Samtidshistoria. Den 5 augusti 2007

På denna blogg har jag i över ett års tid varje dag dokumenterat fallet Sibbo. Dels har jag förmedlat vidare nyheter som (andra) medier publicerat, dels har jag gått till källorna och producerat egna berättelser. Eftersom mina källor är skriftliga dokument, utgör min dokumentering snarare prov på samtidshistoria än på journalistik. Vem som helst kan i princip kontrollera att jag återger källorna på ett riktigt sett. Eftersom min argumentering är analytisk, bör även mina slutsatser gå att pröva.

Skillnaden mellan historia och journalistik handlar inte bara om källor och metoder, utan skillnaden handlar även om avståndet i tid. Historikern studerar det förflutna där journalisten bevakar och undersöker fennomen i samtiden. Historikerns uppgift närmar sig journalistens då objektet för den historiska forskningen närmar sig nuet. Samtidens historia kan inte betraktas utifrån på samma sätt som historia över svunna tider. Samtidens händelser är så nära att deras historiska betydelse ännu inte kan bedömas. Samtidshistorien är därför en tillfällig och öppen historia, som kan revideras. Enligt den italienska filosofen, historikern och politikern Benedetto Croce (1866-1952) gäller samtidshistoriens villkor emellertid inte bara samtidens eller den närmaste tidens historia, utan all historia. All sann historia är enligt Croce "samtidshistoria". Historien måste "vibrera i historikerns själ". All sann eller "levande" historia berättas utgående från samtidens (nutidens) källmaterial, intressen och förhållanden.

Croce har på flera sätt varit ett föredöme för mig. Croce etablerade sig som historiker, fastän han inte avlade någon examen i historia. Enligt Croce är historia en uppgift för filosofer. Croce var i egenskap av liberal politiker efter kriget både minister och medlem i den italienska senaten. Croce är en av de få betydande italienare som under den Mussolinis tid vid makten lyckades bevara sitt intellektuella oberoende. Å andra sidan var Croce medveten om att det strängt taget inte fanns någon av tidsperspektivet oberoende historieskrivning.

Mitt eget försök till studier i samtidens historia är samtidshistoria även så till vida att det bygger på samtidens nya förutsättningar. Internet skapar nya möjligheter för medborgarjourmnalistik, men även för forskning i historia. Kanske kan fallet Sibbo här bli en viktig lärdom för politiker, som inte har insett politikens villkor i datoriserade samhälen.

Fallet Sibbo bör belysas ur ett samtidshistoriskt perspektiv. Hannes Manninens och Matti Vanhanens stöd av ett anslutande av sydöstra Sibbo till Helsingfors har ett sammanhang som bör belysas. Till sammanhanget hör Vanhanens uttalanden om Malms flygfält och regeringen Vanhanens bostadspolitiska program. Det viktigaste sammanhanget är dock kommun- och servicestrukturreformen (KSSR). Sibbofrågan och KSSR sammanfaller i tiden. Både när det gäller Sibbofrågan och KSSR ägde viktiga vändningar och beslut rum i slutet av juni ifjol. Fram till veckan före midsommaren ifjol var den så kallade Sibbofrågan uttryckligt en fråga innanför KSSR, fastän frågan enligt Stefan Wallins blogginlägg "Vit rök - en ramlag!" aldrig diskuterades i Manninens strukturgrupp.

Efter den 21 juni 2006 förtegs och förnekades sambanden med KSSR. Helsingfors inkorporeringsplaner var nu en kontinuerlig fortsättning på Helsingfors tidigare expansion. Istället för att relatera Sibbofrågan till förhandlingarna om ramlagen relaterades Helsingfors förslag och Manninens avsikter till tidigare inkorporeringar. Denna historiska tolkning av Sibbofrågan hade dock föga med det akademiska ämnet historia att skaffa, speciellt inte så länge inkorporeringen av sydvästra Sibbo bara var ett förslag. Juridiskt och politiskt saknade en jämförelse mellan Helsingfors förslag och tidigare inkorporeringar relevans. Den historiska belysningen som självaste professorn i historia Laura Kolbe (c) bidrog med ökade på inget sätt förståelsen av händelserna i samtiden. Jämförelsen med tidigare inkorporeringar handlade om att ge Helsingfors förslag politisk och moralisk legitimitet, men framför allt handlade jämförelsen om mörkläggning och försök att dölja de relevanta sammanhangen i samtiden. Syftet med att relatera Sibbofrågan till tidigare inkorporeringar framgår allt för tydligt ur Hannes Manninens svar vid riksdagens plenum den 3 oktober. Jag citerar:

Mitä tulee sitten tähän Helsinki-Sipoo-kysymykseen, niin sehän ei sinänsä kuulu tähän millään tavalla enkä niitä riitoja halua tähän sotkea. Haluan vaan muistuttaa yhdestä asiasta: Eihän tämä Helsinki-Sipoo-kysymys ole mikään ainutkertainen kysymys. 1900-luvulla Helsingissä on tehty seitsemän erillistä liitosta. Vuonna 1946 tehtiin päätös, jolla kaikki esikaupungit liitettiin Helsinkiin. Useat olivat itsenäisiä kuntia. 1966 on viimeksi liitetty Vuosaari. Tämähän on vain Helsingin kaupungin kehityksen selkeä jatkumo. Ei tämä ole sen kummempi kysymys, ja tämä selvitetään asianmukaisesti, ja mikä on lopputulos, se ratkeaa tietysti selvityshenkilön työn jälkeen. Tämä ei ole mikään uusi asia.

Föreningen För Sibbo har på sina webbsidor publicerat föreningens bevär (MS Word) till Högsta förvaltningsdomstolen. Som bilagor till besväret har föreningen fogat bl.a. Kaarlo Tuoris expertutlåtande från den 16 juli och Erkki Mennolas utlåtande från den 24 juli.