Tulen Siposta. Den 3 oktober 2006

Eftersom jag talar dålig finska, har det många gånger hänt att folk frågat mig varifrån jag är hemma. När jag svarat att jag kommer från Sipo har man ofta påpekat att jag lärt mig bra finska. (Sibbo heter på finska Sipoo.) Kanske föreställer man sig att Sipo är en stad i Estland eller ett land i Östeuropa. De helsingforsare som insett att jag i själva verket är finlandssvensk har ibland glatt nämnt att de hört om Sibbo-Vargarna. Kunskapen om var Sibbo ligger har varit skral, men att orten ligger på andra sidan varggränsen har man haft klart för sig. Föreställningen att Sibbo skulle utgöra ett Östberlin eller Nordkorea omgivet av en hög språkmur har jag aldrig stött på förrän Helsingfors i somras startade sin medielobbning och förtalskampanj mot Sibbo.

Det är inte medvetet som jag uttalat eller böjt Sibbos finska namn fel. I själva verket har jag varit mycket mån om att folk skall veta att Sibbo är Helsingfors grannkommun, fastän det kanske inte riktigt är sant. Min härstamning från Sibbo har gett mig hemortsrätt i Finland och därmed även hemortsrätt i landets finskdominerade huvudstad. Att båda mina föräldrar är födda i Helsingfors har mindre betydelse. När jag berättat att jag är född på Simsalö i Sibbo skärgård har jag nog fått mera sympati än om jag hade sagt att jag är uppvuxen i Brunsparken eller på Brändö (i Helsingfors). Som finländare vill man inte betraktas som utlänning, vare sig svensk eller östeuropeisk. Det är i sig inget fel i att, liksom min hustru, betraktas som utlänning eller invandrare, men de flesta vill nog betraktas av andra så som man själv betrakar sig. Vår identitet bestäms inte bara av hur vi betraktar oss själva och hur vi önskar bli betraktade, utan även av hur andra de facto betraktar oss.

Min Sibboidentitet torde vara speciellt viktig för mig för att jag talar dåligt finska. Finska språkets dominans i huvudstaden har åtminstone stärkt min hemlängtan till Sibbo. Det var nog även delvis med tanke på min svenska Sibboidentitet som Helsingfors planer på att annektera ett område som innefattar Simsalö gjorde mig så upprörd. Hemortens betydelse för individen handlar ändå inte bara om identitet. Min egen identitet skulle heller aldrig vara ett tillräkligt skäl för mig att försvara existerande gränser. I vår postmoderna tid kan vi utan större dramatik växla identiteter under livets gång och från sammanhang till sammanhang. Identiteten bör i sig inte vara helig, även om vi borde respektera andra människors identitet. Jag känner själv även en viss hembygdskärlek till andra orter, t.ex. min frus hemort i Italien, även om jag på inget vis uppfattar mig eller vill uppfattas som italienare.

Hembygdskärleken förutsätter en ort eller bygd. Bygden är någonting subjektivt som vi själva skapar. Vi väljer minnen, miljöer och landskap som vi placerar innanför en ram. Det som vi placerar innanför ramen väljer vi att betrakta som ett objekt, ett kärleksobjekt, som vi även ger ett namn. I själva verket är hembygdens namn ett essentiellt innehåll i vår hembygdskärlek. Hembygdens konturer blir speciellt tydliga för oss då vi en tid vistas utanför vår hemorten. Även kärleken till hembygden växer ofta med den hemlängtan eller nostalgi som vi känner då vi en längre tid befinner oss borta hemifrån.

Det innehåll som vi placerar innanför ramarna varierar från individ till individ, men det är delvis även gemensamt då vi har samma hembygd med samma ramar och samma namn. Vi väljer inte heller fritt innehållet, utan det är i hög grad bestämt av delvis gemensamma traditioner. Speciellt är det inte vi själva som väljer namnet och ramarna. Namnet utgörs vanligen av hemkommunens namn, ramarna av kommungränsen.

Min hembygd Sibbo har förändrats mycket under några årtionden. Språkförhållandena har förändrats, bybutiker har stängts, glesbygd har förvandlats till tätort, skolor har dragits in och nya skolor har grundats. Sibbo har ändå förblivit Sibbo och kommer så att förbli så länge ramarna består, så länge ramarna får bestå.