Forskningscentralen för de inhemska språken säger att sammansatta kommunnamn absolut bör undvikas då kommuner slås ihop till följd av kommunreformen. (Se Vasabladet.) Motiveringen är den samma som till varför ett barn inte kan få till efternamn ett dubbelnamn bestående av båda föräldrarnas efternamn. Enligt forskningscentralens utlåtande över kommunnamnen bör vid en kommunsammanslagnimng det namn som har djupare historiska rötter bli gällande, men inkörda stadsnamn skall gå före gamla sockennamn. Forskningscentralen för de inhemska språken tar alltså, så som jag tolkar det, ställning för staden och den urbana identiteten framom landsorten.
Kommunens namn är inte en obetydlig fråga vid en sammanslagning. Stadsdelar, kyrkobyar och öar kan bevara sin identitet även efter en kommunsammanslagning eller ändring i kommunindelningen, men invånarna i landsortskommunens periferi förlora lätt sin lokala identitet och därmed även sin hembygd. Samtidigt faller lokalhistorien lätt i glömska. Ibland förefaller namnreformer rentav vara ämnade att förtränga ortens svenskspråkiga historia, som då Helsinge omdöptes till Vanda och Helsinge kyrka till Sankt Lars, på finska Pyhä Laurin kirkko. Namnet utgör en förmedlare av minnen, gemenskap och hembygdskänsla. När namnet utplånas förlorar orten även sin historia och kommuninvånarna sina rötter.
Namnet förenar, men ett kommunnamn kan lika väl betyda olika saker för olika människor. För min son, som nyss fyllt fem, betyder Sibbo framför allt farfars och farmors hem. Som lite yngre trodde han att Sibbo uttryckligen betydde huset där hans farföräldrar bor, men numera associerar han Sibbo även med landsbygd och svenskspråkiga människor. Att åka till Sibbo betyder lika väl fortfarande att åka till farmor. Tyvärr fick vi denna vecka besked om att farmors dagar är räknade. Farfars och farmors hus kommer ändå alltid att besjälad av farmor. Hela Sibbo är besjälat av henne. Namn bär liksom platser på minnen av tider som gått och människor som lämnat oss.
För några år sedan kunde jag inte föreställa mig att även Sibbos existens är hotad. Jag var tacksam för att vara hemma från en kommun vars framtid föreföll tryggad. Ändå engagerade jag mig redan före sekelskiftet mot fusioner och gränsjusteringar, om än med glimten i ögat. Jag var medveten om att mina värderingar var otidsenliga, åtminstone i huvudstaden. I min doktorsavhandling, som publicerades 1998, använder jag mig medvetet av en arkaisk stil. Jag försöker efterlikna Runeberg och Topelius i dera patriotiska stil, men orden är uppriktiga och känslorna bakom mina ord är självupplevda:
Kommunens namn är inte en obetydlig fråga vid en sammanslagning. Stadsdelar, kyrkobyar och öar kan bevara sin identitet även efter en kommunsammanslagning eller ändring i kommunindelningen, men invånarna i landsortskommunens periferi förlora lätt sin lokala identitet och därmed även sin hembygd. Samtidigt faller lokalhistorien lätt i glömska. Ibland förefaller namnreformer rentav vara ämnade att förtränga ortens svenskspråkiga historia, som då Helsinge omdöptes till Vanda och Helsinge kyrka till Sankt Lars, på finska Pyhä Laurin kirkko. Namnet utgör en förmedlare av minnen, gemenskap och hembygdskänsla. När namnet utplånas förlorar orten även sin historia och kommuninvånarna sina rötter.
Namnet förenar, men ett kommunnamn kan lika väl betyda olika saker för olika människor. För min son, som nyss fyllt fem, betyder Sibbo framför allt farfars och farmors hem. Som lite yngre trodde han att Sibbo uttryckligen betydde huset där hans farföräldrar bor, men numera associerar han Sibbo även med landsbygd och svenskspråkiga människor. Att åka till Sibbo betyder lika väl fortfarande att åka till farmor. Tyvärr fick vi denna vecka besked om att farmors dagar är räknade. Farfars och farmors hus kommer ändå alltid att besjälad av farmor. Hela Sibbo är besjälat av henne. Namn bär liksom platser på minnen av tider som gått och människor som lämnat oss.
För några år sedan kunde jag inte föreställa mig att även Sibbos existens är hotad. Jag var tacksam för att vara hemma från en kommun vars framtid föreföll tryggad. Ändå engagerade jag mig redan före sekelskiftet mot fusioner och gränsjusteringar, om än med glimten i ögat. Jag var medveten om att mina värderingar var otidsenliga, åtminstone i huvudstaden. I min doktorsavhandling, som publicerades 1998, använder jag mig medvetet av en arkaisk stil. Jag försöker efterlikna Runeberg och Topelius i dera patriotiska stil, men orden är uppriktiga och känslorna bakom mina ord är självupplevda:
Sibbo mihi patria est! Här har jag mitt heimat; här har jag min klippa, till vilken jag tager min tillflykt. Gud vare lovad att inga länsslakter eller tvångssammanslagningar, inga flyttanden av fädernas råmärken kan utplåna min hembygds heliga namn!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar