Oegentligheter. Den 25 januari 2008

I gårdagens blogginlägg citerade jag ur en notis från FNB med rubriken "Tontit kallistuvat Sipoolta Helsingille siirtyvällä alueella". Notisen hade publicerats på Helsingin Sanomats webbplats. I notisen säges det bland annat att "Helsingin kaupunki omistaa Lounais-Sipoon maista vain kahdeksan neliökilometriä eli runsaan neljänneksen." Borgåbladet har idag publicerat en mycket längre version av notisen under rubriken "Dyrare tomter i sydvästra Sibbo". Även här heter det att "Staten äger bara åtta kvadratkilometer, vilket är en dryg fjärde del av markerna i sydvästra Sibbo." Där till heter det att "Hälften av stadens mark är dessutom naturskyddsområde". Siffrorna som uppges är inte exakta, men de visar med tydlighet att statsministerns påstående om att Helsingfors i sydvästra Sibbo äger "nästan 1 000 hektar färdig tomtmark" var helt felaktigt. Även en stor del av den mark som inte är naturskyddsområde är olämplig för bebyggelse. Lika väl uppger högsta förvaltningsdomstolen i sitt beslut Helsingfors "stora markområden" som en grund för lagligheten i statsrådets beslut. HFD grundra sig direkt på Pekka Myllyniemis rapport, som i sin tur baserar sig på vinklad information från Helsingfors förvaltningscentral.

Även Hufvudstadsbladet har publicerat en version av FNB:s notis. Rubriken är här något missvisande "Tomterna blir dyrare i Sibbo". I Hbl:s version saknas de ovanciterade satserna. Däremot publicerade Ilta-Lehti på nätet igår en version med rubriken "Tontit kallistuvat uudessa Itä-Helsingissä", där det redan i ingressen heter att "Sipoolta Helsingille siirtyvästä liitosalueesta on Helsingin kaupungin omistuksessa vain reilu neljännes." Längre fram i texten heter det här att "Helsinki tosin omistaa Lounais-Sipoosta vain runsaan neljänneksen eli noin kahdeksan neliökilometriä, joista vielä yli puolet on luonnonsuojelualueita."

Hufvudstadsbladet har idag publicerat en insändare av Pertti Hakala med rubriken "Markinnehav behöver inte betyda övertagande". Hakala kommenterar här betydelsen av Helsingfors marinnehav genom att säga "Att ett markinnehav inte nödvändigtvis behöver resultera i gränsförskjutningar, vilket till exempel Kai Kalima i Helsingfors fullmäktige hävdat, visar fallet Esbo där Helsingfors inte för Albergas del fick sin vilja igenom." Hakala har naturligtvis rätt. Kai Kalimas påstående om att Helsingfors matrkegendom skulle utgöra ett särskilt vägande skäl för annekteringen var rena nonsens och visar att inga verkliga särskilt vägande skäl för en annektering förelåg. I ett gruppanförande vid ett stadsfullmäktigemöte i februari ifjol hävdade Kalima i brist på bättre argument att "erityinen syy on se, että meillä on omaa maata 815 ha, jota me emme muuten pääse käyttämään". (Se "Kalima tar igen till hot. Den 20 juni 2007".)

HFD har i Pekka Myllyniemis rapport och de av statrådet år 2000 givna "riksomfattande målen för områdesanvändningen" hittat andra vägande skäl för en annektering, men HFD har i sitt beslut lika väl i beskrivningen av "särdrag hos det område som anslutningen gäller" noterat att "Helsingfors stad äger avsevärda områden i sydvästra Sibbo" och i bedömning av de juridiska förutsättningarna hänvisat till att "Helsingfors stad äger stora markområden i sydvästra Sibbo." Å andra sidan noteras i HFD:s beslut att utredningsmannen (enligt inrikesministeriet) i de juridiska motiveringarna till sitt beslutsförslag inte har hänvisat till den mark som Helsingfors äger. Det avsnitt med juridiska motiveringar som här syftas på har undantagsvis inte kopierats ur den utredning som professor Kalimas adept Eila Ratasvuori författat. (Se "Förvaltningsdirektören. Den 14 oktober 2007".)

I dagens Borgåblad ingår en kolumn med rubriken "Skadeglädje och sympati" av Nancy Lökfors. Jag återger det första stycket:

Så har då min hemkommun blivit rumphuggen och det med högsta förvaltningsdomstolens välsignelse. De allra flesta Sibbobor väntade sig att dessa lärda herrar hade tolkat kommuindelningslagen på ett annat sätt. Men nämnda instans lär aldrig ha gått emot ett beslut som en regering fattat i vårt land, så var skulle domstolen nu plötsligt ha hittat det modet?

Enskilda små administrativa beslut som statrådet tagit har HFD visserligen ogiltigförklarat, men Lökfors torde ha rätt så till vida att HFD aldrig har gått emot några betydelsefulla beslut. Man kan fråga sig varför. Det avgörande i Sibbofallet var att vikarierande justitiekanslern inte ingrep, men HFD hade helt andra förutsättningar än JK att finna grunder för jäv, brister i beredningen och oegentligheter i utredningen. Den information på basen av vilken JK ansåg att Myllyniemi inte var jävig var mycket bristfällig jänfört med de bevis på jäv som HFD fick ta del av. Frågan är om föredragande alls lät domarna ta del av bilagorna med bevismaterialet. När det gäller påståenden om oegentligheter i Myllyniemis utredning ansåg justitiekanslern i ett svar på ett klagomål att han inte har möjlighet att undersöka påståendena. Han antydde dock tydligt att ministeriet och beredande tjänsteman borde ha underkänt utredningen, såvida de påstådda oegentligheterna förelåg. Faktumet att inrikesministeriet i sin förklaring angående besvären mot statrådets beslut på ett i ögonfallande sätt neglegerar påståendena om oegentligheter i Myllyniemis utredning visar att även den beredande tjänstemannen betrakatde bristerna i utredningen som allvarliga, fastän de förbegicks i inrikesministeriets prememoria till statsrådets beslut.

Oegentlighetrena i Myllyniemis utredning är en skandal i sig, men den stora skandalen är att ministeriet teg om oegentligheterna.