I sin Sibborapport har utredningsman Pekka Myllyniemi avslöjat planerna bakom Raimo Ilaskivisi (saml) inofficiella förslag till ändring av kommunindelningen från år 1989. Förslaget var så gott som identiskt med det förslag som Helsingfors lade fram vintern och våren 2006:
- till Vanda stad ansluts de områden mellan Ring III och Dickursby som i funktionellt hänseende hör dit och Vanda överlåter ett mindre område i Västersundom till Helsingfors stad. - från Sibbo kommun ansluts delar av södra Sibbo till Helsingfors stad.
Myllyniemi understryker att områdesregleringen skulle vara frivillig i enlighet med följande principer:
Genom detta arrangemang tryggas Helsingfors stads bostadsproduktion och undviks kanske ett kraftigt tryck på utflyttning till Sibbo för de finskspråkigas del. Omvänt torde lösningen kunna trygga att Sibbo förblir svenskspråkigt.
Ilaskivis motiveringar har, liksom jag tidigare noterat på denna blogg, likheter med det erbjudande till "frivilligt" områdesreglering som Jussi Pajunen (saml) och Jan Vapaavuori (saml) i lade fram i hemliga förhandlingar våren 2006. Även om kommunledningen och Sfp kunde ha gått med på arrangemanget, är det klart att övriga politiska grupper i Sibbo inte kunde gå med på ett dylikt förslag. Inte heller kunde Sfp öppet medge att arrangemanget vore attraktivt. Det visade sig att initiativet till en inkorporering på det nationella planet väckte största avsky just bland Sfp: s traditionella väljare.
Trots att Sfp är det enda riksparti som (efter Helsingfors initiativ i juni 2006) konsekvent motsatt sig annekteringen, är det på kort sikt Sfp som drar den största nyttan av annekteringsbesluten. Sfp:s framgång i kommunalvalet i Sibbo är tryggat och även Sfp i Helsingfors kan dra nytta av nya "svenska" väljare.
I en artikel med rubriken "Pigan måste locka på två språk" i gårdagens Hbl framhåller Henry Wiklund problemet med att Sfp kan uppfattas som ett nejsägarparti: "Efter en rad nej på både riks- och kommunal nivå mot polisdistriktsindelningen, mot Sibboannekteringen uppfattas sfp i dag som det motarbetande partiet." Liksom den nyvalda kretsordföranden Henrik Wrede framhöll är det dock ett mindre problem att Sfp säger nej i viktiga frågor än att partiets representanter uppfattas som yes-men. Ett större problem är kanske att förlusten i fallet Sibbo kan uppfattas som en prestigeförlust, som gör Sfp-arna till förlorare. Lokalt är dock förlusten framför allt långsiktig: På grund av annekteringen uppfyller Sibbo inte KSSR-kraven. Tack vare ramlagens krav på "minst omkring 20 000" invånare kan finansministeriet pressa Sibbo att planera för våldsam tillväxt (se "Vem är staten? Den 17 april 2008"), vilket betyder att Sibbo förfinskas och urbaniseras mycket snabbt, trots inkorporeringen.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar