Sibbofiering. Den 5 december 2008


I dagens Borgåblad ingår en artikel med rubriken "Vattenförsörjningen inget för Helsingfors". Helsingfors vill att Sibbo tar ansvaret för vattenförsörjningen, vilket leder till problem. Även när det gäller infrastrukturen kommer Östersundom en tid framåt att vara integrerat med Sibbo. På insändarsidan i tidningen försvarar sig representanter för Vårt gemensamma Sibbo under eget namn och under koalitionspartiernas namn mot anklagelserna om att hämnas mot Sfp och motarbeta svenskan.

Beskyllningarna om en hämndaktion fortsätter dock. I dagens Hufvudstadsblad ingår en kolumn av Thomas Rosenberg under rubriken "Sibbofiering av Svenskfinland". Jag återger här början på kolumnen:

>>"Ich bin ein Berliner." Bevingade ord av John F. Kennedy, i Västberlin i juni 1963, i en gest av sympati för det delade Tyskland. En gest många européer turnerade fyra decennier senare, den 11 september 2001, då många, åtminstone för en stund, kände sig som New York-bor och amerikaner.
Det är många som de senaste åren varit Sibbobor, i sympati för den hårt trängda kommunen. Nu har bilden grumlats, i takt med att bitterheten över den förlorade kampen övergått i öppen konflikt om makten i den stympade kommunen. I en ren hämndaktion har den samlade oppositionen efter valet gjort gemensam sak och resolut satt sfp på pottan. Ja, inte riktigt hela oppositionen eftersom de gröna vägrat delta i vendettan, vilket länder dem till heder.<<

Rosenbergs kolumn handlar om egentligen inte om Sibbo, utan om Svenskfinland, men kolumnens avslutande rader och Rosenbergs bittra slutsats passar väl in på Sibbo efter förlusten av Östersundom:

>>Det regerande majoritetspartiet har alltid fel. Och mera så ju längre tid det suttit vid makten. Och mest så om makten talat svenska.<<

Rosenbergs kolumn torde i hög grad vara inspirerad av diskussionen i Slaget efter tolv i Radio Vega senaste tisdag. I diskussionen deltog representanter från fyra olika politiska grupper i Sibbo: Christel Liljeström (sfp), Clara Lindqvist (ysi), Henrik Möller (grön) och Linda Karhinen (saml). Den häftiga diskussionen handlade i första hand om fördelningen av förtroendeposter i Sibbo, men indirekt även om den aktuella inkorporeringen. Ur diskussionen framgick det att Vårt gemensamma Sibbos ordförande missfösrtått Sfp:s erbjudande till Vårt gemensamma Sibbo vid förhandlingarna om fördelningarna av förtroendemannaposterna. Lindqvist, som inte själv torde ha deltagit i förhandlingarna, trodde att hennes grupp valt det tekniska sammarbete som gav den bästa utdelningen för gruppen, medan gruppens förhandlare i själva verket valde utgående från målsättningen att minimera Sfp:s inflytande. Motiveringarna som i diskussionen i Slaget efter tolv gavs till en koalition mot Sfp var att Sibbo behöver en förändring och att väljarna röstat för en förändring. På frågan vad hon menar med förändring hänvisade Lindqvist till att det finns ett beslut av statsrådet enligt vilket Sibbo inte har en trovärdig politik.

Statsrådets beslut baserar sig dock på synnerligen tvivelaktiga grunder. Det borde vara uppenbart för alla Sibbopolitiker att motivet till beslutet inte är Sibbos politik, utan att den bristande trovärdigheten är ett svepskäl till att man gav efter för Helsingfors stads krav. Även om det funnits brister i planeringen, så som HFD påpekar i sitt beslut, motiveras statsrådets beslut inte med bristande trovärdighet i Sibbos traditionella politik, utan med bristande trovärdighet i Sibbos nya tillväxtpolitik och speciellt Harry Harkimo och Bo-Erik Ekström modell för en kraftig tillväxt. Lindqvist medger att hon själv ännu för fyra år sedan ansåg att kommunen borde utvecklas som en landsortskommun, men nu ändrat åsikt. Redan sommaren 2006 röstade Lindqvist emellertid tillsammans med samlingspartiet, mot Sfp-gruppen, för en modell enligt vilken Sibbo skulle planera för 40 000 invånare i Östersundom. Det är alltså Helsingfors krav som plötsligt fick henne att ändra inställning. Lindqvist torde alltså se en snabb tillväxt närmast som någonting nödvändigt ont. Övriga representanter för koalitionen har däremot länge sett en snabb tillväxt som önskvärd i sig, bl.a. för att den skulle stärka koalitionspartiernas och de finskspråkigas ställning i kommunen.

Lindqvist har helt rätt när hon i Slaget efter tolv lät förstå att Sibbo ligger för nära Helsingfors för att planeras som en landsbygdskommu. Sibbo måste ta i beaktande kommunen regionala betydelse. Kommunens regionala betydelse ligger inte minst i den gröna zon som även enligt landskapsplanen för Nylands förbund går genom Västersundom och Östersundom. (Se kartan ovan.) Så sent som i föredragslistan för Helsingfors stadsplaneringsnämnds möte i går heter det att "Sipoonkorpea suunnitellaan alueen keskeisenä Nuuksion kaltaisena seudullisena retkeilykohteena." (Planerna för sydvästra Sibbo bordlades för övrigt tills nästa vecka.) Problemet är att Sibbo storskog redan nu är betydligt mindre än friluftsområdet i Noux och absolut behöver ekologiska korridorer till Svartabacken och Östersundom fågelvatten.

Jag anser själv att Sibbo relativt snabbt borde växa med ett par tusen invånare för att uppnå ramlagens krav på 20 000 invånare och kompensera bortfallet av skattebetalare. Å andra sidan ser jag att det största hotet mot Sibbo ligger i en politik där Sibbo i likhet med Esbo, Kyrkslätt och Nurmijärvi blir en reell konkurrent till Helsingfors om goda skattebetalare. Sibbos egna planer på en massiv tillväxt i Östersundom gjorde det ännu svårare för Helsingfors att avstå från sitt krav på en ändring i kommunindelningen. Även inom naturvårdsorganisatinerna har man förhållit sig kritiskt till Liljeström och kommundirektör Markku Luoma, men främst på grund av att Sibbo under deras ledarskap planerat bebyggelse som hotat naturvärdena vid Östersundom fågelvatten och Sibbo storskog. Hade Sibbo år 2006 gjort gemensam sak med naturskyddsorganisationerna och påtalat Östersundoms olämplighet för massiv bebyggelse, hade man enligt min bedömning haft betydligt större förutsättningar att förhindra inkorporeringen. Lindqvists desperata försök att förhindra förlusten av sin hemby Östersundom är både gripande och tragisk. Tyvärr är hon inte den enda som låtit sig luras av Helsingfors och statsrådets motiveringar.


Fallet Sibbo

Google+ Followers