Om reformen av kommun- och servicestrukturen och fallet Sibbo. Den 23 oktober 2006

Den aktuella reformen av kommun- och servicestrukturen har som mål att radikalt minska antalet kommuner i Finland. Den centerpartistiske kommun- och regionminister Hannes Manninen, som ansvarar för reformen, har intygat om att den nya ramlagen tjänar detta syfte. Ändå är Center eller åtmintone dess medlemmar starkt emot kommunsammanslagningar. Kommunsammanslagningar betyder att speciellt centerpartistiska politiker och kommundirektörer mister jobbet, att gamla kommuncentrum på landsbyggden tvinar bort och att landsorter förlorar sin identitet. Minister Manninens otacksamma uppgift har varit att driva igenom en reform som är föga populär bland hans potentiella väljare. Centern har haft skäl att frukta att om partiet inte själv ansvarat för en kommunreform, så hade nästa regering gått in för en betydligt radikalare reform, som skulle ha betytt tvångssammanslagningar och storkommuner.

Det har länge varit känt att socialdemokraterna allmänt förespråkar kommunsammanslagningar och stora kommunder. Förra hösten skrev jag ett blogginlägg Om kommunsammanslagningar. Den 10 september 2005, där jag kritiserade socialdemokraterna för att förespråka sammanslagningar och påtvinga sammanslagningar genom att driva igenom lagar som ruinerar kommunerna. Vad jag inte då hade klart för mig var att även Samlingspartiet anser att det i Finland finns "för många" kommuner.

Den främsta orsaken till kommunsammanslagningar är kommuners dåliga ekonomi. Den dåliga ekonomin kan bero på avfolkning och ofördelaktig åldersstruktur. Men kommunernas allmänna dåliga ekonomi beror nog i första hand på att riksdagen stiftat lagar som ökat kommunernas utgifter. Samlingspartisten Jan Vapaavuori påpstod för ett år sedan att "valtio on siirtänyt osan omista budjettiongelmistaan kuntien budjetteihin vähentämällä osuuttaan kunnille määräämiensä tehtävien kustannuksista." (Se Vapaavuoris webbplats.) En logisk lösningen på kommunernas dåliga ekonomi vore att staten bar ett större ansvar för tjänsterna. Kommunsammanslagningar löser inte nödvändigtvis de ekonomiska problemen. Det visar åtminstone en undersökning som den kommunala utvecklingsstiftelsen KAKS har låtit göra, som publicerades förra veckan.

Själv tycker jag att en av Ålands stora charm är det stora antalet kommuner och kommuncentra. På Åland fungerar landskapet som en demokratisk mellannivå mellan kommunerna och staten, men Samlingspartiet har motsatte sig Centerns förlag på motsvarande mellannivåer i Riket. Överhuvudtaget har oppositionspartiet Samlingspartiet kunnat pressa Centern i kommun- och servicestrukturformen, för att Samlingspartiet i denna centrala fråga står närmare socialdemokraterna än vad Centern gör. (Se Allianser. Den 14 oktober 2006.) Detta kan eventuellt förklara centerministrarnas märkliga ställningstagande i fallet Sibbo.

Formell har fallet Sibbo ingenting med kommun- och servicestrukturreformen att skaffa, men de facto torde det finnas ett starkt samband. Magnus Torsell skrev i Vasabladet den 29.6.2006:

Det har i politiska kretsar väckt uppmärksamhet att statsminister Vanhanen snabbt verkat acceptera Helsingfors inkorporering av Sibbomark. Det är möjligt att centern är trängd i kommunstrukturreformen. Blir det ingen lösning före riksdagsvalet är kanske nästa regering blåröd, alltså med samlingspartiet och socialdemokrater som bestämmande partier. I så fall betyder kommunstrukturreformen storkommuner eller storstäder, vilket avgående sfp-ordförande Jan-Erik Enestam noterat vid partidagen i Vasa tidigare i somras.

På sin spekulerade Sfp:s nya orförande Stefan Wallin nyligen om att Samlingspartiet har fått "löfte om att få Sibboaptiten mättad bara man håller någotsånär god min om själva ramlagen - som alltså inte har med Sibbo att skaffa". Det finns andra beröringspunker mellan fallet Sibbo och kommun- och servicestrukturreformen. I remissdebatten om propositionen om kommun- och servicestrukturreformen framhöll Nils-Anders Granvik i Sfp:s gruppanförande följande:

Jag kan inte undvika att ta upp risken med att regeringen urvattnar detta lagförslag om man som i Helsingfors-Sibbo fallet stöder den starkares krav på att annektera sina svagare grannar. Om detta sker enligt Helsingfors framställning kan hela kommun- och servicestrukturreformen falla platt till marken. Vad är det för idé att förhandla grannare emellan om den starke med hjälp av statsrådsbeslut får sin vilja igenom. Vi har ett flertal större städer som med stort intresse följer med Helsingfors-Sibbo fallet och som sannolikt kommer att åberopa en eventuell annektering som ett prejudikat som bör vara gällande även för andra svårtlösta fall.