Klimatgärningar. Den 29 januari 2008

Efter HFD:s överraskande Sibbobeslut finns det mycket att förhandla om. Vare sig det gäller kommunerna eller de kyrkliga samfälligheter kommer jag endast undantagsvis på denna blogg att följa upp förhandlingarna mellan Sibbo och Helsingfors. Jag vill ändå tipsa om notisen "Östersundom kyrka glömmer ej Sibboborna", som Yle publicerat på morgonen. Igår publicerade Yle en notis med rubriken "Sibbo i samtal med Helsingfors". Jag skall inte desto mera kommentera dessa "konstruktiva" samtal mellan Markku Luoma och Jussi Pajunen. Däremot följer jag med största intresse med förhandlingarna mellan finansministeriet och jumbolistade Sibbo kommun. (Se "Ramlagens krav. Den 22 januari 2008 ".)

Jag hade tänkt skriva om villkoren inför fredagens träff mellan representaneter för finansministeriet respektive Sibbo kommun, men ett tal som Jan Vapaavuori hållit idag ändrar på mina planer. Talet som bostadsministern höll på ett seminarium i Helsingfors har fått rubriken "Asuntopolitiikan suunta ja keinot". Pajunens tal handlar i hög grad om kollektivtrafik. Han säger bl.a. att "Järkeviä kasvualueita Helsingin seudulla ovat Lohjan ja Porvoon suunnat, varsinkin jos niille saataisiin raideliikenne etupainotteisesti." Indirekt talar han alltså fför (nya) Elsa och Heli, vilket är intressant med tanke på fallet Sibbo. (Se bl.a. "Järnväg till Lojo. Den 21 november 2007" och "Helsingfors räknar med Heli-banan. Den 27 november 2007".) I sitt tal kommenterar Vapaavuorio Sibbofrågan även mera direkt. Jag citerar:

Paras-hanke edistää oikeansuuntaisesti kuntarakenteen kehitystä, mutta se ei etene riittävällä nopeudella. Vauhtia on saatava varsinkin kasvavilla kaupunkiseuduilla seudullisesti strategisiin kuntaliitoksiin, koskivatpa ne koko kuntaa tai määrättyä kunnan osa-aluetta. Sipoon länsiosan liittäminen Helsinkiin oli tärkeä askel, mutta Helsingin seudulla riittää muutakin korjattavaa (esim. Ristikytö).

Hallinnollisten rajojen pitäisi olla järkevän toiminnan apuvälineitä, ei niiden este. Kuntarajoilla pitäisi olla välinearvo, ei itseisarvoa. Ilmastonmuutoksen hillinnällä ja yhdyskuntarakenteen eheyttämisellä, kuntien välisen epätarkoituksenmukaisen verokilpailun vähentämisellä sekä riittävällä vuokra-asuntotuotannolla sen sijaan on itseisarvoa.

Suuremmat kuntakokonaisuudet myös Helsingin seudulla tukisivat kaikkia näitä tavoitteita. Kuuma-kuntien yhdistäminen olisikin pienimuotoinen ympäristöteko. Pääkaupunkiseudun kaupunkien yhdistäminen puolestaan olisi jo suuri ympäristöteko. Seudun kaupungit ja kunnat ovat kuitenkin itsepintaisesti halunneet pitää rajapyykkinsä kuopissaan ja vakuuttaneet, että hyvällä yhteistyöllä päästään samaan lopputulokseen. Saapi nähdä miten käy!

Rehellisyyden nimissä on toki todettava että toissaviikkoinen valtion ja Helsingin seudun kuntien välinen asunto- ja tonttitarjontaa koskeva aiesopimus sekä pääkaupunkiseudun kuntien samalle päivälle ajoittunut yhteisymmärrys yhteisen joukkoliikennejärjestelmän luomisesta antavat aihetta tiettyyn optimismiin. Selvää kuitenkin on, että jatkossakin ilmastonmuutokseen vaikuttamisella saavutetaan enemmän Nobelin palkintoja kuin kuntarajoja puolustamalla.

Det var ju modigt av Vapaavuori att våga sig på ett så filosofiskt ämne som egenvärden och instrumentella värden. Jag kan intyga att han inte skulle ha fått många poäng för sina exempel, om det hade gällt ett gymnasieprov i filosofi. Vapaavuori har visserligen rätt i att administrativa gränser inte är att betraktas som egenvärden, men det finns mycket som förtjänar vår respekt och vördnad, även om dess ursprungliga syfte varit funktionellt. Till skillnad från länsgränser är kommungränser dessutom inte längre redskap bara för statlig administration. Kommunerna och kommungränserna är framför allt redskap för lokalt självstyre. Knappast är Vapaavuori själv aktuell för Nobels fredspris med anledning av annekteringen av Sydvsätra sibbo, som av Finlands naturskyddsförbund inofficiellt utnämnts till årets mest deprimerande "miljögärning". (Se pressmeddelandet "Lounais-Sipoon vyörytys vuoden masentavin ympäristöteko".) Däremot torde Vapaavuoris tal applåderas av Osmo Soininvaara. (Se bl.a. Soininvaaras blogginlägg "Kuntarajojen pyhyys ja itsehallinnon rajat" och mitt blogginlägg "Konspiration. Den 28 april 2007".) Lite komiskt är det att Vapaavuori säger att Helsingforsregionens städer och kommuner egensinnigt velat bevara sina gränser och satsat på samarbete, när det framför allt är Vapaavuori själv som tidigare förespråkat ett frivilligt samarbete fram om statlig inblandning i Helsingforsregionen.

Någon juridisk betydelse har de klimatpolitiska synpunkterna inte för Sibbobeslutet. Klimatpolitiken var inte aktuell då statsrådet tog sitt beslut om "nationella målsättningar för områdesanvändning" ("Valtioneuvoston päätös valtakunnallisista alueidenkäyttötavoitteista"), som HFD använder som grund för sitt och statsrådets beslut. År 2000 var argumenten helt andra. Det är intressant att notera att Vapaavuori nu efter HFD:s beslut öppet talar för komundelssammanslagningar. Få se hur länge förvaltnings- och kommunminister Mari Kiviniemi kommer att hålla fast vid att Sibbo var ett specialfall och inte ett prejudikat. (Se FNB:s notis "Kuntaministeri Kiviniemi: Sipoo oli poikkeus".) Ministeriet har redan korrigerat sina uttalanden om att inga kommundelssammanslagningar sker under PARAS-processen och på många håll i landet är kommundelssammanslagningar med och mot berörda kommuners vilja aktuella. I artikeln "Kiviniemi: Sipoo ei ollut ennakkotapaus", som Helsingin Sanomat publicerade den 17 januari heter det att "Sipoon osien liittäminen Helsinkiin oli Kiviniemen mukaan poikkeustapaus, koska perusteet täyttivät valtioneuvoston asettamat, Helsingin erityisasemaan liittyvät vaatimukset esimerkiksi yhdyskuntarakenteen kehittämiselle." Uttalandet visar att Kiviniemi bekantat sig med HFD:s motiveringar.

Själv har jag svårt att hitta någon juridiskt relevant specialstatus för "Helsingfors" eller Helsingforsregionen i statsrådets målsättningar för områdesanvändning. Jag antar att HFD även här har gått den verkställande makten till mötes och försökt göra sitt bästa för att unvika att Sibbo kan tolkas som ett prejudikat. Att Kiviniemis föregångare som kommunminister Hannes Manninen gick med på att stöda en annektering av sydvästra Sibbo beror enligt min bedömning i första hand på det ledande oppositionspartiets gruppordförande Jan Vapaavuori liksom SDP:s och De grönas huvudförhandlare angående kommun- och servicestrukturreformen Rakel Hiltunen respektive Osmo Soininvaara krävda tvångssammanslagningar. För att få igenom sitt lagförslag, som innbar att tvångssammanslagningar kunde undvikas, gick Manninen med på att stöda en inkorporering av sydvästra Sibbo. Om Sibbo blir ett allmänt prejudikat, som kan tillämpas även utanför Helsingforsregionen, har avtalet i praktiken brutits. Pacta sunt servanda.