Den överkörda medborgarens halmstrå. Den 21 april 2008

I det senaste numret av Medborgarbladet (nr 2/2008), har Sfp nu även i tryckt form publicerat Henrik Lax pressmeddelande "Den överkörda medborgarens halmstrå" från den 22 februari. (Se "Halmstrån. Den 8 mars 2008" och "Lax och Europaparlamentet. Den 7 april 2008".) Eftersom det handlar om ett pressmeddelande, återger jag här texten i sin helhet:

Europaparlamentariker Henrik Lax (sfp) lyfter fram EU-medborgarnas framställningsrätt i sin kolumn publicerad idag lördag i tidningen Kaleva.

- En framställning till Europaparlamentet är en politisk rättsskyddsmekanism, en grundrättighet som ger medborgarna en möjlighet att få sin sak prövad i en oberoende offentlig granskning. Sibbo-frågan aktualiserar behovet av en författningsdomstol i Finland. Då en sådan inte finns kan finländska medborgare vända sig till olika europeiska instanser, skriver Lax.
- Den som idag känner sig överkörd är sibbobon. Hans uppfattning är att statsmakten med stöd av Högsta förvaltningsdomstolen åsidosatt den kommunala självbestämmanderätten och utan att lyssna på kommuninvånarna låtit Helsingfors stad roffa åt sig de bästa bitarna av Sibbo, konstaterar Lax.
- Det finns motsvarande fall i Europa. I Valencia vann 15,000 invånare med sin framställning en moralisk seger. Europaparlamentet ansåg att de spanska myndigheterna hade låtit bli att beakta lokalbefolkningens rättigheter under planläggningen av ett område. Följaktligen uppmanades myndigheterna att förbättra medborgarnas möjlighet att delta i beredandet av markanvändningsplaner, upplyser Lax om i kolumnen.
- I Sibbofallet fråntogs sibboborna inte bara rätten att delta i beslutet gällande markanvändningen utan också själva markområdena, avslutar Lax sin kolumn.

Det kan vara skäl att påpeka att en framställning till Europaparlamentet eller petitionsutskottet inte är Sfp:s eller kommunens halmstrå i Sibbofrågan. Det är uttryckligen medborgatnas eller invånarnas rättigheter som EU ämnar trygga. Sibbo kommun har inte behandlats rättvist eller jämlikt av de statliga myndigheterna, men det är invånarna som måste söka upprättelse.

Sfp och inkorporeringen. Den 20 april 2008

I sin Sibborapport har utredningsman Pekka Myllyniemi avslöjat planerna bakom Raimo Ilaskivisi (saml) inofficiella förslag till ändring av kommunindelningen från år 1989. Förslaget var så gott som identiskt med det förslag som Helsingfors lade fram vintern och våren 2006:

- till Vanda stad ansluts de områden mellan Ring III och Dickursby som i funktionellt hänseende hör dit och Vanda överlåter ett mindre område i Västersundom till Helsingfors stad. - från Sibbo kommun ansluts delar av södra Sibbo till Helsingfors stad.

Myllyniemi understryker att områdesregleringen skulle vara frivillig i enlighet med följande principer:

Genom detta arrangemang tryggas Helsingfors stads bostadsproduktion och undviks kanske ett kraftigt tryck på utflyttning till Sibbo för de finskspråkigas del. Omvänt torde lösningen kunna trygga att Sibbo förblir svenskspråkigt.

Ilaskivis motiveringar har, liksom jag tidigare noterat på denna blogg, likheter med det erbjudande till "frivilligt" områdesreglering som Jussi Pajunen (saml) och Jan Vapaavuori (saml) i lade fram i hemliga förhandlingar våren 2006. Även om kommunledningen och Sfp kunde ha gått med på arrangemanget, är det klart att övriga politiska grupper i Sibbo inte kunde gå med på ett dylikt förslag. Inte heller kunde Sfp öppet medge att arrangemanget vore attraktivt. Det visade sig att initiativet till en inkorporering på det nationella planet väckte största avsky just bland Sfp: s traditionella väljare.

Trots att Sfp är det enda riksparti som (efter Helsingfors initiativ i juni 2006) konsekvent motsatt sig annekteringen, är det på kort sikt Sfp som drar den största nyttan av annekteringsbesluten. Sfp:s framgång i kommunalvalet i Sibbo är tryggat och även Sfp i Helsingfors kan dra nytta av nya "svenska" väljare.

I en artikel med rubriken "Pigan måste locka på två språk" i gårdagens Hbl framhåller Henry Wiklund problemet med att Sfp kan uppfattas som ett nejsägarparti: "Efter en rad nej på både riks- och kommunal nivå mot polisdistriktsindelningen, mot Sibboannekteringen uppfattas sfp i dag som det motarbetande partiet." Liksom den nyvalda kretsordföranden Henrik Wrede framhöll är det dock ett mindre problem att Sfp säger nej i viktiga frågor än att partiets representanter uppfattas som yes-men. Ett större problem är kanske att förlusten i fallet Sibbo kan uppfattas som en prestigeförlust, som gör Sfp-arna till förlorare. Lokalt är dock förlusten framför allt långsiktig: På grund av annekteringen uppfyller Sibbo inte KSSR-kraven. Tack vare ramlagens krav på "minst omkring 20 000" invånare kan finansministeriet pressa Sibbo att planera för våldsam tillväxt (se "Vem är staten? Den 17 april 2008"), vilket betyder att Sibbo förfinskas och urbaniseras mycket snabbt, trots inkorporeringen.

Spaningsflygningar. Den 19 april 2008

I senaste numret av gratistidningen Vartti ingår en notis med rubriken "Sipoon rajaa kartoitetaan ilmassa pörräten". I dagens Borgåblad ingår en notis med rubriken "Lågflygande plan kartlägger Sibbo". I notiserna berättas det att Helsingfors fastihetsverk sänder ut flygplan och helikopptrar för att kartlegga de områden i Vanda och Sibbo som skall anslutas till huvudstaden. Flygmätningarna inleds kanske redan idag.

I dagens Helsingin Sanomat ingår flera texter om potentiella översvämningsområden i Helsingfors. En av artiklarna har rubriken "Suunnittelija: Helsingissä rakennettava neljä metriä merenpinnan yläpuolelle". I artikeln konstateras inledelsevis att "Uudet kaupunginosat pitäisi rakentaa vähintään neljä metriä meren pinnan yläpuolelle, jos Helsinki haluaa varautua nopeasti etenevään ilmastonmuutokseen." Det är Kari Silfverberg från Helsingfors miljöcentral som anser att gränsen borde höjas till fyra meter. För närvarande är det två och en halv meter över havsnivå som gäller i Helsingfors. Även om gränsen 2,5 meter får gälla ligger en avsevär del av området i Vanda och Sibbo som skall anslutas till Helsingfors under gränsen. Detta framgår bl.a. ur kartan ovan, som publicerats av Nylands förbud. De grönfärgade områdena ligger under 2,5 meter över havsnivå.

Om Helsingfors går in för att ansluta området norr om Borgå motorväg till en nationalpark, så återstår det av annekteringsområdet inte mycket mera än naturaområden och översvämningsområden. Kanske hittar Helsingfors fastighetsverk under sina spaningsflygningar ändå något område som man finner lämpligt för en utfyllnadsbacke.

Excess i nödvärn. Den 18 april 2008

I gårdagens blogginlägg "Vem är staten? Den 17 april 2008" skrev jag om Forum Östra Nylands seminarium "Kan en by ha 5000 invånare?" I dagens nummer av Borgåbladet ingår en artikel med rubriken "I byn gror ingen rotlöshet", som handlar om seminariet. Borgåbladet skriver att Jonas Junger på seminariet, som handlade om Sibbo massiva tillväxtpolitik, undrade om inte den planerade våldsamma expansionstakten handlade om självförsvar mot annekteringsplanerna. Jag citerar:

Jungar undrade om den våldsamma expansionstakt som Sibbo planerar är excess i nödvärn.
– Är inte hotet redan avvärjt i och med annekteringen av sydvästra Sibbo?

Det är i högsta grad skäl att fråga sig i vilken mån annekteringen används för att motivera en tillväxt i konflikt med invånarnas vilja och i vilken mån tillväxtplanernas syfte faktiskt är att avvärja nya hot. Det är klart att det finns starka politiska krafter som vill sammanslå hela Sibbo med Helsingfors. Frågan är på vilket sätt Sibbo bäst värjar sig mot det hotet. Svaret på den frågan vet ingen med säkerhet. Klart är att Sibbo efter att annekteringen (eventuellt) förverkligas fortast möjligt åter bör komma upp till KSSR-kraven på "minst ungefär 20 000" invånare.

Enligt Bårgåbladet svarade både Christel Liljeström och Caspar Berntzen på Jungars fråga att det fortfarande finns hot. Jag citerar:

Både Berntzen och Liljeström svarade med att hotet ingalunda är undanröjt. Det ställs krav på Sibbo från många håll. Kommunen måste visa att den klarar av att vara självständig.

Det är möjligt att Liljeström har kunskap som jag saknar, men våldasam expansionsartad tillväxt hör inte till ramlagens krav. Efter Helsingfors annekteringsinitiativ 2006 blev man i Sibbo medvetna om hoten, men hotet mot Sibbos ställning som självständig kommun var enligt min bedömning större före Helsingfors tog sitt officiella initiativ och Manninens strukturgrupp uppnådde enighet i juni 2006. Att man i Sibbo allmännt tror att en snabb och massiv tillväxt är nödvändig beror åtminstone delvis på att man saknar insikt i bakgrunden till Helsingfors initiativ.

Vem är staten? Den 17 april 2008

Yle skriver att "Sibbo-frågan" dryftades på Forum Östra Nylands seminarium igår, men i verkligheten var det Sibbos nya tillväxtplaner som diskuterades. Rubriken var "Kan en by ha 5000 invånare?" Fastän fallet Sibbo redan är avgjort i HFD forsätter Sibbo på den nya tillväxtlinjen, som var ämnad att värja annekteringshotet. Som en följd av inkorporeringsbeslutet uppfyller Sibbo inte KSSR-kraven på minst ungefär 20 000 invånare. Från finansministeriet har det dock kommit signaler om att man kan tänka sig att anse att Sibbo uppfylla ramlagens krav och låta Sibbo fortsätta som självständig kommun, ifall kommunen i sin generlaplan kan påvisa förutsättningar för tillväxt. I en intervju för Yle Östnyland i samband med gårdagens seminarium sade kommunstyrelseordförande Christel Liljeström att "Vi klararen inte av att bygga ut samtliga byar som nu finns så att det skulle täcka den volym statsmakten har satt på oss." Men om tillväxtmålet bara är att uppfylla ramlagens krav på 20 000 invånare, behövs det minsann inte nya "byar" med tusentals invånare. Vilka är egentligen statsmaktens krav och vem är i detta fall staten? Är det bostadsministern alias Bålabisin?

Misslyckad utredning. Den 16 april 2008

Kommunindelningsutredningar av olika slag är högaktuella. I dagens Hufvudstadsblad ingår insändarartikel med rubriken "Varning för utredningar". I artikeln skriver Silvio Hjelt om utredningar i allmänhet, men även Sibboutredningen omnämns. jag citerar ur artikeln:

En utredning i politisk mening har inte alltid någonting med den fullständiga sanningen att göra, men med den politiska verkligheten desto mera. Vill man göra det snyggt tillsätter man en obunden utredningsman som gör grovjobbet. Skam den utredningsman som då inte kan bevisa att uppdragsgivarens åsikt är den enda riktiga. Om det inte låter sig göras utan att trovärdigheten helt går förlorad har utredningsmannen misslyckats. Det behöver förstås inte ändra på slutresultatet, men det ser lite fulare ut (jämför till exempel inkorporeringen av en del av Sibbos skattebetalare). En utredning är alltså ofta detsamma som att motivera ett aningen illa grundat beslut som man någonstans redan anser vara fattat.

Kvaliteten på Pekka Myllyniemis Sibboutredning var så låg att den borde ha underkänts. Det är pinsamt att utredningen överhuvudtaget publicerades. Det speciella med Sibboutredningen är dock att den inte bara var ämnad att politiskt motivera och legitimera ett beslut som inoficiellt redan var fattat. Sibboutredningen fungerade även som juridiskt bevis på att de i kommunindelningslagen definierade villkoren för en ändring i kommunindelningen uppfylldes med särskild vikt. I sitt beslut i fallet Sibbo var även högsta förvaltningsdomstolen tvungen att hänvisa till Myllyniemis skandalösa utredning, men domstolen undvek i sitt beslut att alls kommentera påståendena om brister och oegentligheter i utredningen. Före fallet kom till HFD hade justitiekanslern vägrade att undersöka oegentligheterna eller ta ställning till påståendena om brister i utredningen. I ministeriets motförklaring till besvären mot statsrådets besklut förbegick även föredragande tjänsteman påståendena om oegentligheter. Han borde redan i sin beredning kommit fram till att Myllyniemis utredning var värdelös. Personligen anser jag att så väl lagliga som mänskliga rättigheter kränkts då ingen statlig myndighet befattat sig med påståendena om oegentligheterna, trots anmärkningar, klagomål och besvär.

KSSR-kraven. Den 15 april 2008

Senaste vecka ingick i Sipoon Sanomat en artikel med rubriken "Paras-kelpoisuus riippuu yleiskaavasta". Enligt artikeln beror det på den kommande generalplanen om finansministeriet anser att Sibbo uppfyller ramlagens krav på ett befolkningsunderlag på "ungefär minst 20 000" invånare. Som en följd av annekteringen kommer Sibbo att ha en för liten befolkning för att fortsätta som självständig kommun. Finansministeriet kan nu ställa krav, som stämmer dåligt överens med den kommunala självstyrelsen. Överhuvudtaget är väl hela KSSR och ramlagen problematisk med tanke på den kommunala självstyrelsen. I sitt tal "Puitelain soveltaminen ja kuntien toimeenpanosuunnitelmat" sade Hannes Manninen den 2 februari 2007 att "Verkställandet av ramlagen är inte så mycket juridik utan mera politik" och vidare "Att syssla med hårklyverier om vad som uppfyller detaljerna i lagen, som t.ex. en gräns på 20 000 invånare, bidrar inte till genomförandet av det fundamentala målet i reformen." Jag undrar vilket "det fundamentala målet" är. På grund av oklarheter i hur ramlagen skall tolkas kunde inte heller HFD ta ställning till i vilken mån annekteringen försvårar Sibbos förutsättningar att förbli en självständig kommun.

Efter annekteringsbeslutet är det för Sibbo viktigt att kommunen har en klar plan för hur kommunen snabbt skall komma upp till 20 000 invånare. Sibbo behöver inte växa bara för att undvika nya inkorporeringar, utan även för att uppfylla ramlagens krav. KSSR-kraven kan emellertid lätt bli ett kort med vilket man kör över kommuninvånarnas vilja. För att komma upp till invånartalet 20 000 behövs det inte några nya bostadsområden. Snabbast växer kommunen om man satsar resurserna på utveckling av befintliga centra. Visst är det absurt att Helsingfors och huvudstadregionen i samband med KSSR-hörandet och förhandlingarna kring ramlagen krävde en gränsändring som medför att Sibbo inte uppfyller KSSR-lagens krav. Än mera absurt är det att Manninen av allt att döma gick med på kraven för att lagförslaget skulle accepteras av Helsingfors.