Avtal. Den 8 augusti 2007

Att bryta löften kan vara moraliskt fel liksom det kan vara straffbart att bryta avtal. Det finn lika väl överenskommelser som varken är moraliskt eller juridiskt bindande, men som ändå binder parterna. Hit hör politiska avtal. En politiker som har brutit ett löfte duger inte längre som förhandlare. En part som sviker löften bränner sina broar och duger inte längre som samarbetspartner. Politik handlar i hög grad just om förhandlingar och inofficiella avtal. Att hålla ett löfte ger således en politiker synnerlig nytta, medan ett löftesbrott på motsvarande sätt kan förorsaka synnerlig skada även för den som bryter avtalet. Å andra sidan är det även till skada för en politiker att låta sig luras till avtal som inte håller.

När det gäller fallet Sibbo är det en mycket vanlig uppfattning att det mellan staten och Helsingfors finns en överenskommelse och att det därför inte lönar sig att sträta emot. Egentligen är det precis tvärtom, fastän inofficiella överenskommelser nog kan ha stor tyngd. Om det bara gick att bevisa att "staten" hade ingått ett avtal, skulle Högsta förvaltningsdomstolen med största sannolikhet ogiltigförklrara statsrådets gränsbeslut. Eftersom staten endast är en juridisk person, kan staten inte ingå inofficiella avtal. I det aktuella fallet står "staten" därför för enskilda ministrar, Hannes Manninen och Matti Vanhanen, samt eventuellt någon ledande tjänsteman vid inrikesministeriet. Dessa har alla deltagit i beredningen eller avgörandet av Sibbofrågan. På motsvarande sätt står "Helsingfors" huvudsakligen för Rakel Hiltunen och Jan Vapaavuori, som tack vare sin ministertaburett nu har en enastående möjlighet att övervaka att (vad som återstår av) den andra parten inte bryter mot ingångna avtal. Att Vapaavuori enligt rykten utövat utpressning mot Vanhanen behöver inte ha någonting med statsministerns privatliv att skaffa.

Jag kan inte leverera några direkta bevis på ett avtal mellan representanter för Helsingfors respektive staten. Jag kan inte ens säga exakt vad man kommit överens om. Från Helsingfors sida är det klart att man strax före midsommaren ifjol gick med på Manninens kompromissförslag för KSSR, trots att "anslutandet av sydvästra Sibbo till huvudstadsregionen" inte togs med i förslaget till ramlag. Från statens sida är det däremot svårare att säga vad man lovat. Har man villkorslöst lovat förverkliga en inkorporering? Har man lovat ställa upp för Helsingfors taktiska spel, som gick ut på utpressning, hot och bluffande? Eller har man bara lovat att stöda Helsingfors metropol- och inkorporeringsplaner i allmänhet? Vad som lovats i det fördolda kan jag inte veta. Däremot har så väl Vanhanen som Manninen i offentligheten gjort uttalanden som kan tolkas som löften och som därför bör ha gjort dem jäviga att deltaga i beredningen och avgörandet av Sibbofrågan. Dessa uttalanden har även påtalats i besvär till HFD.

I sitt anförande vid det historiska stadsfullmäktigemötet den 21 juni 2006 sade ledamot Laura Kolbe att Centterns stadsfullmäktigegrupp och Centern i Helsingfors stöder kommunminister Hannes Manninens avsikt att ansluta sydvästra Sibbo till Helsingfors. I olika sammanhang sade Vanhanen att han stöder Helsingfors initiativ mycket starkt och han hoppades liksom Centern i Helsingfors att Helsingfors skulle satsa på att bygga i sydvästra Sibbo istället för i Malm. Dylika bindande löften ger toppolitiker inte gratis. Medan förhandlingarna om KSSR pågick tog Vanhanen inte heller i offentligheten ställning till inkorporeringen av sydvästra Sibbo.

Hela våren hade Helsingfors diskuterat Sibbofrågan med statsmakten. Jan-Erik Enestam informerades enligt egen utsaga av Manninen om kommunministerns stöd av inkorporeringsplanerna i kön till riksdagens jubileumsgudstjänst. Jubileumsgudstjänsten var den 23 maj, det vill säga dagen efter Huvudstadsregionens stadsfullmäktigen sammaträdde i Finlandiahuset och godkände samarbetsavtalet mellan städerna, som till innehållet var det samma som huvudstadsregionens svar till inrikesministeriet angående KSSR i februari. Lika väl stod det enligt vad Vapaavuori sade vid sitt anförande vid stadsfullmäktigemötet den 21 juni först en vecka före den historiska dagen klart att Helsingfors hade "perusteltua syytä olettaa valtiovallan suhtautumisen kehittyneen niin myönteiseksi, että asian ratkaiseminen nyt olisi mahdollista". Jag kan inte finna någon annan tolkning till Vapaavuoris ord än att det vid angedd tidpunkt slöts ett mera detaljerat avtal. Detta politiskt bindande avtal är nu till belastning för statsministern. Redan de starka misstankarna om att det ingåtts ett avtal bör vara nog för att statsrådets gränsbeslut skall ogiltigförklaras.