För en vecka sedan ingick i Hufvudstadsbladet en kolumn av Torbjörn Kevin med rubriken
"'Parlamentariskt' lättsinne". Kevin beskriver här hur beslutsfattarna i samband med vårdreformen eller den så kallade sote-reformen nonchalerat så både grundlagen och experternas synpunkter. Jag har på denna blogg i flera sammanhang påtalat det problematiska med
parlamentariska beredningar eller
"parlamentarism" när det gäller
maktfördelningen och förhindrande av maktmissbruk.
Både när det gäller kommunreformen och sote-reformen kan man, så som Kevin noterar, se ett
"parlamentariskt" lättsinne i form av en nonchalant inställning till
juridiska och andra experter. Kommunreformen har däremot i likhet med
sote-reformen fram till partiordförandenas överenskommelse i mars 2014
varit allt annat än parlamentarisk i betydelsen att den skulle ha
beretts av eller förankrats i alla riksdagspartier. Här skiljer sig den
aktuella kommun- och sote-reformen från sin föregångare
KSSR (Paras),
som uttryckligen bereddes "parlamentariskt". När det gäller KSSR hade
även kommunerna, åtminstone på pappret, ett starkt inflytande genom
Kommunförbundet, som hade ett central ansvar för reformen.
Syftet med
en "parlamentarisk" beredning kan vara att möjliggöra en reform som
binder även kommande regeringar, men när det gäller den aktuella
sote-reformen förefaller motivet till att man i ett sent skede bjöd in
oppositionen snarare ha varit att garantera ett lagförslag som går
igenom riksdagens grundlagsutskott. Det visade sig dess värre att
grundlagsutskottet denna gång inte fullt delade partiordförandenas
parlamentariska lättsinne. Även då den parlamentariska metoden fungerar så att beslutsfattare först lyssnar till experter, finns det avigsidor med parlamentarisk beredning: Det
finns inte någon politisk opposition eller åtminstone inte någon
oppositionsledare som i efterskott kritiserar besluten. Därmed gör den
parlamentariska beredningen och överenskommelsen mellan regering och
opposition det lättare att köra över lagen.
Då det gäller KSSR var det
speciellt kommunindelningslagen och Sibbo som fick känna av den
parlamentariska metodens avigsida: i den slutliga överenskommelsen
mellan ordförandena för de två största regeringspartierna samt det
största oppositionspartiet ingick även en juridiskt tvivelaktig
inkorporering av sydvästra Sibbo. Till saken hör att även representanter
för Kommunförbundet, som alltså hade haft en central roll i
beredningen av KSSR-ramlagen, var införstådda i lösningen på
Sibbofrågan.