fråga sig varför. Det avgörande i Sibbofallet var att vikarierande justitiekanslern inte ingrep, men HFD hade helt andra förutsättningar än JK att finna grunder för jäv, brister i beredningen och oegentligheter i utredningen. Den information på basen av vilken JK ansåg att Myllyniemi inte var jävig var mycket bristfällig jänfört med de bevis på jäv som HFD fick ta del av. Frågan är om föredragande alls lät domarna ta del av bilagorna med bevismaterialet. När det gäller påståenden om oegentligheter i Myllyniemis utredning ansåg justitiekanslern i ett svar på ett klagomål att han inte har möjlighet att undersöka påståendena. Han antydde dock tydligt att ministeriet och beredande tjänsteman borde ha underkänt utredningen, såvida de påstådda oegentligheterna förelåg. Faktumet att inrikesministeriet i sin förklaring angående besvären mot statrådets beslut på ett i ögonfallande sätt neglegerar påståendena om oegentligheter i Myllyniemis utredning visar att även den beredande tjänstemannen betrakatde bristerna i utredningen som allvarliga, fastän de förbegicks i inrikesministeriets prememoria till statsrådets beslut.

Oegentlighetrena i Myllyniemis utredning är en skandal i sig, men den stora skandalen är att ministeriet teg om oegentligheterna.

Flera prejudikat. Den 24 januari 2008

Helsingin sanomat har på morgonen på tidningens webbplats publicerat FNB:s artikel med rubriken "Tontit kallistuvat Sipoolta Helsingille siirtyvällä alueella". Några övertygande argument för påståendena i rubriken ges det inte. Prishöjningen är inte nödvändigtvis inte Helsingfors intresse. I artikeln noteras det att "Helsingin kaupunki omistaa Lounais-Sipoon maista vain kahdeksan neliökilometriä eli runsaan neljänneksen." Jag vill tillägga att största delen av marken som ägs av Helsingfors inte lämpar sig för bebyggelse. Till notisen har Helsingin Sanomat senare på morgonen lagt till kartan från september 2006, som visar hur Jussi Pajunen och Jan Vapaavuori enligt tidningen försökte utpressa Sibbo att avstå från ett område på ungefär 25 kvadratkilometer. Området motsvarar i praktiken utredningsman Pekka Myllyniemis förslag.

Helsingfors påstådda betydande markegendom har varit ett centralt argument för en annektering. I sista stycket i avsnitt "5.4 Kuntajakoselvittäjän ehdotus" i utredningsman Pekka Myllyniemis rapport hävdas även följande:

Helsinki omistaa Sipoossa liitettäväksi esitetyllä alueella runsaasti maata. Kunnan maanomistus helpottaa ja nopeuttaa kaavoitusprosessia oleellisesti koska osapuolia on vähemmän. Samoin maanomistajien kanssa käytäviä neuvotteluja kaavoituksen tavoitteista ei tarvita.

Myllyniemi har kopierat det ovanciterade stycket ur Helsingfors stads förvaltningsdirektör Eila Ratasvuoris utredning "Selvitys kuntajakolain edellytysten täyttämisestä kuntajaotuksen muuttamisessa Helsingin kaupungin, Sipoon kunnan ja Vantaan kaupungin kesken" från den 18 oktober 2006. I inrikesministeriets förklaring eller utlåtande över besvären angående statsrådets gränsbeslut hävdas det lika väl att "Valtioneuvoston päätöstä ei vastoin valituskirjelmässä esitettyä ole miltään osin perusteltu Helsingin maanomistuksilla siirretyillä alueilla." I blogginlägget "Markegendom som motivering. Den 29 september 2007" har jag föreslagit att inrikesministeriet kommer med det ovanciterade påståendet för att undvika att markägendom kunde bli ett prejudikat för en annektering. Nu hävdar emellertid högsta förvaltningsdomstolen i sitt beslut under rubriken "Bedömning av de juridiska förutsättningarna" följande:

Helsingfors stad äger stora markområden i sydvästra Sibbo. Bindande beslut om den detaljerade användningen av marken fattas först genom planläggning, men vid en förhandsbedömning har äganderätten till marken dock en faktisk betydelse för den tid som en planläggningsprocess tar i anspråk och realiseringen av planerna. Helsingfors stad har även annars goda ekonomiska och administrativa förutsättningar att österut vidareutveckla den samhällsstruktur som råder i Helsingforsregionen,

Här bör det påpekas att bedömningen av betydelsen av Helsingfors markområden i sydvästra Sibbo och stora delar av avsnittet "Bedömning av de juridiska förutsättningarna" baserar sig på "utredningen i ärendet", det vill säga på Myllyniemis lotsasutredning! Just vad bedömningarna av Helsingfors markegendom och de juridiska förutsättningarna hänvisar man till text som utredningsmannen kopierat från förvaltningscentralens utredning. Förvaltningscentralens utredning har skrivits av Eila Ratasvuori, som tidigare varit föredragande vid HFD.

Betydelsen av Helsingfors markegendom i sydvästra Sibbo kan bedömas olika, men klart är att stadens markområden ligger på helt fel ställen, ifall man vill dra en metrolinje genom området. I en artikel med rubriken "Alueen asuttaminen vaatii Helsingiltä röyhkeyttä" skrev Helsingin Sanomat den 16 januari följande:

Pääkaupunki on rakentanut vuosikymmeniä omille mailleen. Sen ei ole tarvinnut neuvotella yksityisten maanomistajien kanssa. Nyt tilanne muuttuu, kun uudelle alueelle pitäisi saada jopa nelisenkymmentä tuhatta asukasta – ja nopeasti.
...

Helsingin on opeteltava käyttämään sille laissa annettua mahdollisuutta, pakkolunastusta, mikäli sopua ei muuten synny.

I framtiden kan det bli lättare att tvångsinlösa mark. I sitt blogginlägg "Metro Söderkullaan" från den 15 januari gläder sig Osmo Soininvaara även över det andtra beslutet som HFD tog samma dag "koska se on ennakkotapaus väljemmän lunastuskäytännön puolesta".